Kombinationen rosa knästrumpor och röda benskydd är rätt het.

Klar med mina ordinarie stopp

Nu väntar bara allt extrajobb.

Jag har nya jobbskor

och de är finare än din mamma.

Jag gillar inte tombur

... kanske för att jag lastat hela ekipaget, plus ett släp till.

... och det jag skulle testa var om jag hade fått till inställningarna för mobilbloggandet igen, och det verkar onekligen som att jag fått det. Gott så.

Jag måste ju testa

Den här texten får mig faktiskt att vilja läsa "The Shadow God".

... men idag är jag strålande glad

För ett par veckor sen hände det igen. Det var söndag, och jag var på strålande humör, på stan tidigt för att inte vara sen hem till en kompis. Jag får ett sms att hon tyvärr inet kan ses idag, och kan vi ta det en annan dag? En sån grej brukar inte bekymra mig annars. Jag går helt enkelt och sätter mig på Barista och dricker en kopp kaffe, strosar på stan och åker sen hem. Och visst, jag gjorde exakt det. Jag gick och drack kaffe på Barista, jag gick på stan och handlade lite småsaker, men allt kände så tomt. Av någon anledning kände jag mig så väldigt väldigt ensam. Som sagt, det hade inget att göra med att min kompis inte hade möjlighet att ses just då (jag förstod att det andra var viktigare, och just det gjorde mig inget), det var bara det att plötsligt var jag alldeles ensam.

Det är svårt att förklara riktigt hur det kändes, och varför det kändes så. Kanske hade det att göra med att jag helgen innan hade haft det så strålande bra, att jag bara kvällen innan hade varit så fantastiskt glad? Är besvikelsen kanske större när en har varit på topp ett tag? Jag vet faktiskt inte.

I alla fall, den söndagen var jag ensammast i världen. Ingen tyckte om mig, ingen märkte att jag fanns (och ja, jag är medveten om att jag låter som den genomsnittliga melodramatiska helgonanvändaren, men det var just så det kändes. Jag var redan då medveten om hur patetisk jag var, men det fanns inget som kunde stoppa mig från att vara sån just då.). Jag vet inte om jag hade kunnat få sällskap av någon annan den dagen, men något stoppade mig från att ens försöka. Kanske var jag rädd att jag hade rätt, kanske var jag ännu räddare för att ha fel. Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att jag den dagen mådde sämre än på mycket länge. Jag har redan förut skrivit om att jag är dålig på att ta besvikelser, men det här tog nästan priset. (Jag vill än en gång understryka att det inte handlade om just den här inställda fikastunden, det var bara droppen som knäckte kamelens rygg.) För några år sen kunde jag ha trettio såna dagar i sträck, men nu blir jag knäckt bara jag har en halv.

Jag misstänker att det här har att göra med att jag har förändrats. Jag har blivit mycket gladare, men samtidigt har jag tappat väldigt mycket av mitt umgänge. Jag vet inte om de sakerna är relaterade eller inte, jag har bara märkt att båda sakerna har hänt. Jag har ganska få som bor kvar i stan och som inte redan brukar ha andra planer. Ingen kan vara spontan längre (minst av allt jag själv med mina arbetstider), vilket gör att faller en plan finns ingen backup. Jag tror att det även har en smula med att göra att jag har funderat en hel del. Jag har kompisar, och jag har vänner, men ibland känner jag ... äh, jag vet inte. Jag känner nog kanske att jag inte betyder fullt lika mycket för dem som de gör för mig. Å andra sidan, hur visar jag att jag bryr mig om dem? Genom att inte ringa, genom att aldrig höra av mig? Det är ju alls inte konstigt att folk tröttnar på att hänga med mig när jag aldrig tar kontakt, när det alltid är de som måste ta första steget och bestämma något. Om jag var nån annan hade jag strukit mig från kompislistan för länge sen.

(Ibland kan jag känna att jag lurar folk att tycka om mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men det verkar faktiskt som att folk ibland tror att jag har något att ge, att jag kan ha något att tillföra deras liv. Jag vet inte vad jag gör för att få dem att tro det, men jag känner mig alltid livrädd att bli avslöjad på en gång.)

Hur som helst: idag är jag, hur otroligt det än må verka efter att ha läst texten ovan, kalasglad. Jag vet att det kan tolkas som ett "se mig, älska mig!"-inlägg, och det må så vara. Det är alls inte meningen, jag ville bara få ur mig det jag funderat på ända sen min ensamma söndag. Alltså, det går ingen som helst nöd på mig, tvärtom! Jag är inte ensammast i världen, och nu ska jag klä på mig för att cykla ner på stan och träffa Kerstin.

"Let me wrap my thighs all around your face"

Varje gång jag hör Mariah Careys "Touch My Body" hör jag "let me wrap my thighs all around your face". Nu sjunger hon ju inte det, men visst låter det klart roligare än "[...] waist"?

Grattis Annelaj!

Idag fyller min minsta (men äldsta) syster år. Grattis!

