I fredags på väg hem från bussen (den gick inte ända hem eftersom det var as som roade sig med att kasta sten på utryckande ambulanser och bussar i linjetrafik) snubblade vi över en tonåring ("jag fyllde sexton för ett halvår sen") däckad i gräset. Givetvis så plockade vi upp honom, följde honom hem och försökte få tag på hans morsa eftersom vi inte kunde lämna en sextonåring (förlåt, sexton och ett halvt-åring) sovande på sitt badrumsgolv utan tillsyn.
Efter ungefär en timme fick vi tag på hans mamma som var nånstans där det spelades ruskigt hög musik, så det var inte konstigt att hon inte hörde mobilen. I vilket fall, hon kom hem, och pendlade mellan att fnissa nervöst och nästan gråta. Hon tackade och tackade, och påpekade att det var så oväntat att någon inte bara stannar till, utan faktiskt hjälper killen hem, och stannar till det finns någon som kan ta hand om honom. Nu vet jag inte om jag är otäckt naiv, men jag vill verkligen tro att det vi gjorde var det naturliga, det vem som helst skulle göra. Jag vägrar att tro att folk faktiskt skulle gå förbi, eller därifrån när de sett att han i alla fall andas. Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med.
Efter ungefär en timme fick vi tag på hans mamma som var nånstans där det spelades ruskigt hög musik, så det var inte konstigt att hon inte hörde mobilen. I vilket fall, hon kom hem, och pendlade mellan att fnissa nervöst och nästan gråta. Hon tackade och tackade, och påpekade att det var så oväntat att någon inte bara stannar till, utan faktiskt hjälper killen hem, och stannar till det finns någon som kan ta hand om honom. Nu vet jag inte om jag är otäckt naiv, men jag vill verkligen tro att det vi gjorde var det naturliga, det vem som helst skulle göra. Jag vägrar att tro att folk faktiskt skulle gå förbi, eller därifrån när de sett att han i alla fall andas. Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar