Det börjar fint

I hamnen i Trelleborg får jag skäll för att Scania sätter in så krångliga färdskrivare i sina bilar. Jag är ju som Jesus, så jag tar på mig det. Nu ska jag sova.

Strax dags att åka

Jag är tillbaka på onsdag, men då som 29-åring.

Jag som trodde att jag var sist

I våras hörde jag en låt på radion några gånger, men bara i mitt hatprogram Vaken med P3 och P4. De är f ö de enda som får för sig att spela Tommy Körberg eller Peter Le Marc en gång om dagen i en vecka. I alla fall, jag tyckte att låten var bra, och ett tag senare köpte jag skivan den är med på (inlägget är från den 20 maj i år). NU börjar jag höra låten överallt, både på SR och i reklamradio. Tänka sig, Vaken var före sin tid, och det var jag med. ;)

Jag har aldrig märkt av pms förr

Okej, det är kanske inte helt med sanningen överensstämmande, men så här då: jag har aldrig någonsin märkt av pms så här mycket. Det är inte så att jag bli aggressiv, tvärtom faktiskt. Just nu är jag så jävla gråtmild att jag knappt vågar visa mig ute. Ett exempel är nu imorse när jag läste om att bebisar tyr sig till folk som är hjälpsamma, och det var testat med klossar som hjälpte eller knuffades (jag läste inte så noga). I alla fall, jag började tänka på experiment som gjorts på apor, för att kolla hur de reagerar om de inte får någon kroppskontakt. Jag minns inte alls hur de gjorde, det jag minns är bara att en viss grupp apbebisar inte fick några kramar eftersom mamman ersatts med nåt hårt och okramigt (men nej, det är inte bara mammor som kan kramas, det vet jag). Där sitter jag vid frukostbordet, med tårarna strömmande bara för att jag tänker på stackars små apbebisar som tynar bort för att de inte får några kramar. Jeez.

Tänk att ett bilinköp kan göra en så jävla ledsen.

När jag ligger i hytten på färjan

kommer det så mycket tankar, så mycket jag vill skriva om. Jag tänker "det där ska jag skriva ner när jag vaknar, just nu måste jag sova". Problemet är bara att alla vettiga tankar är som bortblåsta när jag vaknar, i stället är det bara "matätamat" som snurrar i huvudet. F ö är jag sjukt bra på att sova lite som på kommando. Jag kan känna mig hur pigg som helst, men kommer jag in i en färjehytt, få duscha och borsta tänderna, då kan jag sova, även om klockan är tio på förmiddagen.

Igår kom jag hem från Holland, och imorgon åker jag igen. Den här resan var min första på egen hand, och jag kan väl egentligen inte säga att det var en hejdundrande succé. Jag var sen till färjan i Malmö eftersom jag var sen från Södertälje, och från tankningen i Torsvik. Jag lyckades på något sätt sjabbla bort en vila (jag tryckte på färdskrivaren som jag blev instruerad, men den registrerade inte min färjetid som vila) vilket ledde till att jag hade exakt 21 minuter att hitta någonstans att stå för 45 min rast. Jag drog över min körtid för att jag inte hittade ett enda ställe att stå på för rast på kvällen (alltså min andra rast, den efter rasten precis efter färjan), trots att jag började leta redan 40 min innan min körtid gick ut (det finns mååååånga långtradare i Tyskland och Holland. Jättejättemånga, och alla chaffisar behöver vila.).

