Är det jaktsäsong på overaller än?

En dag om året hatar jag att bo i Uppsala. Nu är den här, och med besked.

Det ser ut som att jag kommer att få en frisyr inom överskådlig framtid

Är det meningen

att en ska känna igen sig i texten till Miss Li med Miss Li? Men nej, texten stämmer inte på mig. Jag är inte blond.

Jag vet inte vad det är med mig. Eller jo, jag vet ganska bra vad det är, men inte vad jag ska göra åt det. Det mesta är bra; det allra mesta är t o m helt strålande. Ändå kan jag inte låta bli att gå runt med en klump i magen och känna att jag bara är en fejk, och egentligen ingen som folk vill hänga med.

Mycket har att göra med jobbet. Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande att köra lastbil, och jag tror inte att jag kan hitta ett bättre jobb än det jag har. Vi har dock - som jag tidigare skrivit - helt bytt sätt att köra. Ända sen jag började har körningarna förändrats: när vi började i september 2008 körde vi helsvängar Södertälje-Zwolle-Södertälje; sen ändrades det till Södertälje-Malmö-Södertälje och Travemünde-Zwolle fram och tillbaka några gånger. Nu är inget som förr: vi kör ner till Vordingborg i Danmark där vi hoppar ur och lämnar över ekipaget till nästa person som kör vidare när vi tar dygnsvila i Danmark. Efter 11 h kommer nästa ekipage, och vi kör vidare mot Zwolle (där vi gör samma sak, och likadant på vägen hem). Visst, det är fint och effektivt och ekonomiskt och bra på många sätt (inte minst för att bilarna rullar 24/7), men ärligt talat: jag saknar lastbilslivet. Jag kommer på mig själv med att titta på rastplatser jag kör förbi, och fundera på om det är ett bra ställe att ha dygnsvila på. Sen kommer jag på att jag ska inte tänka på sånt, för den är redan bestämd var den ska vara. Samma sak med raster, de måste tas på ungefär samma ställe hela tiden, för annars håller inte det tajta schemat.

Bortsett från att jag inte längre får sova i bilen (vilket är synd och skam, jag sover ju som ett barn där) har jag upptäckt att jag känner mig så förbannat ensam. Visst är det märkligt, att jag känner mig långt mycket mer ensam nu när jag kör med två andra hela tiden, samt träffar på i alla fall sex till i Vordingborg, än när jag körde helt på egen hand? Jag har folk omkring mig hela tiden, och allt jag kan känna är att jag är så ensam. Mycket grundar sig så klart i att jag är ensam. Vi har blivit så många, så givetvis har folk klumpat ihop sig i mindre gäng. Jag passar inte in i ett enda, och känner att jag svävar runt lite i periferin hela tiden.

När vi var färre kunde jag prata med alla, men nu är det långt mycket svårare att ta sig in i de gäng som redan finns. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tog att bli bortvald särskilt lätt. (Jag ska förklara: det har gått ut sms från en annan chaufför om att hen vill veta vilka vi helst vill jobba med, så att vi kan få jobba med dem vi trivs med bäst. Jag har bara en som jag känner att jag verkligen vill jobba med, men det visade sig att han inte alls hade valt mig. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen över det, men det blev jag. Nu känns det som att alla andra har nån eller några de har valt att bilda grupper med, och jag hamnar i mellanstadiets "äh, ni kan ta resten"-grupp, som när det kom till att välja lag på gymnastiken. Jag var som sagt inte beredd på att ta det så hårt, och det är kanske fånigt att jag gjorde det. Det är bara det att det här är en person som jag brukar prata om som kompis i första hand, och kollega i andra. Å andra sidan, vad är det som säger att han gillar att hänga med mig bara för att jag gillar att hänga med honom?)

Så, just nu går jag runt och känner mig bortvald, av allt och alla. Det är inte sant att jag är det, tvärtom har jag vänner som hör av sig fastän jag inte förtjänar det, och aldrig gör det tillbaka, så varför klagar jag så förbannat? Jo, för att jag har PMS. Fan ta den.

Danmark igen

Jag var egentligen bara hem och vände, men det kändes som längre tid. I fredags kom jag hem, och åkte igår kl 12, men jag tycker ändå att jag hann med en del. Ofta är det så att det känns som att tiden gått långsamt när en gjort trista saker, men i det här fallet (och många med det) är det nog för att jag hunnit med att faktiskt känna mig ledig.

