... ville jag ha en storebror. Storebröder var coola och starka, och vissa hade moppar. Jag fick höra att jag kanske skulle kunna få en lillebror, men det var inte alls det jag ville. Jag menar, bror som bror? Om jag nu kan få en lillebror, varför kan jag inte få en storebror i stället? "Det funkar inte så" var ett dåligt svar (och det tycker jag fortfarande). Jag förstod sen att det är inte bara storebröder som kan skrämma brallorna av taskmörtar, storasyrror klarar jobbet minst lika bra. Dessutom är mina systrar långt mycket finare än några bröder skulle kunna vara.
... visste jag att jag aldrig någonsin skulle kunna ta körkort. Varje gång en kvinna satte sig i en bil satt det en otäcking med kniv i baksätet, i alla fall om hon parkerat i ett garage. Dessutom var det svårt att köra bil, det visste jag.
... ville jag bli tennisproffs. Varför? För att de fick gratis läsk, det såg jag på tv.
... ville jag bli polis. Inte nån mesig Kling och Klang-polis, utan the real deal. Helst ville jag jobba i uvesa, för där fick en hålla på med mord och sånt.
... ville jag hellre pussa flickorna än pojkarna när vi lekte pusstagare. Tydligen är det inte så den leken går till.
... ville jag också gå på ridskola, för det är sånt flickor ska göra. Visst, jag tyckte att hästar var stora, läskiga som fan och luktade illa, men som sagt: det är sånt flickor ska göra.
... tyckte jag att Alf Svensson och Björn Skifs var snygga. Helst av allt ville jag förstås pussa Anki Bagger.
... ville jag hoppa stavhopp. Det verkade vara som att flyga. Fast, det där med höjder va ...
... gillade jag att skriva och läsa. När jag blev stor skulle jag skriva böcker. Sen kom jag på att det ville nog alla andra också, och dessutom var det jag skrev inte så bra.
... hittade jag på att jag gillade saker som andra också gillade, det var praktiskt så.
... trodde jag att jag var en bortbyting. Jag var inte alls lika fin som mina systrar.
... var jag övertygad om att jag inte kunde säga "r". Jag gick hos talfröken för att få bort min läspning, och samtidigt som jag gick det en kille som inte kunde säga "r". Jag visste att de lät mig gå med honom för att jag också skulle lära mig att säga "r", och att skälet till att de inte brättar för mig att jag inte heller kunde säga det var för att de tyckte synd om mig som hade multipla språkhandikapp.
... tyckte jag ibland att jag var bättre än de i min klass som inte kunde stava, fastän de var äldre än jag. Sen kom jag på att de i alla fall var mycket sötare, så tji fick jag liksom.
... tyckte jag att det var svårt att skilja på 1600-tal och '60-tal. Sex som sex liksom.
... lärde jag mig aldrig multiplikationstabellen.
... funderade jag mycket på om någon skulle sakna mig om jag var död, eller kanske bara försvunnen. Efter att ha varit borta en hel dag (jag råkade cykla ner på stan och hittade inte hem) märkte jag att den enda som saknade mig var min storasyster.
... var jag jätterädd för höjder, men klättrade på tak ändå för att vara ball.
... var jag stolt en hel vecka efter att ha sprungit ifrån Chrille när vi lekte burken. Chrille var snabbast på skolan, och det var definitivt inte jag.
... var jag livrädd för att bli som min mamma. Fast, hon var ju snygg, och det skulle jag aldrig bli, så det var ingen fara.
... var jag ganska stark och vågade göra en massa grejer.
... ville jag bli lastbilschaffis. Men, så var det ju det där med att flickor inte kör lastbil ... Bäst att strunta i det.
*med "liten" menar jag allt från pytteliten fram till jag var 12-13 någonting. Sen blev jag klok, vuxen och en liten smula cynisk. Som om jag inte redan var det.
(Och ja, sen insåg jag en del saker. Jag var inte fulast av alla i hela världen, min mamma var inte snygg utan bara läskig, det går att parkera på andra ställen än parkeringsgarage, och flickor kan visst köra lastbil. Så det så.)
