Ja jävlar

Grått och trist i Malmö, men vem bryr sig om det? Jag är på väg till Tyskland, och i förlängningn Holland. Jag gillar't.

... men det är inte det enda jag gillar.

Efter ledighet kommer jobb

Jag är grymt dålig på att uppdatera, det är jag medveten om. Problemet är att jag antingen jobbar, och inte har tillgång till uppkoppling, eller att jag är hemma och leker upptagen.

Nu jobbar jag i alla fall, och det är skönt efter några dagars ledighet. Födelsedagsfesten var helt strålande om jag får säga det själv (och det får jag, vem kommer att stoppa mig?), och dagen efter var jag dekadent nog att gå ut på Orvars, trots att det var söndag. Kort sagt: min ledighet var i stort sett perfekt.

Nu ska jag sticka om en timma nånting, och återkommer nästa fredag. Det ska bli skönt att komma ut och jobba lite, för ärligt talat: ledighet sliter. :)

Dagens bästa

är Chris Jones med "No Sanctuary Here". I små datorhögtalare låter den inte så maffigt, men i min nya stereo är den så vansinnigt bra att jag bara vill sitta där och ... ja vad fan, äta upp ljudet!

Det där stället där jag lägger min hatt, eller nåt.

Jag är hemma nu, och ska så vara fram till tisdag. Ibland funderar jag på hur det kommer sig att jag tagit ett miljonlån på en lägenhet som jag nästan aldrig bor i. Men, så kommer jag hem. Jag går Gropgränd fram och ser Domkyrkans torn, och blir glad i hela kroppen. Det här, det är skälet till att jag är skuldsatt upp till öronen, och alldeles lycklig över det.

Av nån jävla anledning är den dock alltid ostädad.

Ibland är livet bra jävla fint.

hansi, nu 30

Sådärja. Nu sitter jag här, med stelfrusna fingrar på en uteservering i Zwolle. Uteservering? tänker kanske du. Jepp, för det finns uppkoppling, men det är fullt med halvfulla skråliga holländare inne på puben. Så ja, uteservering. Förresten, hur kommer det sig att alla holländare är så vansinnigt högljudda? Eller är det helt enkelt bara dem jag ser (och hör!)?

Hur som helst, jag är nu 30, och det känns ... inte så annorlunda. Nej, jag har kommit över att det ska bli nån hejdundrande förändring för varje födelsedag, men kom igen, 30? Ge mig nånting! ;)

Min födelsedag var bra. Egentligen borde jag ha gjort massor, men jag tillbringade i stället sjukt många timmar på Hifi-klubben, och kom hem med högtalare, cd-spelare och förstärkare. Jag är alldeles löjligt förtjust, och helst av allt skulle jag åka hem på stört och lyssna igenom alla mina skivor. Jag borde som sagt ha gjort massor (jag har t ex fortfarande en halvmöblerad lägenhet, och nu en massa grejer som ska packas upp och kopplas ihop), men jag fick hänga nästan en hel dag med några av mina favoritpersoner, och det är värt mycket.

I Zwolle börjar det bli kallt (kanske för att solen håller på att gå ner), och jag ska väl dricka upp mitt kaffe och släpa med mig min kollega tillbaka till lastbilen. Det är inte sovdags ännu, men ganska snart. Det spelar egentligen ingen roll, för förutsatt att det är vettig temperatur i bilen sover jag som ett barn.

Jepp, idag blir hansi vuxen.

Snart är jag vuxen

Om mindre än en vecka fyller jag 30, och det hade ju onekligen varit trevligt att ha ett hem som speglar att jag är vuxen. Men vad sjutton, den här helgen har jag prioriterat svirande framför städning. Jag låtsas att det är ett tecken på vuxenhet.

... och möblerna är nästan på plats

Idag kom David förbi för att lämna bilen, och erbjöd samtidigt sin hjälp att möblera om. Gudarna ska veta att det behövdes, för jag pallade nästan inte att gå in i kaoset på egen hand. Nu är möblerna äntligen nästan på plats, så nu är det bara resten kvar. Jag ska - vid tillfälle - raida Emmaus och Sirius loppmarknad i jakt på ett skåp att ställa in i sovrummet, och försöka komma på hur jag vill ha det där. Just nu är det gråtfärdighetsvarning utfärdad på det rummet, men det kommer nog att bli bra det med.

Prio ett när det kommer till större inköp är f ö ljud. Visst, det går att kolla på film och lyssna på skivor i PS2 (med ljud från tv:n alltså), men det är inte njutbart.

P3, mitt missbruk

Jag älskar nästan allt i P3, förutom Mitt p3, som kan vara det värsta skit som sänds i någon radiokanal. I kid you not, hittills har jag inte hört något som fått mig att vilja lyssna vidare. Ändå har jag verkligen försökt.

Men, jag älskar P3, nästan helt förbehållslöst.

... men gårdagen var (till allra största del) helt jävla kalasbra

Jag är ofta vaken ganska många timmar i taget när jag har jobbat. Det blir ju så när det ska köras hem nattetid, och en kommer hem på morgonen. Att gå och lägga sig då kan bli farligt, eftersom hela dagen kan gå åt, och dessutom vänds dygnet på ett tråkigt sätt. Jag vaknade kl 10 i torsdags (och så hade jag den där jävla dagen), så när jag kom hem strax efter 08.30 igår var jag ganska mör. Jag hade så mycket packning att jag inte hade ro att handla frukost på vägen, så jag gick raka vägen hem. Väl där dumpade jag mina saker i hallen, kom på att jag hade mackor och yoghurt i väskan, och åt en snabb frukost. Nej, jag åt den inte i hallen.

Strax efter 12 kom Lena, och sen blev det så bra. Vi hängde på stan: åt sushi i solskenet på bryggan, drack kaffe, shoppade lite, drack mer kaffe, shoppade lite till ... en bra dag m a o.

Dagen avslutades med ett besök hos David, för att hänga och kolla på hans lägenhet. Jag kan inte undgå att bli avundsjuk (jag erkänner det i alla fall) på att det syns att någon bor där. Det är hemtrevligt och mysigt, och allt har sin plats liksom. Hos mig är möblerna fortfarande inte utflyttade till dess rätta platser, och det är grejer överallt. Att jag dessutom mest är hem och vänder, och sjukt trött när jag kommer hem, gör inte att det blir mysigare hemma. Just nu blir jag alldeles uppgiven av att bara se mig omkring, för det känns som att det aldrig kommer att bli hemtrevligt här igen.

På tal om att få det hemtrevligt: jag hade stora planer för den här veckan. Jag räknade med att vara ledig fredag-fredag (eller kanske torsdag), och hade jättemycket inplanerat. Jag skulle träffa flera av mina vänner som jag sällan hinner träffa, jag skulle baka inför födelsedagsfest, jag skulle städa, möblera om och göra fint. Jag skulle dessutom ha tid att bo in mig, att faktiskt lära min kropp att ja, den bor här, och den bor här alldeles ensam. Men nej. När ska hansi lära sig att schemat inte är skrivet i sten? Visst, jag är ledig några dagar, men jag jobbar måndag morgon till tisdag eftermiddag, och sen iväg igen vid midnatt mellan torsdag och fredag. Hur jag ska ha tid att få till en födelsedagsfest till lördagen efter fredagen jag kommer hem är för mig en gåta.

Men nej, jag är faktiskt inte bitter. Jag kommer att vara hemma på min födelsedag, och förhoppningsvis ha trevligt på den. Jag kommer dessutom att lägga min energi de här lediga dagarna på att träffa folk, och så struntar jag helt enkelt i mysfaktorn i hemmet. Idag ska jag t ex träffa Sophie och Lukas (a k a världens vackraste barn), och sen Lisa. Det blir bra bra som fan.

Vissa dagar borde strykas ut almanackan

När jag kom hem igår hade jag varit hemifrån strax över en vecka. Det gör mig inget, som vanligt. Jag åkte till Linköping i torsdags, och stannade hos Simone över helgen. Jepp, det är verkligen perfekt att kunna kombinera jobb och fritid så.

