Krusbär och rabarber

I söndags var jag och A till Plantagen, Ikea och Bauhaus (hen behövde köpa hundmat, blommor och krukor, och jag ville mest kolla lite). Rätt som det var så var de bara där på vagnen, en krusbärsbuske och en rabarber... eh, rabarber... Ja, rabarber i en kruka helt enkelt. De hoppade upp på vagnen självmant, och vem är jag att låta några stackars krukboende stanna på Plantagen när de uppenbarligen inte vill? Dessutom hade krusbärsbusken brutit en gren, och någon var ju tvungen att ta hand om den. hansi to the rescue! :)

Nu sitter jag här i arbetsrummet och tittar ut på dem. de ser ut att trivas där, och så snart det gamla handfatet som just nu har sin boning på balkongen bestämt sig för att hitta någon annanstans att bo, ska jag ta en bild. Just nu ser det lite ledset ut, men bara lite. Balkong ftw!

För övrigt vill jag att det ska bli varmt nu så att jag kan sitta ute och hålla de nya sällskap. Tänk om de känner sig oälskade och sticker? Nope, det får bara inte hända.

Regn, regn och regn

Nu tycker jag att det kan vara nog med regn. Det är faktiskt inte ens kul längre.

F ö så börjar det bli läskigt nu. Jag registrerar mig på fler och fler ställen, så snart ... ja, snart vadå? Det är ju inte som att jag lägger mer tid än vanligt vid datorn. Jag menar, jag bor ju i princip framför den jämt i alla fall.

de där tre små orden ...

Tänk att det ska var så förbannat svårt att säga dem. Jag har funderat på det länge, och jag har kommit fram till att jag faktiskt bara har sagt det till en person i hela mitt liv. Är inte det helt uppåt väggarna? Jag menar, jag har inte sagt det till min pappa (fastän jag gör det), jag har inte sagt det till mina systrar (fastän jag gör det). Vad kan det bero på? Troligtvis är det bara för att jag är så förbannat feg, och tycker att det känns meckigt att bli sådär känslosam.

Jag vet inte om jag kommer att säga det någonsin (men förhoppningsvis kan jag komma fram till att det inte är så farligt att säga det, att de faktiskt inte kommer att skratta). Förhoppningsvis vet de redan om det, men om det inte är så, och någon av dem läser så kommer det här:

Jag älskar er!

De är här nu!

Jag hoppas att de kommer att trivas med mig. Jag trivs i alla fall med dem. :)

Mozilla add-ons, Vårdsätra och poliser

Först och främst: jag fullkomligen älskar den nya add-onen (jisses, vilket ord. Vad an en säga i stället? Just nu står det still i mitt huvud, så jag får väl återkomma när jag kommer på nån lämplig svensk översättning) jag har lagt till min webbläsare. Tack Tomas för att du visade mig StumbleUpon! Att sitta och "stumbla" är beroendeframkallande, och en hittar så mycket skumt en inte riktigt visste (ville veta?) fanns. Några exempel är Man In the Dark (grymt creepy snubbe som hänger på muspekaren), Neuro (en liten, ganska söt, film om livet i ett trevåningshus) och givetvis Top Ten List (Top Ten Signs You're a Fundamentalist Christian). Alltså, dagens tips: stumbla! :)

Att promenera är skittrist ifall en inte har sällis av Ernst-Hugo, och ifall en går en trist väg. Det finns dock trevliga promenadstråk inpå husknuten här. Min favorit just nu är att ta Gula stigen ner till Gottsundagipen och därifrån ta Vårdsätra skogsslinga runt ett varv, och så tillbaka hem. Det tar typ en timme (eller lite mer, det beror lite på, och det är en perfekt liten runda.

Att promenera kan också vara trevligt ifall en har sällskap av säg ... en trevlig vän och hens hundar? Jag vill så gärna ha en hund, och det finns en speciell lite darling jag egentligen vill ha. Problemen är dock lite för många: 1) Jag har inte råd 2) Jag har verkligen inte råd - alls 3) Den hunden behöver väldigt mycket uppmärksamhet just nu, och jag är inte hundra på att det skulle funka just nu, och 4) Jag ska till Västerås, och kommer inte att kunna ha en hund. Tyvärr.

