Jag är så förutsägbar

Jag jobbade i helgen. Det var fint och bra (jag gillar ju rent generellt att jobba), och det som gjorde det alldeles extra kalasfint var att Siri var med. Vi skulle ha träffat Anneli, men hon hade den dåliga smaken att bli sjuk, så vi fick roa oss på egen hand. Det gick bra, Malmö är en trevlig stad att spankulera runt i utan nåt större mål än att hitta nånstans att äta (vilket dock visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom vi inte kunde bestämma oss).

Okej, så jag är kvinna och kör lastbil. Jag har kort hår och piercingar, och jag är tillsammans med en annan kvinna. Så, är någon då det minsta förvånad över att jag igår blev alldeles knäsvag av att se Siri spela fotboll och se alldeles fantastiskt avslappnad och hemma ut? Kom igen hansi, går du igång på fotbollsbrudar nu också, hur förutsägbar kan en enda person vara? Tja ... nä, rent generellt kan jag inte säga att jag tidigare känt någon speciell dragning till fotbollsbrudar, men gudars: att se den kvinna jag älskar göra något som hon är grymt bra på, och som hon älskar? Vad finns det att inte gilla?

Så ja, jag är en truckflata som går igång på sportflator, eller i alla fall en. Jag är så förutsägbar.

För övrigt längtar jag till sommaren. Jag är aldrig så snygg som när jag kör lastbil och har pilotbrillor med spegelglas, och keps. På riktigt, hetare än så blir jag inte! :)

Det här med att komma ut

Jag har skrivit om det här med att komma ut förut. Då handlade det om att jag kom ut under Uppsala Pride, och det jag kom ut som var ickenykterist. Sen dess har jag kommit ut som flata, och det var helt odramatiskt. Jag fick inga ledsna miner, inga upprörda känslor visades, och ärligt talat: vem hade inte redan räknat ut det? ("Det här med David var ju lite förvirrande förstås", som en person uttryckte det. För ordnings skull bör det tilläggas att det inte var nåt slags konvenansäktenskap med David, det var på riktigt alltihop. David är undantaget.)

Hur som helst: att komma ut som flata var långt mycket mindre dramatiskt, jobbigt och pinsamt än att komma ut som ickenykterist. Det kändes som att jag var en svag människa, att jag hade svikit saken och alla de människor jag har jobbat med, och lärt känna genom åren inom nykterhetsrörelsen. Jag är ganska övertygad om att allt bara var i mitt huvud (även om jag faktiskt råkade ut för en och annan besviken min), men jobbigt var det likaväl.

Nu till dagens komma ut:ande: jag har börjat äta kött igen. Det här är nästan lika jobbigt som att vara öppen med att dricka alkohol, inte minst för att jag känner mig som en svikare. Jag har förvisso aldrig varit vegetarian eftersom jag har ätit fisk hela tiden, men jag har ändå undvikit resten i några år. Egentligen finns det inget riktigt bra skäl till att börja igen (men väl tusen och ett till att låta bli), annat än att det blir lättare för mig i jobbet, och att jag upptäckt att jag saknat vissa delar av köttätandet.

Så, jag är medveten om att jag gör något som strider mot allt vad vettigt heter och faktiskt börjar med något som inte är nödvändigt, men det är väl som med alkohol: jag hade lust. Ja, jag sviker alla mina gamla ideal, bara för att jag har lust.

Men nej, ni kommer aldrig att få se mig rösta på Sverige- eller Kristdemokraterna. Lite jävla självbevarelsedrift måste en flicka ändå ha.

Det är förresten

hit jag siktar igen. Tänk, hår som har lite lyster och inte är som plastigt Barbiehår? ;)

hansi, nu med rutor i håret

Det är svårt att fota det själv, så tills vidare får det här duga. Rutor, woohoo!

Förresten så har jag beslutat mig för att sluta bleka håret. Min hårbotten hatar mig, och det är rätt meckigt att bleka det jämt. Nu väntar alltså en period av "hansi ser ut som en uteliggartant" till det är långt nog att klippa bort det blekta. Iiik! Fast ja, först är det en period av "hansi är så sjukt cool i håret", så klart.

Dumma fötter och skumma fingrar

Såsärja, då har jag besökt min husläkare (okej, det var lögn. Min husläkare är en hurtig snubbe och tränar inför Vasaloppet, så det var hans kollega som kollade på min fot), och fick sränga order om att genast se till att skaffa inlägg till båda fötterna eftersom båda mina fotvalv sjunkit ihop till ingenting efter mina jävelstukningar på jobbet. Det känns bara sådär bra, knappt ens det faktiskt. Ska jag vara ärligt känns det inte roligt alls, dels för att det blir en utgift jag inte räknat med, och dels för att ... jamen, jag vill ju inte att det ska vara nåt fel på mig!