Från Linköping tog jag tåget till Malmö där en lastbil stod och väntade på att jag skulle komma och göra den sällskap mellan Malmö och Oskarshamn den gångna veckan. Det mesta gick bra, trots att det var mackor och yoghurt som gällde som mat (på tåget är det galet svårt att ta med mat för en vecka, och det enda stället som var smidigt att handla på var Statoilmacken i Osby). Som sagt, det mesta gick bra, men så kom torsdagen.

Eller nej, vi backar bandet: det började redan på onsdagen. Jag kom till Malmö strax efter 14, och visste att jag hade gott om tid. Jag skulle inte behöva åka förrän 03 morgonen efter, så jag skulle ha möjlighet att i lugn och ro gå in till stan från hamnen, och äta och bara titta på folk och ta det lugnt. Men nej, så kul ska jag uppenbarligen inte ha det. När jag kom in på kontoret nere i hamnen, och berättade att jag skulle komma tillbaka vid 03 och hämta en trailer som skulle komma in vid 19, berättade de att de har nya öppettider. Det går alltså inte att komma in på hamnområdet mellan 00 och 06, vilket innebär att ... ja, att det skiter sig för typ alla som skickar trailers lösa.

Så, kris och panik, och direkt i säng för att sova fram till strax efter 23, hämta trailern, köra till Oskarshamn, ta ytterligare nio timmars vila och sen lossa och lasta. Okej, här börjar det på riktigt, dagen som gud glömde och som verkligen borde strykas ur kalendern för alltid.

Trailern? Den bråkar, big time. Där kapellet fäster i framkant är stången sned, så den hakar antingen i så hårt att det krävs stora mängder våld för att få loss den, eller så går den inte att få dit alls. Spännaren till kapellet på höger sida satt löst, i bara en bult. Det innebar att för varje gång jag spände eller lossade på den kändes det som att jag skulle få den i handen. Ett spännband repades upp och blev bara fluff eftersom den som lastat trailern inte flyttat undan banden innan racken ställdes dit.

När trailern skulle lastas hängde kapellet och slängde i framkant, eftersom de mängder av våld som krävdes för att få dit det inte fanns i min kropp just då, särskilt inte när det handlade om en resa på kanske två minuter mellan los och last. Det började regna. Inte mycket till en början, men nog för att komma i ögonen och irritera. Efter en stund vräkte det ned. Ja, hytterna (för det var såna jag lastade) hamnade snett, så efter att ha spänt fast allt var jag tvungen att lossa några band (plocka ned bräder också för den delen), och få den flyttad. Jag stod i takdroppet och spände banden, och vid det här laget var jag blöt ända in på underkläderna.

När allt äntligen var på plats, och jag hade använt så mycket våld att jag nästan skrämde mig själv för att faktiskt få dit kapellet (som även strulade på vänster sida så klart) kunde jag köra därifrån. Ingen skugga ska falla på personalen på utlastningen i Oskarshamn. De är alltid oerhört trevliga och effektiva, och det är ett rent nöje i vanliga fall att lasta där.

På vägen till Malmö behövde jag fylla på AdBlue, och svängde in på Shell i Oskarshamn. Där var det nåt spån som hade ställt ifrån sig bilen exakt där vi som kör större saker än en liten Ford behöver svänga, så det var ganska meckigt att ta sig förbi.

Trailern (som vid fler än ett tillfälle fått mig att tänka att "hat är inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva vad jag känner för den") skulle lämnas in på reparation, och jag hade fått adressen och knappat in den på gps:en i bilen. Jag vet att den inte är att lita på, och att den ofta väljer puckade vägar. jag vet det, och ändå är jag dum i huvudet nog att tro på den. Så ja, jag hamnade mitt i Malmö efter att ha tankat, och sen gått på gps:ens inledande "sväng höger". Med "mitt i Malmö" menar jag verkligen mitt i Malmö. Mitt i. Nej, där får jag inte köra, så klart, men det blev så. Körtid? Den drog jag över, låååångt. Till slut hittade jag till stället där trailern skulle lämnas av, och ja, de hade stängt så jag skulle ställa den längs gatan. Plats? Nope, det fanns ingen, så jag fick mecka nåt överjävligt.

När jag äntligen kommit ned till hamnen, städat ur bilen lite snabbt och lämpat in mina grejer i Angelicas bil var det faktiskt ganska okej. Det var mer än okej, det var t o m riktigt bra. Å andra sidan, efter en så jävlig dag behövde jag det.

Vaken sen 26 h

men ärligt talat: så jävla sliten ser jag väl ändå inte ut?

En helg i Linköping var just vad min själ behövde. Alla borde ha en egen Simone.

Märkligt men sant

Jag har ont i nacken, jag har överansträngt vänster fot, och jag är trött som ett djur. Ändå är jag så märkligt tillfreds, och nöjd. Jag gillar't.

Alla borde ha en egen

Jag är dålig på att säga det ibland, men jag är så vansinnigt glad över mina vänner. Igår fikade jag med Linus, och det var så himla trevligt. Alla borde ha en egen Linus. Jag pratade med Jens på vägen ner till Malmö, och blev som vanligt glad bara av att höra hans röst. Alla borde ha en egen Jens. Jag pratade ett par vändor med David också, och han har koll på allt. Alla borde ha en egen David. Jag blev medsläpad av Lena på fest när jag egentligen mest var ful och trist, och det blev hur bra som helst. Alla borde ha en egen Lena. Jag pratade med Lisa i telefon förra veckan, och märkte hur mycket jag saknade henne. Alla borde ha en egen Lisa. För ett tag sen fick jag ett meddelande från Petra där hon skrev om Malmö och Carina, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla borde ha en egen Petra. Storasyster Anneli tar hand om mig, lillasyster Sophie påminner mig ständigt om att hon älskar mig, och lillasyster Anniela är fin på sitt sätt. Alla borde ha egna fina systrar. Jag har inte träffat Håkan på jättelänge, men jag har tänkt mycket på honom, coh att jag saknar honom. Alla borde ha en egen Håkan.

Jag tror att det jag vill ha sagt är att jag är så oerhört jävla lyckligt lottad som har så fantastiska människor omkring mig, trots att jag många gånger verkligen inte förtjänar dem. Alla borde ha lika fina vänner och systrar som jag.

PMS? Inte jag!

Jag är på nästan orimligt gott humör. Det blir så när en umgås med fantastiska människor, samt har flera umgåsningar (klart det är ett ord) inplanerade. Mer sånt!

... och trots att sängen är bara min kryper jag ändå ner på vänster sida.

PMS:ig, skitttöntig och glad

Igår hade jag en typiskt konstig dag. Jag var på ett sånt där skumt humör, typiskt PMS:igt "men ååh vad det är synd om mig, ingen vill leka och ingen har tid att fika", vilket är skittöntigt eftersom jag inte gjorde någon ansträngning att hitta någon att hänga med. Hur som helst, när eftermiddagen kom så hade jag fortfarande inga kvällsplaner. Kulturnatten lockar mig inte alls, eftersom jag bara blir irriterad av att det är folk överallt (det blir lätt så efter en vecka i lastbil), och vad skulle jag annars hitta på? Lena hörde av sig om en inflyttningsfest hos en person jag aldrig träffat, och min vana trogen tänkte jag "men ååh vad jobbigt, jag kan ju inte ens umgås med folk, jag minns inte hur en göööör!", så där gnälligt som bara en PMS:ig hansi kan.

Aldrig mer ska jag tvivla på Lenas goda omdöme, för trevligare fest var det mycket länge sen jag var på. Nånstans innerst inne har jag tydligen kvar nåt slags social kompetens (även om den inte visade sig så särdeles mycket igår, men det verkade inte nödvändigt i sällskapet), trots många långa timmar i lastbil med Hit-Radio Antenne som enda sällskap. Typiskt bra kväll om du frågar mig.

Flatlugg borta, och vad är kvar?

Malin, frisören alltsa, sa "sa, ska vi inte klippa av flatluggen?", och blev nöjd när hon fick göra det. Vad blev kvar? Tja, om vi säger sa här: mer stereotypt flatig har jag aldrig i mitt liv sett ut. Jag gillar't.

