Snart är alla fjärilar borta

... från sovrumsväggen. Nu är tre av fyra väggar målade, och imorgon ska vi måla den sista. Skälet till att vi inte tog alla i ett svep är att fönsterväggen ska ha en annan färg, och jag vill helst inte tejpa i våt färg. Jag funderar även på att vara lite wild 'n' crazy, och förskjuta delen med den avvikande färgen ett par tre centimeter åt vänster, bara för att det vore coolt. Dessutom skulle det inte vara lika mycket problem att tejpa (jag behöver t ex inte vara rädd att allt ska lossna från hörnet). :) Den som lever får se.

Jag måste komma ihåg att fota fjärilarna innan de försvinner helt. Ja, jag är lycklig över att de försvinner.

Folk jag tänker på

Jag är dålig på att höra av mig till folk. Det finns en massa personer jag vill ha kontakt med, men som jag är för lat eller bara blyg att höra av mig till. Med blyg menar jag mest att jag känner mig dum att jag inte har hört av mig. Ibland så har en en chans, men så missar en den. Då känns det svårare och svårare att höra av sig sen. Jag har en lista, utan inbördes ordning:

• Camilla Star
• Matilda Elgerud
• Linda-Marie Gabrielsson
• Anna Mathson
• Anna Wåglund Söderström
• Javiera Cifuentes
• Petra Östlund
• Marie Gustavsson
• Maria Jacobson
• Johanna Ström
• Stefen Schubertsson
• Sofia Haara
• Ingela Visuri
• Ulrika Frändén
• Mikaela Bexar
• Elin Bäckström
• Astrid Claeson
  
• Märit Frändén
• Anna Nielsen

Det är bara dem jag funderat på den senaste tiden, det finns säkert många jag har glömt. Lisa, Simone, Angelica, er tänker jag på, och hör av mig till. Kanske för att det ni är på mig hela tiden? ;) Rackarns, jag är verkligen kass på att höra av mig. Kanske blir det här ett sätt att sparka igång mig själv?

Om nu någon skulle få för sig att typ googla på sitt namn, och hitta sig själv på listan och inte vilja vänta på att jag hör av mig, så är det bara att slänga iväg ett mail. Min adress är förnamn@efternamn.se. Annars har jag kvar samma nummer som jag har haft typ ... alltid. :)

Jag ska inte bli målare

Social som en räka i koma, ungefär lika pigg och alert i huvudet. Måla om sovrummet kanske?

På underkroppen ett par manchesterbyxor med trasig gylf (mina ”tjockisbyxor”. Tyvärr har jag inte bara kommit upp i den storleken igen, de är t o m tighta.), på överkroppen sunkig t-shirt från Katterocken (’95? ’96? Jag minns inte.), på huvudet inte den coola keps jag borde ha, utan en vanlig jävla snusnäsduk. Jag tar på den och hoppas att jag ser ut som en cool action-latina med en bad ass bandana™. Efter en snabb koll i spegeln ser jag att jag ser ut som en Axl Rose-wannabe.

Vi river ner tapeterna. Vi slipar så att dammet yr. Varannan timme nickar vi till varandra. Piggelinpaus. Dags för kaffe. Lunch kanske? Vi spacklar och lyssnar på radio. Spacklet i femlitershinken är grövre än det vi hade kvar från förra gången. Grövre, och klart mycket tyngre att sprida ut. Jag mumlar något fult. Du jobbar vidare. Jag är kass på att spackla, men jag gör mitt bästa.

Spacklet har torkat, dags att slipa igen. Jag mumlar något fult bakom munskyddet. Du ler, i alla fall tror jag det. Det ser ut så på dina ögon. Slipdammet yr, och jag är glad att vi skaffade ett par skyddsglasögon till. Vi lyssnar på P3, och nynnar med i musiken. Vi nickar till varandra varannan timme. Dags att ta en paus, fnissa lite åt allt slipdamm i ansiktet. Jag har ingen arbetsmoral, och vid halv tio är jag så trött och less att jag är redo att kasta slipklossen (den nya, fina, coola. Den är bra, men den är ruskigt tung.) genom fönstret. Du skulle kunna jobba hela natten, men den är ingen idé. Ljuset är för dåligt. Jag går och duschar, efter att ha mumlat något fult. Du ler, det är jag säker på (fastän du har munskyddet på). På hela dagen har vi kanske sagt … 100 ord? Mer har inte behövts, allt går att förstå med nickar och leenden. Är det kanske det här som kallas kärlek?

