Jag borde vara mer som Katla

...

Jag gillar mitt jobb

Jag vet, jag tjatar, men vafan: jag gillar verkligen mitt jobb. Två månaders sjukskrivning förde med sig (förutom en åtta kilos viktuppgång och förlust av snygga underarmsmuskler) en outsägligt plågsam leda, som nu äntligen är över. Jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen: jag får köra stora saker, jag får muskler, och jag får lön. Jag har helt enkelt världens bästa jobb.

Jag undrar om jag verkligen, om jag hade fortsatt på lärargrejen, skulle vakna på morgonen och tänka "woohoo, jag ska jobba idag!". Jag misstänker att så inte skulle vara fallet. Ibland kan jag tänka att jag kanske var dum som slängde bort år av universitetsstudier för att i stället köra lastbil. Sen tänker jag efter en stund, och kommer på att så här lycklig har jag aldrig någonsin varit förr. Det måste ju faktiskt räknas som nåt bra, inte sant?

Förresten, god fortsättning och allt sånt där vuxet en ska säga.

Favorit i repris

Magnus Betnér om jämställdhet:

Ny låt på hjärnan

Som vanligt har jag en låt på hjärnan, men för ovanlighetens skull har jag inget emot att ha den där. Videon fick jag skickad till mig på Facebook av en helgonpolare som blev facebookdito, och jag har kollat på den många gånger. Och ja, med "många" menar jag massor. Massor massor massor faktiskt. Varje gång jag tänker på den (vilket är många gånger per dag) ler jag, och det är inte illa alls. Så, vem du nu är som kan tänkas läsa det här: kolla själv (och framför allt, lyssna!).



Tilläggas bör att bandet heter Icke lika med, och finns att kolla närmare på här.

Lastsäkring när den är som bäst

Att vakna på morgonen och tänka "woohoo, jag ska jobba idag!" är fint. Det är även fint med sällskap, som jag hade igår. Mer sånt!

Jobb!

Jag jobbar äntligen igen. Äntligen äntligen äntligen. :)

Det har väl knappast undgått någon, men det är värt att upprepas ändå: den 9 januari är en dag att markera extra stort i kalendern, för då återkommer Mammas nya kille i radio! Jag tror att det är så nära ren lycka en kan komma som ateist. ;)

Kedjebrev och Ubuntu

Nu skulle jag kunna skriva om kedjebrev igen, och hur trött jag är på att få dessa uppmaningar om:
att inte lämna min drink oövervakad, eftersom jag då inte bara kommer att bli våldtagen utan även steriliserad (progesterex),
att skicka vidare brevet från Amy Bruce eftersom hon kommer att få shitloads o' cash om jag gör det
att skicka vidare "oh titta, den här snubben är borta, och det står inte ett smack om vilket datum han försvann, vad han hade på sig och annat som kanske kunde vara av värde att veta"

... men jag låter bli. I stället har jag gått med i gruppen "Why don't you google your chain email before sending it to me!" (även om jag har ett och annat att säga om att det inte är ett frågetecken i slutet av frågan så kunde jag inte låta bli att gå med), och jag hoppas att det, eftersom det dyker upp i minifeeden, kan få i alla fall någon att fundera ett litet varv till. Kanske.

För övrigt så finns det en snajdig liten application till Ubuntu om låter en blogga direkt från panelen. Tyvärr så funkar inte titelgrejen som jag vill, men eftersom jag ganska sällan skriver titel på mina inlägg kan det nog funka ändå. I like it.

I've lost my mojo

Jag är hansi som bakar. Mina kladdkakor är föda för gudar, mina småkakor att dö för, mina lussebullar gulare än gulast och saffransfantastiska. åtminstone har det varit så, för den senaste tiden har allt gått åt skogen. Mina kladdkakor blir torra, mina småkakor konstiga, och mina lussebullar fortfarande gula, men helt utan saffranssmak. Jag trodde att det bara var en fas, att det skulle gå över.

Jag bakade lussebullar igår. Jag använde 1,5 g i stället för 1, och trodde att det skulle räcka (men det gjorde det inte). Idag använde jag 2 g, och fortfarande ingen smak alls. Jag ger upp. Det får duga med fula bullar som inte smakar något, folk får dricka glögg i stället.

