Så här brukar inte

min fot se ut. Den brukar vara en smula smäckrare, och enfärgad. Nu är den trind och blå.

Det lär inte bli några två veckor

Ha! Redan nu börjar svullnaden gå ner (tror jag), och jag kan stödja mig på foten (lite grann). Inte en challe att jag stannar hemma i två veckor för en stukning. Jag ska ta det lugnt och fint, äta mina smärtstillande som jag ska, men mer än en vecka kommer det inte att ta (för att vara ärlig så siktar jag på att jobba på onsdag morgon, men det är kanske att ta i, jag vet inte). 

(Okej, det är min förhoppning åtminstone.)

Den som trampar snett stukar lätt foten

Barn, här kommer ett råd från mig till er: spring inte i lösknutna skor. Det leder bara till jävelstukad fot, brustet ligament samt två veckors sjukskrivning (som förvisso kan bli kortare om jag läker fint och bra). Att foten dessutom blir blåsvart och stor som en handboll lägger snarare sten på börda än lättar upp (jag vet, visst låter det märkligt?).

Jag tror förresten att jag inte kommer att våga ha med mig någon i bilen  förrän vintern är över.

Malmöhäng

Idag har jag hängt på en verkstad i Malmö i rätt många timmar, tillräckligt många för att missa min färja med några få minuter. Det är tur att jag har en vacker syster som rycker ut och ser till att lillasyster får mat i sig. Hon kom ner till hamnen i Malmö med falafel, hur mycket bättre kan det bli (svaret är "det kan inte bli bättre" i fall du undrar)? Nu är jag mätt och glad, och väntar på att få köra på färjan. Det lär förvisso dröja en stund eftersom den avgår först kl 22, så det är tur att jag har dator med uppkoppling, filmer, böcker samt minimorötter (klart att jag hellre hade haft choklad än det sistnämnda, men det är klart bättre än inget).

Musikförvirring

Med iTunes på random i vardagsrummet kan det uppstå musikförvirring i köket. T ex går det strålande att tänka "ah, Stone Roses", men upptäcka att det är Charta 77 i spellistan. De låter faktiskt lite lika på håll och ganska låg volym, så det så.

Insändare i DN

I dagens DN finns en insändare från en Robert Nilsson i Täby. Om vi bortser från rubriken som han troligtvis inte satt själv, så börjar den ganska bra: "Kvinnors löner är alldeles för låga" men fortsätter lite (okej, en hel del) snett: "de borde få dubbelt så mycket mot den summa vi män får i lönekuvertet." Han förklarar det med att kvinnor är de som föder barn, och att män inte skulle palla den smärta en förlossning innebär. Han fortsätter: "Oftast är det kvinnor som stannar hemma med barnen vilket innebär att de halkar efter lönemässigt." vilket han har rätt i. Okej, snubben har alltså en god poäng, kvinnor tjänar mindre än de borde. Vad är då hans lösning? Jo: "Så kvinnor, varför inte sexvägra tills ni får rätt lön?"

Om vi nu bortser från att det finns många kvinnor som inte har sex med män (för troligtvis är det väl det heterosex han menar), så infinner sig några frågor i mitt huvud: är det verkligen så ofta männen en knullar med som sätter ens lön? Vi som inte vill ha några barn, ska vi antingen sluta ha sex, eller ska vi helt enkelt inte ha lön? Är det kanske t o m så att lönen ska bli högre ju fler barn/värre förlossning en har (haft)? Sist men på intet sätt minst: är det verkligen rätt att det kön som genomsnittligen tjänar minst dessutom ska bestraffas en gång till, denna gång med att inte ens få knulla? Snacka om dubbelbestraffning!