Så här

ser mitt hår ut i mobilkameran. Det är inte fullt så orange i verkligheten, utan rödare än det ser ut.

... och föga förvånande var det en hemvärnsman

Alltså, när ska folk fatta? De som VILL ha vapen hemma (tss ... plocka isär, låsa in? Mesigt.) är ju för fan de som inte BORDE få ha det. Jag menar, vad är det för folk som är hemvärnsvadfandenukallas? Hur ofta är det mobbade grabbar som vill känna sig coola*, "nationella" som vill "skydda sitt land från det mörka hotet" och andra misfits som borde få terapi och inte vapen? Hyfsat ofta, eller? Är det såna vi vill ska ha assault rifles liggande hemma så att de vid depression/motgång/fylla/what not kan gå ut och meja ner lämpligt antal personer? Det verkar fan inte bättre. Nä, hemvärnet skrämmer mig.



*Nope, jag menar inte att "mobbade grabbar" alltid måste vara misfits, men "mobbade grabbar som vill känna sig coola" med hjälp av vapen, de är tamejfan inget annat.






(Ja, jag vet. Jag kan ha fel. Men, jag tror inte att jag har det.)

Hon kom i torsdags

... och åkte samma dag. Hon var smal som en sticka, hon luktade ladugård, och var så blyg att hon inte vågade gå varken in eller ut genom dörren. Trappan var omöjlig för henne, och den enda gången hon gav ett ljud ifrån sig var det för att skälla ett mycket kort skall på en katt som fjantade runt utanför dörren. Rätt åt den. Jag måste skaffa en egen hund så jag slipper bli förälskad i andras.

För övrigt har jag färgat håret. Jag upptäckte att jag hade en eldröd hemma, och eftersom jag såg ut som crap i håret kändes det som att det var dags att göra något drastiskt. Tyvärr ville mitt sönderblekta ris till hår inte dra åt sig så mycket färg, så det var rosa. Nä, vi snackar inte om nån charmig illrosa, vi snackar urtvättad wettextrasa fulrosa. Så, jag färgade om det idag. Det blev ... ja, det är väl rött, men det är fortfarande en sunkig urtvättad nyans. Jag är rädd att det inte blir bättre, inte om jag inte klipper av skiten. Jag får se hur det blir.

Tänk om han blir min

Blir han min kan jag inte önska mig mer tror jag. Som sagt, håll tummarna!

Om ni vill göra något bra någon gång

... så kan ni ju alltid vända er till Hundar utan hem. De behöver fosterhem, jourhem och gåvor av alla slag. Själv vill jag så hemskt gärna vara jourhem i alla fall över sommaren (eller ja, så lång tid det nu behövs av sommaren), så jag får kolla upp om det går. Håll tummarna!

hansi ser rött

Det här mina vänner, det här får mig att se rött, att tugga fradga samt att önska att det fanns fler Bella i världen. Faktiskt.

Alltså, vad fan? De räknas som gifta i Sverige men han ska dömas enligt tunisisk lag? Det gör mig tamejfan kräkfärdig. Okeeeeej, om en kvinna våldtas ska mannen som gjort det straffas (t o m med döden om det innehöll våld), men inte om han är gift med henne? Okej, så när en kvinna gifter sig så är det ett kontrakt på att mannen ska få knulla när och hur han vill? Gäller det tvärtom också, att om en kvinna vill knulla, men inte en man, får hon då tvinga honom? Troligtvis inte.

Fan så praktiskt att vara gift man då, en får så mycket knulla en vill (men en får inte ge sig på en annan mans egendom ... förlåt, FRU ska det vara), för då tar det hus i helvete. Jamen då vet jag.

Nä, det ska fan vara människa i en värld som denna.

