Är det jaktsäsong på overaller än?

En dag om året hatar jag att bo i Uppsala. Nu är den här, och med besked.

Det ser ut som att jag kommer att få en frisyr inom överskådlig framtid

Är det meningen

att en ska känna igen sig i texten till Miss Li med Miss Li? Men nej, texten stämmer inte på mig. Jag är inte blond.

Jag vet inte vad det är med mig. Eller jo, jag vet ganska bra vad det är, men inte vad jag ska göra åt det. Det mesta är bra; det allra mesta är t o m helt strålande. Ändå kan jag inte låta bli att gå runt med en klump i magen och känna att jag bara är en fejk, och egentligen ingen som folk vill hänga med.

Mycket har att göra med jobbet. Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande att köra lastbil, och jag tror inte att jag kan hitta ett bättre jobb än det jag har. Vi har dock - som jag tidigare skrivit - helt bytt sätt att köra. Ända sen jag började har körningarna förändrats: när vi började i september 2008 körde vi helsvängar Södertälje-Zwolle-Södertälje; sen ändrades det till Södertälje-Malmö-Södertälje och Travemünde-Zwolle fram och tillbaka några gånger. Nu är inget som förr: vi kör ner till Vordingborg i Danmark där vi hoppar ur och lämnar över ekipaget till nästa person som kör vidare när vi tar dygnsvila i Danmark. Efter 11 h kommer nästa ekipage, och vi kör vidare mot Zwolle (där vi gör samma sak, och likadant på vägen hem). Visst, det är fint och effektivt och ekonomiskt och bra på många sätt (inte minst för att bilarna rullar 24/7), men ärligt talat: jag saknar lastbilslivet. Jag kommer på mig själv med att titta på rastplatser jag kör förbi, och fundera på om det är ett bra ställe att ha dygnsvila på. Sen kommer jag på att jag ska inte tänka på sånt, för den är redan bestämd var den ska vara. Samma sak med raster, de måste tas på ungefär samma ställe hela tiden, för annars håller inte det tajta schemat.

Bortsett från att jag inte längre får sova i bilen (vilket är synd och skam, jag sover ju som ett barn där) har jag upptäckt att jag känner mig så förbannat ensam. Visst är det märkligt, att jag känner mig långt mycket mer ensam nu när jag kör med två andra hela tiden, samt träffar på i alla fall sex till i Vordingborg, än när jag körde helt på egen hand? Jag har folk omkring mig hela tiden, och allt jag kan känna är att jag är så ensam. Mycket grundar sig så klart i att jag är ensam. Vi har blivit så många, så givetvis har folk klumpat ihop sig i mindre gäng. Jag passar inte in i ett enda, och känner att jag svävar runt lite i periferin hela tiden.

När vi var färre kunde jag prata med alla, men nu är det långt mycket svårare att ta sig in i de gäng som redan finns. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag tog att bli bortvald särskilt lätt. (Jag ska förklara: det har gått ut sms från en annan chaufför om att hen vill veta vilka vi helst vill jobba med, så att vi kan få jobba med dem vi trivs med bäst. Jag har bara en som jag känner att jag verkligen vill jobba med, men det visade sig att han inte alls hade valt mig. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen över det, men det blev jag. Nu känns det som att alla andra har nån eller några de har valt att bilda grupper med, och jag hamnar i mellanstadiets "äh, ni kan ta resten"-grupp, som när det kom till att välja lag på gymnastiken. Jag var som sagt inte beredd på att ta det så hårt, och det är kanske fånigt att jag gjorde det. Det är bara det att det här är en person som jag brukar prata om som kompis i första hand, och kollega i andra. Å andra sidan, vad är det som säger att han gillar att hänga med mig bara för att jag gillar att hänga med honom?)

Så, just nu går jag runt och känner mig bortvald, av allt och alla. Det är inte sant att jag är det, tvärtom har jag vänner som hör av sig fastän jag inte förtjänar det, och aldrig gör det tillbaka, så varför klagar jag så förbannat? Jo, för att jag har PMS. Fan ta den.

Danmark igen

Jag var egentligen bara hem och vände, men det kändes som längre tid. I fredags kom jag hem, och åkte igår kl 12, men jag tycker ändå att jag hann med en del. Ofta är det så att det känns som att tiden gått långsamt när en gjort trista saker, men i det här fallet (och många med det) är det nog för att jag hunnit med att faktiskt känna mig ledig.

Hur som helst, jag är tillbaka i Danmark, och väntar på bilen jag ska ta till Zwolle. Även den här veckan är det dagkörning, och det passar mig utmärkt. Visst, kör en dag hamnar en alltid i köer (förbi Köpenhamn, förbi Hamburg, förbi Bremen, in i Zwolle), och riskerar att jävelpaja sin körtid. Å andra sidan, jag får sova på natten när det är som lättast att sova, jag får köra på dagen när det är ljust och fint, och jag kan sitta ute på min rast. Nattkörning går smidigare rent trafikmässigt, men gör en helt bäng i huvudet och i kroppen.

Som jag skrev tidigare så påbörjade jag ett inlägg om ålder, och jag ska försöka skriva klart det när jag kommer hem. Det är egentligen inget viktigt, men jag har funderat mycket på det. Jag skulle kunna skriva det nu (hey, jag har ju både dator och uppkoppling uppenbarligen), men eftersom det ska in en del youtubeklipp så pallar jag inte just nu. Det får bli sen helt enkelt.

På tal om ålder ser jag tydligen inte ut som 30. Jag har förvisso ingen som helst aning om hur en ser ut då, men uppenbarligen inte som jag i alla fall. Jag misstänker att det kan vara som Siri säger, att det kan bero på att vi inte klär oss som kvinnor i vår ålder ska. Antingen det, eller så är jag bara förjävla barnslig (den som en gång sett mig vid en lastbil när jag inte fått köra på ett tag skulle nog kunna ta min entusiasm för den som en sjuåring uttrycker).

Så, dags för frulle och väntan.

Danmark, Holland, nycklar och skräp

Nu sitter jag i Vordingborg och funderar på att sova. Det har varit en ganska händelsefattig resa, förutom den avgrundsdjupa ångest jag kände när jag hade förlorat min bilnyckel i Danmark, den hjärtskärande tristess jag kände i kön utanför Bremen, och den fantastiska glädje som infann sig när min kollega ringde och sa att han stod med min bilnyckel i handen.

Däremellan har jag kört till Vordingborg och sovit där, kört vidare till Zwolle och sovit där, och nu är jag tillbaka i Vordingborg. För några dagar sen började jag på ett inlägg om ålder, men jag är lite för trött för att fortsätta på det nu. Jag är glad och mår bra, det är väl egentligen mest det som är på tapeten nu. Typ.

Jag börjar bli gammal

Jag, som är van vid att vara yngst i många lägen, märker att jag ofta kanske inte är äldst, men i alla fall äldre än många. Det känns märkligt. Missförstå mig rätt: jag älskar att bli äldre. När folk säger "men du ser ju inte alls ut att vara 30, jag trodde att du var yngre!" tror de säkert att de ger mig en komplimang, och det är det väl på sätt och vis. Det visar att jag inte ser så överdrivet sliten ut i alla fall, men jag gillar ju att vara 30, och jag längtar till 40. Det som känns lite märkligt är att många jag träffar inte på något sätt har samma referensramar som jag.

När jag testar nya arbetshandskar, och de är för långa i fingrarna viftar jag lite på dem (fingrarna alltså, inte handskarna), och säger att jag helst inte vill se ut som Nisse och Klara. Är personen då yngre än jag, är risken stor att hen ser frågande på mig. Nisse och Klara, alla vet väl vilka de är? Jag blir så besviken. Samma sak om nån säger t ex "jag vill röra lite på mig", och jag genast börjar sjunga "Nu vill jag röra på meeeeeej/använda hela min krooooopp/och med min muuuun/så kan jag sjuuungaaa-aaa-aaa!"; då tittar yngre personer på mig som om jag inte vore klok. Jag har de senaste åren märkt att jag ofta kommunicerar med hjälp av citat från såväl barnprogram (som ovan), eller reklam ("Hejsan grabbar, vilket veeeder vi [...]"), och många faller alldeles platt eftersom de jag pratar med inte har sett samma saker som jag.

Jag kan bli glad ända in i själen när någon snappar upp vad jag citerar när jag säger "men snälla tant Råbiff!" (även om jag sanningen att sägandes inte var nåt stort Killing-fan när det begav sig), eller med skrikig röst börjar prata med Lillstrumpa. Börjar jag helt enkelt bli gammal, och tycka att allt var bättre förr? Hur som helst, när jag hittar någon i samma ålder som jag, och har samma populärkulturella referensramar, då blir jag lite varm i hjärtat. Det var egentligen bara det jag ville ha sagt.

Labyrintspel med kristaller

Jag har haft en fullkomligt strålande helg. Vingligheten är så gott som borta, kanske tack vare de övningar jag har gjort, som inte är helt olika de labyrintspel i trä många roat sig med som barn. Tydligen går övningen ut på att förflytta kristallerna genom båggången. Det verkar som att det har hjälpt, eller så är det helt enkelt så att min kropp tyckte sig vara färdigvinglad för ett tag.

Jag måste erkänna att jag börjar bli lite nervös för att jobba. Det kommer att vara en massa nytt, och jag har ingen aning om hur saker funkar. Så, jag är nervös, men mest är jag alldeles till mig. Jag har klättrat på väggarna (vilket skulle kunna förklara lite av yrseln ...) den senaste tiden, och jag längtar så efter att äntligen få jobba igen!

Att ha en kropp jag kan lita på är rätt härligt. Förresten så ska jag se Dylan Moran imorgon. Det är också härligt.

