Igår bakade jag saffransbiscotti, och nu skulle jag avsluta frukosten med kaffe och en av de små gyllengula rackarna, under tiden som jag tittade på Musikhjälpen. Ungefär exakt samtidigt som jag hällde upp kaffet passerade de sex miljoner i insamlade medel, och ja, jag började gråta. Igen. Jag skulle kunna skylla på PMS, men jag tror att jag helt enkelt är så jävla lycklig över att leva i ett land där folk fortfarande bryr sig, och vill hjälpa till.
Jag har varit vaken sen kl 06 för att hinna följa Siri till tåget. Trots att vi inte kommer att vara ifrån varandra längre tid än när jag jobbar så känns det vansinnigt jobbigt. Är det månne för att jag är den som åks ifrån? Hur som helst så har jag saker att sysselsätta mig med, så egentligen går dte ingen nöd på mig. Jag ska bara skrapa ihop orken att diska upp, och hitta kläder som inte är för kalla att promenera ner på stan i, men inte för varma för att trängas med folk i butiker i. Nej, jag ska inte köpa juklappar (det fixas ju som tidigare nämnt i Unicefs gåvohop), jag ska hitta en guidebok över Prag.