På tal om fel så tog jag upp det här med mina domnande fingrar, och han skulle fixa en remiss till *mummel mummel* för att göra ett *mummel mummel*-test. Nej, jag lyssnade inte riktigt, det erkänner jag. Jag tycker att det är skönt att det ska kollas upp i alla fall, för det är galet otrevligt när fingrarna domnar och blir vita.

Jag börjar bli vuxen

Jag har insett att jag har skor som egentligen inte passar mina fötter, men som jag inte kunnat låta bli att köpa för att de har varit så ruskigt snygga. Problemet är at jag inte har kunnat göra mig av med dem, just för att de är så snygga. Lösningen på det är en flickvän med ungefär samma skostorlek, för då kan jag låna ut eller ge bort dem, men ändå se dem ofta. :)

Nu räcker det

Jag säger som Donna och Barbra: enough is enough! Okej, i mitt fall handlar det inte om kärlek, utan om själva antitesen till det, nämligen snö och påföljande trafikkaos i Tyskland.

I natt körde jag från Södertälje till Malmö. Det gick oväntat bra, jag höll mig pigg och glad utan att behöva stanna och sova, och det trots att jag inte sovit i stort sett alls under dagen. Eller ja, det gick bra fram till min kollega Johan ringde och berättade att han stod i kö någonstans i Tyskland sen två timmar tillbaka. Men nej, han hade inte den trailer jag skulle ha, så det var nog kanske lugnt. Så kändes det fram till jag fick reda på att i stort sett alla sju chaffisar från oss som är ute nu satt fast i köer, eftersom folk inte hade den goda smaken att hålla sig på vägen, utan envisades med att köra av och välta och hålla på (synnerligen ofint gjort om du frågar mig). Jag fick uppdateringar lite nu och då, och ja, det stod stilla överallt, och stod det inte helt stilla rullade det i 30.

Jag kom till hamnen i Malmö, ställde av den trailer jag hade med mig, och ringde sen kontoret för att fråga hur det såg ut. De kunde inget säga förrän efter tio då de skulle veta hur många som missade färjan (gissa en gång hur många som hann. Woohoo, rätt! Ingen!). Sent omsider (efter att jag hade glidit in på Hamn & peppar och köpt en kopp kaffe och en macka, kollat på Hair, och slösurfat en hel del) fick jag då reda på att min trailer inte kommer in till hamnen i Malmö kl 19 i kväll (men det hade jag redan kunnat räkna ut), utan kommer in i hamnen i Trelleborg halv åtta. I morgon bitti.

Så, nu sitter jag här i hamnen i Trelleborg, och förundras över dess abnorma fulhet, och passar dessutom på att - med en hetta och passion jag inte trodde vara möjlig - hata snö och påföljande kaos. Nu får det banne mig vara nog, det är inte roligt längre!

Nu är det dessutom ingen idé att sova, för då kommer jag vakna pigg som en lärka vid 23-tiden kanske, vilket vore så obra att hälften vore trist. Så, jag ser till att försöka hålla mig pigg (men glad, det är jag baske mig inte). Jag skyller förresten mitt humör på PMS, precis som det är den som ligger bakom mitt som ett barn-gråtande i slutet på Hair.

Att börja på en sång och fortsätta på en annan

Ibland händer det att jag börjar sjunga på en sång, och helt plötsligt kommer in på en annan. Fråga mig inte varför (jo, gör gärna det, men jag vete fanken om jag kan förklara), men ibland börjar jag sjunga på En kväll i juni av Lasse Berghagen, men när jag kommer till "[...] sparka' av sig båda skorna", så fortsätter jag inte med "och så spotta' han ut snusen, sa 'min sköna får jag lov?'", utan med "[...] och så hoppar jag på bussen, som går till Copacabana". Jepp, det blir Deirdres samba av Cornelis Wreeswijk (även om jag oftast tänker på den i Annelie Rydés version). Jag antar att det är för att jag, när jag hade kör på Uppsala folkhögskola, fick sjunga båda låtarna, ofta samma timme. Så kan det gå.

Hur som helst, det är inte det enda exemplet (även om jag i skrivande stund inte kommer på fler än det, och det som fick mig att komma på att skriva om det). Det som gjorde att jag började fundera över fenomenet är att jag började sjunga på How Sweet To Be An Idiot med Neil Innes, men ofelbart kom in på Whatever med Oasis. Det gick inte att låta bli.