När saker hamnar fel

Ibland hamnar bilder lustigt, eller som i det här fallet, lite äckligt. Fast, det är kanske bara jag som tycker att det ser ut som att det som faller i den övre bilden liksom fortsätter (en smula snett må erkännas) i den undre.

"Var som en fyraåring!"

Jag har nu varit hos öronläkaren, och tydligen är det mesta ganska bra med mig. Det är inget egentligt fel på mina öron; problemet ligger tydligen snarare i det faktum att jag bara tittar med ett öga i taget eftersom jag är skelögd. Kom igen, jag visste att jag skelar lite på vänster öga när jag är trött eller precis tar av mig glasögonen, men jag visste ärligt talat inte att det var så farligt mycket. Ja, farligt är det ju inte, men jag visste inte att det var fullt så tydligt och synligt. Oh well. Nu kommer jag att se på mig själv som hansi skelapa, men det är kanske okej.

Hur som helst: jag anstränger bara ett öga i taget (vilket kan förklara hacken jag skrev om för ett tag sen), vilket gör att om jag får skrot i båggångarna (vilket jag troligtvis har, lite i alla fall) helt plötsligt står med påverkan på två av de sakerna som styr balansen. Illa. Jag fick ett träningsprogram för att pilla ut skrotet ur båggångarna, samt dagens gladaste uppmaning: "var som en fyraåring!". Jag ska gå på ojämnt underlag, jag ska gå och blunda ibland, jag ska gå och titta på saker långt borta samtidigt som jag vrider på huvudet, jag ska vrida huvudet snabbt lite då och då, samt helst gå i mycket kuperad terräng om några dagar. Det blir nog hur bra som helst det här.

Förresten har jag plockat fram min "stoppa grej i skon och sätt en mottagare på iPoden och kolla hur långt du går"-tjofräs igen. Det är vår, och hansi behöver röra på sin fot så att den inte alldeles förstenar.

Nu är det dags att fly stan, och inte komma tillbaka förrän mangamonstrena har lämnat Uppsala.

Mario and Dreddy och en Rick roll på det

På Lamebook kan en hitta en massa roligt (men en hel del trist också så klart). Min favorit är "Mario and Dreddy", där det i samma LB-post dyker upp en fin liten Rick roll. (Den jag länkar till är en av mina favoriter, men klicka inte på den om du inte har lust att sitta och klicka bort många fönster. F ö så hittade jag en förut som var ännu roligare, där det inte bara var en massa text som skulle klickas bort, utan pop-uper med videon också. Oh well, en annan dag kanske.)

När pastor Phelps gör dig nere kan Justins pappa pigga upp igen

Jag har ägnat halva dagen åt att upptäcka hur mycket hat det finns i världen, men mer om det sen. Jag behövde piggas upp en smula, och fann följande guldkorn: Shit My Dad Says. Enjoy!

Finaste påsken i kvinnominne

Trots vingel och sånt (det är f ö så sjukt mycket bättre nu, jag kan t ex vrida på huvudet utan att behöva hålla i mig. Jag är fortfarande "normalvinglig", alltså så vinglig som jag har varit de två senaste månaderna lite drygt, men inte alls så illa att jag inte vågar köra bil. Woohoo!) så har jag haft den avgjort finaste påsken i kvinnominne. Nej, jag har inte gjort något speciellt, och det är kanske det som är grejen? Jag har hängt med Siri, och vi har bara haft vardag. Vardagspåsk, det är det vi har haft.

Efter regn kommer mer regn, men sen ... sen kanske det kommer solsken

Jag gnölar och gnäller, och klagar och ojar mig, men allvarligt talat: livet är bra jävla fint ändå.

Dagens roligaste

"You'd be a fool to miss it!"

En sann hjälte

David Sedaris.

hansi tar fel på låtar, igen

[För länge sen (i den gamla lägenheten) var jag i köket, och hade musik på i vardagsrummet. Jag hörde inte mycket alls, bara nån litet basslinga, och tänkte "ah, Stone Roses", och gick ut i vardagsrummet. Det var inte Stone Roses, det var Asta Kask.]

För inte länge sen skrev jag ett inlägg om att börja på en sång, och fortsätta på en helt annan. Jag kom att tänka på det nu när jag lyssnade på den lista på Spotify som går varmast hos mig. I den listan finns Heavy On My Heart med Anastacia (jag har svårt för henne i vanliga fall, men jag gillar den här), och varje gång den börjar tror jag att det är Dream On med Aerosmith (som också finns i listan).

En annan låt som förvirrar har Anastacia-ackord och Michael Jackson-trummor. Det är Stadt med Cassandra Steen (och icke att förglömma: Adel Tawil, sångare i Ich + Ich), en inte helt oäven låt i mina öron. Å andra sidan, mina öron är så skadade av tysk radio att jag gillar det allra mesta.

... men nu ska jag sluta klaga

och diska i stället. Jag ska diska och handla, det är mina högtflygande planer för dagen.

Utan sammanhang faller jag

Jag har nu varit hemma i ett oändligt antal dagar känns det som. Jag sitter i soffan, och mellan sammanbitna tänder förbannar jag mig själv, min kropp och min mesighet. I stället för att sitta hemma hade jag kunnat sitta i en lastbil i Tyskland. I stället för att bara hasa runt och tappa fästet än mer hade jag kunnat göra det jag gillar så mycket, och dessutom kunna försäkra mig om en hyfsad lön.

Jag sitter i soffan och förbannar min kropp och min mesighet. Låter jag bara bli att vrida snabbt på huvudet så är det inte så illa. Låter jag bli att snabbt vrida på huvudet kan jag hålla mig på fötter, kan jag gå rakt, kan jag stå upprätt. Jag hade kunnat göra något vettigt, jag hade kunnat ha ett sammanhang. Utan sammanhang faller jag.

Jag känner så väl igen det här. Jag är hemma, och efter bara ett par dagar klättrar jag på väggarna. Ytterligare ett par dagar så börjar jag tappa fokus, tappa lusten att göra något, tappa initiativförmåga och driv (du vet det där som jag har ungefär en tesked av i vanliga fall). Nu har jag haft turen att ha haft sällskap både fredag och lördag, så egentligen är det inte så illa.

Tillbaka till jobbet, det är dit jag vill. Å andra sidan, om jag inte kan vrida på huvudet för att kolla speglarna utan att trilla av stolen har jag nog inte så mycket där att göra.

Jag kan inte längre lita på min kropp

För ett par månader sen började jag bli yr. Det var ingen fara då, och har egentligen inte varit det förrän nu (okej, det är fortfarande ingen fara, men det inverkar menligt på mitt liv). Nu har det accelererat, och jag känner mig vinglig och illamående mest hela tiden. Ibland flimrar det till för ögonen, lite som om jag ser en film och det fattas några bildrutor. Det blir som ett hack, och det stör mig. Det gör mig dessutom lite bekymrad, för tänk om jag missar nåt i hacket?

Idag har jag varit hos läkaren. Det gick inte att säga någonting om vad som kunde tänkas orsaka det här, men jag ska skickas till en öronläkare, och har fått ta en massa blodprover. Det kan tänkas vara öronen, det kan vara ögonen. Det kan t o m vara nacken som spökar.

Hur som helst: jag är inte orolig, mest irriterad. I morgon var det meningen att jag skulle jobba, till på köpet är det den sista utlandssvängen på det här schemat. I stället blir jag hemma, för ärligt talat: om jag inte kan stå upprätt i badrummet, utan trillar ihop och skallar handfatet på vägen ner, då är jag nog inte så lämplig bakom ratten heller.

Så, här sitter jag. Jag är arg för att jag inte längre kan lita på min kropp. Jag är trött på att vara yr. Jag är öm i höger ögonbryn som jag bankade i handfatet. Jag är tamejfan helt jävla gråtfärdig.

Jag tar en paus nu. Jag tar en paus från bloggandet, från Facebook, från mänsklig kontakt. Nu är det jag, en bunt böcker och en del filmer. Om du ringer, och jag inte svarar: var inte orolig. Det är inget fel, bara jag som är lite trött och less. Jag ger upp för en liten stund, för ett par tre dagar, för en vecka. Vi får se.

Krångelhansi

Jag är bra på att krångla, och på att skrämmas. Ärligt talat, det är nog det jag gör bäst.

UNT har mensvecka

UNT har mensvecka, och det skrivs om menskoppen. Tänk om fler kunde upptäcka hur fantastisk den är, så trevligt det vore.

Jag hittade förresten en serie om menskoppen. Bra grejer. :)

Sjösjuk hansi pillar med uttag

Den senaste tiden har jag varit väldigt vinglig. Det har känts lite som att jag går på ett tåg, eller kanske en färja, och det gungar så att jag måste hålla emot liksom. Idag blev det värre än tidigare, och jag var tvungen att hålla i mig i diskbänken för att inte trilla när jag diskade. Dessutom så var jag illamående, och det kändes precis som att jag var sjösjuk. Jag skulle egentligen jobba i kväll, men sjuksköterskan jag pratade med när jag skulle beställa tid hos min husläkare tyckte att det var en synnerligen dålig idé att sätta mig bakom ratten just nu. Jag är nog böjd att hålla med henne faktiskt.

På tal om henne: hon frågade om jag tycker att jag är blek (jag fick beskriva yrseln och illamåendet och sånt). Vad ska jag - blekast i stan - svara på det? Jag svarade ärligt: "Ja, men det är jag alltid." Jag menar, för att bli blekare än jag är i vanliga fall behöver jag börja skifta i grått eller blått. Riktigt så illa är det inte.

