För ett par veckor sen hände det igen. Det var söndag, och jag var på strålande humör, på stan tidigt för att inte vara sen hem till en kompis. Jag får ett sms att hon tyvärr inet kan ses idag, och kan vi ta det en annan dag? En sån grej brukar inte bekymra mig annars. Jag går helt enkelt och sätter mig på Barista och dricker en kopp kaffe, strosar på stan och åker sen hem. Och visst, jag gjorde exakt det. Jag gick och drack kaffe på Barista, jag gick på stan och handlade lite småsaker, men allt kände så tomt. Av någon anledning kände jag mig så väldigt väldigt ensam. Som sagt, det hade inget att göra med att min kompis inte hade möjlighet att ses just då (jag förstod att det andra var viktigare, och just det gjorde mig inget), det var bara det att plötsligt var jag alldeles ensam.
Det är svårt att förklara riktigt hur det kändes, och varför det kändes så. Kanske hade det att göra med att jag helgen innan hade haft det så strålande bra, att jag bara kvällen innan hade varit så fantastiskt glad? Är besvikelsen kanske större när en har varit på topp ett tag? Jag vet faktiskt inte.
I alla fall, den söndagen var jag ensammast i världen. Ingen tyckte om mig, ingen märkte att jag fanns (och ja, jag är medveten om att jag låter som den genomsnittliga melodramatiska helgonanvändaren, men det var just så det kändes. Jag var redan då medveten om hur patetisk jag var, men det fanns inget som kunde stoppa mig från att vara sån just då.). Jag vet inte om jag hade kunnat få sällskap av någon annan den dagen, men något stoppade mig från att ens försöka. Kanske var jag rädd att jag hade rätt, kanske var jag ännu räddare för att ha fel. Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att jag den dagen mådde sämre än på mycket länge. Jag har redan förut skrivit om att jag är dålig på att ta besvikelser, men det här tog nästan priset. (Jag vill än en gång understryka att det inte handlade om just den här inställda fikastunden, det var bara droppen som knäckte kamelens rygg.) För några år sen kunde jag ha trettio såna dagar i sträck, men nu blir jag knäckt bara jag har en halv.
Jag misstänker att det här har att göra med att jag har förändrats. Jag har blivit mycket gladare, men samtidigt har jag tappat väldigt mycket av mitt umgänge. Jag vet inte om de sakerna är relaterade eller inte, jag har bara märkt att båda sakerna har hänt. Jag har ganska få som bor kvar i stan och som inte redan brukar ha andra planer. Ingen kan vara spontan längre (minst av allt jag själv med mina arbetstider), vilket gör att faller en plan finns ingen backup. Jag tror att det även har en smula med att göra att jag har funderat en hel del. Jag har kompisar, och jag har vänner, men ibland känner jag ... äh, jag vet inte. Jag känner nog kanske att jag inte betyder fullt lika mycket för dem som de gör för mig. Å andra sidan, hur visar jag att jag bryr mig om dem? Genom att inte ringa, genom att aldrig höra av mig? Det är ju alls inte konstigt att folk tröttnar på att hänga med mig när jag aldrig tar kontakt, när det alltid är de som måste ta första steget och bestämma något. Om jag var nån annan hade jag strukit mig från kompislistan för länge sen.
(Ibland kan jag känna att jag lurar folk att tycka om mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men det verkar faktiskt som att folk ibland tror att jag har något att ge, att jag kan ha något att tillföra deras liv. Jag vet inte vad jag gör för att få dem att tro det, men jag känner mig alltid livrädd att bli avslöjad på en gång.)
Hur som helst: idag är jag, hur otroligt det än må verka efter att ha läst texten ovan, kalasglad. Jag vet att det kan tolkas som ett "se mig, älska mig!"-inlägg, och det må så vara. Det är alls inte meningen, jag ville bara få ur mig det jag funderat på ända sen min ensamma söndag. Alltså, det går ingen som helst nöd på mig, tvärtom! Jag är inte ensammast i världen, och nu ska jag klä på mig för att cykla ner på stan och träffa Kerstin.
