... didn't leave nobody but the baby

Idag har jag sovit. Jag vaknade när alla andra vaknade (vid halv sju någonting), vandrade runt lite, och somnade på soffan. Klev upp, gick runt lite till, och somnade på sängen. Klev upp igen, läste lite tidning, somnade på kökssoffan. Vaknade av att nacken värkte (vilket den skulle gjort på vem som helst just då), klev upp, somnade på sängen.

Jag borde städa, jag borde diska, jag borde tvätta. I stället går jag runt lite planlöst, och somnar. Från ständigt vaken till ständigt sovande, på mindre än en vecka.

Idag på bussen var det en kille som för sin kompis berättade om när han hade hållits fast och blivit slagen av inte mindre än fyra poliser. Han brorsa hade kommit och hoppsparkat en av poliserna i ryggen, och nitat resten. Jag lyssnade inte så mycket mer, men något säger mig att killen möjligtvis överdrev en liten smula. Om fyra poliser blir nedslagna känns det som att det skulle ge åtminstone en liten notis i någon tidning. Historian var i alla fall underhållande att höra, han gjorde ljudeffekter och allt.

Alfonso Bonzo

När jag var liten läste jag grymt mycket. Från bibblan kom jag ofta släpande på minst tio böcker, bara så jag skulle klara mig ett tag. En gång satt jag utanför bibblan och väntade på en kompis, och passade då på att börja läsa en bok. Eftersom hon dröjde hann jag läsa ut boken, och hann gå in och lämna tillbaka den. Bibliotekariern undrade om jag inte hade gillat boken eftersom jag kom tillbaka med den så snabbt, och hon vägrade först att gå med på att jag faktiskt läst ut hela boken.

I vilket fall, boken ifråga hette "Alfonso Bonzo" (här hade jag tänkt att lägga in en länk till Bokus eftersom den finns där, men just nu har de något fel på sidan. Du får föreställa dig helt enkelt), och är skriven av Andrew Davies. Som vanligt minns jag inte riktigt vad boken handlade om (men nu kan ja faktiskt skylla på att det säkert var minst 16-17 år sen), mest att de byter saker med varann. Det jag minns är att Alfonso inte alls är en särskilt trevlig karaktär, vilket kom som lite av en överraskning. På något sätt är en van vid att karaktärerna antingen är riktigt elaka, eller riktigt snälla. Alfonso var mest en ganska obehaglig typ, men inte rätt av otäck. Jag gillar egentligen såna böcker bäst, för folk är inte antingen goda eller onda i verkligenheten, de flesta av oss ligger någonstans där emellan. Tänk Willy Wonka, han är varken ond eller god, han är bara (här skulle jag vilja skriva "mänsklig", men jag är inte hundra på att det är det han är) märklig.

Vad jag egentligen vill komma fram till, är att jag funderar på om jag ska låna boken på bibblan eller om jag ska köpa den på en gång. Om jag ska låna den måste jag leta upp mitt kort (som jag inte har sett till på flera år) eller skaffa ett nytt, så det kanske helt enkelt är lättare att köpa den.

Risken finns ju, om med alla böcker en läser om efter tio femton år, att den blir en stor besvikelse. Å andra sian, jag har tänkt i flera år att jag ska läsa om den, om inte annat så bara för att få titeln ur huvudet.

Jag har (ganska) nya glasögon

och så är jag nyklippt, så jag kan lika gärna lägga in en bild på (här skulle jag kunna skriva "eländet", men det vore ju fel) härligheten.

Och ja, klickar du på bilden blir den större. Härligt va?

Jag har köpt en kalender med en döskalle på

och en knallrosa penna. Nu är det alltså fritt fram att boka in dejter med mig. :)

Granne med Joe Eigo

På planet från Amsterdam till Stockholm satt jag bredvid en kalastrevlig snubbe från Kanada, vid namn Joe Eigo. Det visade sig att han inte bara var en ovanligt social och vänlig lirare, utan cool som fan också. Kolla själv.

Mesapan hansi

Jag vet inte om jag är annorlunda på något sätt (jo, det vet jag att jag är, men kanske inte just på det här sättet), men när jag köper en tjänst, låt säga typ ögonbrynsplockning, då förväntar jag mig ett i alla fall hyfsat bemötande. Then again, jag är kanske lite speciell.