För övrigt så har jag efter idogt pillande lyckats få igång högtalarna på min MacBook. Att sitta med huvudet på sned och plira in i hörlursuttaget för att lokalisera den lilla switch som hakat sig i mitt tillstånd är bara halvsmart. Det gick bättre när jag lade huvudet på bordet och vilade lite. Jag är dålig på att vingla runt så här, jag vill ju faktiskt köra (men som sagt, att sätta sig bakom ratten när jag inte kan stå upprätt är nog faktiskt inte helsmart).

Det värmer förresten ens hjärta en liten smula när en kollega ringer (efter att på Facebook ha sett att jag inte mår bra), och önskar en ett långsamt tillfrisknande. ;)

Nyss höll jag på att skrämma slag på mig själv,

men sen visade det sig att jag inte hade varit fullt så klumpig som jag befarade. Jag satt och pillade med iTunes, och ville ha bort dubletterna (som av någon anledning blivit sjukt många till antalet). Jag tog beslutet att radera dem när jag plockat fram dem, och vips! så var allt borta. "Bra där" tänkte jag, till jag upptäckte att jag inte hittade någonting. Nä, inte en enda jävla låt var kvar! Sen upptäckte jag att jag fortfarande hade "dubletter" iklickat. Allt det fina var kvar!

Ibland är jag så dum.

För övrigt har jag ägnat bättre delen av förmiddagen åt att sortera papper. Jag är ju slarvmajan personifierad, och allvarligt: det är inte så jävla attraktivt. Nu har jag märkt upp ett pärmregister med allt en kan tänkas behöva, och har faktiskt satt in alla papper jag kunde hitta, under rätt flikar. Men nej, jag var inte ambitiös nog att sortera allt i kronologisk ordning, nån måtta får det faktiskt vara.

Jag har fått ett schema förresten, och jag har ledigt ibland. Det är bra, jag kanske t o m kan ta tag i mitt något dalande sociala liv?

Jag saknar Siri.

Ibland undrar jag

varför farbrorn på burken med turkisk yoghurt gör ett duckface. Sen kommer jag på att han bara försöker se lite extra sensuell ut, och det funkar. Jag köper den ju.

Våren är på gång!

Idag har jag svurit ve och förbannelse

över de nötter som hade lastat min trailer. Inte nog med att jag nu är ungefär en och en halv decimeter för bred (det vore ju synd att inte trycka ut lasten på andra sidan en bit, bara för att en kan liksom), jag fick dessutom kämpa bra jäkla länge för att få loss staget till kapellet, som hade åkt in nästan två decimeter i rännan där kapellet ska gå. Det är svårt att förklara för nån som kanske inte har kollat efter så noga hur det ser ut, men tro mig: det är överjävligt att försöka få loss. Så, lång tid och ett stort lass kötteder senare fick jag loss det, och kunde äntligen göra det jag skulle. Tyvärr verkade det även innefatta att kleta ner hela armen med smörjfett, och givetvis när jag har en bil som helt saknar de fantastiska våtservetterna som är indränkta i avfettning.

Nu är jag dessutom sen av bara fanken eftersom det tog lååååångt mycket längre tid vid tvätten än jag hade räknat med. Ja, jag har stukat gångbordet också (att sätta ut 50-skyltar när kanten visar sig vara en decimeter hög, det är bara taskigt).

Men du, vet du? Jag har ett ekipage som är squeaky clean, och har jobbat i t-shirt, för det har varit plusgrader. Sämre kan det vara.

Nu ska jag sova, för att imorgon bitti köra till Travemünde (3 h körtid ungefär), slänga av trailern i hamnen och sen ställa mig på vila igen.

Sol och plusgrader

... det är vad jag vaknade till. Det, och tusen lastbilar som susar förbi i hamnen. Enligt radion är fler plusgrader på gång under dagen, och på fredag ska det tydligen bli så många som 16. Då är jag förstås inte här, men det torde i alla fall betyda att jag nästa sväng kommer att få lite lite värme. För ja, jag är i Tyskland.

Förresten så är det dagkörning idag, och på fredag. Det gäller att riktigt grotta ner sig i soltimmarna, för det känns som att jag oftast sover bort dem när jag är på jobbet.

Livet är bra jävla vackert ändå

trots mensvärk och allmän seghet.

Ett nytt ord är fött!

Jag ser enligt uppgift "flatfarlig" ut i min nya korta ickefrisyr. Jag gillar't, skarpt!

Kort hår

Hår är lustigt. Nu känner jag mig långhårig, för att jag inte har lika kort hår som när jag klippte mig för en vecka sen. Det var 6 mm då, och så himla mycket längre lär det inte vara nu, men ändå. Långt.

Jag har aldrig behövt tänka på det

Tallinn var fint. Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, att vi skulle dit? Hur som helst, helgen som gick åkte Siri och jag till Tallinn, och det var nästan exakt hur fint som helst. Vi hängde nästan bara i gamla stan (okej, bara), och det mesta handlade om att fundera ut var nästa kopp kaffe skulle intas, samt gå runt och vara allmänt förälskade.

Förälskade ja. Ett par dagar innan vi åkte började jag tänka på att jag aldrig förr har behövt ens fundera över hur jag och min partner ska ses och bemötas. Under mina nästan 11 år med David tror jag att folk mest undrade över varför en så snygg snubbe hängde med mig. Nu har jag en flickvän som är så vacker att knäna skakar varje gång jag ser henne, och jag tror att folk fortfarande undrar hur jag lyckas få tag på snyggingar (knepet är att gå fort och le mycket enligt det välkända Lasse Åberg-receptet). Men, nu finns ju dessutom utstickaraspekten. Jag har aldrig förr behövt ens fundera på om folk kan ta illa vara att jag håller den jag älskar i hand, eller för den delen kysser personen i fråga, fastän det är folk omkring. Jag tror även att skälet till att jag inte har reflekterat över det här förrän nu, är att vi har mest rört oss på ställen där ingen har reagerat på oss som par. Annat var det på färjan.

Alltså, ärligt talat: i Estland blev homosexualitet legaliserat 1992. Det är inte länge sen, och såna inställningar kan ju ha en tendens att sitta i bra länge. Jag hade alltså inte blivit förvånad om någon hade tittat en extra gång på oss. I Tallinn var det inte alls så. Ingen höjde ens på ögonbrynen, inte vad jag märkte i alla fall. Det var som att gå på stan i Uppsala eller Stockholm. Men ja, färjan. Siri sa det nog bäst: "Nu har vi sett casinot, och casinot har sett oss." Jag var inte beredd på att folk skulle bängglo fullt så ihärdigt. Nu ska jag kanske för ordnings skull tillägga att jag hade 6 mm långt hår och dessutom kjol till det, men ändå. Nånting säger mig att folk hade glott även på en Finlandsfärja. Ja, jag tror att det har att göra med färjeklientel att göra helt enkelt. There, I said it. (Till saken hör kanske att jag älskar Finlandsfärjor, och då alldeles speciellt Viking Line. Så fick jag det sagt också.)

Inte den skarpaste kniven i lådan

Ibland träffar en på personer som inte är den skarpaste kniven i lådan. Jag kräver inte att alla jag pratar med ska vara det, men ... alltså, de kan väl åtminstone vara en kniv?

Jag har haft äran att stifta bekantskap med en person som det - ens om den bäst vilja i världen fanns - omöjligt gick att föra något slags konversation med. Det var lite som att försöka skära en lite för mogen tomat med en ordinär brödkavel. Å andra sidan, en kavel kan vara bra. Den går t ex att slå ihjäl folk med. Folk, eller konversationer.

Dagens tips:

Jag gillar Bitchslap, och särskilt texten om skor med klack. När jag läser "make a Barbie foot" så vet jag på en gång vad det är, och sträcker - utan att tänka på det - på foten för att göra just det, en Barbiefot. Ärligt talat, jag hade inte ens tänkt på det tidigare, men Barbie har fötter som bara passar i skor med klack. Hur kan jag har missat det förr?

Hur som helst: texten är både välskriven och tänkvärd, och det är alltså dagens tips: läs Bitchslap!

Musik, igen

Jag lyssnar väldigt mycket på radio när jag kör, vilket kanske inte är helt oväntat. Det spelas ofta helt annan musik i Tyskland och Holland än här, i alla fall vad jag har märkt. I Holland spelas t ex Like a Hobo med Charlie Winston en del, liksom Little Lion Man med Mumford & Sons. Dessutom ska vi inte glömma Three Days In a Row och Woman med Anouk.

Det kan förstås vara så att jag bara inte har lyssnat när ovanstående har spelats i svensk radio. Hur som helst så gillar jag låtarna skarpt. Det var bara det jag ville säga.

En giraff mitt i allt

En natt för ett ganska bra tag sen kom jag körande på A37. Jag hade just passerat Klazienaveen på väg mot Zwolle, och tittade upp till höger. "Giraff." tänkte jag, och sen "Giraff? Vad ... ?". För ja, till höger om A37 står det en stor giraff i trä. Varför den står där har jag inte förstått, men den är ganska snygg.

Andra stora trädjur är ju annars världens största träbjörn i Sveg, hästen vid Solvalla, älgen vid Strömsnäsbruk, och såklart dalahästen i Avesta. Alla dessa har något slags koppling till bygden, men en giraff i Holland? Så rart.

Jesus Crispies on a wooden horse, wtf?

Sånt här gör mig rädd, på riktigt.

Tidningen Nära: för dig som är dum i hela huvudet.

Läsning som gör susen för humöret

When a hurricane damaged my father's house, my brother rushed over with a gas grill, three coolers full of beer, and an enormous Fuck-It Bucket - a plastic pail filled with jawbreakers and bite-size candy bars. ("When shit brings you down, just say 'fuck it' and eat yourself some motherfucking candy.")