Idag fyllde min pappa år (eller ja, han fyller ju fortfarande år en liten stund till), och vi var där och åt mat och tårta. På vägen hem började jag fundera: "har jag körkort på mig? *snabb koll* Nope, inget körkort. Å andra sidan, hur ofta blir en stoppad här?" Fem minuter efter ser jag ett rött ljus, och en polis som vinkar in mig på en avtagsväg. Hur typiskt är inte det? Att jag inte hade körkort på mig var ingen biggie egentligen, de slog lite på måfå i datorn (det var så det verkade i alla fall så effektiv hen var), och när inte det funkade skickades det ett sms med mitt personnummer, och tillbaka kom ett där det stod att jag minsann har ett körkort, så det så. (Okej, det där sista hittade jag på. Det stod antagligen inte "så det så" - men en kan aldrig veta.) Jag fick även blåsa (och hey hey hey, det gav inget utslag! :P), och så kollade de att bilen tillhörde den jag sa att den tillhörde, sen fick jag åka. Det känns helt fånigt, men jag tyckte att det var jättespännande. :)

Imorgon blir det lunch med sötaste lillasyster, sen kommer tydligen den äldsta storasystern till stan (även om jag inte är hundra på att hon har passat in mig i sitt schema). Men nu, dags att sova (så jag orkar pallra mig upp imorgon bitti).

Över stock och sten med Ernst-Hugo

Det bästa sällskap en kan ha när en tar en promenad över stock och sten ("här kommer jag över stock och sten, har ni sett Filemon Jönsson? Här kommer jag med ett stort paket, till Hubert Filemon Jönsson" Alla minns väl monchhichi?) är Ernst-Hugo Järegård som läser H P Lovecraft, i lurarna. En kan riktigt känna hur saliven skvätter i öronen, och han läser med en sådan inlevelse att det är omöjligt att inte lyssna vidare. Då gör det liksom inget att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften, att en snubblar på rötter för att en inte ser nåt för att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften, att en får alldeles ont i vristen för att en trampar fel när en snubblar på rötter för att en inte ser nåt för att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften ... Ah, you get the picture. Det jag vill säga är nog mest att jag har börjat promenera med sällskap av Ernst-Hugo på morgnarna, och det är trevligt.

Så, hur blir det nu då?

Ska jag pendla till Västerås (drygt 1,5 h med buss, exklusive den tid det tar att ta sig till bussen hemifrån), eller ska jag försöka få tag på någonstans att bo under tiden jag ska vara där? Usch vad svårt det blev nu.

Jag kan knappt fatta det ännu, men det är nog sant ändå ...

Jag kom in! Från och med september kommer det här vara mitt nya hängställe. Är det fult att önska att sommaren ska gå fort jättefort?

Bort bort bort med håret!

Ja rackarns... ibland vet jag inte om jag ska skratta hysteriskt eller bara sucka nedstämt. Idag har jag fått lära mig hur en ska se på kroppsbehåring (som om jag inte visste det tidigare). I den här artikeln så får vi möta Robert, 32, som har vaxat bort sitt könshår. På bilden har hans tröja glidit upp, och en får en glimt av den nedre delen av hans mage. I artikeln står det

Det känns fräscht. Man slipper de utslag man får från rakningen. Dessutom räcker vaxningen längre.

Läs det igen: "[...] Man slipper de utslag man får från rakningen." Titta nu på Roberts mage. Vad ser vi där? Är det månne ...? Kan det vara ...? Ja, nog fan är det utslag (jag skulle säga inflammerade hårsäckar, men vem är jag att bedöma?). Jag är ledsen, Robert.

Efter den informativa lilla intervjun med Robert, 32, får vi en liten lista från Aftonbladets egen mode- och skönhetsexpert, Sofi Fahrman. Här får vi reda på att det enda hår en kvinna ska ha på är på huvudet, och där ska det vara "sexiga lockar". Ja, det är bara att läsa och förundras. Själv funderar jag mest på att ta fram kameran och fota mina håriga tår, och skicka bilden till Sofi.

Vad ska jag nu kolla på?

För några dagar sen kollade jag på det sista Buffyavsnittet. Vad ska jag nu kolla på?