... för vem vill anställa en kvinna?

Igår fick jag reda på att en lastbilschaufför inte fick ett sökt jobb för att de inte anställde kvinnor. Nej, de sa det inte rent ut, men de lät henne förstå att hon aldrig skulle komma på fråga eftersom hon var just det. Kvinna.

Jag fick även reda på att ett annat åkeri inte ens tar in praktikanter av kvinnligt kön, efter det som hände en annan tjej. Hon blev tafsad på, och fick förslag som var lååååångt ifrån okej. I stället för att tänka "oj, vi har visst idioter anställda, vi måste se över det" tänkte de "oj, vi kan visst inte ha kvinnor här eftersom de med sin blotta uppenbarelse frestar våra stackars svaga karlar, så vi tar inte in fler kvinnor, någonsin". Sånt gör mig riktigt riktigt förbannad.

Strax efter fem på morgonen kommer jag på

Idag är det äntligen fredag. Det betyder att jag inte behöver vara uppe så här okristligt tidigt på två dagar. Det gläder mig.

Surprise!

Att se att jag fått besökare som klickat på en länk på porrblog.se (nope, jag tänker inte länka) hit, dte är lite spännande. Återigen ställer jag mig frågan: blir de glada av att ha hamnat här? Har jag det de är ute efter?

sprit, knark, sex och massaborter

Jag måste ta tillfället i akt att citera en insändare i dagens Metro:

"Vi som är födda på 40-talet levde i en annan värld. Allt var billigare, det fanns arbete och lägenheter till alla. Mannen försörjde sin familj och kvinnan tog hand om barn och hem.
Jag saknar rena gator och att ungar inte rände ute på kvällarna och gjorde ofog. Då var skolan disciplinerad och det fanns hedersbegrepp och moral. Familjen var en trygghet och skilsmässor var sällsynta. Morgonbönen i skolan gav riktlinjer i livet.
Barnen måste formas i tid innan de lär sig dåligt leverne, uteliv med sprit, knark, sex och massaborter, rån och rånmord. Vem vill dem så illa att man inte ger dem vettiga levnadsregler?"

Insändaren är skriven av "En revolutionär", och i min mening helt fantastisk. Jag vill upprepa: "[...] innan de lär sig dåligt leverne, uteliv med sprit, knark, sex och massaborter, rån och rånmord." Massaborter mina vänner, massaborter. Jag vet inte hur det är med er, men även de av mina vänner som dricker sprit brukar undvika uteställen där massaborter görs.

Jag hoppas innerligt att "En revolutionär" är på skoj, och att insändaren är skriven för att få folk att bli upprörda över vilka stofiler det finns. Jag hoppas det som sagt, men helt säker är jag inte. Tyvärr. Finns det verkligen folk som tror att familjrna var lyckligare förr när könsrollerna var huggna i sten, och skilsmässor var ovanliga. Jag säger inte att skilsmässor är bra, men de är inte definitivt dåliga heller. Jag ser hellre att folk som är olyckliga (vilket jag tror att folk som inte kan ifrågasätta de könsroller som tvingar in dem i fällor som är svåra att ta sig ur lätt blir) skiljer sig än fortsätter leva ihop. Är det inte bättre att vara lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans? Dumma frågor hela bunten, givetvis har jag rätt.

Så det så.

Bestämda platser

Nu har jag pendlat en och en halv vecka (jag vet, det är inte mycket) och jag har börjat lägga märke till en del saker. Folk som har åkt buss, eller suttit i samma klassrum som jag brukar snabbt lägga märke till att jag är en vanemänniska av stora mått. Jag sitter alltid på samma plats, och jag tänker inte ens på det.

Samma sak verkar gälla pendlare. Varje morgon när jag kliver på åttan sätter jag mig på platsen närmats bakom de fyra säten som är ställda mittemot varandra (men åker jag någon annan tid på dygnet sätter jag mig vid fyrasätena). Nästa hållplats kliver det på en man som tvekar mellan första sätesparet efter barnvagnsutrymmet, och paret efter det. Han beslutar sig för paret efter (och ja, detta gör han varje morgon). Hållplatsen efter kliver det på en kvinna som sitter på handikappsätet på höger sida, och så håller det på. Folk kliver på, och jag vet var de ska sätta sig redan innan. Folk har sina bestämda platser, och det får mig att fundera på om jag egentligen snott någon annans plats. Som alla vet går det ju inte att studera ett system utan att själv påverka det, så jag kommer aldrig att få veta.