F ö var det ett tag som det spelades mycket America-låtar, och jag blandade ständigt ihop dem. Det var Living in America med The Sounds, Amerika med Rammstein och Conquering America med BWO. Tänk om Sjökexet skulle göra en mash up av dem, det vore kul. Fast, de kanske helt enkelt är för lika för att det skulle bli spännande?

Fast ...

egentligen är det mesta ganska fantastiskt, precis som jag. ;)

Blärk i Travemünde

Jag är ärligt talat inte hundra på att jag gillar det här vädret. Just nu ligger jag i Travemünde, och ska om ett par timmar åka till Zwolle. Under dagen var det strålande solsken och tö, men inte sjutton gjorde de en insats för världsfreden i hamnen, och röjde bort de sjuka mängder snömodd som ligger som ett stort elakt täcke över parkeringsplatserna. Nej, snart borde väl våren komma, och då är ju insatsen gjord i onödan, inte sant? Under tiden kan vi chaufförer roa oss med att köra fast i snömodden och slasket, som kanske t o m - om vi har tur - fryser till och bildar glada spår. Jag hatar det här vädret när det är minusgrader och snorjävlahalt på natten, snö på morgonen, regn på kvällen, och minusgrader på natten igen.

Jag är så dagvill förresten. Är det onsdag idag? Jag tror det. Jag ska som sagt åka till Zwolle om ett par timmar, och där hämta upp en tomtrailer och dra till Duisburg, där jag ska stå till torsdag kväll. Just nu vill jag helst av allt åka hem, inte minst för att det känns som att min gamla vän uvi är på gång, och jag har ingen som helst lust att bälga i mig sjuka mängder vatten i hopp om att stävja förloppet (jag har redan gjort det en dag här, och det var bara halvkul). Tranbärsjuice och citron: don't leave home without it! När ska jag lära mig?

På tal om krämpor och åkommor: jag har beställt tid hos min husläkare; äntligen har jag fått ändan ur och ska få min vänsterfot (den jag gjorde illa i april) kollad på. Okej, jag borde ha gjort det långt tidigare, men det verkar krävas att jag inte kan använda den alls då och då för att jag faktiskt ska ta tag i det. Ibland är jag dum, men oftast är jag bara lat och hoppas att det ska gå över. Det kanske också räknas som dumt, nu när jag tänker efter?

En dag

ska jag, på flytande tyska, kunna förklara hur en bilmotor fungerar. Fram till dess blir det mest mummel, axelryckningar och ett och annat leende.

Min förhoppning är att du förstår ändå.

Med en tämligen nypiercad tunga

låter en lätt som en pårökt Snurre Sprätt. Det är bara sådär roligt.

Jag jobbar just nu, det är därför jag inte uppdaterar. Det, och för att jag är som uppslukad av jorden när jag är hemma. Typ.

För övrigt kastar jag alla rädslor överbord, och låtsas att jag vågar. Vad jag vågar? Allt.

Jobb, jobb, och jobb

Jag har tidigare gillat att jobba riktigt jävla mycket. Jag gillar det fortfarande, men inte riktigt lika mycket. Jag gillar jobbet lika mycket, men nu är jag ju nykär, så det tar lite emot att åka bort och vara borta längelänge.

Jag har fört in mitt schema i min iPhone, i iCal och i en helt vanlig fickalmanacka (okej, jag petade in det i min iPhone och synkade den med datorn, och skrev sen in det i almanackan), och en snabb blick på februari ger vid handen att jag har fem helt lediga dagar hemma. Ja, på hela månaden. Men, jag ska inte klaga, hyfsat många av dagarna är så att jag antingen kommer hem tidigt på morgonen (vilket iofs förstör hela den dagen), eller börjar vid 23 (vilket också förstör dagen). Det är tur att jag gillar mitt jobb så sjukt mycket, för annars hade det känts riktigt tungt just nu.

Just nu sitter jag i Malmö och surar en smula. Jag surar inte för att det är snö ute, och mer på gång. Jag surar inte för att jag måste sova borta från den vackra (jösses så snabbt jag vande mig), och jag surar inte för att jag måste sova hela dagen för att köra hela natten. Nej, jag surar för att jag är så förbaskat glömsk. Det är tur att jag ska tillbaka till Södertälje (d v s inte ska ut på en Hollandssväng just nu), för jag måste hem och hämta sladden till min dator. Klumpigt, och det förstör en dag som annars mest hade gått ut på att sova.

På tal om att sova, så borde jag göra det strax.