Det finns få författare som får mig på så bra humör som David Sedaris. Hans historier om att sluta röka i Japan, eller som här, hur hans bror Paul (som kallas "Rooster") tampas med motgångar, är så vansinnigt bra och kärleksfullt berättade. Han återger även, utan att skämmas, historierna om sina försök som performancekonstnär (som mest kom sig av ett ganska extensivt bruk av amfetamin), och som läsning ute bland folk är han förödande: härom dagen satt jag i restaurangen på färjan och skrattade så jag grät, och jag kunde inte göra ett dugg för att hejda det.

Så, dagens tips är att läsa David Sedaris. Han allra bäst när han läser sina egna texter, så har du möjlighet: lyssna! Jag har When You Are Engulfed In Flames på cd om du vill låna.

Jag skulle förresten också vilja ha nån i min bekantskapskrets som förstår det fina i en Fuck-It Bucket.

Jag har skådat våren, och den är vacker

I Zwolle var det 11 grader varm i onsdags, och fastän regnet öste ner kunde jag inte annat än att vara glad. Vad annat finns när våren är i antågande?

Ett osvikligt självförtroende, med extra allt tack!

Det där osvikliga självförtroendet, det där som säger "klart som sjutton att du duger, och givetvis är du bra, snygg och trevlig nog!"; var är det? Jag har önskat mig det ett bra tag nu, men varken till födelsedag eller jul fick jag det. Har jag inte varit snäll nog? (Dum fråga, jag vet.)

Nej, i stället för att gå rak i ryggen, här kommer jag! så bubblar tankarna, de där som jag är stor nog att ha lagt bort för länge sen. Att känna mig osäker gör mig jobbig och gnällig, och min jobbig- och gnällighet gör mig än mer osäker. Så vevar det på ett par tre varv tills jag inte pallar med det själv och försöker att rycka upp mig ("ta dig i kragen och ryck upp dig!" kan vara den vidrigaste meningen någon kan rikta till en annan människa). Det går sådär.

Sen kommer jag på att jag har glömt att sova, glömt att äta. Åtgärdar jag det, så vips! är jag rätt snygg och bra igen. Ibland kan självförtroendet sitta i en god natts sömn.

Jag tror förstås inte att det osvikliga ens vacklar under trötthet och hunger (jag menar, det heter ju inte "osvikligt" för intet, eller hur?). Nästa födelsedag, då jäklars vill jag ha ett. Okej?

Jag vet inte riktigt var jag ska börja

Det är klart att det är så, att genom att blogga helt öppet så att alla kan läsa, så öppnar jag ju även för kritik och sånt som inte är så trevligt. Jag kan ta att folk tycker att jag är dum i huvudet som tycker som jag tycker, eller gör som jag gör (jag har fått mail ibland där folk kallar mig både det ena och det andra för att jag skriver som jag gör. Det gör mig inte så mycket.). Dock har jag så innerligt svårt för att det finns de som faktiskt är elaka. Nu menar jag inte elaka som i "intelligenta och snärtiga, och elaka på ett snyggt vis", utan bara rätt och slätt ondsinta. Vad ska jag annars kalla kommentarer som den Eva J lämnade på det förra inlägget?

Så, klaga gärna på mina åsikter och tyck att jag är dum i huvudet, men aldrig aldrig aldrig får du säga att det var lika bra att min syster tog sitt liv. Där går gränsen.

Det som skrämmer mig mest i hela världen

är när folk inte svarar. Jag blir kall i hjärtat och förutsätter det värsta.

Jag försöker igen

Det som fick mig att skriva ett långt inlägg igår (som försvann när jag tryckte på "publish post", eftersom uppkopplingen hade fått för sig att inte vilja vara med längre. Vem kan klandra den?), var återigen en text av Hanna Hellquist. Där skriver hon om sin pappas död, och en av hennes poänger är att vi måste prata om självmord.

Det sägs att om det skrivs om självmord kan det trigga andra (tänk bara på vad som har sagts om Den unge Werthers lidanden!), men samtidigt: vi måste ju kunna prata och skriva (här höll jag på att skriva "skrika", och det är kanske inte så fel det heller?) om det!

I sin text skriver Hanna Hellquist "Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?" Det är en sak jag har funderat över väldigt mycket. När vi inte pratar om självmord, när vi inte låtsas om att folk faktiskt mår så dåligt att döden känns som den enda utvägen; då stänger vi också effektivt den väg till hjälp och stöd som faktiskt skulle kunna finnas. I kommentarerna till krönikan skriver någon att han önskar att han hade pratat med sin syster när hon sagt att hon ville få ett slut på allt, i stället för att bara hoppas att hon skulle tänka om om de bara inte pratade om det.

När jag säger "jag har fyra systrar. Eller ja, tre kvar i livet, min ena storasyster tog livet av sig för drygt ett år sen." ryggar folk tillbaka. Det känns som att vi inte vet hur vi ska närma oss döden, och särskilt inte när den är självvald (vilket förstås väldigt sällan är fallet. Har du att välja mellan att dö eller att leva ett lyckligt liv är det nog ingen som väljer det förstnämnda. Det är nog inte så mycket val att tala om när en väl är där och då.).

Jag har ingen aning om vad som är rätt, jag vet bara att jag är så fantastiskt tacksam för alla som inte backade, som inte vände sig bort. Alla som stod pall för mitt tjat och gråt, alla som tog sig tid att höra av sig antingen här, per sms eller mail; alla som ringde för att kolla om jag ville prata eller bara vara tyst: tack. Utan er hade det inte gått.

Ibland funderar jag över om jag borde skämmas (precis som hon berör i texten). Borde jag skämmas över att Carina var svag och såg självmord som en lösning i stället för att bita ihop, rycka upp sig och ta tag i problemen? Borde jag skämmas att jag kanske inte tillräckligt visade hur mycket jag älskar henne, och att jag var beredd att göra allt för henne? Borde jag skämmas för att jag i telefon (efter det som visade sig vara ett försök, men som hon försökte få att verka som något annat) sa "Utan dig finns jag inte. Utan dig så dör jag, fattar du inte det?", och uppenbarligen ljög eftersom jag fortfarande lever?

Nej. Carina var inte svag. Carina var sjuk, sjukare än någon av oss hade kunnat ana. Hon var ibland oerhört svår att ha att göra med, men samtidigt är hon den mest kärleksfulla och omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Hon var inte svag, hon orkade bara inte vara stark hela tiden.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag inte sa till henne ofta att jag älskar henne. Vi är uppvuxna i en familj (förresten, vad är det för kriterier för att kalla något "familj"? Räcker det med blodsband, eller krävs det mer?) där det har varit fullkomligt främmande att uttrycka något slags kärlek till sin nästa (och här måste jag ge en eloge till vår mamma: det är fult att ljuga, så för en gångs skull höll hon sig till sanningen). Jag tror att Carina visste. Jag måste i alla fall tro att hon visste.

Nej. Jag ska inte skämmas för att jag fortfarande lever. Lika sant som det var då, lika sant är det nu att jag inget hellre vill än leva, och leva det liv jag lever just nu.

Det känns som ett stort svart hål inom mig, varje dag. Därmed inte sagt att jag inte är glad, inte är lycklig. Det är bara det att Carina fattas mig. Hon fattas mig så vansinnigt, och vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det har gått mer är ett år, och varje dag tänker jag att jag ska ringa henne och kolla hur hennes dag har varit, berätta om Siri och hur lycklig jag är, upplysa om att Lukas har blivit kalasstor och är jätterolig att hänga med. Jag saknar att prata med henne, att skratta med henne.

Med Carina försvann mina minnen. Det finns ingen i hela världen kvar som känner mig. Jag låtsas att det inte gör något. Det är svårt för folk med en trygg och fin uppväxt, en sund kärleksfull familj och inga sorger i världen, att förstå hur jag fungerar. Så, jag sprider mina gracer. Jag berättar lite här, annat där. Jag ser till att ingen har allt.

... fast egentligen vill jag helst av allt att någon ska vilja (och orka!) lära känna mig på riktigt.

Jag skrev ett långt och jävligt jobbigt inlägg

och under tiden hade uppkopplingen lagt av, så inget sparades. Det kanske var lika bra.

Jag skrev det så att alla kan se, visst gjorde jag väl?

"[...] att se den kvinna jag älskar [...]" Ja jäklar, är det någon som har hyst det allra minsta tvivel om mina känslor torde den personen kunna känna sig upplyst nu.

Vem är förresten den glada, nästan löjligt positiva och tokförälskade bruden, och vart har hon gjort av den bittra, otrevliga och toksura som var här förr? Det är skumt sånt där, när folk byts ut utan förvarning. Lite som i tv-såpor, där karaktärer helt plötsligt spelas av nya skådisar. Ja, det här är ju förstås inte alls likadant, utan snarare som i tv-såpor när det helt plötsligt är så att en karaktär ändrar ... ja, karaktär helt enkelt. Oftast brukar det vara onda tvillingen Hans som dyker upp, men i den här speciella såpan är det den kvillrande glada som byter ut surmulen (alltså "surmulen" som i "den surmulna"; jag har inte glömt ett ord efter. Jag kanske ska skriva det med versalt s helt enkelt, så det mer ser ut som en barnbokskaraktär? "Surmulen åker haschpulka" t ex, det låter väl som en bok vi alla skulle vilja läsa?). Så kan det gå ibland.

Lika glad är jag för det, och här ska inte blandas in några jädra rävar.

Min fot den bara jävlas / bara jävlas gör min fot / och om den inte jävlas / så är den ej min fot!

Vissa tror att det handlar om en hatt och tre kanter, men det är bara hittepå. Världen kretsar kring mig, och endast mig, och i förlängningen min fot. I alla fall gör den det i min lilla muminvärld där jag är president.

Anyhooo...