Kvinnan som igår - mot betalning - plockade mina ögonbryn upplyste mig inte bara om att ärret efter min ögonbrynspiercing var fult, samt att jag kommer att ångra mina andra piercingar. Nej, hon informerade även om att jag har fula snedväxta ögonbryn som dessutom är glesa, och att jag verkligen borde göra något åt min hy eftersom jag är torr på kinderna med fet på näsan. Att hon dessutom behagade upplysa mig om att skälet till att de inte blev jämnt plockade var att det var omöjligt eftersom de satt olika högt och växer fel tog jag bara som en bonus.

Om jag bad henne dra åt skogen och lät bli att betala? Tyvärr inte. Som den mesapa jag är satt jag bara där, tackade när hon var klar, samt betalade som den duktiga flicka jag är. Jag såg ju i alla fall bättre ut än innan jag kom dit.

Nytt på nackfronten

Sjukskriven två veckor till, sjukgymnast på tisdag. Bajs.

Igår kom jag att tänka på en sak: jag går runt och slentriantycker illa om folk. Ofta är det inte ens så att jag verkligen tycker illa om personerna, utan mest ... inte gillar dem. Det kan baseras på saker som hänt för tio år sen, och sen dess har jag inte omvärderat dem. Det är egentligen märkligt, för jag har ändrats på tio år, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Så, jag ska försöka ändra på det. Jag får helt enkelt försöka att omvärdera folk jag inte gillar, eller snarare glömma gamla oförätter (som ofta inte ens var menade som sådana). Jag säger inte att jag ska bli en god människa, eller att jag ens tänker försöka. Däremot säger jag att jag ska försöka att inte döma folk efter saker de gjort för länge sen.

Vi får se hur det går med det.

Boston hittills: fantastiskt
Planer för imorgon: shopping
Tori Amos dagsform: amazing

Nu kan jag dö lycklig. Jag har sett Antony och Tori live (nej, inte samtidigt, men en kan inte få allt), och bättre kan det inte bli. Faktiskt.

Idag är jag hyfsat pigg, även om jag ett par gånger har svajat en smula. Resan gick hur fint som helst, jag hade t o m turen att hitta sällskap på Heathrow, så jag hade någon att prata med hela vägen. Lycka.

Well, booo-fuckin'-hoo

Men oj, är fyra år ganska lång tid? Stackars liten då, du kanske ska tänka på det nästa gång du våldtar någon?

När jag läser det här kommer jag att tänka på Säkert!:s "Allt som är ditt".

Jag är dålig på att hantera besvikelser

Det finns en hel del jag är dålig på (men också massor jag är bra på, så det här är inget hansibashinginlägg på något sätt), coh en av dem är att hantera besvikelser. Visst, det finns kanske ingen som är riktigt bra på att hantera dem, men jag är nog bland de sämre du har träffat på. Det behöver inte vara stora besvikelser, utan kan vara mycket små sådana. Ärligt talat är jag nog sämre på att hantera de små än de stora, kanske för att de mindre oftast känns närmare. En sån sak kan vara att någon med kort varsel ställer in en fika, eller samma dag vi ska träffas säger att "jag hade glömt bort att vi skulle på bio, så jag är upptagen", eller något annat ganska litet. Jag vet ju att folk inte gör det medvetet, och att det inte är riktat mot mig. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig tanken på att det är mig det är fel på, att jag är för på, eller kanske för högljudd, eller tråkig, eller ful, eller alltihop på en gång. But then again, om det nu vore så, så skulle det kanske inte bokas in något till att börja med?

Och ja, det stämmer: jag är lite besviken idag. Samtidigt ska jag inte klaga, jag hade två vackra damer här som höll mig sällskap, den ena en smula hårigare än den andra. Jag är på strålande humör, och har egentligen inte ett förbannat dugg att klaga över. Så det så.

(Dessutom är jag snygg som fan idag, och vem kan vara sur eller ledsen då?)

Jag har sagt det förr

och förhoppningsvis kommer jag att ha skäl att säga det igen: mitt liv är ganska fantastiskt. Töntigt, men sant.

Men lägg ner!

