Idag

fikade jag med världens bästa Lisa. Utan henne skulle mitt liv vara sjukt tomt och tråkigt. Ingen kan som Lisa få mitt humör att gå från nattsvart till soligt på två röda, och ingen får mig att skratta lika rått och hjärtligt åt allt och inget. Det här låter som en kärleksförklaring, och det är nog faktiskt vad det är också (men inte på ett "kom så ska vi hångla"-sätt).

Att det ska vara så svårt att berätta för folk att en tycker om dem? Jag får öva, starting from snart.