Det här med att faktiskt vara uppriktigt lycklig,

är inte det en jävla bra grej egentligen?

(Svaret är: "jo, som fan!", ifall någon nu till äventyrs skulle missat det.)

Jag älskar mitt jobb

så inåt bänken mycket.


- iPhonepostat

Hjälp?

På torsdag ska jag tävla (tydligen är jag hyfsad på att köra bränslesnålt), och nu behöver jag hjälp. För att kunna göra mitt allra yttersta behöver jag en spellista som sparkar stjärt så jävla hårt. Det ska vara tempo, inget jävla mesande. Om du har lust får du gärna hjälpa till:

Sparka stjärt

När saker

liksom börjar falla på plats, då är det fint att vara jag.


- iPhonepostat

När livet

är precis sådär jävla vackert som det kan vara ibland.


- iPhonepostat

Det är förresten

såna här dagar jag är så jävla tacksam över att ha vänner som kan säga "Hanna, ibland är du så jävla dum", och få det att låta fint.

Tilläggas bör kanske också att livet i det stora hela är bra jävla härligt. Jag omger mig med vänner, både gamla och nya, och är äntligen social igen. Ärligt talat så är jag gladare nu (när en del känns rätt kasst) än på väldigt länge. Dessutom åker jag till Prag i slutet på maj, och vem kan gråta då?

Här kommer ingen jävel över bron

Att träffa en person som en klickar så fullständigt med på nästan alla plan (hon och jag har samma slags humor, har Spotifylistor som ser ut att vara syskon, och har samma populärkulturella referensramar som det så vackert heter), och vara för feg och dum i huvudet för att ens våga känna efter på riktigt? Att vara så puckad att - i stället för att våga något nytt och potentiellt läskigt, men bra! - hänga kvar vid sitt ex, trots att allt (och alla!) talar emot att det skulle bli bra? Det borde rimligtvis vara straffbart.

Jag vet inte vad jag känner längre, jag vet inte vad som är kärlek och vad som är bara gammal vana. Jag vet inte vad som är vettigt alls, så från och med nu tänker jag gå i känslomässig karantän på minst en månad. Under den tiden tänker jag så gott jag bara kan undvika att träffa folk som kan tänkas vara potentiella kärlekar, och koncentrera mig på allt annat.

Det där med att hålla alla dörrar öppna? Det gäller inte längre. Med start NU tänker jag stänga varenda dörr, fönster och vädringsspringa, och låsa dem. Ett tag framöver kommer jag alltså att vara avstängd från allt vad flört, hångel och sex heter. Det är för riskabelt helt enkelt, eftersom jag inte kan skilja på ... någonting faktiskt.

Förresten har jag börjat snusa, och älskar't. Varför i hela friden har jag inte börjat tidigare?

Det händer

att jag helt stänger av världen runt omkring mig. Jag jobbar, och när jag kommer hem träffar jag inte en själ, jag bloggar inte, jag lever knappt. Jag har inte en sån period nu, i stället passar jag på att vila upp mig när jag jobbar.

Varje dag jag är hemma har jag minst en sak att göra, och en person att träffa. Det är en lisa för själen att upptäcka att vännerna finns kvar, och att jag dessutom verka ha kvar förmågan att träffa nya. Så, livet är rätt fint.

Dessutom ser jag nu, efter att ha gjort en ögonlaserbehandling. Besvikelsen över att inte ha blivit som Cyclops i X-men: total.