En helg kan gå så snabbt

Jag kom hem i fredags, och började jobba tisdag kväll igen. Det är alltså flera dagar jag har varit ledig, men ujuj vad snabbt det gick.

I lördags var det Hoffmaestro & Chraa på Katalin, och trots att jag var sjukt osugen på att gå (du känner mig, jag är världsbäst på att ångra mig i sista sekund, och låta bli att gå på nåt trots att jag vet att det blir kul bara jag kommer iväg), så blev det grymt trevligt. Efter konserten gick vi till Buddy's, och sen hem hyfsat tidigt.

I söndags var Anneli (som faktiskt åkte med mig hela vägen från Malmö), Sophie, Chrisse och Lukas hos oss (gudars, det känns verkligen som hos oss, och inte hos mig) och fikade. Det var ungefär det som hände den dagen, men det var nog med spänning ändå. Börjar jag bli gammal?

Måndag och tisdag jobbade den vackra hemifrån, och jag ... tja, jag gjorde nog faktiskt inget vettigt alls. Jag tvättade iofs hela måndagen (och med hela menar jag hela; jag bokade från 10 till 22

Sammanträffanden

En av dagarna jag var i Holland senast lyssnade jag på en ljudbok (The Woods av Harlan Coben, om någon nu skulle undra), och i den pratade de om att lyssna på Meatloafs Paradise By The Dashboard Light, och det slog mig att jag inte mindes hur den låter. När jag pluggade i Stirling och var iväg till campusbaren var det en av de låtar som sjöngs mest av alla på karaoken (men nej, jag sjöng inte, jag lyssnade och fnissade), men nej, det stod helt stilla i huvudet. Nån timme senare slog jag över till radio, och jag hade City fm inställd. Döm om min förvåning när de precis säger något om Meatloaf, och låten jag tidigare funderat över drog igång.

Jag är för övrigt o e r h ö r t förtjust i låtar som är långa, och gärna som flera låtar i en. Keeper of The Seven Keys med Helloween är ett strålande exempel på vad jag menar.

Andra sammanträffanden är när jag sms:ar exakt samtidigt som en mottagaren (det har hänt ett flertal gånger den senaste tiden, eller säger samma sak i munnen på någon annan. Jag gillar sånt.

Jag är inne på mitt femte bloggår

och jag har inte tröttnat än. Visst, ibland går det lååång tid mellan uppdateringarna, och ibland blir det tusen inlägg på en dag; men utspritt över tid känns det hyfsat jämnt i alla fall. Jag gillar't.

En blekt blondins bekännelser

Jag gillar att bleka håret, mest för att det är roligt att se hur vitt det kan bli. Nu var det länge sen jag gjorde det, vilket min knappa centimeterlånga utväxt så glatt berättar för omvärlden. Hur som helst: jag gillar som sagt att bleka det, men jag har funderat på om det verkligen är hållbart i längden. Jag menar, det måste ju göras varannan eller var tredje vecka för att ens se halvokej ut, och hur ofta har jag egentligen tid till det?

Nu är det i alla fall bestämt att jag fortsätter ett tag till. Ja, hansi har stashat upp med blekmedel så det står härliga till. I stället för att betala typ hundra spänn betalade jag 2,29€ (det var 2€ rabatt, och jag fick rabatt på alla förpackningar), för precis samma produkt som jag köper i Sverige.

Jag vet inte om blondiner har roligare, men just nu tänker jag inte chansa.

... och så en dag kommer sanningen ikapp

På väg in till hamnhuset i Travemünde passerade jag två män, i min ålder eller kanske snäppet yngre. De stod och rökte strax bredvid dörren, och pratade svenska. Den ena tittade på mig, nedifrån och upp, uppifrån och ned.

- Alltså, jag fattar inte varför alla långtradarchaffisar måste vara så jävla fula!

- Jag vet, och då är jag ändå inget praktexemplar i fulhet!

Nånting säger mig att han inte hade räknat med att någon annan än hans polare skulle förstå honom, han var ju ändå i Tyskland. Själv var jag ganska nöjd att jag kom på nåt att säga, och gick glatt vidare in.

I sak har han ju faktiskt så oerhört rätt, men jag tycker att han har fel när han tar mig som exempel. Jag är faktiskt bland de snyggare av chaffisarna (vilket förstås inte säger mycket alls med tanke på att jag tillhör världens fulaste yrkeskår, men ändå), så nej, jag tog inte åt mig. Jag är mest glad över att jag fick se hans min.

"Jag kan baka bröd på det sen"

som om det vore så jävla farligt att säga att jag hoppas att du ska komma tillbaka fler gånger? Fjanthansi.