Borde skriva mer

... men jag orkar inte, så jag passar bara på att tipsa om Eric Idles sång "Fuck you very much". Den är kul. :)

Krusbär och rabarber

I söndags var jag och A till Plantagen, Ikea och Bauhaus (hen behövde köpa hundmat, blommor och krukor, och jag ville mest kolla lite). Rätt som det var så var de bara där på vagnen, en krusbärsbuske och en rabarber... eh, rabarber... Ja, rabarber i en kruka helt enkelt. De hoppade upp på vagnen självmant, och vem är jag att låta några stackars krukboende stanna på Plantagen när de uppenbarligen inte vill? Dessutom hade krusbärsbusken brutit en gren, och någon var ju tvungen att ta hand om den. hansi to the rescue! :)

Nu sitter jag här i arbetsrummet och tittar ut på dem. de ser ut att trivas där, och så snart det gamla handfatet som just nu har sin boning på balkongen bestämt sig för att hitta någon annanstans att bo, ska jag ta en bild. Just nu ser det lite ledset ut, men bara lite. Balkong ftw!

För övrigt vill jag att det ska bli varmt nu så att jag kan sitta ute och hålla de nya sällskap. Tänk om de känner sig oälskade och sticker? Nope, det får bara inte hända.

Regn, regn och regn

Nu tycker jag att det kan vara nog med regn. Det är faktiskt inte ens kul längre.

F ö så börjar det bli läskigt nu. Jag registrerar mig på fler och fler ställen, så snart ... ja, snart vadå? Det är ju inte som att jag lägger mer tid än vanligt vid datorn. Jag menar, jag bor ju i princip framför den jämt i alla fall.

de där tre små orden ...

Tänk att det ska var så förbannat svårt att säga dem. Jag har funderat på det länge, och jag har kommit fram till att jag faktiskt bara har sagt det till en person i hela mitt liv. Är inte det helt uppåt väggarna? Jag menar, jag har inte sagt det till min pappa (fastän jag gör det), jag har inte sagt det till mina systrar (fastän jag gör det). Vad kan det bero på? Troligtvis är det bara för att jag är så förbannat feg, och tycker att det känns meckigt att bli sådär känslosam.

Jag vet inte om jag kommer att säga det någonsin (men förhoppningsvis kan jag komma fram till att det inte är så farligt att säga det, att de faktiskt inte kommer att skratta). Förhoppningsvis vet de redan om det, men om det inte är så, och någon av dem läser så kommer det här:

Jag älskar er!

De är här nu!

Jag hoppas att de kommer att trivas med mig. Jag trivs i alla fall med dem. :)

Mozilla add-ons, Vårdsätra och poliser

Först och främst: jag fullkomligen älskar den nya add-onen (jisses, vilket ord. Vad an en säga i stället? Just nu står det still i mitt huvud, så jag får väl återkomma när jag kommer på nån lämplig svensk översättning) jag har lagt till min webbläsare. Tack Tomas för att du visade mig StumbleUpon! Att sitta och "stumbla" är beroendeframkallande, och en hittar så mycket skumt en inte riktigt visste (ville veta?) fanns. Några exempel är Man In the Dark (grymt creepy snubbe som hänger på muspekaren), Neuro (en liten, ganska söt, film om livet i ett trevåningshus) och givetvis Top Ten List (Top Ten Signs You're a Fundamentalist Christian). Alltså, dagens tips: stumbla! :)

Att promenera är skittrist ifall en inte har sällis av Ernst-Hugo, och ifall en går en trist väg. Det finns dock trevliga promenadstråk inpå husknuten här. Min favorit just nu är att ta Gula stigen ner till Gottsundagipen och därifrån ta Vårdsätra skogsslinga runt ett varv, och så tillbaka hem. Det tar typ en timme (eller lite mer, det beror lite på, och det är en perfekt liten runda.

Att promenera kan också vara trevligt ifall en har sällskap av säg ... en trevlig vän och hens hundar? Jag vill så gärna ha en hund, och det finns en speciell lite darling jag egentligen vill ha. Problemen är dock lite för många: 1) Jag har inte råd 2) Jag har verkligen inte råd - alls 3) Den hunden behöver väldigt mycket uppmärksamhet just nu, och jag är inte hundra på att det skulle funka just nu, och 4) Jag ska till Västerås, och kommer inte att kunna ha en hund. Tyvärr.