Jamen ja, det var det här med första intryck

Jag är skitdalig pa dem. Jag kan för mitt liv inte ge ett gott första intryck. Dels är det ju det gamla vanliga problemet att jag inte ens gör intryck nog för att folk ska minnas mig fem minuter senare (och här tänkte jag lägga in en länk till mitt vanliga "men aaah, folk kommer inte ihag mig trots att jag har träffat dem femton ggr, vad fan är det för feeeeel?", men jag hittar inget. Vi far se om jag hittar det när jag kommer hem och inte surfar pa tid), och dels är det det lite jobbiga att jag är sa oerhört dalig pa att träffa nya människor att jag ger ett helt vrickat första intryck. Sa, antingen minns folk mig inte, eller sa minns de mig som den märkliga bruden som pratar strunt i 180, ibland utan att andas.

Det finns lite olika lösningar pa problemet, om det nu är ett problem: 1) sluta träffa nya människor. Ärligt talat, jag har fantastiska vänner och kompisar, jag behöver faktiskt inte fler; 2) sluta svamla sa förbannat. Men, vi vet alla att det egentligen inte är en möjlighet; eller 3) ge fan i vad folk tycker, och hänga med dem som gillar mig, och inte vara sa förbannat man om att göra ett gott första intryck. Jag menar, det första Suzann hörde av mig (även om vi faktiskt hade setts tidigare: typiskt exempel pa att vara en gra mus som smälter in i mängden ibland) var att min telefon "suger hästkuk". Hon vill hänga med mig ända, och det maste väl betyda nagot? ;)

Hösten, andra sommaren

Jag hade pa känn att det skulle bli en fantastisk höst, sa jag väntade ivrigt. Det visade sig att hösten inte hade nagot att erbjuda, eller snarare: jag hade inget att erbjuda hösten. Sa, jag startar om: just nu är det närmare 28 grader i Travemünde, vilket torde innebära att hösten inte har kommit. Jag kan alltsa bortse fran den taskiga starten hösten fick, och starta en helt ny. Bra va?

F ö: höstdeppighet suger hängig gubbröv. Inte pax för den.

Inrökt i Travemünde

Vi är tva den här veckan, och det är bade bra och daligt. Att umgas dygnet runt med en brud som har om möjligt ännu sämre attityd än jag tar pa krafterna, men satan vad hon kan köra!

Var trailer som skulle komma in kl 19 ikväll är försenad, och kommer inte förrän inatt. Det innebär att det är en evinnerlig tur att vi är tva, eftersom vi da kan komma fram och tillbaka till Zwolle pa ett körpass, och hinna med färjan imorgon kväll.

Just nu sitter vi i Travemünde och fördriver lite tid, och försöker vända dygnet rätt. Det är helt klart att föredra att sitta pa västvärldens sunkigaste internetcafé (3€ för 1 h) framför att sitta i en knalhet bil i hamnen en hel dag. Sa det sa.

Snooortidiga mornar

som den här är inte lätta att tampas med. Frukost blir så svårt att få i sig, men är ändå ett måste. Vad har jag glömt? Kaffemuggen ska ut ur (det tomma tomma) skåpet, maten ska plockas fram ur frysen, jag ska sträcka på mig och trösta mig med att första biten (förutom vägen till Södertälje, som jag inte kommer undan hur jag än gör) kan jag sitta bredvid och halvsova. Jepp, ny kollega som jag rapporterade om igår, och ännu bättre: hon ska med den här svängen, så jag kommer att ha sällskap hela veckan! :)

Dags för frukost och en stunds stirraraktframochhoppasattjagvaknar.

Lycka är en sax i rätt händer

Efter att ha haft en ganska överjävlig dag (inget speciellt egentligen, bara brist på sömn och mat) med ilska som legat under ytan, och tårar som runnit helt utan anledning fick jag nog. En lång dusch gjorde mig snäppet gladare, men håret var tamejfan som trolldeg när jag torkade det.

Vägen till instant happiness är som vi alla vet ett besök hos frisören. Jag vet inte om jag ha berättat det, men jag har världens bästa frisör. Hon är smart, hon är snygg, hon är rolig, och framför allt: hon klipper kungligt! Så, efter att - med gråten i halsen - betraktat det som en gång var hår ringde jag salongen där Malin jobbar. Nej, klockan var halv sex, och det fanns ingen tid, fast ... "Nej Hanna, inte trimmern! Kan du vara här klockan sex?".
Nu är håret kort, kortare än på mycket länge. Luggen var tvungen att ryka eftersom den var som gummi. Kvar är hår som på sitt längsta är 2 cm. Nu är det dessutom nyblekt (men hemmagjort), och jag fick inte bort allt. Så ja, håret är pyttekort, och kalasgult. Jag ska låta det vila i nån vecka eller två, sen ska jag bleka om det.
Skittöntigt kanske, men jag känner mig sjukt mycket gladare.

Förresten, Malin jobbar på Nikita i Forumgallerian i Uppsala. Hon är grym!

Det där med beslut och tatueringar

För ett tag sen funderade jag över om beslutet skulle kännas som antingen ett läkar-, eller ett frisörbesök. Jag kom ett tredje alternativ: tänk att du går förbi ett ställe där de gör tatueringar. Du har funderat över en tatuering ett litet tag, och går in på chans. Det visar sig att de har tid alldeles nu på en gång, och i stället för den där lilla blomman på höger höft du funderat över, kommer du ut med en stor jävla drake över hela ryggtavlan, med svansen ut över höger arm.

Så, beslutet kom lite för snabbt, och blev väl drastiskt. Till en början är du ändå sjukt nöjd, för kolla vad du vågade, och snygg är den också! Efter ett tag får du vrålångest, för det är ju ingen liten grej som lätt kan täckas över, och herregud vad du ångrar dig. Här finns alltid risken att du kommer att ångra dig för evigt, men också chansen att du ska vänja dig, och t o m lära dig att älska draken (som du kanske t o m döper till nåt gulligt, eller nåt superhårt norsk black metal-liknande). Nu är bara frågan: vilket blir det?

Jag har en ny kollega!

Äntligen! Jag kommer inte att vara ensam kvinna på åkeriet längre. Det är så roligt, dels för att det är en till tjej helt enkelt, och dels för att det är en jävla bra chaufför. Det här hörrni, det kommer att bli bra!

När jag fick reda på att hon skulle börja här ändrade jag min status på Facebook till nåt i stil med "jag har fått en ny kollega (en efterlängtad)", och hon påpekade då att det var första gången hon fått höra att hon var just det, efterlängtad. Jag antog att det bara var i yrkeslivet, men nej: det var första gången, punkt slut. Lite samma sak hände igår, när en person med ett väldigt vackert och smittande leende inte bara reagerade med ett enkelt "tack" när jag kommenterade det, utan snarare blev generad. Hell, t o m JAG har fått höra att jag har ett vackert leende!

Det fick mig att fundera: är jag bortskämd med folk omkring mig som berättar att jag är bra, att jag är fin, och att de saknar mig? För mig är det självklart att berätta att jag är glad att jag träffar mina vänner (om jag är det :P), att jag saknar dem, och att de är fina. Jag är inte främmande för att berätta för folk jag inte känner att de har snygga skor, eller att de har vackra händer. Är jag - och min bekantskapskrets - onormal, eller har jag helt enkelt råkat ut för två personer under mycket kort tid som är sorgligt bortglömda när det kommer till uppskattning? Hur som helst, leendet är väldigt vackert, och kollegan mycket efterlängtad. Så är det med det.

Jag är finare i skrift

Jag är finare i skrift än i verkligheten. Jag är finare på bild också (vilket egentligen skulle kunna få mig att gråta blod på ort och ställe, eftersom de flesta bilder av mig skulle tjäna som skräckpropaganda för ... ja, vad fan som helst. "Gör inget dumt eller fel, då blir du som HON!", men vad hälper det?).

Jag är en av de där få personerna som faktiskt är trevligare på nätet än i verkligheten. Det är sant! Många passar på att få ur sig sina aggressioner på nätet, och framstår som långt mycket otrevligare än de i själva verket är. Inte jag. Eller jo, jag framstår ofta som arrogant, sarkastisk och otrevlig i skrift, inte tu tal om saken. Det som skiljer mig från de andra barnen är att jag är värre i verkligheten.