Jag misstänker att Robert Nilsson menar väl (eller att han är ett troll som bara vill provocera med knäppa påståenden att män inte klarar smärta, intet har med barnavlande att göra samt ska ha hälften av vad kvinnor tjänar), men OJ så han skjuter sig i foten. Han får det att låta som att kvinnor ställer upp på sex (kanske t o m bara i barnalstrande syfte?), och att vi kvinnor lever i avsaknad av egen sexlust. Jag misstänker att jag inte är helt ute och åker moppe om jag hävdar att han har fel (eller så umgås jag med folk som inte är riktigt riktiga, den möjligheten finns ju också).

Hur som helst, jag kan uppoffra en del för den goda saken, det kan jag absolut. Men kom igen, sexstrejk? Till vilken nytta?

Jag gillar inte snö

Bara så att du vet.

En sak till

Jag är inte van vid att jag kör fortare än någon annan när jag jobbar. Vi ligger i 80, och blir alltid omkörd av alla. I Tyskland blir vi omkörda av polska chaffisar, av holländare, av tyskar, av finnar, av andra svenskar ... Nu var det jag som körde om, och jag behövde sällan köra fortare än 82. Ja, det var plogat, nej, det var inte halt. De enda som körde om mig var finnar och andra svenskar. Jag antar att det är för att vi kanske är en smula mer vana vid vinterväglag, och vågar mer (eller är dumma i huvudet). Det kändes konstigt hur som helst.

hansi lär sig viktiga läxor

Jag är som vanligt grymt dagvill. Jag misstänker att det är måndag, vilket torde betyda att jag kom hem igår morse. Jag åkte i torsdags .... så det stämmer nog.

I torsdags när jag skulle ta bilen för avfärd mot Holland upptäckte jag att den saknade kartbok. "Äsch, inte behöver väl jag en sån? Jag hittar ju, dessutom har jag ju gps i bilen om det skulle vara något." Jag åkte iväg, och det gick hur fint som helst att ta sig till Malmö, och vidare mot Travemünde (även om folk som vanligt hade ställt sig hiskeligt konstigt vid färjeincheckningen så att jag var tvungen att backa en lång bit för att kunna komma iväg). Vid Hamburg var det nästan ingen kö, och det var här jag började ana oråd en smula. Ingen morgonrusning? Strax efter kom svaret: snö.

Så, med tanke på att de flesta verkar köra med sommardäck var 30 på Autobahn inte så konstigt, även om det var en smula frusterande. Hur som helst tog jag mig till Zwolle utan större bekymmer än lite trötthet på trafiken. Allt gick bra med att byta trailer, och jag kom iväg ganska på en gång. Sen började det.

Det var fredag eftermiddag, och alla skulle åt samma håll som jag. Jag sneglade på körtiden, och jag hade tre timmar nånting kvar, ingen fara med andra ord. Kön segade sig fram, ibland i 30, ibland i 60, men vi kom framåt. Allt gick egentligen bra (om än en smula långsamt), fram till jag kom till den stora rondellen där det brukar vara kö. Nu var kön mer än 1,5 km lång (enligt gps:en), och det syntes blåljus på långt håll. Väl framme i rondellen visade det sig att min utfart var anstängd. Vad annars fanns att göra, än att bara fortsätta, och ta nästa utfart? Jag menar, jag hade ju gps, vad kan gå fel då? 

"Sväng höger."

Jag svängde höger.

"Sväng höger."

Jag svängde höger.

"I rondellen, ta andra avfarten."

Jag tog andra avfarten i den lilla lilla rondellen.

"Nu är du i ett holländskt villområde med en massa parkerade bilar överallt. Det finns ingenstans att vända, och det går inte att backa. Roligt va? Jo, förresten, sväng vänster här. Ja, snubben på cykel säger att den kommer att sluta i en cykelväg, men vad fan, lev lite farligt vetja!"

