På tåget till Sthlm förra veckan satt jag mittemot en mycket trevlig och pratglad man. Min vana trogen dröjde det bara ungefär tre minuter innan jag fick ur mig "jag är lastbilschaufför" (ja, jag är fortfarande så otroligt glad och nöjd att jag kan säga det). Han verkade uppenbart förvånad - och glad - över att någon kunde vara så nöjd med sitt yrkesval, och det trots att jag inte riktigt kör det jag vill köra.
Efter ett tag frågade jag vad han jobbar med, och han svarade "jag jobbar som läkare". Jag tänkte på det då, men vi var mitt innen i en väldigt intressant konversation jag inte vill avbryta, så jag frågade aldrig. Men, visst ligger det väl en betydelseskillnad i "jag är [...]" och "jag jobbar som [...]"? När jag hör "jag jobbar som [...]" förväntar jag mig en fortsättning i stil med "men egentligen är jag skådespelare", alltså att det bara är ett sätt att försörja sig på innan det riktiga jobbet kommer. Å andra sidan, jag kanske är ensam om att så enormt mycket identifiera mig med mitt yrke. Jag menar, förut var jag lärarstudent, fritidspolitiker och lite allt möjligt. Nu är jag lastbilschaufför, och det räcker för mig. Jag försöker bara komma på om det är ledsamt eller inte.
För övrigt är det tillbaka: jag vaknade för 20 minuter sen och tänkte "woohoo, jag ska jobba!". Det var borta en vecka när jag fick ny körning, men nu är det tillbaka med besked. Visst, det är fortfarande en aptrist körning, men jag får köra lastbil. Det är värt nästan hur mycket som helst (även om jag förhoppningsvis aldrig nöjer mig med paketkörning i city).
Nu frukost, och glädjen i magen över att jag vet att jag kommer ut till en varm bil. Hurra för motor- och kupévärmare!
Efter ett tag frågade jag vad han jobbar med, och han svarade "jag jobbar som läkare". Jag tänkte på det då, men vi var mitt innen i en väldigt intressant konversation jag inte vill avbryta, så jag frågade aldrig. Men, visst ligger det väl en betydelseskillnad i "jag är [...]" och "jag jobbar som [...]"? När jag hör "jag jobbar som [...]" förväntar jag mig en fortsättning i stil med "men egentligen är jag skådespelare", alltså att det bara är ett sätt att försörja sig på innan det riktiga jobbet kommer. Å andra sidan, jag kanske är ensam om att så enormt mycket identifiera mig med mitt yrke. Jag menar, förut var jag lärarstudent, fritidspolitiker och lite allt möjligt. Nu är jag lastbilschaufför, och det räcker för mig. Jag försöker bara komma på om det är ledsamt eller inte.
För övrigt är det tillbaka: jag vaknade för 20 minuter sen och tänkte "woohoo, jag ska jobba!". Det var borta en vecka när jag fick ny körning, men nu är det tillbaka med besked. Visst, det är fortfarande en aptrist körning, men jag får köra lastbil. Det är värt nästan hur mycket som helst (även om jag förhoppningsvis aldrig nöjer mig med paketkörning i city).
Nu frukost, och glädjen i magen över att jag vet att jag kommer ut till en varm bil. Hurra för motor- och kupévärmare!
3 kommentarer:
Så mycket värt att känna så varje dag när man ska jobba! Jag känner faktiskt också så för det mesta så jag ÄR lärare!
KRAM
Fast han kanske jobbade som läkare men egentligen var forskare eller nåt? Jag brukar inte heller vara min yrkestitel, är utbildad till en viss sak, men jobbar som något annat.
Jag är min yrkestitel - det är värre än något annat. Utan den är jag ingenting. Utan den kan jag lika gärna ligga med en kanyl i armen på en offentlig toalett. Detta skriver jag som anonym, men vi kan ta det över en kaffe ngn dag.
Skicka en kommentar