Jag måste ta tillfället i akt att citera en insändare i dagens Metro:
"Vi som är födda på 40-talet levde i en annan värld. Allt var billigare, det fanns arbete och lägenheter till alla. Mannen försörjde sin familj och kvinnan tog hand om barn och hem.
Jag saknar rena gator och att ungar inte rände ute på kvällarna och gjorde ofog. Då var skolan disciplinerad och det fanns hedersbegrepp och moral. Familjen var en trygghet och skilsmässor var sällsynta. Morgonbönen i skolan gav riktlinjer i livet.
Barnen måste formas i tid innan de lär sig dåligt leverne, uteliv med sprit, knark, sex och massaborter, rån och rånmord. Vem vill dem så illa att man inte ger dem vettiga levnadsregler?"
Insändaren är skriven av "En revolutionär", och i min mening helt fantastisk. Jag vill upprepa: "[...] innan de lär sig dåligt leverne, uteliv med sprit, knark, sex och massaborter, rån och rånmord." Massaborter mina vänner, massaborter. Jag vet inte hur det är med er, men även de av mina vänner som dricker sprit brukar undvika uteställen där massaborter görs.
Jag hoppas innerligt att "En revolutionär" är på skoj, och att insändaren är skriven för att få folk att bli upprörda över vilka stofiler det finns. Jag hoppas det som sagt, men helt säker är jag inte. Tyvärr. Finns det verkligen folk som tror att familjrna var lyckligare förr när könsrollerna var huggna i sten, och skilsmässor var ovanliga. Jag säger inte att skilsmässor är bra, men de är inte definitivt dåliga heller. Jag ser hellre att folk som är olyckliga (vilket jag tror att folk som inte kan ifrågasätta de könsroller som tvingar in dem i fällor som är svåra att ta sig ur lätt blir) skiljer sig än fortsätter leva ihop. Är det inte bättre att vara lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans? Dumma frågor hela bunten, givetvis har jag rätt.
Så det så.