Det är tur att jag har kolleger med is i magen och en kartbok till hands som kan vägleda en när en är mitt ute i ingentstans, i snö och mörker. Mitt ute i ingenstans förresten, en stund var jag mitt inne i Emmen och snurrade lite. Det slutade i alla fall med att jag körde förbi en rastplats där det hade varit ganska kalas att stanna, och körde vidare. Jag vågade inte riskera att ta rast, kliva upp mitt i natten och vara helt vilse. Nu var klockan i alla fall så pass lite att jag med gott samvete kunde ringa folk utan att riskera att väcka dem. Så, jag körde vidare, och hamnade till slut på vägen som går över Cloppenburg, körde över min körtid med inte jättemycket (men ändå) eftersom det var knökfullt på alla andra rastplatser.

När jag vaknade var det mörkt (men det var det när jag somnade också), dessutom snöade det väldigt mycket. När jag skriver väldigt mycket, så menar jag verkligen väldigt mycket. Det var svårt att se nånting alls, förutom vitt, vitt, och lite mer vitt. Äh, jag kom fram till Travemünde till slut i alla fall, hann med båten och slapp sjukt mycket halka på vägen hem. Det är bra.

I Torsvik var jag förresten med om en, egentligen ganska betydelselös, grej. Vi tankar på Shellmacken där, och inte alltför sällan är det något som krånglar, och jag blir irriterad. På vägen ner fungerade inte autoavstängningen på dieselpumpen, trots att jag sagt till fyra gånger och de varje gång lovat att fixa det. Jag snäste åt snubben som jobbade just då, men bad om ursäkt när jag sen kom in på macken (och tillade "ni måste tro att jag är världens suraste eftersom jag alltid gnäller"). Den här gången, alltså natten mellan lördag och söndag) klev jag innanför dörren, och i kassan stod killen som också jobbade senast. Han sa "Får jag se ett leende nu då?", och när jag log (jag log redan när jag gick in) så sa han "Sådärja!". Nu undrar jag: hade han sagt så till en man? Jag tog inte illa upp, jag gillar den snubben och så, men jag kan inte låta bli att fundera. Å andra sidan kan det mycket väl vara som Håkan sa: "Men Hanna, hur många män tror du det är som faktiskt ber om ursäkt om de har varit otrevliga mot personalen på en mack?". Fan vet.

Hur som helst, jag lärde mig några saker under resan: 1) se till att hitta en kartbok till bilen (beg, steal och borrow) innan avfärd; 2) gps:er är sadistiska ting som vill leda dig i fördärvet; 3) var rädd om dina fina kolleger, de är värda sin vikt i saffran.

(Alltså, det ska finnas en kartbok i varje bil, men av någon anledning hade den från bilen jag körde hamnat i en annan bil, som alltså hade två. Illa.)

Holland, men på egen hand

Jag är på väg till Holland igen, och det känns som att det var länge sen jag kom hem därifrån. Det var det inte ("igår" brukar sällan räknas som "länge sen"). Just nu känns det lite ensamt, jag vande mig snabbt vid att ha sällskap (och vilket sällskap sen!). Det är tur att jag har dator, filmer, och telefon. :)

Jag börjar tröttna

Jag vet att jag, sen jag började, har babblat på hur mycket jag gillar mitt jobb. Det är fortfarande sant, mer än någonsin faktiskt. Det finns dock en jobbrelaterad sak jag börjar tröttna ganska ordentligt på, och det är att gång efter annan få höra att jag är anställd för mina fysiska defekters skull (vad skulle en annars kalla det?). Jag vet att jag saknar penis ("saknar" är väl inte rätt ord egentligen, jag saknar det definitivt inte. Snarare är det väl så att jag helt enkelt inte har en.), men ärligt talat har jag hittills inte sett något tecken på att kuk verkligen behövs i jobbet.