Jo, min fot ja! Den bara bråkar, bråkar och stör (men eftersom en stukning "kan ta ett par månader att läka så är det ingen idé att röntga". Att jag har gått med ond fot sen i april är ... ja, kanske nåt att räkna med helt enkelt. Röntgar gör de ju inte förrän "det har gått i alla fall ett halvår". Antingen är det jag eller läkaren som inte kan räkna, för i min kalender har det gått både ett par månader och ett halvår sen april. Hell, det har gått både ett par månader och ett halvår, tillsammans!), och ärligt talat: jag gillar den inte ett spår. Värst är den när jag ska upp och ned mycket på flaket, t ex vid lastningar. Jag har sagt det förr, och jag kommer nog att kunna säga det igen: jag har världens bästa jobb. I stället för att säga "jaha, men då får du väl helt enkelt sjukanmäla dig om du inte kan lasta?", så säger de "vi får ta och kolla på det, och se om nån annan kan ta dina lastningar den dagen så att du slipper anstränga foten mer än nödvändigt". Jag har dessutom världens finaste kollegor, dels de som hoppar in och tar lastningar i stället för mig, och dels de som säger "det är bara att höra av sig så kommer jag och hjälper till". Jag blir varm ända in i hjärtat!

Dessutom ska jag iväg och få inlägg gjutna så snart jag bara kan hitta en tid att vara i Södertälje. Snart kommer fossingarna vara en liten smula gladare, och hansi likaså. Härliga tider!

Hur tänkte du nu?

För ett tag sen lade jag till två små rutor som dyker upp i slutet av varje inlägg här. Där går det lätt och enkelt att kryssa i antingen "bra där" eller "hur tänkte du nu?". Den förstnämnda brukar - i den mån det sätts kryss - vara den som är mest ikryssad. Den är ganska rakt på sak, och jag antar att de (ni!) som kryssar i där menar att de (ni!) håller med mig. Men, hur är det egentligen med den andra?

Ta inlägget som heter Det här med att komma ut t ex. Där är det just nu 4 st "bra där", och 2 "hur tänkte du nu?". Jag tippar på att de förstnämnda är dels Astrids "woohoo, nu kan jag få hansi att äta biff och dricka såar med öl!", men också nåt försiktigt "så bra att du gör som du själv känner". De andra då? Är det "fifan hansi så dum du är som börjar äta kött igen!" (vilket är en fullkomligt rimlig reaktion), eller är det varianter på "hur tänkte du nu, inte är väl du flata/dricker alkohol/röstar på annat än Sverigedemokraterna?" Det vore så roligt att veta! Så, om du har lust så får nu nån gång - om du ändå kryssar menar jag - även skriva varför du kryssar som du gör. Inte för att det kanske finns så mycket att kommentera, det finns det ganska sällan (annat än "hur fan tänkte du nu, är du fullkomligt bindgalen?"), men ändå.

... and I'm feeling good

Det allra mesta är så in i bänken jävla toppenbra att jag bara vill skrika rätt ut.

Jag har återigen gått igenom gamla beslut och åsikter för att se om de fortfarande håller. Bara för att jag har tyckt, tänkt eller känt en sak förr behöver det på intet sätt betyda att det fortfarande är relevant för mitt liv som det ser ut nu, så ibland tar jag mig en funderare. Det händer att det jag kommer fram till skrämmer mig, fast på ett bra sätt. Lite som ... ja, lite som nu.

Folk säger att "det handlar om att träffa rätt person bara", och jag tror banne mig att det kan ligga nåt i det.

Jag gillar't.

Jag är så förutsägbar

Jag jobbade i helgen. Det var fint och bra (jag gillar ju rent generellt att jobba), och det som gjorde det alldeles extra kalasfint var att Siri var med. Vi skulle ha träffat Anneli, men hon hade den dåliga smaken att bli sjuk, så vi fick roa oss på egen hand. Det gick bra, Malmö är en trevlig stad att spankulera runt i utan nåt större mål än att hitta nånstans att äta (vilket dock visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom vi inte kunde bestämma oss).

Okej, så jag är kvinna och kör lastbil. Jag har kort hår och piercingar, och jag är tillsammans med en annan kvinna. Så, är någon då det minsta förvånad över att jag igår blev alldeles knäsvag av att se Siri spela fotboll och se alldeles fantastiskt avslappnad och hemma ut? Kom igen hansi, går du igång på fotbollsbrudar nu också, hur förutsägbar kan en enda person vara? Tja ... nä, rent generellt kan jag inte säga att jag tidigare känt någon speciell dragning till fotbollsbrudar, men gudars: att se den kvinna jag älskar göra något som hon är grymt bra på, och som hon älskar? Vad finns det att inte gilla?

Så ja, jag är en truckflata som går igång på sportflator, eller i alla fall en. Jag är så förutsägbar.

För övrigt längtar jag till sommaren. Jag är aldrig så snygg som när jag kör lastbil och har pilotbrillor med spegelglas, och keps. På riktigt, hetare än så blir jag inte! :)

Det här med att komma ut

Jag har skrivit om det här med att komma ut förut. Då handlade det om att jag kom ut under Uppsala Pride, och det jag kom ut som var ickenykterist. Sen dess har jag kommit ut som flata, och det var helt odramatiskt. Jag fick inga ledsna miner, inga upprörda känslor visades, och ärligt talat: vem hade inte redan räknat ut det? ("Det här med David var ju lite förvirrande förstås", som en person uttryckte det. För ordnings skull bör det tilläggas att det inte var nåt slags konvenansäktenskap med David, det var på riktigt alltihop. David är undantaget.)

Hur som helst: att komma ut som flata var långt mycket mindre dramatiskt, jobbigt och pinsamt än att komma ut som ickenykterist. Det kändes som att jag var en svag människa, att jag hade svikit saken och alla de människor jag har jobbat med, och lärt känna genom åren inom nykterhetsrörelsen. Jag är ganska övertygad om att allt bara var i mitt huvud (även om jag faktiskt råkade ut för en och annan besviken min), men jobbigt var det likaväl.

Nu till dagens komma ut:ande: jag har börjat äta kött igen. Det här är nästan lika jobbigt som att vara öppen med att dricka alkohol, inte minst för att jag känner mig som en svikare. Jag har förvisso aldrig varit vegetarian eftersom jag har ätit fisk hela tiden, men jag har ändå undvikit resten i några år. Egentligen finns det inget riktigt bra skäl till att börja igen (men väl tusen och ett till att låta bli), annat än att det blir lättare för mig i jobbet, och att jag upptäckt att jag saknat vissa delar av köttätandet.

Så, jag är medveten om att jag gör något som strider mot allt vad vettigt heter och faktiskt börjar med något som inte är nödvändigt, men det är väl som med alkohol: jag hade lust. Ja, jag sviker alla mina gamla ideal, bara för att jag har lust.

Men nej, ni kommer aldrig att få se mig rösta på Sverige- eller Kristdemokraterna. Lite jävla självbevarelsedrift måste en flicka ändå ha.

Det är förresten

hit jag siktar igen. Tänk, hår som har lite lyster och inte är som plastigt Barbiehår? ;)

hansi, nu med rutor i håret

Det är svårt att fota det själv, så tills vidare får det här duga. Rutor, woohoo!

Förresten så har jag beslutat mig för att sluta bleka håret. Min hårbotten hatar mig, och det är rätt meckigt att bleka det jämt. Nu väntar alltså en period av "hansi ser ut som en uteliggartant" till det är långt nog att klippa bort det blekta. Iiik! Fast ja, först är det en period av "hansi är så sjukt cool i håret", så klart.

Dumma fötter och skumma fingrar

Såsärja, då har jag besökt min husläkare (okej, det var lögn. Min husläkare är en hurtig snubbe och tränar inför Vasaloppet, så det var hans kollega som kollade på min fot), och fick sränga order om att genast se till att skaffa inlägg till båda fötterna eftersom båda mina fotvalv sjunkit ihop till ingenting efter mina jävelstukningar på jobbet. Det känns bara sådär bra, knappt ens det faktiskt. Ska jag vara ärligt känns det inte roligt alls, dels för att det blir en utgift jag inte räknat med, och dels för att ... jamen, jag vill ju inte att det ska vara nåt fel på mig!

På tal om fel så tog jag upp det här med mina domnande fingrar, och han skulle fixa en remiss till *mummel mummel* för att göra ett *mummel mummel*-test. Nej, jag lyssnade inte riktigt, det erkänner jag. Jag tycker att det är skönt att det ska kollas upp i alla fall, för det är galet otrevligt när fingrarna domnar och blir vita.

Jag börjar bli vuxen

Jag har insett att jag har skor som egentligen inte passar mina fötter, men som jag inte kunnat låta bli att köpa för att de har varit så ruskigt snygga. Problemet är at jag inte har kunnat göra mig av med dem, just för att de är så snygga. Lösningen på det är en flickvän med ungefär samma skostorlek, för då kan jag låna ut eller ge bort dem, men ändå se dem ofta. :)

Nu räcker det

Jag säger som Donna och Barbra: enough is enough! Okej, i mitt fall handlar det inte om kärlek, utan om själva antitesen till det, nämligen snö och påföljande trafikkaos i Tyskland.

I natt körde jag från Södertälje till Malmö. Det gick oväntat bra, jag höll mig pigg och glad utan att behöva stanna och sova, och det trots att jag inte sovit i stort sett alls under dagen. Eller ja, det gick bra fram till min kollega Johan ringde och berättade att han stod i kö någonstans i Tyskland sen två timmar tillbaka. Men nej, han hade inte den trailer jag skulle ha, så det var nog kanske lugnt. Så kändes det fram till jag fick reda på att i stort sett alla sju chaffisar från oss som är ute nu satt fast i köer, eftersom folk inte hade den goda smaken att hålla sig på vägen, utan envisades med att köra av och välta och hålla på (synnerligen ofint gjort om du frågar mig). Jag fick uppdateringar lite nu och då, och ja, det stod stilla överallt, och stod det inte helt stilla rullade det i 30.

