Jag blir så trött!

Jag stör mig på en grej. Okej, jag stör mig på många grejer faktiskt. (-Hanna, finns det något du inte stör dig på?
-...
-Kom igen, nåt måste det ju finnas?
-Tja ... lastbilar kanske. Om de inte är fula, eller beter sig illa, eller
*avbryter* -Okej, inget alltså.)

Det jag specifikt tänker på nu är folk som inte kan ta ett nej. Jag har diskuterat det här ett tag fram och tillbaka med flera av mina vänner, och vi har alla varit med om det: nån snubbe kommer fram och pratar, och när en kallpratat en stund och det visar sig att snubben vill ses igen, fika, gå på bio, knulla, ta en promenad ... jamen vad som helst, och jag/valfri tjejkompis inte vill det duger inte det som skäl. Nej, berätta nu varför du inte vill, är det nåt fel på mig kanske?. Ärligt talat är jag nog mer rakt på sak än många andra. Jag brukar säga "nej tack, jag är inte intresserad", medan många jag känner hamnar i det där hopplösa läget där de inte vill säga "nej tack" eftersom det kan tas som en diss, och elaka vill de ju inte vara. Nej, då står de där och försöker desperat komma på något att säga som får snubben att förstå att de inte är intresserade, men utan att såra hans känslor.

Jag är som sagt oftast ganska rakt på sak, men inte ens det hjälper. Snarare verkar det ses lite som uppmuntran, att det blir lite sport liksom. "Oh, en brud som inte vill? Om jag tjatar ger hon nog med sig". Tröttsamt av bara fan är det, och det verkar inte som att något förutom väldigt extrem tydlighet hjälper i de fallen (om ens det ärligt talat). Ofta när jag pratar med tjejkompisar om det här visar det sig att många, oavsett civilstånd, spelar pojkvänskortet. Det är lättare att säga "nej, jag har pojkvän" än att säga "nej, jag vill inte ha dig". ånga använder det helt oreflekterat, och tänker inte alls på vilka vibbar det kan sända ut om deras eget självbestämmande. Jag vägrar göra det, även om det vore ack så smidigt ibland. För mig känns det som att jag skulle säga "ja, egentligen skulle jag inget hellre än att knulla med dig, men tyvärr har jag pojkvän. En annan gång kanske?". Mitt nej ska vara tydligt nog utan att dra in eventuella partners, och det ska betyda nej när jag säger det. Skulle jag spela pojkvänskortet känns det som att jag automatiskt ger upp mitt självbestämmande och lämnar över beslutet på någon annan. Jag gillar inte det.

Så, vad är då lösningen på problemet? Ja, visste jag det vore jag guru för så många att hälften skulle fylla Globen. Jag vet faktiskt inte. Jag tror stenhårt på att inte ta den lätta vägen (även om jag som sagt helt och fullt förstår pojkvänskortets utspelande), utan att faktiskt vara tydlig. Tydlighet är nog faktiskt det enda som hjälper i det långa loppet.

(Och ja, här är jag enormt heteronormativ och könssterotyp, det är jag medveten om. Grejen ärd en att jag int ehar hört från killkompisar att de har varit med om samma sak, och skulle en tjej spela "flickvänskortet" skulle hon med största säkerhet inte bli av med snubben. För ja, det är ofta samma snubbar som inte kan ta ett "jag är inte intresserad" som även tror att alla brudar skulle äääälska att ha honom med, antingen som åskådare eller deltagare i sexlivet. Faktiskt. Alltså, att spela "flickvänskortet" kan bli sjukt mycket svårare. Och ja, som vanligt så drabbar såna här saker ickestraighta en smula hårdare, eller i alla fall på ett helt annat sätt. Gaaah!)