Det borde tamejfan vara skottpengar på vissa personer. Än en gång (för vilken gång i ordningen vet jag inte) så har en diskussion om ordet "negerboll" skapats på Qruiser. Varje gång, och det slår aldrig fel, så är det nån jävel som tar upp "men, möhöhöhö, man får ju säga VITLÖÖÖÖÖÖK?" (går att byta ut mot finska pinnar också. Den här gången fanns även "Svennes kaviar med".) När ska (fysiskt) vuxna personer förstå, att bara för att "det var så förr" behöver det vara okej nu? (Face it, det finns mycket som har varit okej nu, som inte riktigt skulle falla i god jord nu.) När ska folk fatta att orden vitlök och negerboll inte går att jämföra, ens samma vecka? Kom igen när någon klagar på ordet svartpeppar, DÅ kan du ta upp vitlök, men fan inte förr.

Nej, det borde tamejfan var skottpengar på idioter.

(Och nej, jag lägger mig inte i den diskussionstråden heller, jag klarar helt enkelt inte av det. Jag är inte gjord för att diskutera med idioter som inte har ett uns av förståelse i kroppen. Mitt blod börjar koka, och jag är glad att andra har en högre bullshittröskel och faktiskt orkar ta sig igenom ytterligare en diskussion på below zero-nivå.)

Dags för hansi att skaffa en kalender

Jag har inte haft en kalender på flera år, jag har inte behövt det. Det jag har planerat in har varit så nära i tid, och så få saker, att jag kunnat hålla dem alla i huvudet. Men nu, det verkar som att jag verkligen behöver en kalender, för nu har jag inte mindre än åtta saker inbokade den närmaste månaden. Okej, jag är medveten om att åtta saker inte är mycket för en vanlig person, men för mig, som sa upp allt socialt umgänge i princip? För mig är det massor. Som alla vet så är "massor" för mycket att hålla i huvudet, så jag behöver en kalender. Och ja, jag vet att jag kan använda mobilen, men det är inte samma sak. Jag gillar att ha en kalender att bläddra i. Jag behöver känna mig viktig igen, okej?

Covers

Det är så trist när det görs covers som faktiskt inte tillför ett smack. Gör nåt nytt, eller strunta i det! Jag gillar originalet (och ja, det är bitvis för att jag tycker att hon är så jävla het), och visst, covern är inte så pjåkig. Den är bara så tråkig.

Original:


Cover:

Mattafix - Living Darfur

Jag har ju glömt det bästa!

Den 17 åker jag till Boston, och väl där kommer jag att få den bästa födelsedagspresent jag kan tänka mig: jag ska få se Tori Amos!

"Would you like to see my jumbo?" Lägg gärna märke till Stephen Frys min innan han svarar "Nigel, I should like to see your jumbo very much indeed". Den är obetalbar.

Dessutom, är inte Nigel (Hugh Laurie) ruskigt lik Bingo Rimér?

Ibland undrar jag

om jag är dum i huvudet på riktigt. Hade någon jag känner (återigen, här kommer ett "hade någon gjort det här och det här, då hade jag tyckt att den var idiot som inte gjorde så här och så här) haft så ont i nacken att den knappt kunnat röra den, och ändå gått till jobbet (om än bara för sex timmar, där det mesta är körning) hade jag sagt "du är dum i huvudet, gör du om det får du stryk", eller nåt annat lika ödmjukt och vänligt. Det är tur att mina vänner inte är som jag.

Jag jobbade igår (min nacke var ganska glad på förmiddagen), men när arbetsdagen var över var min nacke väldigt väldigt ledsen. Nu, morgonen efter, kan jag inte röra den alls. Minsta försök till rörelse i sidled tvingar fram tårar i ögonen, så jag tänker inte ens försöka just nu. Så, jag tror att jag blir hemma idag, med dåligt samvete och värmeflaska i nacken.

En låt, fel refräng

Jag har haft en låt på hjärnan ett tag, eller egentligen två, men samtidigt. Låten är "Torn On the Platform", och skälet till att jag skriver att det egentligen är två är att jag, när jag sjunger med i refrängen i stället sjunger refrängen till "Vi kommer att dö samtidigt". Jag vet inte om det är så att jag hör något ingen annan hör (d v s inbillar mig), men jag tycker att det passar strålande att sjunga så.