När jag skulle byta trailer var det fortfarande inte klart vilken jag skulle ha med mig, så jag fick åka och göra annat i stället. När jag äntligen bytt till mig en trailer (jag fick ta min kollegas, eftersom den var klar, och han skulle komma först några timmar senare när min skulle vara klar) hittade jag den inte eftersom den inte stod där den skulle. Dessutom var den för låg, så bilen gick inte in under, så jag fick hämta en snubbe som fick höja den. Det tog mig en evighet att koppla eftersom de ställt den vid ett farthinder som jag var tvungen att backa över, och som gjorde att jag kom snett hela tiden (och ärligt talat, jag kungar ju inte på trailerkoppling ens under bra omständigheter, inte än.). Jag ska inte ens nämna att jag först blev anvisad en plats för trailern jag skulle ställa, en plats där jag dels behövde högerbacka in, och som dels såg för smal ut eftersom trailrarna på båda sidor stod en bit över linjerna. När jag kämpat i en och en halv evighet gick jag ut och stegade upp platsen, och kunde konstatera att ja, jag hade rätt, det var för smalt. Jag fick en annan plats.

Ärligt talat, när jag ställer upp det så här ser det rätt jävligt ut (och då har jag inte ens tänkt på att jag blev idiotförklarad på macken där jag skulle tanka adblue ("har du stoppat in kortet åt rätt håll? Har du tryckt koden? Rätt kod? Har du verkligen valt rätt pump? Alltså, det är inget fel på den, vi har nyss fått den påfylld vet du. Är du säker på att du har tryckt koden, satt in kortet rätt, valt rätt pump? Helt säker?" När jag äntligen fick med honom ut stod han lutad över min axel: "så, sätt in kortet. Tryck mätarställning. Tryck koden. Tryck bilnummer. Tryck pumpnummer. Ja, så är det bara att tanka.". Jag ville vända mig om och berätta för honom att jag faktiskt kan läsa. I stället bet jag ihop, tänkte fula tankar och gjorde som han sa/som det stod. När det inte kom en droppe adblue tittade han på mig, tittade på pumpen och utbrast "men den här funkar ju inte, det är nåt fel på den!"), och fick åka till en helt annan mack och köpa det på dunk), men allt som allt var det skitbra. Jag hade jätteroligt på resan, och jag tror att nästa blir ännu bättre. Jag är långsam av bara fan, det vet jag. Jag är långsam, och inte världens bästa, men jag lär mig, och jag blir snabbare. Jag hoppas bara att det märks, och att mina goda sidor överväger när min provanställning går ut.

För övrigt (tjatmoster hansi, igen) så har jag ju ett jobb som är så bra att jag ibland måste nypa mig i armen (nä, det är inte sant. Vem fan går runt och nyper sig i armen så där? Det gör ju bara ont, och i värsta fall får en blåmärken.). Jag har nu insett att det tillfredsställer i stort sett alla mina behov (i stort sett alltså, riktigt alla är ju taskigt att kräva). Ikväll kan jag t ex sova gott, eftersom jag fått mitt behov av karusellåkning tillfredsställt. Familjedag med Scania på Gröna Lund, behöver jag säga mer? En karusellknarkare som jag kan faktiskt inte önska mer.

... frågan är bara: är det värt det?

Mer än en gång har jag önskat att jag fått en släng av det där osvikliga självförtroendet många män utrustats med. Jag går runt och känner mig ful, men de vet att de är snyggare än alla andra. Jag oroar mig för att misslyckas, för att göra någon besviken, för att inte klara av uppgifter (och ja, det inbegriper saker jag aldrig förr har gjort, men det spelar liksom ingen roll: jag SKA klara det på första försöket). De tänker "det där klarar jag, och gör jag inte det på första försöket kan jag säkert mörka det". Jag menar, innerst inne vet jag att jag är snyggare än någonsin (fetare också, men snyggare), att jag klarar av mycket mer än jag tror, och att det faktiskt är okej att inte lyckas perfekt på första försöket. Jag vet det, men jag kan inte känna det.

Snart fyller jag år (yay!), och jag önskar mig två saker: en gps, och ett osvikligt självförtroende. Det första vet jag att jag kommer att få.

Men kom igen!

Varför vill folk ha tag i det här?

