När en relation håller på att ta slut kan en tillåta sig att se alla de småsaker som egentligen är åt skogen, men som en tidigare haft överseende med. Resten är ju så fint och bra, och då kan en ta att det finns vissa saker som skaver, som inte är hundra. Jag tror att det här är vanligt förekommande i alla relationer, oavsett om det gäller kärleks-, kompis- eller jobbrelationer. I mitt fall gäller det nu jobbet.

Jag har fyra arbetsdagar kvar, och jag börjar mer och mer se alla de saker jag låtit bli att se, bara för att jag inte velat. Nu räknar jag ner (det är svårt att räkna timmarna eftersom det inte riktigt går att veta hur det kommer att gå nästa vecka), och ju närmare slutet jag kommer, desto mer irriterad blir jag. "Nej, du behöver ingen jobbtelefon, för du behöver inte ringa i jobbet" sa de, men ändå förväntas jag ha min privata telefon med mig hela tiden, och dessutom ringa när det är nåt. Släp med ABS-bromsar som inte fungerar (och som inte kollas upp fastän släpet lämnas in på lagning för annat), ingen utbildning på digitala färdskrivare fastän det är brutala böter på slarv med såna ("det ska finna snån lapp där det står hur de funkar. Dessutom, det står ju i rutan vad man ska trycka på, eller hur?") ... De senaste veckorna har jag alltså kört runt, utan att ha den blekaste aning om om jag gör rätt med färdskrivaren. Det känns inte bra. Jag ska väl inte nämna att jag fick mitt andra anställningskontrakt (det första, som gällde sommarvikariatet fick jag på studs. Det är förlängningen jag pratar om nu.) först i ... maj tror jag. Ja, anställningskontraktet från den första september 2007. Jag vet, jag är dum i huvudet. Jag borde ju ha vägrat att jobba, men nej. Dum i huvudet.

Det är tur att jag ska byta.