I want my mojo back.

Det är så här jag känner mig idag (och alla andra dagar också för den delen). I vilken ordning ska jag göra saker för att det ska bli mest effektivt? Oftast fastnar jag i att tänka på vad jag ska göra, så jag hinner inte riktigt göra dem. Det är synnerligen ineffektivt. Det är tur att jag börjar jobba på måndag.

Insändare

Jag tillhör inte skaran som skriver om viktiga saker. Ibland försöker jag, och det enda som händer är att jag blir så arg att jag inte får fram ord (och helt osökt kommer jag att tänka på Klungankaraktären som blir så jävla arg på att det inte finns något bra på tv att han slänger sig in i väggen. Ja, inte i hallen, där är det betongväggar, och det gör ju så jävla ont.), och så blir det ytterligare att inlägg av sorten "idag kollade jag på film. Det var kul.". Det är inte något fel i det, men ibland önskar jag att jag också kunde skriva om ämnen som berör. Ja, lite som den här insändaren i UNT. Vem har inte funderat på vart den goda vörten tar vägen?

Sluta jiddra, börja trolla

Som jag har saknat den här.

Nu ska vi se

... jag kanske blir en sån där odräglig mobilbloggare nu: "wow, kolla vilken snygg sushi jag ska äta till lunch". Vi får se.

Äntligen!

Yoav värmde upp för Tori Amos, och fram till nu har jag inte vetat vem han var. Okej, jag vet fortfarande inte vem han är, men jag kan kolla på honom på YouTube i alla fall.

Men vad ända in i det allra glödhetaste jävla helvetet är det frågan om?

Har folk blivit helt jävla dumma i huvudet? Vad är det som gör att folk helt verkar lämna vett och sans hemma så snart det kommer till kedjebrev? Jag har (precis som alla andra) fått en massa kedjebrev på Facebook. Ett av dem som kommit flest gånger är det om Amy Bruce som har lungcancer och en fet jävla tumör i huvudet, och kommer att dö strax (jag undrar hur strax det är eftersom mailet cirkulerat i åtta år), och där Make-A-Wish Foundation har gått in och lovat 7 cent för varje gång mailet (eller i det här fallet, meddelandet på Facebook) skickas vidare.

Jag brukar säga att jag bara har intelligenta vänner. Jag brukar även vilja tro att mina vänners vänner är intelligenta, men jag måste erkänna att jag uppenbarligen har fel. Varför? Vi säger så här: vilken intelligent person går på att Make-A-Wish kan hålla reda på varje gång meddelandet skickas vidare? Har folk aldrig fått kedjebrev förr?

Är jag kall och hjärtlös som inte skickar vidare kedjebrev om misshandlade barn (fastän det utryckligen STÅR att jag måste vara hjärtlös om jag inte skickar det vidare, och att ALLA som är emot barnmisshandel borde skicka det till alla de känner), so be it.

It's All Because (The Gays Are Getting Married)

Det var väl det jag visste!

Något har hänt

Nu är jag jättesugen på att gå och se Helloween och Gamma Ray nästa helg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det här utan att låta helt pårökt, men jag gör ett försök:

jag är så väldigt väldigt glad. Idag har jag träffat en gammal klasskompis från gymnasiet, och det var t o m roligare än jag hade kunnat ana. Vi var inte kompisar på gymnasiet, sanningen att säga så hängde vi inte det minsta. Jo, en gång gick vi och fikade, och det var trevligt minns jag, men det var bara den enda gången. Nu har vi fått kontakt igen (ja, Facebook, vad annars?), och eftersom hon var i stan för att se Mos Def så bestämde vi att vi skulle ses. Jag vill på intet sätt vara otrevlig mot mina andra vänner, men så här trevligt har jag inte haft på länge. Det var som att vi inte bara kände varandra (vilket vi alltså inte gör, det minsta), utan som att vi även setts ofta och länge, och inte minst nyligen (det var nio år sen sist). Helt galet, men på ett bra sätt. Helt galet bra helt enkelt.