Jag tror att jag antingen ska börja bli långt mer otrevlig på nätet, alternativt "fula till" mitt språk en smula. Jag misstänker att jag i skrift kan framstå som halvhyfsat vettig, men det beror nog helt enkelt på att jag då har lite mer tid att tänka, och att saker inte kommer ut utan att passera hjärnan. Hur som helst leder det till att jag lurar folk, och det är inte speciellt snällt (vilket är helt i linje med hur jag lever mitt liv i övrigt), men inte heller trevligt (och faktiskt, trevlig är jag banne mig ibland).

Det får bli sms-svenska för mig hädan efter, då kanske folk blir positivt överraskade när de träffar mig.

Ibland blir det precis som väntat

Älskade hansiliten, varför gör du så här mot dig själv?

Jag trodde att om det var något jag lärt mig under mina snart 30 år, var det att aldrig förutsätta att något ska gå bra, att aldrig förvänta mig att saker ska funka, och att aldrig aldrig ta ut något i förskott. Om en gör som jag brukar, d v s siktar mycket lågt, är det värsta som kan hända ett "jahapp", och allt annat över det är en hejdundrande bonus. Men, återigen har jag frångått mina principer, och vad får jag för det?

Så, ibland blir saker precis som väntat, d v s ett "jahapp". Ibland blir samma "jahapp" ett litet slag i ansiktet, eftersom jag, fastän jag vet att jag har att förvänta mig en grej, innerst inne hoppats en smula på en annan. Älskade hansiliten, aldrig hoppas, aldrig tro. Det enda som duger är rena fakta, allt annat kan gå åt skogen.

Ibland hatar jag att ha rätt.

(Men nej, det är egentligen inget särskilt jag tänker på, snarare en samling av särskilda grejer. Det börjar bli en rejäl hög.)

Just nu vet jag inte om jag orkar

Jag ska hålla mina mänskliga kontakter till ett minimum, för det gör så jävla ont när de dör. Ja, en till person är borta, och parallellerna till min syster är så otäckt lika att jag bara vill skrika rakt ut. I stället sitter jag här i bilen, i hamnen i Trelleborg, och undrar hur jag ska orka. Hur fan ska jag orka vara glad, och ha ett liv, när folk runt omkring mig envisas med att ta livet av sig?

Splittrad i tanke och handling

Papper och känslor är ibland ett jävla gissel. Vänner och andra fina människor däremot, de är grymt bra att ha. Fina mail att läsa när en loggar in här och där är också sånt som ger livet en extra liten knuff i fin riktning, liksom sms som gör en glad i kroppen.

Jag har förresten konstaterat att min kärlek till "Dirty Weekend" och min fascination för "Death Proof" skulle kunna vara ett tecken på att jag hatar män. Antingen det, eller så gillar jag bara när sexistiska män dör på plågsamma sätt. Jag skulle kunna citera Lisa Ekdahl här, men jag låter bli.

Varför sitter jag här och svamlar när jag borde sova? Återigen skulle jag kunna citera bebisrösten, och återigen låter jag bli. Varför dyker den låten alltid upp i huvudet när jag tänker "vem vet?" Sånt där är taskigt. Hur som helst, strax ska jag sova (i värmen, i förvirringen, i röran) så att jag pigg och vaken kan köra till Oskarshamn i arla morgonstund. Först ska jag bara försöka formulera ytterligare ett inlägg. Vi får se hur det går.

Dagens tips

Jag fick låna en bok av David för ett tag sen. "Läs den, den är bra. Eller förresten, den är jättebra!". Jag har inte läst ut den, jag har faktiskt inte ens läst halva. Orsaken är att jag inte vill att den ska ta slut. Jag vill det verkligen inte, och jag läser och läser om brev efter brev.

"The Perks of Being a Wallflower" av Stephen Chbosky är förresten det jag pratar om. Läs den!

Så mycket saker

och allt ska delas.

Jo maast bi taaf oaaman

"Jo aar bjootiföll svidis oaaman drajvink biig traak? Jo maast bi taaf oaaman. In maaj kanntri nå oaaman drajv biig traak."

Jag har en beundrare i skepnad av en svettig polsk lastbilschaffis. Grattis hansi.

Saker som har hänt det senaste dygnet

- jag har blivit inparkerad i hamnen i Travemünde.

- jag har blivit tagen för prostituerad (eller hur ska jag annars ta frågan om hur mycket jag tar för en timme?).

- jag har lyckats göra en i stort sett perfekt högerbackning, men fick ta om den lätta delen fem gånger.

- jag har suttit på verkstad från 10 till 17.

- jag har fått en oväntad ledighet, som jag utnyttjar genom att hänga på en pub i Zwolle, dricka kaffe och slösurfa.

- jag har läst ut "Redlight" av David Ericsson. Det var några timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Vad har jag sagt om att slösa tid på att läsa skräp? Inte igen hansi, inte igen.

Då var det bestämt

men jag behåller namnet.

Alltså

Ibland är livet knepigt, och lite märkligt, men ganska vackert ändå.

Vissa dagar är galet bra

och andra är galet dåliga. Sen finns det dagar som är lite både och. Den här dagen t ex, den är lite av varje. Jag var vaken, men inte pigg, när det bankade på dörren till lastbilen imorse.

-Du står på ett järnvägsspår!

-Ja, jag vet. Jag brukar stå här, precis som väldigt många andra.

-Det kommer ett tåg snart, så du måste flytta dig.

-Ett tåg? Här? Jag trodde inte ens att det användes längre?

-Det var sexton år sen sist, men det kommer ett snart. Du har ... tio minuter ungefär, innan det kommer. Det var ju en evig tur att du var kvar i bilen, så du inte var i Stockholm eller nåt.

Så, jag fick helt enkelt flytta bilen, trots att jag hade en liten stund kvar på min dygnsvila.

Det är tur att jag har Anneli i Malmö, annars hade den här dagen blivit hur kass som helst. Nu blev den bra som sjutton. Jag har nyfixade fina fötter, och har haft sjysst systerhäng. Nu ärd et bara resten av livet som trixar lite, men trix kan pigga upp ibland.

Helvete

och fan.

Sen

Det kommer att bli bra, i framtiden.

Sådärja.

Så vad säger du?

Ska vi sätta oss ner i helgen och prata?

Det här funkar inte längre

Jag längtar till måndag då jag börjar jobba igen, och framför allt till fredag då jag åker iväg, och inte kommer tillbaka förrän lördag veckan efter. Jag kommer att vara borta, hemifrån, långt ifrån allt. På så sätt kanske jag kan undvika att göra folk ledsna hela jävla tiden. Men, min superkraft verkar ju vara, bortsett från att jag är en snabbkissare av rang (vilket brukar uppskattas på uteställen eftersom köerna till toaletterna kan vara exakt hur långa som helst), att även på långa avstånd göra folk jävligt ledsna och besvikna, så jag vete fan om det hjälper. Kraften att göra folk jag tycker om ledsna är rätt värdelös, för den hjälper varken mig eller min omgivning. Jag tror att jag ska försöka byta. Jag undrar vem jag vänder mig till?

Beslut

Nej, inget har tagits än. Jag vet inte hur det blir, med någonting. Det enda jag vet är att det någon gång i framtiden kommer att bli bra. Kanske inte än på ett tag, men på sikt.

Det är vad jag måste tro.

Läkare eller frisör?

När jag är sjuk eller har väldigt ont, och äntligen får tag på en läkartid, då är jag nästan alltid piggare än någonsin när jag sitter i väntrummet, och kan knappt komma ihåg varför jag ens skulle dit.

När jag har bokat en tid för klippning är jag aldrig fulare än dagarna innan jag äntligen ska få den början till hockeyfrilla jag alltid samlar på mig, bortklippt.

Hur kommer det här att bli? Kommer jag att stå där och tänka: "varför gjorde jag så här? Det var väl jävligt onödigt?", eller blir det mer "äntligen, varför har jag väntat så länge?". Eller, blir det kanske varken eller? Inget är bestämt, utan beslutet ligger fortfarande framför mig, eller snarare oss. Kanske kommer det inte ens att tas, vad fan vet jag?

Borden och måsten gör mig trött

Dessutom vore det smart att äta lunch nu. Lunch schmunch. det är allt jag har att säga.