Jag kom till hamnen i Malmö, ställde av den trailer jag hade med mig, och ringde sen kontoret för att fråga hur det såg ut. De kunde inget säga förrän efter tio då de skulle veta hur många som missade färjan (gissa en gång hur många som hann. Woohoo, rätt! Ingen!). Sent omsider (efter att jag hade glidit in på Hamn & peppar och köpt en kopp kaffe och en macka, kollat på Hair, och slösurfat en hel del) fick jag då reda på att min trailer inte kommer in till hamnen i Malmö kl 19 i kväll (men det hade jag redan kunnat räkna ut), utan kommer in i hamnen i Trelleborg halv åtta. I morgon bitti.

Så, nu sitter jag här i hamnen i Trelleborg, och förundras över dess abnorma fulhet, och passar dessutom på att - med en hetta och passion jag inte trodde vara möjlig - hata snö och påföljande kaos. Nu får det banne mig vara nog, det är inte roligt längre!

Nu är det dessutom ingen idé att sova, för då kommer jag vakna pigg som en lärka vid 23-tiden kanske, vilket vore så obra att hälften vore trist. Så, jag ser till att försöka hålla mig pigg (men glad, det är jag baske mig inte). Jag skyller förresten mitt humör på PMS, precis som det är den som ligger bakom mitt som ett barn-gråtande i slutet på Hair.

Att börja på en sång och fortsätta på en annan

Ibland händer det att jag börjar sjunga på en sång, och helt plötsligt kommer in på en annan. Fråga mig inte varför (jo, gör gärna det, men jag vete fanken om jag kan förklara), men ibland börjar jag sjunga på En kväll i juni av Lasse Berghagen, men när jag kommer till "[...] sparka' av sig båda skorna", så fortsätter jag inte med "och så spotta' han ut snusen, sa 'min sköna får jag lov?'", utan med "[...] och så hoppar jag på bussen, som går till Copacabana". Jepp, det blir Deirdres samba av Cornelis Wreeswijk (även om jag oftast tänker på den i Annelie Rydés version). Jag antar att det är för att jag, när jag hade kör på Uppsala folkhögskola, fick sjunga båda låtarna, ofta samma timme. Så kan det gå.

Hur som helst, det är inte det enda exemplet (även om jag i skrivande stund inte kommer på fler än det, och det som fick mig att komma på att skriva om det). Det som gjorde att jag började fundera över fenomenet är att jag började sjunga på How Sweet To Be An Idiot med Neil Innes, men ofelbart kom in på Whatever med Oasis. Det gick inte att låta bli.

F ö var det ett tag som det spelades mycket America-låtar, och jag blandade ständigt ihop dem. Det var Living in America med The Sounds, Amerika med Rammstein och Conquering America med BWO. Tänk om Sjökexet skulle göra en mash up av dem, det vore kul. Fast, de kanske helt enkelt är för lika för att det skulle bli spännande?

Fast ...

egentligen är det mesta ganska fantastiskt, precis som jag. ;)

Blärk i Travemünde

Jag är ärligt talat inte hundra på att jag gillar det här vädret. Just nu ligger jag i Travemünde, och ska om ett par timmar åka till Zwolle. Under dagen var det strålande solsken och tö, men inte sjutton gjorde de en insats för världsfreden i hamnen, och röjde bort de sjuka mängder snömodd som ligger som ett stort elakt täcke över parkeringsplatserna. Nej, snart borde väl våren komma, och då är ju insatsen gjord i onödan, inte sant? Under tiden kan vi chaufförer roa oss med att köra fast i snömodden och slasket, som kanske t o m - om vi har tur - fryser till och bildar glada spår. Jag hatar det här vädret när det är minusgrader och snorjävlahalt på natten, snö på morgonen, regn på kvällen, och minusgrader på natten igen.

Jag är så dagvill förresten. Är det onsdag idag? Jag tror det. Jag ska som sagt åka till Zwolle om ett par timmar, och där hämta upp en tomtrailer och dra till Duisburg, där jag ska stå till torsdag kväll. Just nu vill jag helst av allt åka hem, inte minst för att det känns som att min gamla vän uvi är på gång, och jag har ingen som helst lust att bälga i mig sjuka mängder vatten i hopp om att stävja förloppet (jag har redan gjort det en dag här, och det var bara halvkul). Tranbärsjuice och citron: don't leave home without it! När ska jag lära mig?

På tal om krämpor och åkommor: jag har beställt tid hos min husläkare; äntligen har jag fått ändan ur och ska få min vänsterfot (den jag gjorde illa i april) kollad på. Okej, jag borde ha gjort det långt tidigare, men det verkar krävas att jag inte kan använda den alls då och då för att jag faktiskt ska ta tag i det. Ibland är jag dum, men oftast är jag bara lat och hoppas att det ska gå över. Det kanske också räknas som dumt, nu när jag tänker efter?

En dag

ska jag, på flytande tyska, kunna förklara hur en bilmotor fungerar. Fram till dess blir det mest mummel, axelryckningar och ett och annat leende.

Min förhoppning är att du förstår ändå.

Med en tämligen nypiercad tunga

låter en lätt som en pårökt Snurre Sprätt. Det är bara sådär roligt.

Jag jobbar just nu, det är därför jag inte uppdaterar. Det, och för att jag är som uppslukad av jorden när jag är hemma. Typ.

För övrigt kastar jag alla rädslor överbord, och låtsas att jag vågar. Vad jag vågar? Allt.

Jobb, jobb, och jobb

Jag har tidigare gillat att jobba riktigt jävla mycket. Jag gillar det fortfarande, men inte riktigt lika mycket. Jag gillar jobbet lika mycket, men nu är jag ju nykär, så det tar lite emot att åka bort och vara borta längelänge.

Jag har fört in mitt schema i min iPhone, i iCal och i en helt vanlig fickalmanacka (okej, jag petade in det i min iPhone och synkade den med datorn, och skrev sen in det i almanackan), och en snabb blick på februari ger vid handen att jag har fem helt lediga dagar hemma. Ja, på hela månaden. Men, jag ska inte klaga, hyfsat många av dagarna är så att jag antingen kommer hem tidigt på morgonen (vilket iofs förstör hela den dagen), eller börjar vid 23 (vilket också förstör dagen). Det är tur att jag gillar mitt jobb så sjukt mycket, för annars hade det känts riktigt tungt just nu.

Just nu sitter jag i Malmö och surar en smula. Jag surar inte för att det är snö ute, och mer på gång. Jag surar inte för att jag måste sova borta från den vackra (jösses så snabbt jag vande mig), och jag surar inte för att jag måste sova hela dagen för att köra hela natten. Nej, jag surar för att jag är så förbaskat glömsk. Det är tur att jag ska tillbaka till Södertälje (d v s inte ska ut på en Hollandssväng just nu), för jag måste hem och hämta sladden till min dator. Klumpigt, och det förstör en dag som annars mest hade gått ut på att sova.

På tal om att sova, så borde jag göra det strax.

En helg kan gå så snabbt

Jag kom hem i fredags, och började jobba tisdag kväll igen. Det är alltså flera dagar jag har varit ledig, men ujuj vad snabbt det gick.

I lördags var det Hoffmaestro & Chraa på Katalin, och trots att jag var sjukt osugen på att gå (du känner mig, jag är världsbäst på att ångra mig i sista sekund, och låta bli att gå på nåt trots att jag vet att det blir kul bara jag kommer iväg), så blev det grymt trevligt. Efter konserten gick vi till Buddy's, och sen hem hyfsat tidigt.

I söndags var Anneli (som faktiskt åkte med mig hela vägen från Malmö), Sophie, Chrisse och Lukas hos oss (gudars, det känns verkligen som hos oss, och inte hos mig) och fikade. Det var ungefär det som hände den dagen, men det var nog med spänning ändå. Börjar jag bli gammal?

Måndag och tisdag jobbade den vackra hemifrån, och jag ... tja, jag gjorde nog faktiskt inget vettigt alls. Jag tvättade iofs hela måndagen (och med hela menar jag hela; jag bokade från 10 till 22

Sammanträffanden

En av dagarna jag var i Holland senast lyssnade jag på en ljudbok (The Woods av Harlan Coben, om någon nu skulle undra), och i den pratade de om att lyssna på Meatloafs Paradise By The Dashboard Light, och det slog mig att jag inte mindes hur den låter. När jag pluggade i Stirling och var iväg till campusbaren var det en av de låtar som sjöngs mest av alla på karaoken (men nej, jag sjöng inte, jag lyssnade och fnissade), men nej, det stod helt stilla i huvudet. Nån timme senare slog jag över till radio, och jag hade City fm inställd. Döm om min förvåning när de precis säger något om Meatloaf, och låten jag tidigare funderat över drog igång.

Jag är för övrigt o e r h ö r t förtjust i låtar som är långa, och gärna som flera låtar i en. Keeper of The Seven Keys med Helloween är ett strålande exempel på vad jag menar.

Andra sammanträffanden är när jag sms:ar exakt samtidigt som en mottagaren (det har hänt ett flertal gånger den senaste tiden, eller säger samma sak i munnen på någon annan. Jag gillar sånt.

Jag är inne på mitt femte bloggår

och jag har inte tröttnat än. Visst, ibland går det lååång tid mellan uppdateringarna, och ibland blir det tusen inlägg på en dag; men utspritt över tid känns det hyfsat jämnt i alla fall. Jag gillar't.