Det är svårt att förklara riktigt hur det kändes, och varför det kändes så. Kanske hade det att göra med att jag helgen innan hade haft det så strålande bra, att jag bara kvällen innan hade varit så fantastiskt glad? Är besvikelsen kanske större när en har varit på topp ett tag? Jag vet faktiskt inte.
I alla fall, den söndagen var jag ensammast i världen. Ingen tyckte om mig, ingen märkte att jag fanns (och ja, jag är medveten om att jag låter som den genomsnittliga melodramatiska helgonanvändaren, men det var just så det kändes. Jag var redan då medveten om hur patetisk jag var, men det fanns inget som kunde stoppa mig från att vara sån just då.). Jag vet inte om jag hade kunnat få sällskap av någon annan den dagen, men något stoppade mig från att ens försöka. Kanske var jag rädd att jag hade rätt, kanske var jag ännu räddare för att ha fel. Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att jag den dagen mådde sämre än på mycket länge. Jag har redan förut skrivit om att jag är dålig på att ta besvikelser, men det här tog nästan priset. (Jag vill än en gång understryka att det inte handlade om just den här inställda fikastunden, det var bara droppen som knäckte kamelens rygg.) För några år sen kunde jag ha trettio såna dagar i sträck, men nu blir jag knäckt bara jag har en halv.
Jag misstänker att det här har att göra med att jag har förändrats. Jag har blivit mycket gladare, men samtidigt har jag tappat väldigt mycket av mitt umgänge. Jag vet inte om de sakerna är relaterade eller inte, jag har bara märkt att båda sakerna har hänt. Jag har ganska få som bor kvar i stan och som inte redan brukar ha andra planer. Ingen kan vara spontan längre (minst av allt jag själv med mina arbetstider), vilket gör att faller en plan finns ingen backup. Jag tror att det även har en smula med att göra att jag har funderat en hel del. Jag har kompisar, och jag har vänner, men ibland känner jag ... äh, jag vet inte. Jag känner nog kanske att jag inte betyder fullt lika mycket för dem som de gör för mig. Å andra sidan, hur visar jag att jag bryr mig om dem? Genom att inte ringa, genom att aldrig höra av mig? Det är ju alls inte konstigt att folk tröttnar på att hänga med mig när jag aldrig tar kontakt, när det alltid är de som måste ta första steget och bestämma något. Om jag var nån annan hade jag strukit mig från kompislistan för länge sen.
(Ibland kan jag känna att jag lurar folk att tycka om mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men det verkar faktiskt som att folk ibland tror att jag har något att ge, att jag kan ha något att tillföra deras liv. Jag vet inte vad jag gör för att få dem att tro det, men jag känner mig alltid livrädd att bli avslöjad på en gång.)
Hur som helst: idag är jag, hur otroligt det än må verka efter att ha läst texten ovan, kalasglad. Jag vet att det kan tolkas som ett "se mig, älska mig!"-inlägg, och det må så vara. Det är alls inte meningen, jag ville bara få ur mig det jag funderat på ända sen min ensamma söndag. Alltså, det går ingen som helst nöd på mig, tvärtom! Jag är inte ensammast i världen, och nu ska jag klä på mig för att cykla ner på stan och träffa Kerstin.
1 kommentar:
Ey,len! Jag vet hur det känns och det känns helt uppknullat. Dessa dagar är bajs och när det händer mig kollar jag lite på juveler på Ebay. Kanske köper jag även en fläskig ring för sex spänn. Annars sover jag en skvätt. Miami Vice eller Entourage får mig oftast på bra humör, men känslan av att vara ensammast i världen försvinner inte så lätt ändå. Mitt bästa tips är att hitta en undanskymd plats på stan och bara skrika som en genuin tourettare. Snart får du se mitt fagra ansikte igen, och då blir det andra bullar! /Guci
Skicka en kommentar