"Det finns saker man måste göra fast man är rädd, annars är man inte människa, utan bara en liten lort. "
Ganska ofta när jag är på jobbet känner jag mig som en liten lort. Det handlar om att jag inte alltid orkar säga till när jag tycker att mina kollegor uttrycker sig illa (rasistiskt, sexistiskt, homofobt, eller bara jävligt hatiskt i största allmänhet), utan väljer att i stället gå därifrån.
När jag idag hörde "naaaah, du vet, då vare ju ba plattan i matten vettu. Varför? Jo, han hade ju bråttåm ti horerna så klart." ville jag bara skrika rätt ut. Det är inte första gången just han pratar om horor hit, och fnask dit. Flera gånger har jag försökt att ifrågasätta, att få honom (och de andra som mest sitter och nickar gillande) att inse att de här kvinnorna inte gör det för skojs skull, eller för att det är en snajdigt sätt att tjäna pengar. Men, nej, det går inte fram. Helst av allt skulle jag vilja få dem att lyssna på
Gräv-Josses granskning av trafficking, men ärligt talat tror jag inte att det skulle bita. Så, i stället för att försöka göra något, så ger jag upp för stunden. Jag orkar inte vara den som ifrågasätter och är jobbig, inte hela tiden. Tänk om någon annan någon gång kunde göra det i stället för mig?
Så, ofta känner jag mig som en liten lort, som inte orkar säga emot, utan hellre är tyst. Jag knyter handen i fickan, jag gråter inombords, men jag håller käften. Det sägs att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men jag tror t o m att det skulle vara lättare att lära en stendöd papegoja att gå fot, än att få vissa gamla chaffisar att inse att de har en fullkomligt vansinnig människosyn. Egentligen är jag inte mycket bättre. Jag borde stå upp för det jag tror är rätt, i stället för att fega inför att vara den jobbiga varje gång.
Jag är inte alltid tyst (ganska sällan faktiskt), men de gånger jag håller tyst för att jag inte orkar ännu en "det säger du bara för att du är tjej"-diskussion känner jag mig helt värdelös. Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått upp ögonen för det hemska som händer i samhället. Tänk så skönt det hade varit att bara kunna vara en av grabbarna, och kunna skämta om polacker, bögar och araber. Det hade varit så skönt att kunna skratta åt alla roliga historier om horor på rastplatser, och nicka gillande när någon förklarar att polacker är smutsiga och stjäl.
Fast nej, jag gillar att vara en tänkande människa, med i alla fall ett uns av medmänsklighet. Jag är medveten om att jag ser ut att dra alla chaffisar över en kam, men riktigt så är det inte. Det är bara det att det är asen som hörs mest. Det finns en hel del vettiga chaffisar, men de är som jag. Det är jobbigt att sticka ut, det är jobbigt att bråka. Jag har redan den stämpeln, och jag tror inte att någon annan är riktigt villig att dela den med mig, trots att jag vet att flera håller med.
Jag är med andra ord inte ensam om att vara en liten lort, men vad tröst ger det?