En blekt blondins bekännelser

Jag gillar att bleka håret, mest för att det är roligt att se hur vitt det kan bli. Nu var det länge sen jag gjorde det, vilket min knappa centimeterlånga utväxt så glatt berättar för omvärlden. Hur som helst: jag gillar som sagt att bleka det, men jag har funderat på om det verkligen är hållbart i längden. Jag menar, det måste ju göras varannan eller var tredje vecka för att ens se halvokej ut, och hur ofta har jag egentligen tid till det?

Nu är det i alla fall bestämt att jag fortsätter ett tag till. Ja, hansi har stashat upp med blekmedel så det står härliga till. I stället för att betala typ hundra spänn betalade jag 2,29€ (det var 2€ rabatt, och jag fick rabatt på alla förpackningar), för precis samma produkt som jag köper i Sverige.

Jag vet inte om blondiner har roligare, men just nu tänker jag inte chansa.

... och så en dag kommer sanningen ikapp

På väg in till hamnhuset i Travemünde passerade jag två män, i min ålder eller kanske snäppet yngre. De stod och rökte strax bredvid dörren, och pratade svenska. Den ena tittade på mig, nedifrån och upp, uppifrån och ned.

- Alltså, jag fattar inte varför alla långtradarchaffisar måste vara så jävla fula!

- Jag vet, och då är jag ändå inget praktexemplar i fulhet!

Nånting säger mig att han inte hade räknat med att någon annan än hans polare skulle förstå honom, han var ju ändå i Tyskland. Själv var jag ganska nöjd att jag kom på nåt att säga, och gick glatt vidare in.

I sak har han ju faktiskt så oerhört rätt, men jag tycker att han har fel när han tar mig som exempel. Jag är faktiskt bland de snyggare av chaffisarna (vilket förstås inte säger mycket alls med tanke på att jag tillhör världens fulaste yrkeskår, men ändå), så nej, jag tog inte åt mig. Jag är mest glad över att jag fick se hans min.

"Jag kan baka bröd på det sen"

som om det vore så jävla farligt att säga att jag hoppas att du ska komma tillbaka fler gånger? Fjanthansi.

Travemünde igen

Jag börjar ärligt talat bli trött på att sitta fast i snömodd i hamnen i Travemünde. Jag har testat det nu flera gånger, och det är faktiskt inte roligt, inte roligt alls. I morse hjälpte inte ens diffspärr och snökedja, jag blev bortbogserad av en av truckarna i hamnen. Det kändes bara halvbra. F ö så står jag nu mitt i en stor ruta, trots att jag bara har dragbilen. Å andra sidan, jag står ganska högt upp på parkeringen, så ingen skulle komma på tanken att ställa sig här. Det blir ju säkert 100 meter extra att gå, och det håller ju inte.

Jag tycker att det är dags för vår nu. Vi har haft vinter ett bra tag nu, och jag kan det nu. Ge mig barmark, snälla?

En smalbensspark waiting to happen

Det händer att jag blir trött. Jag blir t ex väldigt trött när jag får frågor som "jaha, har du hållit på nåt med hytter tidigare?" (när jag var i Oskarshamn för att prata om lastsäkring av just hytter), och jag svarar jakande, och svaret på det blir

- ... fast ni på kontoret kanske inte har varit så här nära?

- Förlåt?

- Ja, ni som sitter på kontoret, ni har väl inte varit så här nära hytterna? Ja, inte som chaufförerna som lastar dem menar jag.

- Det är möjligt, det vet jag inget om. Jag är chaufför, och jag har lastat hytter.

- Va? Är du? En söt ung tjej som du, långtradarchaufför? Det trodde jag aldrig!

Lite senare pratade jag med en annan om att det ibland kan vara irriterande när halva trailern är lossad, och truckföraren helt plötsligt går på lunch, och en står där utan att kunna göra nånting alls. Samma man igen:

- Men det har väl aldrig hänt dig?

- Förlåt?

- Ja, det har väl aldrig hänt dig? Ni kvinnor får ju alltid bättre service, överallt!

- Jo, det har hänt mig, jag sa ju just det.

- Äh, men då log du nog inte tillräckligt. Hade du lett hade de aldrig gjort så.

Så, jag ska alltså jobba på kontor och le. Jag kanske borde anteckna det, så jag kommer ihåg det? Alla vet ju att vi små fruntimmer glömmer så lätt. Tihi.

... och skälet till att jag är "så flink med spännbanden" är att jag jobbar med sånt här. Dumfan.

Det har snöat i Tyskland igen

Jag kom till Travemünde igår kväll efter en sväng till Zwolle. Då var det ganska fint, inte för kallt och inte tö. Idag när jag vaknade var det snö ute, och i luften. Det var sådär, särskilt som de inte på nåt sätt röjer i hamnen, utan det är blåis så långt ögat når. Snö ovanpå det kommer inte att göra saken bättre, det är jag ganska övertygad om. Å andra sidan, jag får öva på att lägga på snökedja (det finns bara en i den här bilen), och det är inte kattskit. När jag skulle skifta trailer senast kom jag ingenstans, men efter mycket om och men, och både kedja och diffspärr kom jag loss. Sen vågade jag knappt stanna.

Idag har jag och två nya kollegor varit in till Lübeck. Det kändes lite halvbra bara till en början eftersom det snöade och inget var öppet. Sen visade det sig att Niedereggerkaféet var öppet, och en kopp kaffe och en bit marsipantårta gör ju vilken surmule som helst glad. Att jag dessutom hade trevligt sällskap gjorde inte saken sämre (jag vet, konstigt värre). Nu är jag tillbaka i bilen sen kanske tjugo minuter tillbaka, och det är verkligen dags att sova. Jag ska hämta upp trailern vid 02, och innan dess ska jag hinna sova i alla fall några timmar. Ibland lever jag ett så glamoröst liv. Verkligen.

"Om du inte har nåt snällt att säga behöver du inte säga nåt alls"

Är inte det ungefär vad snusförnuftiga människor alltid säger? Jag vägrar att gå med på det, för skulle alla lyda den regeln skulle många av mina vänner vara tysta nästan jämt. En annan regel skulle kunna lyda "Kan du inte prata om nåt annat än dig själv kan du lika gärna vara tyst", vilket skulle leda till en oerhört tyst hansi. Ja, det är nog t o m så att jag inte skulle säga ett knyst nästan. Flera skulle säkert se det som en bra sak, men jag lyssnar inte på flera.

Jag var på Lutis idag och handlade, och sprang på två gamla Arka-bekanta där. Jag vet inte hur länge vi stod där, men när jag sen gick vidare slog det mig: jag pratade om mig själv banne mig hela tiden. Det är illa. Det är inte så att jag är ointresserad av hur andra mår, vad de gör och vad de tycker och tänker; det är bara det att jag ... är så uppfylld av mig själv och mitt. Egentligen borde jag nog skämmas, men inte ens det har jag vett till. Jag önskar antingen att fler var som jag, d v s pratar på om sig själva så att andra slipper fråga, eller att jag under en natt kunde odla nåt slags självinsikt och inse att ganska få egentligen bryr sig. Det senare är nog faktiskt totalt uteslutet. Å andra sidan, det är faktiskt upp till var och en att stå kvar eller gå. :) Hur som helst var det väldigt trevligt att träffa på de två unga männen, och jag känner att jag borde ta en sväng förbi Arken, inte minst av nostalgiska skäl.

En natt på hotell i Oskarshamn

och aldrig har väl en säng känts så tom.

På bio igen

Vi såg Fish Tank i lördags. Se den.

Tiden går så fort när allt är fantastiskt

Jag är inte hundra på att det går an att gå runt och bara vara lycklig. Visst, snart börjar vardagen med allt vad schemakollisioner innebär, men den här tiden efter jul har varit fullkomligt ljuvlig.

Jag önskar att jag i ord kunde förmedla den känsla jag har i hela kroppen, men det går inte riktigt. I stället får du tänka dig det mest inavlade, mest banjo "jag har inga sorger i världen, och har jag det är jag för dum för att fatta det"-leendet som någonsin existerat. Det är litet jämfört med mitt.

Livet är bra märkligt ibland

Ibland kommer personer som ställer hela ens existens på ända, på det allra ljuvligaste av sätt. Då är det bara att tacka sin lyckliga stjärna, och ta emot henne med öppna armar.

Gamla sanningar byts mot nya, och jag älskar varenda sekund.

När jag inte uppdaterar beror det antingen på att allt är åt helvete, eller att allt är fantastiskt. Tro mig, det är det senare nu, big time.

Idag vaknade jag på finast möjliga sätt. Dessutom har jag ätit lunch med Matilda, och köpt 19 skivor och tre singlar. Det är vad jag kallar en bra dag.

Nu ska jag rafsa ihop lite kläder för att klara mig fram till tisdag kväll. Ska vi tippa på att jag glömmer allt som är viktigt, och bara får med mig skräp? Å andra sidan, jag ska inte till andra änden av världen, så missar jag att ta med något jag behöver när jag åker till Oskarshamn (jag ska vara där på tisdag, men åker redan måndag mitt på dagen eller så) kan jag ju faktiskt åka hem och hämta det.

Jag ska förresten börja lyssna när folk säger att jag är fantastisk. Jag tror nämligen att de menar det.

Långkalsongens tid är inne

Det är bara att krypa till korset: i 15 minusgrader är det onda jesus som drar på sig långkallingarna, och så är det med det. Det är tur att jag ser så superball att jag ser ut som en tvättäkta superhjälte i linne, långkallingar och strumpor med flames på. Jag funderar ärligt på att dra på mig glesbygdsblazern (a k a fiberpälsjacka), men det är nog att ta i. Vi får se. Simone tycker att jag ska ha den ikväll, tillsammans med en yxa över axeln. Alltid impar det väl på nån.

