Jag har blivit med iPhone

Det var på tiden.

Faith no More i sommar

Så, vem följer med till Borlänge i sommar?

Dagens visdomsord

Att halta fram på en ledsen fot ger märklig träningsvärk i vaden.

På en kaffeautomat på en av färjorna:

Alltså, vad fan?

Jag vet inte om jag har nämnt det, men min fot (som var zombiefot ett tag) har ganska precis slutat värka. Ja, jag har världens kanske vekaste fotleder som tar lång tid att läka, och då kan en ju tycka att hansi lilla borde vara extra försiktig? Inte då, nu är det dags för vänster fot i stället. Den här gången fick jag den nedkyld och lindad en timme efter att det hände, så förhoppningsvis har den klarat sig bättre (det sa heller inte "pang" i foten när jag klev snett, så det är nog bara en liten stukning) än den förra.

Under nästan en timme hade jag alltså som mest fem män omkring mig, som kylde ned foten, lindade den, hämtade kaffe och var allmänt sällskapliga, och det på ett sätt som inte var äckligt. Ja, annat än ur könsrollssynpunkt så klart. Flera som passerade sa också det, att "hade det varit en ful man hade högst en person hjälpt honom, och inet särskilt mycket. är det däremot en vacker kvinna, så har hon genast många som kommer springande." Och visst, det stämmer. Jag fick onödigt mycket uppmärksamhet, men jag tror att mycket berodde på att det var nåt annat än det vanliga som hände. De fick nån annan att prata med, och nåt annat att göra för en liten stund. Det, tillsammans med mina killer legs ... ;)

Men nej.

En dag skall min humor bliva sofistikerad

men fram till dess verkar jag hålla mig på ganska låg nivå.

Framför mig på en rastplats strax utanför Zwolle står en bil härifrån. Gissa tre gånger vad jag läser?

Annars tycker jag att det är lika kul varje gång jag möter en ekipage med texten "Psyk Transport" på. Jag har aldrig sagt att jag är annat än lättroad.

Annars

kan en trolig anledning till mitt humör vara att jag har mens, och har så haft ganska länge. Dagen efter att jag skrev mensinlägget fick jag den, och det var några dagar sen nu. Det är inte roligt. Jag undrar om det är något fel, eller bara min vanliga otur.

Malmö

i strålande sol.

Fortfarande ordtom

Jag hasar runt, och kan inte uttrycka mig. Ärligt talat känns det som att jag inte har så mycket att säga, kanske har jag aldrig haft det?

Solen skiner, våren är i stort sett här, och ändå så ... jag vet inte, jag är inte så glad som jag borde vara. Jag är inte så glad som jag var för bara några veckor sen.

Ett av de första inlägg jag skrev på bloggen handlade om att jag hatar nyfrälsta. Mitt problem nu är att det är just en sån jag har varit. Jag har pratat och pratat om mitt jobb, och tvingat andra att höra om hur bra det är, hur mycket jag trivs, hur glad jag är. Missförstå mig rätt här, det är fortfarande ett skitbra jobb, jag har världens bästa yrke, och det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i körkortet tidigare. Samtidigt börjar osäkerheten ta ut sin rätt. Att aldrig kunna svara på om jag vill hänga på på konsert, bio, teater, fest ... okej,d et var lögn. Jag kan fortfarande svara på om jag vill, däremot har jag inte en chans i helvetet att svara på om jag kan. Att aldrig kunna planera mer än några dagar i förväg ger ett liv som bitvis är oerhört fattigt rent socialt. Att turer blir inställda, omlagda eller framflyttade kan givetvis hända, det säger jag ingenting om. Det som gör mig så trött är att det sker mest hela tiden. Jag vet, det är finanskris med allt det innebär med mindre mängd gods som transporteras, och ja, jag är verkligen glad att ha jobb. Ibland önskar jag bara att jag hade ett schema som jag kunde känns mig ganska säker på gällde två veckor fram i tiden, det är allt.

Kan det månne vara det som spökar, som gör mig lite tom? Kan det vara det faktum att det som verkade så fantastiskt bra faktiskt inte bara har små, utan bitvis väldiga brister göra mig tom på ord, tankar, och vilja att uttrycka det som ändå är borta? Jag vet inte.

Men var inte orolig: jag vaknar fortfarande varje dag med ett leende, och jag trivs vansinnigt bra på jobbet. Det är fortfarande bästa tänkbara, det är bara det att det har börjat sjunka ner på normalnivå.