Hur som helst, jag är tillbaka i Danmark, och väntar på bilen jag ska ta till Zwolle. Även den här veckan är det dagkörning, och det passar mig utmärkt. Visst, kör en dag hamnar en alltid i köer (förbi Köpenhamn, förbi Hamburg, förbi Bremen, in i Zwolle), och riskerar att jävelpaja sin körtid. Å andra sidan, jag får sova på natten när det är som lättast att sova, jag får köra på dagen när det är ljust och fint, och jag kan sitta ute på min rast. Nattkörning går smidigare rent trafikmässigt, men gör en helt bäng i huvudet och i kroppen.

Som jag skrev tidigare så påbörjade jag ett inlägg om ålder, och jag ska försöka skriva klart det när jag kommer hem. Det är egentligen inget viktigt, men jag har funderat mycket på det. Jag skulle kunna skriva det nu (hey, jag har ju både dator och uppkoppling uppenbarligen), men eftersom det ska in en del youtubeklipp så pallar jag inte just nu. Det får bli sen helt enkelt.

På tal om ålder ser jag tydligen inte ut som 30. Jag har förvisso ingen som helst aning om hur en ser ut då, men uppenbarligen inte som jag i alla fall. Jag misstänker att det kan vara som Siri säger, att det kan bero på att vi inte klär oss som kvinnor i vår ålder ska. Antingen det, eller så är jag bara förjävla barnslig (den som en gång sett mig vid en lastbil när jag inte fått köra på ett tag skulle nog kunna ta min entusiasm för den som en sjuåring uttrycker).

Så, dags för frulle och väntan.

Danmark, Holland, nycklar och skräp

Nu sitter jag i Vordingborg och funderar på att sova. Det har varit en ganska händelsefattig resa, förutom den avgrundsdjupa ångest jag kände när jag hade förlorat min bilnyckel i Danmark, den hjärtskärande tristess jag kände i kön utanför Bremen, och den fantastiska glädje som infann sig när min kollega ringde och sa att han stod med min bilnyckel i handen.

Däremellan har jag kört till Vordingborg och sovit där, kört vidare till Zwolle och sovit där, och nu är jag tillbaka i Vordingborg. För några dagar sen började jag på ett inlägg om ålder, men jag är lite för trött för att fortsätta på det nu. Jag är glad och mår bra, det är väl egentligen mest det som är på tapeten nu. Typ.

Jag börjar bli gammal

Jag, som är van vid att vara yngst i många lägen, märker att jag ofta kanske inte är äldst, men i alla fall äldre än många. Det känns märkligt. Missförstå mig rätt: jag älskar att bli äldre. När folk säger "men du ser ju inte alls ut att vara 30, jag trodde att du var yngre!" tror de säkert att de ger mig en komplimang, och det är det väl på sätt och vis. Det visar att jag inte ser så överdrivet sliten ut i alla fall, men jag gillar ju att vara 30, och jag längtar till 40. Det som känns lite märkligt är att många jag träffar inte på något sätt har samma referensramar som jag.

När jag testar nya arbetshandskar, och de är för långa i fingrarna viftar jag lite på dem (fingrarna alltså, inte handskarna), och säger att jag helst inte vill se ut som Nisse och Klara. Är personen då yngre än jag, är risken stor att hen ser frågande på mig. Nisse och Klara, alla vet väl vilka de är? Jag blir så besviken. Samma sak om nån säger t ex "jag vill röra lite på mig", och jag genast börjar sjunga "Nu vill jag röra på meeeeeej/använda hela min krooooopp/och med min muuuun/så kan jag sjuuungaaa-aaa-aaa!"; då tittar yngre personer på mig som om jag inte vore klok. Jag har de senaste åren märkt att jag ofta kommunicerar med hjälp av citat från såväl barnprogram (som ovan), eller reklam ("Hejsan grabbar, vilket veeeder vi [...]"), och många faller alldeles platt eftersom de jag pratar med inte har sett samma saker som jag.

Jag kan bli glad ända in i själen när någon snappar upp vad jag citerar när jag säger "men snälla tant Råbiff!" (även om jag sanningen att sägandes inte var nåt stort Killing-fan när det begav sig), eller med skrikig röst börjar prata med Lillstrumpa. Börjar jag helt enkelt bli gammal, och tycka att allt var bättre förr? Hur som helst, när jag hittar någon i samma ålder som jag, och har samma populärkulturella referensramar, då blir jag lite varm i hjärtat. Det var egentligen bara det jag ville ha sagt.

