Fjärilar (jag överlevde!)

I december lovade jag mig själv, och fler därtill, att jag i sommar skulle gå på Fjärilshuset. Varför? Tja, jag har haft en ganska otrevlig fjärilsfobi, som gått så långt att jag har haft svårt att inte bara se vanliga fjärilar, utan även stiliserade sådana, på bild. I verkligheten ska vi inte ens tala om. Fobin fick jag av Carina för ganska många år sen. Jag vet, det är konstigt att överta en fobi på det sättet, men hon lyckades beskriva det otäcka med dem på pricken, och det har som sagt bara blivit värre med åren.

I december, när det värsta som någonsin skulle kunna hända hände, bestämde jag mig för att om Carina var av med fobin, så skulle banne mig jag också bli det. Nu i efterhand har jag fått reda på att hon tydligen var av med det mesta redan, men det är fortfarande hennes fel att jag hade den. Hur som helst: för flera månader sen satte jag igång. Jag började med att titta på stiliserade fjärilar, och efter ett tag kunde jag t o m ta på bilden. Jag gick vidare till bilder på riktiga fjärilar, och kunde efter lång tid även ta på de bilderna. Sakta sakta har jag tagit små steg, och idag kom elddopet: ett besök på Fjärilshuset, med riktiga fjärilar överallt.

Det gick! Jag kan inte säga att jag var helt avslappnad, men efter ett tag ryggade jag inte tillbaka hela tiden, utan bara när de kom riktigt nära. Jag andades hela tiden, och jag varken grät eller svimmade. Det må låta futtigt, men med tanke på hur jävla livrädd jag har varit, så är jag oerhört stolt över mig själv. Jag är så glad att jag tog tag i det, och jag är fantastiskt tacksam att jag har en vän som Lisa, som hela tiden fanns vid min sida.

Direkt när jag kom ut ville jag ringa Carina och berätta hur mallig jag var. Så klart. Nån dag ska det sjunka in. Nån dag.