Jag har köpt en arbetskilt

för kiltar och kjolar slår shorts alla dagar i veckan.

ordtom

Jag känner mig märkligt tom på ord, och har så gjort ett tag. Det är inte det att jag inte har något att säga, det är bara så att jag inte vet hur jag ska säga det.

Strålande, på fler sätt än ett

Jag är nyss hemkommen från tantfika på Savoy. "Tantfika?" säger du, med ett höjt ögonbryn. "Javisst!" säger jag, "kan en göra annat på det stället?. "Nävisst nä", säger du, och ler lite generat.

Som vanligt så finns det så mycket jag borde ha gjort, men som jag helt har missat, för att jag hellre tillbringat några timmar i sällskap med en god vän, pratande om ... det mesta faktiskt, över en kopp av vad som skulle kunna vara Uppsalas bästa kaffe. Så kan det också vara, en strålande vacker vårdag i april.

Ikväll åker jag till Malmö, för att ta färjan kl 10 imorgon. Innan dess ska jag sova några timmar så jag är pigg och fräsch inatt. Återkommer till Sverige gör jag på torsdag, och då kommer jag förhoppningsvis ha sällskap i form av en vacker kvinna. Hur många andra chaffisar kan säga det? ;)

... som en kär gammal vän

Det går ofta lång tid mellan gångerna, men jag återupptäcker alltid McSweeney's. Ofta hejdlöst roligt, alltid rasande intelligent. Jag gillar't.

En kreativ kvinna gör inget hafsigt

För att återgå till blodspåret (fiffan, ibland är jag för rolig): om jag nu skulle lämna såna här och var skulle det vara med stil. Jag är ju en Kreativ Kvinna gubevars!

Tydligen ska jag ha geggat ner en bil, med bloooooooooooooooood!

Några dagar i månaden blöder jag. Det är inget farligt alls, det kallas mens, och jag delar upplevelsen med många andra kvinnor fertil ålder. Jag märker oftast innan när jag ska ha mens, och använder alltid mensskydd, t ex den eminenta menskoppen. Det här innebär att jag inte går runt och kletar mensblod varhelst jag sitter, står eller ligger.

Till saken hör även att jag sen jag började köra efter min sjukskrivning använt sovsäck när jag sovit i lastbil (jag gillar att ha kall nästipp när jag vaknar, men att vara varm om resten av kroppen). Nog för att jag i många fall är fockin' ossum, men jag blöder inte igenom en sovsäck, definitivt inte utan att märka det. De senaste veckorna har jag bytt ut sovsäcken mot vita lakan, och samma sak där: jag är ossum så det räcker, men inte ens jag kan blöda ner en bäddmadrass utan att även blöda ner lakanet. No can do, mister.

När det kommer till just den specifika bilen så kan jag inte ens dra mig till minnes när jag senast hade den. Det var länge sen, och under den tiden borde någon annan ha upptäckt fläckar, pekat på mig och vrålat "mensmonster!" samt sprungit sin kos, eller i alla fall påpekat för någon på kontoret att det är fläckar på madrassen.

De här sakerna sammantagna får mig att fundera: är jag verkligen den enda kvinna som legat på den madrassen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Flera av mina kollegor har fruar och flickvänner, vissa har säkert lite mer tillfälliga förbindelser. Det stora flertalet av dessa kvinnor torde vara i fertil ålder, och alltså ha möjlighet att blöda av allsköns lust lite då och då. Jag tror alltså att jag är oskyldigt anklagad för att ha lämnat blodfläckar på bäddmadrassen i en av bilarna. Det är enkelt att peka ut mig i första hand, jag är ju trots allt den enda fast anställda kvinnliga chauffören, men jag tror på fullaste allvar att det är fel.

Egentligen är det kanske ingen biggie, men det är trist ändå att det finns folk som tror att jag dels inte har koll på mitt mensblod (okej, koll och koll. Jag vet dock oftast var det hamnar.), och att jag dels inte skulle göra något åt det, eller i alla fall säga "hej, nu har det hänt en olycka, och det är blod på madrassen." (fast nej, då låter det som att jag nästa slitit av mig handen, och att jag behöver sys). För övrigt skulle jag se om det fanns fläckar efter mig, eftersom jag varje gång ta ut madrassen och skakar den. Oh well.

Det är så här det ska se ut

när någon har varit i uvesa. :)