Jag har nu tillbringat två dagar ute på planen* utanför skolan. Har jag kört med släp? Nej. Har jag gjort något nytt över huvud taget? Nej.

Jag klagar inte egentligen. Jag slipper åka med surgubben, och det verkar bli permanent. Ja, inte att jag hänger på planen, men att jag slipper åka med surgubben. En spännande sak med honom är att han inte har rapporterat vidare till de andra hur jag kör. Han har inte sagt ett ord alls. Hur ska de då veta om det är dags att skriva ut ett C-kort till mig?



* På planen gör jag alltså exakt samma saker jag gjorde från början, d v s backar runt hörn, kör och backar slalom och övriga manövergrejer. Idag fick jag faktiskt instruera i stället för att köra, vi har ju fått tillskott i klassen av fem nya. Och ja, de kommer att vara fem hela tiden. Hur många vi var? 18, vadå då? Avundsjuk? Jag?

Jag visste att den var fin

men allvarligt, nu börjar det nästan bli lite löjligt. I förrgår när vi var på Ica kom det fram en snubbe, och bad så innerligt om att få köpa vår bil. Vi förklarade att visst var den fin, men det är den enda bil vi har, och så länge vi inte har råd att köpa en ny så kan vi inte sälja Golfen. När vi kom ut stod han och beundrade den, och kollade efter rost (det finns ingen).

Idag satt lappen på bilden på bilen. Det är inte från samma person, men uppenbarligen är bilen åtråvärd. Det är inte utan att jag börjar undra om det utlysts en tävling om att hitta en välbevarad Golf Manhattan från slutet av åttiotalet för att vinna två miljoner. Eller nåt.

Men vad fanken, hon är ju en pärla, så jag förstår dem. Har de en Jaguar att byta med, så är det okej med mig. ;)

" [...] men jag vet inte om jag ska ha barn, kanske två eller ett, det är för mycket med tre, etthundratre är alldeles för mycket."

Jag har varit dålig på att läsa tidningen den här veckan. Det kan ha att göra med att jag åker hemifrån innan den har kommit, och däckar i soffan så fort jag kommer hem. Tur är i alla fall att de flesta tidningar även går att läsa ikapp på nätet, annars hade jag ju missat Hilda Nordell. Hon är ung (född 2001), men ändå så smart. Läs och begrunda!

Att säga att den här veckan blev kass är att underdriva

Den här veckan började så bra. Jag fick åka med en bra lärare på måndagen och tisdagen (jag fick t ex åka till defragmenteringen och kolla på stora högar med metallskrot, och en massa hjullastare), men sen på onsdagen började det jobbiga. Nu har jag kört tre dagar med en lärare som inte säger ett knyst förutom när han fräser åt en. Han letar fel, han hittar på egna regler, och han omtolkar de trafikregler som finns. Han vill sätta dit en genom att få en att backa mot kaj, och blir sen sur när jag lyckas. Kort sagt, han är inte kul att köra med. Snarare precis tvärtom. Och ja, det är alltså gubben som kallar folk för "kurredutter", vilket kanske ger en liten bild av vad det är för en trevlig lirare.

En förskola på krigsstigen

Igår när jag satt på bussen mot Uppsala läste jag på en gatuskylt vi åkte förbi. På den stod det "Krigsstigen". Under satt en till skylt, och på den stod det "Förskola". Jag fnass (fnissa, fnass, fnussit) jättelänge åt det, och hade ingen att peta på, och säga "höhö, en förskola på krigsstigen!", så jag gör det nu. "Höhö, en förskola på krigsstigen!" *petar på lämplig person som råkat snubbla in på jakt efter nåt heeeeelt annat*

Att köra med surgubbar i bilen är trist. Trist, och jobbigt. Trist ,jobbigt och enerverande. Trist, jobbigt, enerverande och ... äh, du vet.

Jag blir ibland (läs: jävligt ofta) irriterad på den inkonsekvens som råder på skolan. Idag har jag kört med den gamla pensionerade gubben (han som kallar folk för "kurredutter"), och det var jävligt som vanligt. Han säger inte ett ljud, förutom när han klagar. Frågan jag något snäser han till svar, som vore jag dum i hela huvudet. Idag råkade jag ut för den stora inkonsekvensen.