Nyklippt

Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med

I fredags på väg hem från bussen (den gick inte ända hem eftersom det var as som roade sig med att kasta sten på utryckande ambulanser och bussar i linjetrafik) snubblade vi över en tonåring ("jag fyllde sexton för ett halvår sen") däckad i gräset. Givetvis så plockade vi upp honom, följde honom hem och försökte få tag på hans morsa eftersom vi inte kunde lämna en sextonåring (förlåt, sexton och ett halvt-åring) sovande på sitt badrumsgolv utan tillsyn.

Efter ungefär en timme fick vi tag på hans mamma som var nånstans där det spelades ruskigt hög musik, så det var inte konstigt att hon inte hörde mobilen. I vilket fall, hon kom hem, och pendlade mellan att fnissa nervöst och nästan gråta. Hon tackade och tackade, och påpekade att det var så oväntat att någon inte bara stannar till, utan faktiskt hjälper killen hem, och stannar till det finns någon som kan ta hand om honom. Nu vet jag inte om jag är otäckt naiv, men jag vill verkligen tro att det vi gjorde var det naturliga, det vem som helst skulle göra. Jag vägrar att tro att folk faktiskt skulle gå förbi, eller därifrån när de sett att han i alla fall andas. Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med.

Ibland tänker jag: "fan vad skönt det vore att inte ha familj eller vänner, eller någon att bry sig om. Då behövde jag inte vara så jävla orolig." Samtidigt är det ganska bra också.

Idag var jag förresten snygg. Jag vet inte om nån annan än jag märkte det, men så var det i alla fall.

Nu var det ett tag sen

Andra resan till Zwolle avklarad, och jag verkar ha klarat det ganska hyfsat. Från att vara helt grön på trailerkörning känner jag att jag faktiskt kan hantera den riktigt bra. Jag vet hur den svänger, jag kan ta mig fram i trånga utrymmen, jag kan backa in på parkeringsplatser, och jag är skitsnygg när jag kör (vilket givetvis är det viktigaste).

Jag har även lärt mig att hamnpersonal (särskilt de som vinkar fram en och pekar upp eller ned, beroende på var de vill att en ska stå) trippar som fan på att skicka upp en när en uttryckligen har sagt att det kan bli jävligt svårt med det här ekipaget. Om en tjafsar tillräckligt mycket skickas en dessutom upp på övre däck. Jag har lärt mig att tyska väghak inte alls bara serverar korv, utan även schnitzel (hur fan det nu kan hjälpa mig), och att det ibland kan vara jävligt tajt att ta sig in med bil och trailer, trots att de har lastbilspumpar på mackar.

Det viktigaste jag har lärt mig, och det jag har att sträva mot så att säga, är att en rutinerad chaufför har träskor, stor mage och keps. Kliver du in så på en färja, mack eller vilket väghak som helst, då syns det att du är rutinerad. För mig fattas bara träskorna, sen är jag i land. Fast, jag tror att jag behöver byta ut min keps också, till nåt mer truckerkepsaktigt. Det var förresten kollegan jag åkte med som upplyste mig om vad som gäller, och han i sin tur här lärt sig det av sin pappa, och då måste det ju vara sant.

Just nu funderar jag mest över att en alltid har publik när en misslyckas, men inte när en gör nåt alldeles kanonbra. Jag har ju inte kört trailer förut, och vet alltså inte riktigt hur det är att backa med en sån. Första gången jag skulle backa in och parkera ekipaget vid åkeriet tog det mig en evighet av backande och upprätande innan jag fick dit den. I Zwolle gick det bättre, men det tog fortfarande en liten stund. Igår när jag hade lastat fanns det inte en själ som såg när jag kom tillbaka och skulle parkera ekipaget. Jag ställde upp för backning lite halvdant (jag skulle ju ändå få ta om det så många gånger, så varför anstränga sig i onödan?), och började backa. Efter en liten stund upptäckte jag att det gick precis exakt så som jag ville, och det enda omtaget jag tog var att köra fram ett par meter för att få ekipaget spikrakt. Men nej, inte en jäkel såg det, så jag hade lika gärna kunnat hålla på en och en halv evighet. Men, huvudsaken är att jag vet. :)