Istället För Musik: Förvirring

Jag önskar så att jag bara kunde dra på lite bra musik i iPoden och ge mig ut och promenera utan att tänka så förbannat. Men nej, hittills sitter jag inne och slösar bort min semester på att tänka, fundera och överväga mina alternativ. Ärligt talat känns alla alternativ som om de har ett stort mått av "men åååååååh!" i sig, av det dåliga slaget.

Det är dags att dra på sig sunkpaltorna, de kalassköna skorna och smacka i stora lurar i spelaren, för nu är det jag som ger mig ut på promenad med ljudbok. Förhoppningsvis är den så bra att jag inte kan låta bli att lyssna, och alltså inte hinner tänka.

Så, i mitt fall ska det vara "Istället För Musik: Ljudbok", men det blir nog snarare "Istället För Ljudbok: Förvirring". Hur som helst, ut och glo på det fina vädret ska jag.

[Tillägg: avklarad promenad, och det blev ljudbok för hela slanten, nästan. Jag promenerade i ganska rask takt i en timme tills jag kom till minneslunden där Carina är. Där slog jag av min iPod och satte mig på en bänk. Det är märkligt, men jag lägger upp alla mina tankar som blogginlägg liksom, även om jag aldrig skriver dem. Min stund på bänken resulterade i en snorig t-shirt och faktiskt ett litet leende på läpparna till slut. Fan vad jag saknar henne.]

Lukas

Lukas och hans fantastiskt coola och vackra mamma, min fina lillasyster Sophie.

Att ha med barnmorskor med förhållningsorder att göra kan trötta ut även den mest uthållige. Är en dessutom ute ur magen sen mindre än ett dygn är det nog svårt att hålla sig vaken en längre stund.

Ja, bilderna är väldigt lika, men han plirar så roligt på dem, så jag kunde inte låta bli att ta med båda.

Första gången i bil. Han ser ut som en uttröttad liten tomte som har gjort ett helt dagsverke, och som nu vilar ut efter maten.

Ibland undrar jag

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om någon annan tog alla ens beslut? Jag vete fan, men jag tror faktiskt att jag ibland skulle vara beredd att ge upp min fria vilja i utbyte mot att aldrig såra någon jag älskar. Går det att ordna?

Jag har blivit moster!

Jag har fortfarande inte sett Lukas på riktigt, men av den mörka mobilbilden att döma är han fantastisk.

Det är dags strax

Jag har fortfarande inte packat inför min lilla Stockholmstripp, men strax. Jag ska bara ... äh vafan, jag ska ta tag i det nu. På studs.

Jag tappade sugen en smula igen bara.

Var fan hamnade den?

Jag tappade just sugen.

Snart är jag moster hansi!

Barnet är beräknat till ett datum som ligger lite mer än en vecka fram. Visst, det är första barnet, så det är väl bara att ställa in sig på att det dröjer ytterligare en tid, men ändå: jag ska snart bli moster!

Igår var jag och Håkan hem till Sophie och hälsade på. Vi hade de traditionella gåvorna till gravida kvinnor med oss, d v s mjölk till kaffet, och Ben & Jerrys-glass. Varje gång jag ser Sophie blir jag alldeles förundrad. Min lilla lillasyster ska ha barn, och det kommer att gå alldeles strålande bra.

Jag har semester

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men jag har semester nu. Jag är inte speciellt bra på det.

Fjärilar (jag överlevde!)

I december lovade jag mig själv, och fler därtill, att jag i sommar skulle gå på Fjärilshuset. Varför? Tja, jag har haft en ganska otrevlig fjärilsfobi, som gått så långt att jag har haft svårt att inte bara se vanliga fjärilar, utan även stiliserade sådana, på bild. I verkligheten ska vi inte ens tala om. Fobin fick jag av Carina för ganska många år sen. Jag vet, det är konstigt att överta en fobi på det sättet, men hon lyckades beskriva det otäcka med dem på pricken, och det har som sagt bara blivit värre med åren.

I december, när det värsta som någonsin skulle kunna hända hände, bestämde jag mig för att om Carina var av med fobin, så skulle banne mig jag också bli det. Nu i efterhand har jag fått reda på att hon tydligen var av med det mesta redan, men det är fortfarande hennes fel att jag hade den. Hur som helst: för flera månader sen satte jag igång. Jag började med att titta på stiliserade fjärilar, och efter ett tag kunde jag t o m ta på bilden. Jag gick vidare till bilder på riktiga fjärilar, och kunde efter lång tid även ta på de bilderna. Sakta sakta har jag tagit små steg, och idag kom elddopet: ett besök på Fjärilshuset, med riktiga fjärilar överallt.

Det gick! Jag kan inte säga att jag var helt avslappnad, men efter ett tag ryggade jag inte tillbaka hela tiden, utan bara när de kom riktigt nära. Jag andades hela tiden, och jag varken grät eller svimmade. Det må låta futtigt, men med tanke på hur jävla livrädd jag har varit, så är jag oerhört stolt över mig själv. Jag är så glad att jag tog tag i det, och jag är fantastiskt tacksam att jag har en vän som Lisa, som hela tiden fanns vid min sida.

Direkt när jag kom ut ville jag ringa Carina och berätta hur mallig jag var. Så klart. Nån dag ska det sjunka in. Nån dag.

"Inget att ångra"

Min iPhone behövde laddas, och när jag nu skulle göra det råkade jag komma åt något, och på skärmen dök texten "Inget att ångra" upp. Det känns som en i grunden ganska fin devis. Kanske kanske att det är något jag borde försöka leva efter?

Som vanligt

är det inte för att jag inte har nåt att skriva som jag inte skriver. Jag har bara inga ord. Någon om har några över att sälja för en billig penning?

På besök hos likar

På fredag ska jag och min arbetskilt åka till landet där det finns fler som den, fastän kanske lite färggladare än svart med vita sömmar.

Hollands svar på the Todd

Jag kom hem från Holland för några dagar sen. Som vanligt är jag helt fascinerad över holländska mäns sätt att med självklarhet stannatittapekaprata när jag kommer i närheten. Den här gången hörde jag dessutom "Hey Blondie! Woohoo!" från tre olika män. Är det en filmreplik, eller kanske bara ett sätt att hälsa? Hur som helst, de tre utgjorde på intet sätt huvudakten i "Holländska mäns sexism - en pjäs i tre delar". Nej, den utgjordes av vad som måste vara Hollands motsvarighet till the Todd i Scrubs.

Jag stod på en rastplats och försökte få bort utsmetade insekter från vindrutan, med halvlyckat resultat. Fram till mig släntrar en man i 25-årsåldern, och ställer sig och tittar upp på mig.

-Lookin' good!

(hansi rycker på axlarna, och fortsätter skrubba av rutan)

-I've got somethin' that could use a little rubbin', säger han, och pekar med båda pekfingrarna mot sitt skrev.

Vad var det meningen att jag skulle göra? Kolla på klockan, säga "visst, jag har en kvart kvar av rasten" och släpa in honom i lastbilen? Runka av honom på plats och ställe? Jag gjorde det jag antog väntades av mig. Jag sprutade fönsterputs nedåt, i skrevhöjd.

-What the f..? OK, I guess I deserved that.

Damn right you did! ville jag skrika, men jag log lite snett, och återgick till vindrutan.

Det finns grader i helvetet

men kom inte och prata om det med mig, när det du har snarare närmar sig himmelska höjder.

Härom dagen pratade jag med en annan chaufför om lite allt möjligt. Jag nämnde att jag i december och januari hade varit totalt sänkt, och att det successivt hade gått bättre och bättre sen dess. Jag förklarade att skälet till att jag hade mått dåligt var att min syster gått bort, och att hon dessutom själv var orsaken till det. Han frågade hur det kändes när någon närstående tar livet av sig, och jag sa som det var, att jag hade känt mig helt värdelös.

-Jag känner igen det där.

-Jaha?

-Ja, min syster ... hon skulle fyllt 38 nu tror jag ... I alla fall, för ett tag sen berättade hon att hon är lesbisk.

Ja, du ser rätt. Han jämförde alltså en död syster med en syster som kanske t o m är lyckligare än någonsin. Han fortsatte med att berätta att han fortfarande inte hade träffat hennes ... eh ... 

-Flickvän?

-Va, är det så man säger?

-Tja, men bor de ihop så är de ju sambos, är de gifta så är hon ju hennes fru.

-Jaha. Jaja.