Jag har flera lärare som jag kör med. Vi kan kalla dem J1 (kanonbra, lugn och trevlig), J2 (a k a skrik- och skränmannen), J3 (gubben jag körde med idag), och T (kanonbra, precis som J1). J1 säger: "om det är stora vattenpölar, håll då ut från högerkanten så att du inte skvätter ner någon. Lånar du plats från det andra körfältet, gör det ordentligt så att alla ser." T säger: "är det blött ute är det br aatt hålla sig en bit från kanten, eftersom en lastbil skvätter väldigt mycket. Låna hellre en bit av det andra körfältet, och låna ordentligt så att alla kan se det." J3 säger "öh, håll dig i ditt körfält, du ska inte ut och köra där inte!" hansi säger då "men det är ju STORA vattenpölar, och mycket folk på trottoaren?" J3 replikerar "strunt i det, håll dig i ditt körfält! Om nån vill köra om så ska han få göra det, eller hur?".

Så, de två jag litar på tycker att det är bättre att hålla ut lite extra, medan "jag säger inte ett smack förutom när jag tycker att du är dum i huvudet och då ryar jag som fan"-gubben tycker att jag ska åka nära som fan (och nej, jag fick inte sänka farten) och skvätta ner folk. Tillägas bör kanske att det var två körfält åt samma håll, samt noll och inga bilar bakom.

Samma lärare tyckte förra veckan att jag var dålig på att möta med gasen när jag växlade ner (jag gjorde ett par småtabbar, men inte så att det blev obehagligt), och skulle visa hur jag gjorde. Han sätter sig bakom ratten, växlar upp till sexan, och slänger i fyran, och släpper båda koppling och gas så att vi båda håller på att flyga genom rutan. "Så gör du." Dessutom tyckte han efter lunch att jag växlade dåligt överlag. Jag bromsade innan jag skulle växla ner ("en lastbilschaufför bromsar aldrig"), jag släppte gasen för tidigt, och jag gasade inte till när jag skulle växla ner. Jag vet inte hur han gör, men jag använder kopplingn när jag ska växla. Visst är det smidigt att kunna gasa till för att få fram rätt varvtal och växla ändå, men enligt en annan lärare så har gasandet inte behövts på väldigt länge. Har jag sagt att surgubben är väldigt gammal?

Idag gick det alltså inte så jättebra, jag kör alltid sämre när jag kör med honom. Han är knepig till tusen, och det finns bara en elev som gillar honom, alla andra undviker honom så gott det går. Borde de inte ta bort en sån lärare, särskilt när han inte ens är anställd utan hoppar in på timmar lite nu och då?

Jag gjorde det!

Om du är en sån som har läst ett tag på den här bloggen, så minns du kanske att jag i augusti skrev ett inlägg om saker jag får för mig att göra, bara för att få fram en reaktion. Jag skrev

Jag menar, skriver jag typ "rakad villig fitta" så är det ju ganska lustigt om den som söker på just "rakad villig fitta" hamnar här, hos bruttan med sjuttiotalsfrisyr (beware, it's a jungle down there! :P). Sånt tänker jag på ibland, och så skrattar jag lite. Nu misstänker jag ju förstås att min blogg inte skulle dyka upp så högt om nån sökte på "rakad villig fitta" (nu gör jag det bara på jävelskap), men ändå.

Vad är det då som har hänt?, undrar vän av ordning (jag undrar hur många vänner ordning egentligen kan ha? Jag menar, hur hinner hen träffa alla sina vänner?). Jo, jag har fått besök här, av någon som har sökt på (och håll i er nu) "rakade fittor finnland bilder". Som vanligt så hoppas jag att personen blev nöjd med vad hen hittade. ;)

Att kliva upp vid den här tiden är faktiskt inte särskilt kul. Jag hoppas att jag vänjer mig.

Det känns så bra

att träffa vänner och det känns precis som vanligt, trots att vi inte har setts på ett par år. Så var det idag när jag träffade Astrid. Jag gillar att kunna hoppa över att lära känna personen, och gå direkt på det väsentliga: stora vapen. ;)

Present

Idag har vi köpt världens bästa presenter till en tvååring. Jag skulle också vilja ha dem. :)

Men allvarligt

hur många är det som ska söka på "negerfitta" egentligen? Återigen, välkomna hit, jag hoppas att ni fann vad ni sökte (även om jag, om jag ska vara ärlig, är ganska säker på att ni inte gjorde det).