Två turer till Holland är avklarade, men på tisdag kommer eldprovet: ensam i bilen. Hittills har vi varit två i bilarna, och det har varit kanon att ha någon med sig att fråga när det är nåt som är svårt, nån att garva åt tysk radio med, eller bara nån att sitta tyst tillsammans med. Nu på tisdag gäller det att vara skärpt och på alerten, för nu gäller det att klocka in stoppen så att de rasterna sammanfaller med bra ställen att stanna på. Det gäller även att inte glömma att betala vägavgift (men varför i hela friden skulle jag glömma det?), att få med mig alla papper, och att ... jag vet inte, göra mitt jobb helt enkelt. Jag är faktiskt ganska övertygad om att det kommer att gå bra. På riktigt alltså.

För övrigt kom jag idag på att jag glömde att flytta kaffemuggen (med kaffe kvar) från bilen. Problemet var att jag tänkte städa det allra sista när jag hade använt bilen klart, men så skulle den upp på verkstaden för att fixas lite, och jag glömde bort att jag hade ett par småsaker kvar att göra. Det är sånt som händer såklart, men det känns ändå ganska pinsamt.

Min tå är blå, men jag fick inte tre tomrack i huvudet. Det gäller att vara glad för det lilla.

Fika med lillasyster

Det är vad ledighet ska ägnas åt.

Har jag sagt

att jag älskar mitt jobb? Jag har kommit fram från en sväng till Holland, och sover i bilen till imorgon. Jag har nog faktiskt (och här hittar jag inte på) mitt drömjobb. Jag vet att jag tjatar, men det är faktiskt så. Helt otroligt. :)

Tjingeling och hej på ett par dagar!

Jag fick halsflussdos

av penicillin senast, så i stället för att ta bort öroninflammationen har det bara "retat upp den" enligt min husläkare. Det känns kul att veta. Så, ny kur, nytt preparat och ytterligare en vecka att komma ihåg att ta medicin.

Frågan "... och du är säker på att han var läkare?" kan vara dagens roligaste. Samtidigt gör det mig lite trött eftersom jag inte riktigt känner för att äta en kur till bara för att nån har fuckat upp. That's the story of my life (rekordet är tre i rad för en urinvägsinfektion. Då var jag tamejfan gråtfärdig, samt beredd att skänka bort mitt urinrör till lägstbjudande.).

Guillermo del Toro ska tydligen göra film på Kurt Vonneguts Slakthus 5. Tre minuter efter att jag hört det på radio längtar jag redan. Jisses, det kommer att bli långa år.

Om en timme

ska jag till min husläkare. Efter mer än en vecka på Kåvepenin gör dte fortfarande ont, och nånting säger mig att det inte ska vara så. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig skyldig att jag kanske tar upp tid för nån annan som är sjukare än jag. Fast, det lät inte som att att det var tokfullt hos dem idag, så jag kanske bara ska tagga ner och vara glad att jag ska få bli petad i öronen igen.

Sökord igen

... och som vanligt undrar jag dels vad sjutton jag skriver om, och om de stackare som söker på "riktigt jättestor kuk" verkligen känner att de fått ut något av min blogg. Någonting litet säger mig att jag kan ha gjort någon besviken.

Tydligen är det så

att jag har fått mitt jobb bara och endast för att jag är kvinna. Nu vet jag ju förstås inte om jag tror att mina enda kvalifikationer är BE CE, samt slidinnehav, men det är vad jag har hört i alla fall.

Dubbelsidig öroninflammation

är trist att ha. Nyplockade ögonbryn piggar upp. Hepp.

Linköping

Tillbaka från Tyskland, nästa vecka Holland. Jävlar vilket bra jobb jag har. Nu sitter jag på Barista i Linköping och är glad över att det mesta av öronvärken börjar släppa. Det gäller att vara glad för det lilla. ;)