Fortfarande ordtom

Jag hasar runt, och kan inte uttrycka mig. Ärligt talat känns det som att jag inte har så mycket att säga, kanske har jag aldrig haft det?

Solen skiner, våren är i stort sett här, och ändå så ... jag vet inte, jag är inte så glad som jag borde vara. Jag är inte så glad som jag var för bara några veckor sen.

Ett av de första inlägg jag skrev på bloggen handlade om att jag hatar nyfrälsta. Mitt problem nu är att det är just en sån jag har varit. Jag har pratat och pratat om mitt jobb, och tvingat andra att höra om hur bra det är, hur mycket jag trivs, hur glad jag är. Missförstå mig rätt här, det är fortfarande ett skitbra jobb, jag har världens bästa yrke, och det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i körkortet tidigare. Samtidigt börjar osäkerheten ta ut sin rätt. Att aldrig kunna svara på om jag vill hänga på på konsert, bio, teater, fest ... okej,d et var lögn. Jag kan fortfarande svara på om jag vill, däremot har jag inte en chans i helvetet att svara på om jag kan. Att aldrig kunna planera mer än några dagar i förväg ger ett liv som bitvis är oerhört fattigt rent socialt. Att turer blir inställda, omlagda eller framflyttade kan givetvis hända, det säger jag ingenting om. Det som gör mig så trött är att det sker mest hela tiden. Jag vet, det är finanskris med allt det innebär med mindre mängd gods som transporteras, och ja, jag är verkligen glad att ha jobb. Ibland önskar jag bara att jag hade ett schema som jag kunde känns mig ganska säker på gällde två veckor fram i tiden, det är allt.

Kan det månne vara det som spökar, som gör mig lite tom? Kan det vara det faktum att det som verkade så fantastiskt bra faktiskt inte bara har små, utan bitvis väldiga brister göra mig tom på ord, tankar, och vilja att uttrycka det som ändå är borta? Jag vet inte.

Men var inte orolig: jag vaknar fortfarande varje dag med ett leende, och jag trivs vansinnigt bra på jobbet. Det är fortfarande bästa tänkbara, det är bara det att det har börjat sjunka ner på normalnivå.