Labyrintspel med kristaller

Jag har haft en fullkomligt strålande helg. Vingligheten är så gott som borta, kanske tack vare de övningar jag har gjort, som inte är helt olika de labyrintspel i trä många roat sig med som barn. Tydligen går övningen ut på att förflytta kristallerna genom båggången. Det verkar som att det har hjälpt, eller så är det helt enkelt så att min kropp tyckte sig vara färdigvinglad för ett tag.

Jag måste erkänna att jag börjar bli lite nervös för att jobba. Det kommer att vara en massa nytt, och jag har ingen aning om hur saker funkar. Så, jag är nervös, men mest är jag alldeles till mig. Jag har klättrat på väggarna (vilket skulle kunna förklara lite av yrseln ...) den senaste tiden, och jag längtar så efter att äntligen få jobba igen!

Att ha en kropp jag kan lita på är rätt härligt. Förresten så ska jag se Dylan Moran imorgon. Det är också härligt.

När saker hamnar fel

Ibland hamnar bilder lustigt, eller som i det här fallet, lite äckligt. Fast, det är kanske bara jag som tycker att det ser ut som att det som faller i den övre bilden liksom fortsätter (en smula snett må erkännas) i den undre.

"Var som en fyraåring!"

Jag har nu varit hos öronläkaren, och tydligen är det mesta ganska bra med mig. Det är inget egentligt fel på mina öron; problemet ligger tydligen snarare i det faktum att jag bara tittar med ett öga i taget eftersom jag är skelögd. Kom igen, jag visste att jag skelar lite på vänster öga när jag är trött eller precis tar av mig glasögonen, men jag visste ärligt talat inte att det var så farligt mycket. Ja, farligt är det ju inte, men jag visste inte att det var fullt så tydligt och synligt. Oh well. Nu kommer jag att se på mig själv som hansi skelapa, men det är kanske okej.

Hur som helst: jag anstränger bara ett öga i taget (vilket kan förklara hacken jag skrev om för ett tag sen), vilket gör att om jag får skrot i båggångarna (vilket jag troligtvis har, lite i alla fall) helt plötsligt står med påverkan på två av de sakerna som styr balansen. Illa. Jag fick ett träningsprogram för att pilla ut skrotet ur båggångarna, samt dagens gladaste uppmaning: "var som en fyraåring!". Jag ska gå på ojämnt underlag, jag ska gå och blunda ibland, jag ska gå och titta på saker långt borta samtidigt som jag vrider på huvudet, jag ska vrida huvudet snabbt lite då och då, samt helst gå i mycket kuperad terräng om några dagar. Det blir nog hur bra som helst det här.

Förresten har jag plockat fram min "stoppa grej i skon och sätt en mottagare på iPoden och kolla hur långt du går"-tjofräs igen. Det är vår, och hansi behöver röra på sin fot så att den inte alldeles förstenar.

Nu är det dags att fly stan, och inte komma tillbaka förrän mangamonstrena har lämnat Uppsala.

Mario and Dreddy och en Rick roll på det

På Lamebook kan en hitta en massa roligt (men en hel del trist också så klart). Min favorit är "Mario and Dreddy", där det i samma LB-post dyker upp en fin liten Rick roll. (Den jag länkar till är en av mina favoriter, men klicka inte på den om du inte har lust att sitta och klicka bort många fönster. F ö så hittade jag en förut som var ännu roligare, där det inte bara var en massa text som skulle klickas bort, utan pop-uper med videon också. Oh well, en annan dag kanske.)

När pastor Phelps gör dig nere kan Justins pappa pigga upp igen

Jag har ägnat halva dagen åt att upptäcka hur mycket hat det finns i världen, men mer om det sen. Jag behövde piggas upp en smula, och fann följande guldkorn: Shit My Dad Says. Enjoy!

Finaste påsken i kvinnominne

Trots vingel och sånt (det är f ö så sjukt mycket bättre nu, jag kan t ex vrida på huvudet utan att behöva hålla i mig. Jag är fortfarande "normalvinglig", alltså så vinglig som jag har varit de två senaste månaderna lite drygt, men inte alls så illa att jag inte vågar köra bil. Woohoo!) så har jag haft den avgjort finaste påsken i kvinnominne. Nej, jag har inte gjort något speciellt, och det är kanske det som är grejen? Jag har hängt med Siri, och vi har bara haft vardag. Vardagspåsk, det är det vi har haft.

Efter regn kommer mer regn, men sen ... sen kanske det kommer solsken

Jag gnölar och gnäller, och klagar och ojar mig, men allvarligt talat: livet är bra jävla fint ändå.

Dagens roligaste

"You'd be a fool to miss it!"