Jag är så in i döden trött på att få höra "[NN] säger att du bara har fått jobbet för att du är kvinna", "[NN] säger att du inte kan köra", [NN] säger att du kommer att sluta snart för att du inte pallar med jobbet". Jag tror att om jag får höra det en enda gång till kommer jag att skrika rakt ut. När ska han förstå att jag varken visade tuttarna eller knullade mig till mitt körkort? Om jag nu är så kass, och jag nu inte klarar mitt jobb, ja, då antar jag att jag inte kommer att få en fast anställning när provanställningen löper ut. Dock vägrar jag i sten att tro att jag blev anställd bara för att jag är kvinna (även om jag, som jag tidigare redan skrivit, är fullt medveten om att jag hade en stor fördel av det). Det är inga dumma människor som anställde mig, och jag antar att vi alla är där för att vi kan bidra med olika saker (även om jag just nu mest undrar om den som snackar så jävligt är sänd som ett test av mitt tålamod).

Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker ge mig och lägga mig platt för en person som är så vansinnigt osäker i sin manlighet att han tror att jag ska stjäla hans penis bara för att jag är anställd på samma villkor som honom. Jag tänker inte säga upp mig, utan slutar jag på det här jobbet är det för att jag blivit ombedd, eller inte fått förlängt efter provanställningen. Då, men först DÅ tänker jag acceptera att jag inte har i en lastbil att göra. Tills dess tänker jag fortsätta älska mitt jobb, och göra det så bra jag bara kan.

Den 13 december smäller det

Så, är det nån som känner för att göra en insats den 13 december med att bära lådor och möbler (eller kanske bara vara allmänt underhållande, vad vet jag?) så är den personen väldigt välkommen att hjälpa till att flytta. Snällt va? ;)

Imorgon ska jag jobba igen, efter att ha varit ledig i flera dagar. Jag tror att den här turen kan bli en bästa hittills, jag ska nämligen ha Håkan med mig. Det finns få jag är säker på att jag inte skulle bli irriterad på, och en av dem är Håkan. 

Absolut frustration

Det finns få absoluter i livet, det är jag väl medveten om. Det mesta går att diskutera och hitta andra ingångar på, det går att komma fram till olika saker och det är okej. Allt bra så långt. Det jag har svårt för är när folk säger "jo, men jag tycker att det här uttrycket betyder det här". Nyckelordet här är alltså "tycker". För ett par år sen tror jag, så var det någon på Qruiser som tyckte att ordet rasist skulle användas för "någon som tycker om alla raser" (bara saken att prata om "raser" när det kommer till människor är ju en smula fishy), och hen tänkte minsann använda det så. Visst, det finns ju ord som har bytt innebörd under årens lopp, men kom igen: att säga "men jag använder det så", och ändå bli irriterad över att bli missuppfattad?

Det jag har i tankarna just nu är när jag pratade med en ny bekantskap, och vi kom in på ämnet alkohol. Jag berättade att jag varit nykterist fram till för mindre än ett år sen, och han säger "nykterist? Det är jag också. Eller ja, halvnykterist." När jag blir konfunderad och frågar hur en över huvud taget kan vara en sån sak säger han "ja, men jag dricker ju bara ibland, dessutom blir jag väldigt sällan full.". I mina ögon är han alltså som vilken medelsvensson som helst, det har alltså inget med nykterism att göra. Även om jag själv inte är det själv längre gör det mig lite irriterad att ordet på något sätt ska urlakas, att själva meningen i det ska försvinna. I mina, och troligtvis många andras, är en nykterist någon som inte dricker alkohol. Antingen så gör du det, eller så gör du det inte, det finns faktiskt inget mellanting. Bara för att du dricker alkohol betyder det inte att du gör det hela tiden, dygnet runt, alla dagar. Jag försökte förklara för den här personen att rimligtvis borde det inte gå att vara "halvnykterist", men jodå, det gick visst. Jag nådde inte fram, vilket gjorde mig frustrerad.