-Okej, men du har inte träffat hennes flickvän?

-Nja, det är nog en pojkvän.

-Sa du inte att hon var lesbisk?

-Jo, men farsan har träffat henne, och det är nog hon som är mannen i förhållandet.

Ja, för i alla förhållanden finns det en man och en kvinna, det bara är så. Han känner faktiskt ett par såna där homosexuella, och det är tydligt där vem som är man och vem som är kvinna.

-Ja, så vet jag inte vad jag ska säga till henne heller.

-Måste du säga så mycket alls? Kan du inte bara vara glad för hennes skull? Hon är förhoppningsvis jättelycklig nu, och det borde du också vara för hennes skull.

-Hur blir det nu med familj då?

-Hur menar du?

-Ja, nu kommer hon ju aldrig att kunna skaffa familj. En riktig familj. Jag känner mig så dum som inte fattade tidigare. Ja, som du sa, värdelös. Jag borde ha fattat, hon har alltid varit lite konstig.

Ärligt talat, jag blev gråtfärdig. Här står en man, som har en syster som i vuxen ålder upptäckt, eller kanske först nu vågat erkänna för sig själv och andra, att hon är lesbisk. Kanske är hon fantastiskt lycklig över att ha hittat någon hon älskar, kanske är hon lite rädd för familjens reaktion. Hur som helst, hon lever! Hon lever, och har all chans i världen att bli lycklig med den kvinna hon har träffat. Hur ända in i helvete jävla dum måste inte en person vara, som jämför en systers självmord med att komma ut som lesbisk? En sån person förtjänar faktiskt inga syskon.

Jag återkommer

om en vecka, eller kanske tidigare. Kanske blir det senare också.

... men någon dag kommer jag säkert att fatta.

För ett par dagar sen var jag på stan, och tittade på skivor. Jag hittade en best of-skiva med Falco, och köpte den glatt fnissande. När jag kommit ut ur butiken plockade jag upp telefonen för att ringa Carina och berätta att jag hade köpt en present till henne. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slipper ta omvägen runt att ta upp telefonen, och kommer ihåg på en gång att hon faktiskt inte finns mer?

På väg igen

Torsvik är faktiskt inte speciellt spännande vid den här tiden på dygnet. Hade jag kommit en timme tidigare hade jag i alla fall kunnat se folk på väg hem från krogen, men nu finns det verkligen ingenting som fångar min uppmärksamhet. Jag är helt utlämnad till min egen fantasi, och gudarna ska veta att den inte är något som borde ges alltför lösa tyglar.

Jag har varit ledig sen midsommaraftons morgon, och det var som vanligt en smula för länge. Några dagar går bra, men sen klättrar jag på väggarna. Jag skulle önska att jag hittade på något vettigt, som att städa, diska, eller varför inte rensa i garderoben? Men nej, jag är bara sur och tvär (ingen överraskning där), och hänger vid datorn. Men nej, jag kan inte ens uppdatera bloggen, jag gör ingenting som kan anses vara det minsta vettigt. Jag bävar inför semestern, på riktigt.

På tal om att hänga vid datorn: det har hänt grejer på Helgon. Jag vet inte alls allt, inte på långa vägar, men det jag vet är att jag med spänning väntar på att Likström.se ska komma upp. När den gör det kommer jag troligtvis att avsluta mitt helgonkonto, eftersom jag misstänker att det inte kommer att vara mycket aktivitet där. Vi får väl se. Just nu är jag mest frustrerad över att det inte har kommit upp än, snart kommer det vara för sent (och med "för sent" menar jag att jag inte kommer att kunna registrera mig på studs när det äntligen kommer upp, utan måste vänta en vecka på att få tag på uppkoppling igen).

hansi, nu gråhårig

När t o m hansi framstår som positiv,

då har det gått långt. Om det nu är så illa, varför inte helt enkelt byta jobb? Fan, t o m jag har blivit erbjuden jobb på stående fot, fastän jag definitivt inte letar. Jag må vara en klagapa av rang, men jag har definitivt funnit mina övermän.

Ett puckos bekännelse

Uppenbarligen är jag dum i huvudet, så ett tips till dig som läser: är det något du känner, tycker eller vill, var tydlig. Jag förstår nämligen inte hintar. Är det något viktigt som behöver göras eller beslutas, ge mig gärna nåt slags heads up så att jag har en rimlig chans att göra något innan det är för sent. Ett exempel helt taget ur luften: skicka inte ett sms natten mellan fredag och lördag om att saker som är viktiga för dig kommer att kastas under helgen om du inte hämtar dem. Snälla, gör inte så, särskilt inte om du vet att jag är på väg till Holland, och ska vara borta en vecka.

Jag älskar mina prylar

Min senaste lilla kärlek är den här. Den visar att jag har promenerat 1,5 mil idag, under tiden jag har haft iPoden igång alltså. Nej, jag har inte börjat springa, däremot behöver jag all hjälp jag kan få för att röra på mig. Du som känner mig vet att prylar alltid får mig på bra humör.

En dag, när jag har lite mer tid, ska jag skriva ytterligare ett inlägg om trafik. Jag kan inte lova att det blir roligt eller intressant, men det kommer att handla om trafik i alla fall (som faktiskt är både roligt och intressant om du frågar mig, vilket du troligtvis inte gör. Varför skulle du göra det?).

På plats i Zwolle

Nu har jag lämpat av en bil i Lelystad (som f ö verkar vara en kalascool stad), och fått skjuts till Zwolle. Om en timme ungefär ska jag inställa mig för tjänstgöring, till dess ska jag softa på hotellrummet. Ja, hotellrummet! Ibland är mitt jobb flådigare än väntat.

Det blåser i Malmö

Jag sitter i hamnen i Malmö (oväntat, inte sant? Förresten, när jag var liten trodde jag att det var "Intressant?" som sades. Jag tyckte att det lät en smula störigt.), och får troligtvis snart åka på färjan. Jag är på väg till Holland för andra gången på kort tid. Från inget till allt liksom. 

Jag hade David med mig senast, dels för att jag ville träffa honom, och dels för att jag ville visa vad jag gör. Jag misstänker att han var ganska oimponerad faktiskt. Ska jag vara ärlig (och varför skulle jag inte vara det?) tror jag att det mest lutade åt uttråkning. Jag måste erkänna att jag bitvis förstår det. Är en inte alls intresserad av lastbilar eller lastbilsåkning kan det nog bli vansinnigt segt. Jag är glad att han var med i alla fall.

Jädrans

så tidigt det är.

För all som någon gång hängt på ett community:

har vi inte alla någon gång råkat ut för sånt här? 

Så typiskt

Hur kommer det sig att varje gång jag har blivit sams med tanken på att vara ledig, och faktiskt planerat in något (som Uppsala Pride i det här fallet) så kommer det ett samtal om kanskejobb? Jag känner mig som ett as när jag säger "njaaaa... Jag är upptagen resten av veckan." Samtidigt måste jag ju kunna planera min ledighet en smula (men hilfe vad jag gärna skulle vilja köra nu, jag lider en smula av lastbilsabstinens). 

Idag drar det igång!

Jag vet att jag brukar gnälla när jag är ledig (och gudarna ska veta att jag har gjort det nu), men det finns en väldigt bra sak med att vara ledig just nu: Uppsala Pride drar igång idag! Så, ta en span i programmet, och kom sen till Uppsala, för jag tror faktiskt att det kan bli hur bra som helst.

Det är dags igen

"What Bella wants. What Bella wants is what she can't have. What she wants is open windows on  summer nights. Lone walks along the shore. No fear of the motorway breakdown. No terror of the dark. No horror of the gang. No comments in the street. No furtive touchings on the Tube. No more stroking their egos for the fear of the fist in the face, the broken nose, the blood and snot running into her mouth. Bella was born free and everwhere in chains. Usurpers have stolen her inheritance, and she must reclaim it."

Det är dags att läsa om "Dirty Weekend", men jag kan inte hitta den. Jag har den nog utlånad, frågan är bara till vem. Om det är du som har lånat den, kan du lämna tillbaka den snart?

"Jag ska börja ett nytt liv"

Jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag äntligen har köpt ett par bra löparskor (jag ska inte springa, jag ska gå). Jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag, inte en dag för sent, har köpt en balansplatta. Nej, jag ska inte börja ett nytt liv bara för att jag faktiskt till slut har bokat in en tid för provträning på Nautilus.