Idag fyllde min pappa år (eller ja, han fyller ju fortfarande år en liten stund till), och vi var där och åt mat och tårta. På vägen hem började jag fundera: "har jag körkort på mig? *snabb koll* Nope, inget körkort. Å andra sidan, hur ofta blir en stoppad här?" Fem minuter efter ser jag ett rött ljus, och en polis som vinkar in mig på en avtagsväg. Hur typiskt är inte det? Att jag inte hade körkort på mig var ingen biggie egentligen, de slog lite på måfå i datorn (det var så det verkade i alla fall så effektiv hen var), och när inte det funkade skickades det ett sms med mitt personnummer, och tillbaka kom ett där det stod att jag minsann har ett körkort, så det så. (Okej, det där sista hittade jag på. Det stod antagligen inte "så det så" - men en kan aldrig veta.) Jag fick även blåsa (och hey hey hey, det gav inget utslag! :P), och så kollade de att bilen tillhörde den jag sa att den tillhörde, sen fick jag åka. Det känns helt fånigt, men jag tyckte att det var jättespännande. :)

Imorgon blir det lunch med sötaste lillasyster, sen kommer tydligen den äldsta storasystern till stan (även om jag inte är hundra på att hon har passat in mig i sitt schema). Men nu, dags att sova (så jag orkar pallra mig upp imorgon bitti).

Över stock och sten med Ernst-Hugo

Det bästa sällskap en kan ha när en tar en promenad över stock och sten ("här kommer jag över stock och sten, har ni sett Filemon Jönsson? Här kommer jag med ett stort paket, till Hubert Filemon Jönsson" Alla minns väl monchhichi?) är Ernst-Hugo Järegård som läser H P Lovecraft, i lurarna. En kan riktigt känna hur saliven skvätter i öronen, och han läser med en sådan inlevelse att det är omöjligt att inte lyssna vidare. Då gör det liksom inget att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften, att en snubblar på rötter för att en inte ser nåt för att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften, att en får alldeles ont i vristen för att en trampar fel när en snubblar på rötter för att en inte ser nåt för att ögonen rinner för att det är pollenhelvete i luften ... Ah, you get the picture. Det jag vill säga är nog mest att jag har börjat promenera med sällskap av Ernst-Hugo på morgnarna, och det är trevligt.

Så, hur blir det nu då?

Ska jag pendla till Västerås (drygt 1,5 h med buss, exklusive den tid det tar att ta sig till bussen hemifrån), eller ska jag försöka få tag på någonstans att bo under tiden jag ska vara där? Usch vad svårt det blev nu.

Jag kan knappt fatta det ännu, men det är nog sant ändå ...

Jag kom in! Från och med september kommer det här vara mitt nya hängställe. Är det fult att önska att sommaren ska gå fort jättefort?

Bort bort bort med håret!

Ja rackarns... ibland vet jag inte om jag ska skratta hysteriskt eller bara sucka nedstämt. Idag har jag fått lära mig hur en ska se på kroppsbehåring (som om jag inte visste det tidigare). I den här artikeln så får vi möta Robert, 32, som har vaxat bort sitt könshår. På bilden har hans tröja glidit upp, och en får en glimt av den nedre delen av hans mage. I artikeln står det

Det känns fräscht. Man slipper de utslag man får från rakningen. Dessutom räcker vaxningen längre.

Läs det igen: "[...] Man slipper de utslag man får från rakningen." Titta nu på Roberts mage. Vad ser vi där? Är det månne ...? Kan det vara ...? Ja, nog fan är det utslag (jag skulle säga inflammerade hårsäckar, men vem är jag att bedöma?). Jag är ledsen, Robert.

Efter den informativa lilla intervjun med Robert, 32, får vi en liten lista från Aftonbladets egen mode- och skönhetsexpert, Sofi Fahrman. Här får vi reda på att det enda hår en kvinna ska ha på är på huvudet, och där ska det vara "sexiga lockar". Ja, det är bara att läsa och förundras. Själv funderar jag mest på att ta fram kameran och fota mina håriga tår, och skicka bilden till Sofi.

Vad ska jag nu kolla på?

För några dagar sen kollade jag på det sista Buffyavsnittet. Vad ska jag nu kolla på?