Simone är här, och det är alldeles strålande trevligt att träffa henne igen. Hon kom igår, och vi hann med att handla på Gränby centrum (ja, vi fikade på Barista också, så klart), fixa middag, få sällskap av David en kort släng, kolla på Some Like It Hot och till sist julfestavsnittet av The Office. Jag kunde t o m ibland låtsas att jag inte saknade så förbaskat.

Idag ska vi ut och titta på folk och fika, det är de rafflande planerna för dagen. I eftermiddag kommer hon som gör mig tyst, och på kvällen ska vi alla ut och kika på en frejdig irländare. Det kan bli trevligt.

Nu är det dags att dra på sig paltorna (för superhjälteklädseln duger nog faktiskt inte ute bland folk) och titta på det vackra vintervädret. Jag har förresten varit tant idag, och ringt och klagat på bristen på snöröjning på Gropgränd. Jag kunde nästan höra honom skaka på huvudet när jag nämnde adressen, och se honom framför mig när han till kollegorna säger "nån kärring på Öfre slotts tycker tydligen iinte att det är nog snöröjt. Vi skiter i det.". Vi får se.

Jag har haft det alldeles fantastiskt

i över en vecka. Saker har flutit på, och det har varit vardag, fast bra vardag. Nu väntar den riktiga vardagen, med "nu ska vi se, jag jobbar då och då, men sen är jag le... vänta nu här, då var du upptagen, eller hur?". Det kommer att bli bra det med.

För övrigt var vi på bio både i lördags och igår. I lördags var det 2012, och den var dålig. Jepp, dålig. Det allra bästa var de detaljer som troligen inte ens var menade att vara roliga, men som vi skrattade oss halvt fördärvade åt (det var bara vi två som skrattade bör tilläggas). Igår såg vi Sherlock Holmes, och den var helt klart sevärd. Visst, den kanske inte var fantastisk, men den var snygg och rolig, och cool; dessutom var det vackra kläder i överflöd.

Jösses

Ja jävlars.

Äsch, så fel det kan bli

Givetvis är det här en bild på hansis älskling, och det här en bild på hansis BMW. Så tokigt det kan bli.

Nytt försök: en bild på hansis BMW

...typ.

Så bra

att det nästan känns overkligt.


- iPhonepostat

Jag har kroppen full av lycka

och jag gillar det.


- iPhonepostat

Jag har sån tur

Jag har världens finaste exman. Det är så bra.

Jag gör ingen nytta, ingen nytta alls

Jag är så vansinnigt glad, och pirrig i kroppen (men det kanske beror på de mängder superstarkt kaffe jag dragit i mig? Nä.), och kan knappt koncentrera mig på något alls. Jag borde diska, jag borde plocka, jag borde dammsuga. I stället går jag runt och bara fånler.

Den bästa juldagen någonsin

Jag är inget större fan av julen, vilket du säkert vet. Egentligen tycker jag mest att den är i vägen, och blir irriterad över att folk ska vara så överjävla glada hela tiden. Julafton brukar vara hetsig, och juldagen skräp.

I år blev det annorlunda. Jag samlade minst sju tusen pity points genom att sitta mol allena på julafton (ka-ching!), och hade sen den bästa tänkbara juldag det går att ha. Visst, förmiddagen var lite seg (jag tvättade, bara en sån sak), men vid två kom Liza, och allt ändrades. Eftermiddagen ägnades åt att äta kladdkaka (som förvisso skulle tjäna på mer choklad och mindre socker, men i övrigt var den bra), dricka kaffe och lyssna på mängder av musik. Vad härligt det är att bli alldeles till sig och "oh, väntaväntavänta, lyssna på den här!"! Jag vill så gärna gräva ner mig i Lizas iPod och se vad som mer gömmer sig där.

Efter musiklyssnande (vi är på intet sätt klara med det, vi har bara börjat) så gick vi på bio och såg Terry Gilliams nya, The Imaginarium of Dr Parnassus. Den var lagom skruvad, och Tom Waits var som vanligt fantastisk i allt han ger sig på. Filmen rekommenderas varmt! Vi bestämde också att vi båda hade glömt bort, men nu kommit på, att det är roligt att gå på bio, och att vi ska göra det oftare. Nästa måste är Alice i Underlandet, när den nu har premiär.

Håhåjaja, klockan var ju bara barnet när vi kom ut från bion, så vi bestämde oss för att gå till O'Connor's. Det var ett bra beslut, och troligen det bästa möjliga avslutet på en ruskigt bra dag. Jag gillar att hänga med Liza. Jag gillar det som fan. Det är så häftigt att hitta någon som det klickar med omedelbart, och kunna hoppa över allt lära kännande på nåt sätt.

I säng kom jag sent (eller tidigt, det beror på om en menar att det fortfarande var kväll, eller om det var morgon), och somnade gjorde jag inte förrän framåt fyra tror jag, efter att ha hängt på msn ett tag. Om några timmar är min väntan över, och jag slipper att ivrigt logga in på msn i hopp om att hon ska vara inloggad samtidigt.

Snart

Mindre än tio timmar kvar.

Spridda skurar

Så här långsamt har nog inte tiden gått sen jag var barn. Dagarna släpar sig fram, och de vill aldrig ta slut.

Jag var inbjuden till Lisa igår, men jag bangade. Det hade varit jättetrevligt, men jag var på ett så konstigt humör (ett typiskt "inte ätit, inte sovit"-humör), och inte sugen på att vara social det allra minsta. Ja, givetvis ångrar jag att jag inte tog mig i kragen och tog mig dit, men det är sent nu.

På tal om igår så var jag på midnattsmässan i domkyrkan med Petra. Det var trevligt, och lite märkligt. Att det går att spela orgel så ... konstigt? Att det går att sjunga så vansinnigt högt, och sen låta helt lobotomerad när det kommer till att läsa trosbekännelsen? Att det går att läsa budskapet om Jesu födelse (som torde vara nåt slags glädjebudskap, i alla fall om en tror att han faktiskt var Guds enfödde son och hela den grejen) så oinspirerat och helt utan känsla? Jag var fascinerad. Det var ärligt talat lite härligt att få sjunga lite, även om jag hade kunnat hoppa över hela jesusgrejen (vilket jag i ärlighetens namn förstår kan vara lite knepigt att göra). Jag saknar att sjunga.

Jag borde rycka upp mig lite, pallra mig ner i tvättstugan och kolla till tvätten, och slänga ihop en kladdkaka. Liza kommer förhoppningsvis förbi och fikar, och sen ska vi på bio. Jag gillar att gå på bio, jag hade bara glömt det.

Nu är det ett och ett halvt dygn kvar. Det ska jag väl stå ut med?

... och så en till

Det är ju ändå jul.


- iPhonepostat

En bild på hansis älskling

Kass bild, men ändå.


- iPhonepostat

Så här julfin är jag

Jag har bara klivit upp för att äta lite, och kanske pallra mig till affären. Sen ska jag sova mer. Så det så.


- iPhonepostat

Ibland är jag så jävla puckad

I morse gjorde jag det där jag aldrig trodde att jag skulle göra: jag vevade ner stödbenen på trailern, körde fram en bit och sänkte bilen. Jag gick t o m ut för att kolla så att jag gick fri, och sen körde jag fram en bra bit. Då slog det mig: jag glömde att lossa kablarna innan jag körde fram. Ja, jag drog av ABS-kabeln.

God jävla jul till dig hansi. Dumfan.

Hudlöshet

Jag är så märkligt hudlös när det kommer till vissa saker. I julklapp önskar jag att jag blir hårdhudad i stället.

Tillbaka i Sverige

Tydligen är det till imorgon alla ska längta, men det gör inte jag (annat än att det ska bli skönt att komma hem och sova). Jag längtar till den 28, då hon äntligen kommer hem. Jag är så mesig, men jag kan verkligen inte tänka på nåt annat. Dessutom kan jag inte sluta le.

[... och med den 28 menar jag ju så klart den 26. Är det för att det helt enkelt känns som att det är så lång tid kvar som jag skriver fel? Är det för att jag är rasande dagvill? Är det för att jag helt enkelt inte kan det här med datum?]

Hemma om ett dygn eller så

Nu står jag i hamnen i Travemünde, och vill bara sova. Det är märkligt så trött en blir av att köra när det är vinterväglag. Något säger mig dessutom att jag behöver vara ordentligt utvilad när jag kommer till Malmö, för det verkar inte vara ohalt.

... och så håller vi tummarna

för att allt flyter på som det ska så att jag hinner med färjan. Okej?

Det här med väder och trafik

Just nu befinner jag mig i Tyskland. Oftast flyter trafiken på fint, i alla fall nattetid. Det stora undantaget är om det har snöat, för då försvinner vett och sans hos folk.

Inatt körde jag från Duisburg till Travemünde. Eftersom det till en början var spegelblankt på vägen tog jag det lilla lugna (en lutning på 4% låter kanske inte så mycket, men det rullar på ganska bra, och i halka är det rätt läskigt), och puttrade på i kanske 60. Folk körde om i höga hastigheter som om det var sommar. Sen kom jag in i snön.

Jag provbromsade flera gånger (och fortsatte så lite då och då), och det var inte halt under. Det var alltså bara snö. Jag vet inte hur det är med dig, men jag kör långt mycket hellre på snö än på is. Det verkar jag vara ensam om, för helt plötsligt befinner jag mig i omkörningsfil, och kör om 20 långtradare i stöten. Min hastighet? 75, och då fullkomligen flög jag förbi den andra trafiken.

På vägen från Travemünde till Zwolle såg jag förresten i backspegeln hur en dragbil liksom blev omkörd av sin egen trailer. Det såg otäckt ut.

Kalastjugan, vilken grej!

Jag tycker att kalastjugan är årets finaste idé.

Jag sa det förresten.

Jag är så körd

Det är tur att jag inte är ensam om det. Sex dagar kvar.