Vi gick vidare till att prata om annat, och kom in på ämnet laglighet. Han pratade om att när han var liten så umgicks han med andra småkids som snattade. Han hade aldrig gjort det, "jag har faktiskt aldrig gjort något olagligt". Jag blev lite konfunderad, vem har inte gjort något olagligt? Så, jag frågade "men vadå, har du aldrig kört för fort?" och fick svaret "jo, men det tycker inte jag är olagligt". Jag frågade, och nej, han menade inte "det tycker jag inte borde vara olagligt", utan just det han sa, att han inte tycker att det är olagligt. Visst, mycket är upp till varje persons tycke och smak, men gränsen går faktiskt innan det där. Det är klart att lagar ofta kan vara luddiga och öppna för tolkning, och jag har inte läst vad som gäller för fortkörning. Jag kan dock inte tänka mig att någon någonsin kan komma undan med "jag tycker inte att det är olagligt" och hen blir stoppad när hen kör för fort. Men nej, jag nådde inte fram där heller. han tycker inte att det är olagligt, och så är det med det.

Jag ska helt enkelt låta bli att prata om vissa saker med vissa personer. Jag måste lära mig det.

hansi tar igen

Jag borde skaffa en diktafon. Jag funderar så mycket när jag kör, och tänker på saker jag känner att jag vill skriva om, men när jag väl stannar för rast eller vila (eller är ledig för den delen) är det som bortblåst. Jag har inte bara blivit helt dum i huvudet av att köra lastbil, samt tappat min språkkänsla: jag har tappat mitt korttidsminne också. Crap.

I alla fall, en sak jag har tänkt en del på är att fler gånger har det hänt mig att folk säger "men det är skönt att du i alla fall är feminin, fastän du kör lastbil. Många andra tjejer blir så manhaftiga liksom.". Här känns det lite som att jag fastnar i en fälla på något sätt. När folk generellt tänker på "kvinna som kör lastbil" tänker de på en kortklippt truckflata (jag gör det jag också, så fördomsfri är jag). Jag har på intet sätt något emot kortklippta truckflator, snarare tycker jag att det är synnerligen attraktivt. Så, som kvinna som kör tunga fordon förväntas du alltså att inte vara "kvinnlig", utan snarare åt det "manliga" hållet. Okej, då finns ju alltid problemet att jag är som en treåring som en inte tar där en sätter. Glöm inte att jag envisades med att äta kött i ett par tre år, bara för att folk inte skulle ha rätt när de sa "Hanna, du som är vegetarian" ("men du ser ju UT som en vegetarian!"). Som sagt, jag beter mig som ett trotsigt barn. Det är inget jag är stolt över, och jag jobbar på det.

Till saken: folk förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt, och då måste jag på något sätt alltid understryka att jag minsann inte är som de tror, det finns fler bottnar i den här bruttan. Det fåniga är att jag då på något sätt alltid måste spela brudkortet. Jag säger "haHAAAA, men jag klär mig i kjol ibland, och jag har klackar och våldsamt urringade toppar! Vad säger du nu, va va va?". Men ärligt jävla talat hansi lilla, är det verkligen det som är det viktiga? Jag blir irriterad på mig själv när jag måste hävda min "kvinnlighet", för varför måste jag göra det? Om jag nu faktiskt vill klä mig "manligt" så ska jag kunna göra det utan att tänka "oh truck, nu faller jag in i stereotypen för kvinnor som kör lastbil. Bäst jag piffar till det med lite mascara." Samtidigt, jag är ju enormt stereotypt "kvinnlig" i mitt samlande (som egentligen inte är menat att vara ett samlande, utan mer att jag bara ... vill ha fler). Jag vet ju att jag har fler par skor än jag använder (okej, många par skor jag aldrig använder), och att ha sextio läppglans är kanske inte det vanligaste (även om jag har gett bort en massa som jag aldrig använt, och dessutom slängt en del. Nu har jag säkert bara 20-25). Ärligt talat, jag vet inte vart jag är på väg med det här, annat än att jag är frustrerad att jag hela tiden har normer och stereotyper att förhålla mig till. Lite relaterat till det, fast ändå inte: jag har chockat folk genom att säga "tack!" alldeles glatt och ärligt när folk har sagt "alltså, jag tycker att du ser ut som en flata". Tydligen ska det inte vara en komplimang, men kom igen! Jag blir kalasglad, för ffs, jag tycker ju att sterotypflatan är hur het som helst. 