Jag har så mycket jag vill säga,

så mycket jag vill sätta ord på. Just nu hittar jag dem inte, så jag återkommer.

Nu är det helg igen

Det känns som att det nyss var helg, och nu är det helg igen. Nej, jag klagar inte, jag tycker bara att tiden går så rasande fort.

Förra veckan var jag i Linköping och hade den trevligaste helg jag haft på mycket länge. Jag åkte från Uppsala vid 07 lördag morgon och var framme 10, och hem åkte jag dagen efter på eftermiddagen. Det var helt perfekt, vi hann shoppa, fika, äta mat, kolla på film, gå ut, och bara umgås. Så, finns det nån mer som bor på sisådär max tre-fyra timmars resväg härifrån som vill ha sällskap en lördag-söndag, hojta bara till! (På riktigt alltså, det är trevligt att se annat än Uppsala jämt.)

På tal om sällskap, i sommar ska jag ju ha semester (vilket är en helt sjuk tanke, jag får betalt fastän jag inte jobbar), och än så länge har jag inga planer. Finns det nån som bor mer än tre timmar bort som vill ha påhälsning är det också bara att hojta till, jag tänkte spendera mina skatteåterbäringspengar (nästan 10k, ka-ching!) på att ha en trevlig semester, och det kan definitivt innebära att röra sig en smula i landet.

Huvudvärk

är en dålig start på dagen.

Ibland känner jag att jag skulle vilja skriva något smart och tänkvärt.

Ansiktsminne de luxe

I lördags var jag på Barista, och i toalettkön kände jag igen en person. Jga frågade henne om det kanske kunde vara så att hon jobbat på Treklangens förskola, och jo, det hade hon. Hon spände ögonen i mig och sa:
- Säg inget, säg inget! Dn mamma är finska och du heter ... säg det inte! Silven... Silvennoinen? Hanna Silvennoinen?

Sånt är läskigt. Visst, det finns folk med bra ansiktsminne, men det där är ju nästan otäckt. Det är ju ändå en bit över 20 år sen, och jag ser faktiskt inte riktigt likadan ut.

När hon kom ut från toaletten tillade hon:
- ... och så är du född '79, eller hur?

Något har hänt

Jag vet faktiskt inte vad som har drabbat mig, men min musiksmak har börjat ändras ganska ordentligt. Jag har alltid haft svårt för Håkan "jag sjunger väl som jag vill" Hellström, men på senare tid ... well, det finns ju en viss charm i det svajiga liksom.

Jag tror att det blir ännu tydligare när jag nu berättar att mina två favoritlåtar på radio just nu är Markus Krunegårds "Jag är en vampyr"



och Hästpojkens "Caligula"



(som det förresten finns minst två sjukt bra liveversioner av, med olika sättning. Dels finns det en från Studio Virtanen, och dels en från Nyhetsmorgon, och båda är grymt bra.).

Det är tydligt att något har hänt. Jga vet inte vad, men jag lider inte av det. Ja, inte än i alla fall. ;)

Här ligger vi i lä

När jag var liten sjöng jag texter som de lät. Visst, de blev inte alltid rätt, men huvudsaken är väl att det görs med känsla? Det har den här kvinna förstått:



Jag och ett par av mina systrar sjunger fortfarande som det låter, men här ligger vi i lä, big time.

Sällan har 150 spänn varit bättre spenderade

Mina benskydd kan var det bästa jag köpt på mycket länge (och betänk då att jag hyfsat nyligen köpte ny dator). Idag har jag dragit burar på smalbenen mest hela dagen, och det har inte gjort ont en enda gång. Nackdelen är ju att det blir varmt och svettigt, men hellre det än blåmärken, fördjupningar och sår.

Imorgon ska jag tillbaka till stället där det inte går att lossa på ett vettigt sätt från bilen jag kör (det är ett tak som sticker ut, och bilen är 3,92 m hög). Tydligen ska jag ställa mig mitt över vägen som går bredvid, och göra en sidolossning. Håll nu tummarna för att det är lätta burar, annars kommer jag att få ett helvete (eftersom jag kommer att ha bakgavellyften mer än en decimeter ifrån kajen). Sånt är roligt nästan jämt. Oh well, funkar det inte kan jag ju alltid visa upp mina fina röda benskydd.

Mer första april

Av de aprilskämt jag snubblat över idag är mina favoriter Stopp för sms från bankomat (och då särskilt kommentaren som heter Pinkoden. "l3t.th3r3-B-m0ney" var så kul att jag skrattade högt i min ensamhet), Gmail Custom Time och USB Pregnancy Test.

Men nej, jag gillar fortfarande inte aprilskämt.

Första april

Allt som sägs och skrivs idag kommer att tas som försök till aprilskämt. Det kommer att bli en lång dag.

(Jag antar att grejen om Näckens polska är UNT:s aprilskämt? Den inglasade Hammarbybacken är så uppenbar att DN borde skämmas.)