Skorna har jag köpt för att jag har oerhört låga fotvalv och behöver mycket stöd för att inte slappa till anklarna ännu mer. Balansplattan behöver jag för att jag ska ge mina anklar en chans att bli lite stabila och starka. Provträningen (och det kort som troligtvis följer av det) behöver jag för att orka med att sitta stilla så mycket som jag gör.

Jag ska inte börja ett nytt liv, däremot ska jag bli lite bättre på att förvalta det jag redan har.

hemma.nl

Det är lite farligt med mycket tid på flygplatser

Just nu sitter jag och funderar på om jag inte behöver köpa en parfym som inte bara doftar rasande gott, utan även har en cool flaska. Vem kan egentligen motstå en parfym som heter Alien?

Holland och sånt där

Här sitter jag då på Schiphol. En bra stund har ägnats åt att förbanna den kassa (men ack så dyra) uppkopplingen, eftersom den helt plötsligt bara ... alltså, den dör inte, den bara somnar en smula. Vissa sidor går att komma åt en liten stund (Facebook t ex), andra (Qruiser) går inte tat nå alls. Och nej, jag tror inte att det är nåt porrfilter i vägen.

När jag skulle passera säkerhetskontrollen började mannen som kollade scannern att skratta. "Behöver du alla de där prylarna?" frågade han, och fnissade när han pekade på tre mobiltelefoner (Nokia, Sony Ericsson, iPhone), dator, gps, kamera och handfree. "Yup" sa jag, medan jag kämpade för att hålla byxorna uppe under tiden som jag krånglade av sjal och huvtröja. Det var tur att jag slapp plocka upp sladdsamlingen, den hade kunnat ge upphov till mer än ett höjt ögonbryn.

I alla fall, jag sitter på Café Chocolat och har just dragit i mig dagens första kopp kaffe. Det är galet, men när jag jobbar dricker jag väldigt lite kaffe. Å andra sidan, jag brukar kunna ta igen det med råge när jag väl är hemma.

Varför sitter jag då på flygplatsen, i stället för att köra hem? Jo, det ska jag berätta: jag har idag levererat en bil till Rotterdam, och har alltså gjort mig av med min ride så att säga. Jag har inget emot att flyga, jag gillar det skarpt (även om det är miljöbovigt så det förslår), men jag hade gillat att köra hem i en ny bil också. Bilen jag lämpade av var av det maffigare slaget (en 620 med V8, blå och tjusig), och den väckte stor uppmärksamhet i bilköer när folk hade tid att titta på den (att folk sen höll på att köra in i räcket när de upptäckte att det var en brud vid ratten hör liksom inte till. Vad är det med folk egentligen? Jag har förresten bestämt mig för att skälet till att folk reagerar som de gör är inte för att de blir förvånade att det finns tjejer som kör, utan för att jag är så intill svimningsgränsen apsnygg. Vi kan låtsas det i alla fall, så blir det lite roligare, i stället för bara tröttsamt.).

På tal om tröttsamt, eller i alla fall trött: jag är en smula åt det hållet. Jag är alltså trött (ja, tröttsam också, det vet jag nog). Jag klev upp 23.17 i går kväll, och kommer att landa 23.10 i kväll. Jag har slarvat med maten också (nu blev du överraskad va?), men just nu känner jag inte för att leta upp något att äta. Jag sitter bra här.

Schiphol är förresten en galet bra flygplats. Ja, förutom uppkopplingen, men det är ju knappast det som är det allra viktigaste på en flygplats (men nästan).

Malmö

... men annan bil.

Death by tray it shall be!

I december ska jag se Eddie Izzard. Det är så fint att det känns overkligt.

På tal om sånt som gör en gråtmild

Jag såg inte melodifestivalen, men jag hörde en del av det på radio. Mycket var skräp (men det var på intet sätt en nyhet), men en del var klart värt att lyssna på. När allt var färdigt, och det stod klart att Alexander Rybak hade vunnit hade jag en liten gladkula i bröstet. När han sen började sjunga upptäckte jag att jag stod med tårar strömmande nedför kinderna. Jag fattar inte att jag blir så jävla gråtmild så fort jag får mens.

Känsliga varnas

Om du på något sätt är överkänslig mot oerhört smöriga bilder (vilket vi alla normalbegåvade troligtvis är) så utfärdas härmed en varning: det är illa. Jag kan inte riktigt säga hur illa, eftersom jag inte har pallat att titta.

Gör som jag, slå på videon och byt snabbt som rackarns till en ny tab. På så sätt slipper du de otäcka otäcka bilderna (jag skojar inte, det är verkligen så smörigt och heteronormativt att det står mig upp i halsen), men kan ändå höra den fantastiska låten. Jag tror att det kan vara den vackraste sång som någonsin skrivits, och han framför den på ett så vackert sätt.

Så, "I Want You" med Elvis Costello:

... och på rastplatsen i Torsvik

bränns det gummi. Håhåjaja, dagens ungdom och så vidare.

Jag krockade

Någonstans i Skåne sa det "dunk", och sen "dunk" igen. Det var en liten pippi som tyckte att det var en god idé att korsa motorvägen på låg höjd, och som krockade med högra sidan på vindrutan, sen med höger spegel. Det var ett otäckt ljud, och jag tippar på att pippin tvärdog.

På tal om fåglar som korsar vägen på låg höjd: om jag inte hade bromsat härom dagen hade jag smackat rätt in i en stork som lite avslappnat flög över vägen. En stork! Jag trodde knappt att såna fanns på riktigt, de känns liksom som sagodjur. I Holland finns de i alla fall (ja, jag vet att de finns på fler ställen, men Holland är enda stället jag har sett dem).

Is that your phone number?

När jag kommer till Zwolle och ska lossa trailern jag har med, måste jag anmäla trailernummer i vakten först. Jag undrar om mina kollegor också får frågan "is that your phone number?" när de rabblar numret.

För övrigt

så älskar jag min arbetskilt, trots att jag den senaste tiden har sett beteenden jag trodde dog ut i mellanstadiet: vuxna män som slänger sig ned för att hinna kolla under kilten när jag kliver i och ur lastbilen. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta på jobbet.

Igår såg jag ytterligare en snubbe som fick sin polares kaffe i nacken bara för att han tvärnitade när han såg mig. Uppenbarligen är vi alldeles för få kvinnor i yrket om det där ska vara reaktionen.

Ljudböcker

Jag gillar idén med ljudböcker, det gör jag verkligen. Det är kalas att kunna läsa när en kör, utan att utgöra en trafikfara. Det finns gott om böcker att välja mellan, problemet verkar bara vara att hitta inläsare som inte ger en hjärnblödning.

Jag har säkert redan skrivit om min besvikelse när jag lyssnade på Rikard Wolffs inläsning av Dorian Grays porträtt, och hur han dels saknade varje uns av inlevelse, och dels hade otäcka ljud för sig (vissa kapitel smackades det alldeles ofantligt mycket i, i andra var det en visslande näsa som störd)? Bra, då behöver jag inte tänka mer på det. Jag går i stället raskt över till Stieg Larssons Millenniumtrilogi, inläst av Reine Brynolfsson. Först och främst: jag tycker att Reine är het som sjutton, och dessutom har han en behaglig röst, så vad kan gå fel? Mycket, visade det sig snabbt. Inlevelsen var det inget fel på, och han torr i munnen-smackade inte en enda gång vad jag kan minnas, vilket verkligen verkligen är ett stort plus. På minussidan däremot ... ujujuj. Reine Brynolfsson, har inte någon lärt dig att kolla upp uttal på ord och namn du känner dig osäker på? Eller, ve och fasa, tror du att det heter "goggla"? Att Sonny Nieminens namn uttalas "Niminen" (vilket du ändrade till sista boken, där han faktiskt fick heta Nieminen)? Hur kommer det sig att alla får ha samma röst och uttal, förutom den finlandssvenska läkaren, som talade på den sämsta sortens hittepåmuminsvenska? Illa Reine, illa. (Vad jag tycker om Stieg Larsson som stilist har inte med saken att göra. Det är knappast inläsarens fel att författaren envisas med att kalla alla för för- och efternamn mest hela tiden, ibland flera gånger i samma mening. Inläsaren kan knappast klandras för att språket är klumpigt och överlastat, och att det inte flyter särskilt bra. Faktiskt.)