På tal om att vara en brutta med flera bottnar (som jag skrev lite högre upp): jag är ju inte det längre. Nu när det är flyttdags har jag gått igenom en massa uppsatser och tentor, och slängt alldeles ohyggligt mycket. Tjejen som skrev de uppsatserna var smart, och visste vad hon pratade om (i alla fall ibland). Tjejen som läser uppsatserna nu säger "huh?" och känner sig dum. Min vokabulär har krympt till svordomar och chaffisuttryck, i övrigt finns intet att hämta hos mig. Men, tillbaka tillbaka ... nu ska vi se, var var jag? Jo, även när det kommer till mitt jobb, vad jag gör och varför, så känner jag fortfarande något slags oro att jag inte ska tas på allvar. Jag har just nu mitt absoluta drömjobb. Visst, det är inte alltid kul precis hela hela tiden, men banne mig 98%. Jag gör det jag vill, och det måste väl ändå vara huvudsaken? Men nej, jag känner ibland ett behov av att visa att jag faktiskt inte har kört jämt. Behovet kommer sig dels av att jag inför andra chaufförer faktiskt måste understryka det, för hade jag kört jämt skulle jag även kunna det här bättre än jag faktiskt gör. Jag säger inte att jag är en dålig chaufför, bara att jag inte kör lika bra som om jag hade haft kortet i tio år. 

Inför andra än chaufförer måste jag understryka att jag faktiskt har valt det här yrket, av egen fri vilja. Det var inte det att min pappa/morfar/farbror har åkeri, och jag alltid har kört, utan jag valde det här, trots min brist på lastbilsbakgrund. På något sätt tror jag att jag känner att jag måste visa att jag minsann har en massa poäng, men jag valde att göra något helt annat eftersom det var min dröm. Är det inte lite tragiskt egentligen? Jag går runt i flera år och känner mig som en akademisk bluff, och är jätterädd att folk ska komma på mig med att vara en simpel arbetarunge som inte riktigt har koll på alltalltallt. När jag äntligen gör det jag vill göra är jag i stället så vansinnigt mån om att ... äh, jag vet inte. Tragiskt är vad det är, och jag måste jobba lite på det. Ärligt talat, jag är ju så mallig att jag kan spricka över mitt jobb. Jag har inget emot att gå i arbetskläder, snarare tvärtom. Jag är så stolt över att jag faktiskt gjorde tvärtemot vad jag borde, och blev det jag ville. Så, varför kan jag inte bara vara nöjd med att folk ser mig som lastbilschaffis, det är ju det jag är (och vill vara)?

trött hungrig kissnödig

i Malmö.

Glad ändå.

Jobb igen

Efter en sjukt hektisk helg med packning och städning känns det grymt skönt att vara tillbaka på jobbet, även om det i natt innebar körning i tokdimma, och jag ska köra en tur ingen annan kört innan mig (lite Star Trek över det, inte sant? ;). Okej, det finns säkert tonvis med folk som gjort det, men ingen från oss, så det finns ingen att fråga. Som vanligt så känner jag "shiiit, jag kommer att åka alldeles vilse och bort, och kommer att göra allt bakvänt", men vafan, varför skulle det vara så? Jag är bara dum och brudig.

Jag har fått ögonen på århundradets skönaste hockeyfrilla, men tyvärr hann bäraren försvinna innan jag hann få upp mobilen och fota. Uppe på huvudet är det som en tajt hjälm, och i nacken växer det lockigt och vilt. Du kan alltid lita på tyska chaffisar, så är det bara.

Nu är jag sugen på att få köra på färjan, äta, duscha och sen sova. Jag behöver sova.

Det finns gånger

då det känns som att det inte går att göra rätt. Då är det kanske bäst att lita på magkänslan.

jag. har. inte. tid. att. bli. sjuk.

Okej?