(Och ja, jag är medveten att jag genom den här posten troligtvis kommer att få ännu fler träffar. Det är lite medvetet.)

I knew they were up to something ...

I söndags när jag åkte till Västerås från Uppsala märkte jag efter vägen att jag hade slut på spolarvätska. Jag stannade och fyllde på, men bara efter en kort stund var den borta. Jag fyllde på mer, och någon dag senare fyllde jag på åtta liter, och ställde bilen på parkeringen. I torsdags när jag skulle åka hem uptäckte jag att det var slut igen. Visst, jag använder rätt mycket spolarvätska till och från, men åtta liter på nån dag, när bilen bara stått? Oh no. Jag slängde i 2,5 l och höll tummarna att det skulle räcka en stund i alla fall (och stunden var lång nog för att jag skulle ta mig till Örsundsbro).

Idag skulle vi kolla vad som var fel, och vi lyfte bort batteriet och lossade på spolarvätskebehållaren. Under låg det en slang isärdragen, och det var blött runt omkring. "Skumt" tänkte jag, och petade ihop slangdelarna så mycket jag kunde. Jag testdrog, och det finns inte en chans att den bara skulle hoppa i sär av sig självt. Vi tittade runt omkring slangen, och vad låg där? Jo, det äckligaste jag kan tänka mig.

Där låg en stor äcklig otäck fjäril (ja, jag mår lite illa av att bara tänka på den). Den var död, men innan den dött hade den lyckats med sitt uppdrag att tömma spolarvätskebehållaren. Jäjä, du kan säga till mig hur många gånger som helst att fjärilar inte är onda, och att de - även om de var onda - inte skulle orka dra isär slangdelarna. Säg det tusen gånger, och jag kommer fortfarande inte att tro dig. Jag VET att det var det den gjorde där. Fjärilar är onda, end of story.

På ett övergångsställe i Västerås finns följande klistermärke:

Varje gång jag passerar sträcker jag på mig lite grann. Jag vet inte om det är meningen, men jag tycker att det är ett rätt vackert klistermärke. :)

Visst, det blir ju roligt för nästa som flyttar in, när rummet är skinande rent. Men jag då? Jag satt och väntade och väntade, och blev mer och mer irriterad (och lite nervös), och till slut ringde jag för att kolla när de tänkte dyka upp. Det visade sog att de glömt bort mig, och eventuell reststädning skulle de ta hand om.

Reststädning? Det finns inte en challe att de behöver det, för när jag var klar var det fanimig renare än det någonsin varit. Jag gick ut lite löst, och såg till att rummet var rent och snyggt, men inget mer. Tyvärr fick jag tråkigt, så det slutade med att jag kröp runt på alla fyra och pillade fram gruskorn från under listen. Jag dammsög tre extra gånger, jag var in i alla hörn och skrymslen minst fyra gånger ... kort sagt, det var rent. Väldigt rent.

Jag borde ha struntat i att städa, de tar ju ändå på sig det. Fast, det visste jag ju inte innan. Oh well, rummet är fint som sjutton nu i alla fall. :)

Gaaaaaaaah!

Fy fanken vad trist det är att bara vänta. Jag har städat klart (okej, jag har inte lagt ner min själ i det, men det borde vara okej), och nu sitter jag bara och väntar på att de ska höra av sig om när de kommer för att kolla städningen. Jag hoppas verkligen att det blir snart, inte minst för att jag måste lämna in nycklarna kl 12, senast (och det är inte till lirarna som ska kolla rummet, utan jag måste ner på stan för det).

Jag vet att jag har skrivit det förr, men det struntar jag i: jag trodde verkligen inte att det skulle vara lite trist att flytta. Helt ärligt trodde jag att jag skulle skratta och vara glad vid den här tiden. I stället känns det nästan lite sorgligt. Nej, jag gillar verkligen inte rummet. Nej, jag gillar verkligen inte huset. Men, jag gillar verkligen Stefan. Det har varit helbra att ha nån att hänga med, och jag är mest irriterad på mig själv att jag inte såg till att prata med folk innan det var för sent. Jag får stå mitt kast, och hoppas att jag har lärt mig något.

Å andra sidan ska jag aldrig mer flytta till en finlandsfärja. ;)