Inatt började jag lyssna på Dennis Lehanes Mörker, ta min hand. Jag hade hellre lyssnat på engelska, men den fanns på rea, så jag köpte den på svenska. Det är Peter Andersson som har läst in den, och jag tänkte att det kan ju inte bli så fel, eller hur? Hanna liten, har du inte lärt dig någonting av att ha genomlidit Reines inläsning? Uppenbarligen inte. Jag är på tredje cd:n, och nu har den käre Andersson börjat torr i munnen-smacka så att det nästan känns klibbigt i öronen. Hittills har han visat synnerligen få tecken på inlevelse, och ärligt talat: det är så trist att lyssna på att det är otäckt.

Ja just det, jag lyssnade även på en bok av Kate Atkinson som jag inte an minnas titeln på just nu. Det var egentligen inget fel på inläsaren, förutom att boken utspelar sig i Skottland, med en massa glaswegians. Hon behärskade på intet sätt dialekten, och det lät bara ... fel. Synd, för annars var det bra.

För ett par månader sen lånade jag Bag of Bones av Stephen King på bibblan. Det kanske helt enkelt ska vara så att böcker ska läsas in av författaren? Han gjorde det med bravur, och jag satt klistrad vid högtalaren, trots att den i vanlig Stephen King-ordning helt tappade fokus på slutet. En annan bok att rekommendera är novellsamlingen Coronade (Coronado? Jag minns inte!) av Dennis Lehane. Vem som har läst in minns jag heller inte, men jädrars så bra den var! Jag minns inte inläsaren, vilket måste betyda att han var så bra att jag inte lade märke till att jag inte läste själv. Annat som är ruskigt njutbart i ljudform är Harry Potter (både Stephen Fry och Jim Dale gör det med den äran) och Lovecraftnoveller inlästa av Ernst-Hugo Järegård. Låna, köp, stjäl, bara du lyssnar!

I Malmö, nyklippt

Jag försökte att ladda upp bilden igår (nej, det finns inte så mycket skoj att hitta på i en färjekö, så jag kommer att fortsätta ta emobilder i backspegeln) när jag faktiskt var i hamnen, men eftersom Telenor tyckte att det var en bra idé att krångla med uppkopplingen blev det inte så. Nu sitter jag i stället på en rastplats i Holland och tittar på svettiga chaffisar. Det är med andra ord ingen större skillnad mot hamnen.

... och att blogga funkar inte alls. Crap.

Att surfa från iPhone kräver lite tålamod

Fint och bra

Det är fint och bra nu. Jag gillar det.

Måndag morgon

Grått, regnigt och måndag. Egentligen är det som upplagt för dåligt humör, men inte då.

Foten är kyld, lindad och ompysslad. Om jag sitter kan ingen mänska se att det är nåt knas med den (förutom att den är trind som en liten tjockkindad farbror), och jag kan nästan stödja mig på den. Idag ska jag lasta och lossa, och jag lovar att jag ska ge sjutton i att hoppa från trailern (inte för att jag gör det så ofta, jag är för rädd om rygg, knän och fotleder för det), utan jag ska ta vägen genom bakdörrarna och nedför den lilla stegstumpan.  Nu ska jag strax dra, bort från stan.

Så fantastiskt vackert

att det nästan gör lite ont.

The neverending story

Min fot har gjort det igen, eller snarare: jag har gjort det igen, mot min fot. Jag gick helt fredligt och kadang! så trampade jag snett, med den redan snedtrampade foten. 

Jag misstänker att det är så här: eftersom jag har stukat fötterna ganska mycket (och nu senast ganska kraftigt), så är allt lite bräckligare och slappare, vilket leder till att jag stukar dem lättare, vilket leder till att de blir slappare, vilket ... jamen du förstår. Senast jag trampade snett var det ju med vänster fot, och turligt nog inföll det i samband med ledighet. Jag behövde alltså inte vara hemma från jobbet, utan kunde halta runt hemma bäst jag ville, hög på smärtstillande. Troligtvis var den vilan inte riktigt nog, vilket gör mig lite bekymrad. Jag kommer nämligen hem imorgon förmiddag, och ska jobba igen på måndag. Måste jag vara hemma från jobbet går jag sönder, eller klättrar åtminstone på väggarna. Jag trivs med att jobba, och har haft nog med hemmatid nu för ett bra tag. Så, håll tummarna för att kylsprayen och fotlindan gör sitt, tillsammans med högläge för lilla fossingen. Jag vill inte rapportera från sängen på måndag. Okej?

Som berget och Muhammed typ, fast hamnslampa och smörgåstårta

Jag står just nu och har dygnsvila i hamnen i Malmö, och nyss knackade min storasyster Anneli på med smörgåstårta med lax och wasabi. Kan inte hansi komma till smörgåstårtan får smörgåstårtan komma till hansi.

Hon ringde innan, och jag bad henne knacka på på passagerardörren eftersom jag inte orkade klä på mig, och inte ville visa mig ganska oklädd (trosor och linne förvisso, men ett linne som inte är det minst urringade en kanske tänka sig) utåt gatan. Sagt och gjort, hon bankar på och jag öppnar. Hon sträcker över smörgåstårtan, och jag tackar, och fortsätter prata en liten stund. Jag höjer blicken, och ja, jag har parkerat bredvid Nordös kontor, så att de som just nu är inne för att checka in har full insyn i min bil. Efter igår, när jag först åkte in på området med en kollega, och sen med en annan (och dessutom kollade på film med den andra, med fördragna gardiner!) kommer jag att bli känd som "the harbour hussy". ;)

Hur som helst så har hamnslampan en kalasfin storasyster, det går inte att sticka under stol med.

Så, dags att sova igen.

Vissa dagar kan bli så fina så snabbt

Jag har slarvat med maten, och det ganska ordentligt. Jag kör Malmö-Oskarshamn den här veckan, och det finns inte nåt bra ställe att stanna och äta på, och jag orkade verkligen inte laga mat i lördags. Så, idag när jag kom till Malmö tänkte jag vara duktig, och gå till Restaurang Hamn & Peppar och äta. På hemsidan stod det att de har öppet till 16, och klockan var närmare halv när jag släntrade dit. När jag kom in var det tomt, och personalen städade. Ja, köket var stängt för dagen, och nej, de hade inget över sen lunchen. Oh well, kalastrevlig personal var det i alla fall, så jag släntrade iväg ganska glad ändå. Efter att ha passat på att använda toaletten (yay för rena toaletter!) kom jag på att de kanske hade kaffe i alla fall. Jag gick tillbaka in, och frågade om det gick att köpa med sig en kopp. Damen bakom kassan spände ögonen i mig och sa "du klarar dig inte på bara kaffe", och vände sig mot köket och frågade om de kunde svänga ihop något i alla fall. 

Så, i köket slår de igång fritösen (den som de redan rengjort för stängning) för att göra pommes frites, och en kopp kaffe och några sidor i Douglas Couplands "Microserfs" senare har jag mat i en låda att ta med mig. Jag gillar verkligen när ingenting är omöjligt, och när folk är beredda att göra nåt extra. Att jag, väl tillbaka i bilen, upptäcker att jag har två skedar och två knivar, men inte en enda gaffel må väl vara hänt. Det skulle kunna vara värre.

Varför är jag inte förvånad?

DO stämmer Västerås stad efter påstådd diskriminering

Under min tid på Edströmska hade jag lärare som kallade busseleverna för "kurredutter", och en annan som hela tiden pratade om hur "svart det är därborta". Jag hade en lärare som härmade en killes påstådda brytning och garvade åt hans namn, samt klasskompisar som pratade om att busseleverna bara kommit till Sverige för att skaffa kortet, så det så. Det var snarare regel än undantag att höra rasistiska kommentarer och skämt från både lärar- och elevhåll, så nej, jag är inte det minsta förvånad över den anmälan som har gjorts. 

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det gått till som den före detta eleven påstår.

Jag har blivit med iPhone

Det var på tiden.

Faith no More i sommar

Så, vem följer med till Borlänge i sommar?