Men vad klagar jag över?

Här har jag gått runt och ojat mig över att folk alltid går hem så tidigt, men trenden verkar ha brutits. Två veckor i rad nu har jag haft sällskap fram till DN har legat på dörrmattan. Mer sånt!

Häng på!

Den 17 november tänkte jag se Klungan igen, och nu är frågan: får jag sällskap, eller ska jag gå själv? Biljetterna kostar 90 pix för studenter, och 180 för vanliga dödliga, och i mina ögon är det helt klart värt alla pengar. Så, har du lust att hänga på, släng iväg ett mail till mig så jag vet om jag behöver ta med en extra jacka att hänga över stolsryggen bredvid så det inte ser så ledsamt och tragiskt ut.

"Han bröt nacken, pappas lilla he-man. Upp och klättra!"

Att hänga på akuten

är faktiskt inte fullt så spännande som det skulle kunna vara.

Igår fick jag några lådor kött i huvudet (jag hade f ö kört Coca Cola och folköl till Shell på dagen, så jag antar att det var mitt straff för att jag befattar mig med pure evil ;)) när jag skulle lossa en bur i en butik. Det gjorde ont som fan, och jag blev flimrig framför ögonen och lite yr. Efter en stund (när jag hade stannat till vid en mack) upptäckte jag att jag var stel som fan i nacken, och mådde illa. Efter lite om och med ringde jag en annan chaufför som kunde ta mitt sista stopp så jag kunde åka hem i stället.

Hur kommer det sig att en har så olika måttstockar för sig själv och andra? Hade någon ringt mig och sagt "jag har fått typ 50 kg kött rakt i huvudet, jag ser lite dåligt, jag kan int eröra nacken och jag har kräkts" skulle jag säga åt den personen att omdebums ta sig till akuten. Vad säger jag till mig själv? Tja ... "Jag kan ringa sjukvårdsupplysningen när jag kommer hem, eller så vänar jag till imorgon bitti och ser om det hat blivit bättre." Ibland, t om ganska ofta, är det bra att ha systrar som säger åt en.

I alla fall, att hänga på akuten är dötrist, i alla fall om en ligger med en nackkrage på en brits, och alltså inte kan röra huvudet (som om jag skulle kunna gjort det ändå?) och glö på folk som gå förbi. Efter några timmar (efter att många petat på mig, och kollat om jag mådde bra, och kollat blodtryck, och kollat reflexer, och kollat ... ja, allt) blev jag flyttad in i ett väntrum där jag kunde kolla på tv. Gray's Anatomy. Jepp, här ska borras med en helt vanlig jävla borrmaskin, rätt in i skallen. Så upplyftande. :)

Oh well, efter röntgen (coolt som fan, det var som att vara i en SF-film) blev jag hittad av Lena, och efter det blev allt ganska glatt och trevligt. Tydligen fick vi onda ögat av sköterskan för att vi hade mage att skratta i väntrummet, men jag kan nog leva med det. Mot den vidriga huvudvärken fick jag inte bara en utan TVÅ Panodil (woohooo!), och jag fick minsann inte slippa tejpen när droppet skulle tas ur (och som vanligt så hade tejpen löst upp det översta lagret på min hud, och fått den röd och kliig. Tack som fan.). Sen fick jag åka hem (efter att ha konstaterad att den söte lille ortopeden var läskigt lik dr. Nick i Simpsons, även om han verkade snäppet mer kompetent).

Idag har jag bara en fruktansvärd huvudvärk, och är stel som fanken i nacken.

Jag vet att jag har sagt det förr

och jag kommer nog att säga det igen: fan vad trevligt det är att träffa nya, spännande personer. Det är alltid en ren chansning att träffa folk en bara pratat med på nätet (och knappt det), och ännu mer så att bjuda in dem på kalas, men även i år var det en succé. Jag hade den trevligaste kväll jag haft sen ... jag vet faktiskt inte när. Vi kan säga såhär: så trevligt har jag inte haft på mycket länge, och då har jag ändå haft en hel hoper såna ett tag nu.

Den enda nackdelen jag kan tänka mig med det här är att mitt behov av att träffa folk på intet sätt mattats av, snarare tvärtom. Så, jag kommer strax att få hängabstinens.