Travemünde igen

Jag börjar ärligt talat bli trött på att sitta fast i snömodd i hamnen i Travemünde. Jag har testat det nu flera gånger, och det är faktiskt inte roligt, inte roligt alls. I morse hjälpte inte ens diffspärr och snökedja, jag blev bortbogserad av en av truckarna i hamnen. Det kändes bara halvbra. F ö så står jag nu mitt i en stor ruta, trots att jag bara har dragbilen. Å andra sidan, jag står ganska högt upp på parkeringen, så ingen skulle komma på tanken att ställa sig här. Det blir ju säkert 100 meter extra att gå, och det håller ju inte.

Jag tycker att det är dags för vår nu. Vi har haft vinter ett bra tag nu, och jag kan det nu. Ge mig barmark, snälla?

En smalbensspark waiting to happen

Det händer att jag blir trött. Jag blir t ex väldigt trött när jag får frågor som "jaha, har du hållit på nåt med hytter tidigare?" (när jag var i Oskarshamn för att prata om lastsäkring av just hytter), och jag svarar jakande, och svaret på det blir

- ... fast ni på kontoret kanske inte har varit så här nära?

- Förlåt?

- Ja, ni som sitter på kontoret, ni har väl inte varit så här nära hytterna? Ja, inte som chaufförerna som lastar dem menar jag.

- Det är möjligt, det vet jag inget om. Jag är chaufför, och jag har lastat hytter.

- Va? Är du? En söt ung tjej som du, långtradarchaufför? Det trodde jag aldrig!

Lite senare pratade jag med en annan om att det ibland kan vara irriterande när halva trailern är lossad, och truckföraren helt plötsligt går på lunch, och en står där utan att kunna göra nånting alls. Samma man igen:

- Men det har väl aldrig hänt dig?

- Förlåt?

- Ja, det har väl aldrig hänt dig? Ni kvinnor får ju alltid bättre service, överallt!

- Jo, det har hänt mig, jag sa ju just det.

- Äh, men då log du nog inte tillräckligt. Hade du lett hade de aldrig gjort så.

Så, jag ska alltså jobba på kontor och le. Jag kanske borde anteckna det, så jag kommer ihåg det? Alla vet ju att vi små fruntimmer glömmer så lätt. Tihi.

... och skälet till att jag är "så flink med spännbanden" är att jag jobbar med sånt här. Dumfan.

Det har snöat i Tyskland igen

Jag kom till Travemünde igår kväll efter en sväng till Zwolle. Då var det ganska fint, inte för kallt och inte tö. Idag när jag vaknade var det snö ute, och i luften. Det var sådär, särskilt som de inte på nåt sätt röjer i hamnen, utan det är blåis så långt ögat når. Snö ovanpå det kommer inte att göra saken bättre, det är jag ganska övertygad om. Å andra sidan, jag får öva på att lägga på snökedja (det finns bara en i den här bilen), och det är inte kattskit. När jag skulle skifta trailer senast kom jag ingenstans, men efter mycket om och men, och både kedja och diffspärr kom jag loss. Sen vågade jag knappt stanna.

Idag har jag och två nya kollegor varit in till Lübeck. Det kändes lite halvbra bara till en början eftersom det snöade och inget var öppet. Sen visade det sig att Niedereggerkaféet var öppet, och en kopp kaffe och en bit marsipantårta gör ju vilken surmule som helst glad. Att jag dessutom hade trevligt sällskap gjorde inte saken sämre (jag vet, konstigt värre). Nu är jag tillbaka i bilen sen kanske tjugo minuter tillbaka, och det är verkligen dags att sova. Jag ska hämta upp trailern vid 02, och innan dess ska jag hinna sova i alla fall några timmar. Ibland lever jag ett så glamoröst liv. Verkligen.

"Om du inte har nåt snällt att säga behöver du inte säga nåt alls"

Är inte det ungefär vad snusförnuftiga människor alltid säger? Jag vägrar att gå med på det, för skulle alla lyda den regeln skulle många av mina vänner vara tysta nästan jämt. En annan regel skulle kunna lyda "Kan du inte prata om nåt annat än dig själv kan du lika gärna vara tyst", vilket skulle leda till en oerhört tyst hansi. Ja, det är nog t o m så att jag inte skulle säga ett knyst nästan. Flera skulle säkert se det som en bra sak, men jag lyssnar inte på flera.

Jag var på Lutis idag och handlade, och sprang på två gamla Arka-bekanta där. Jag vet inte hur länge vi stod där, men när jag sen gick vidare slog det mig: jag pratade om mig själv banne mig hela tiden. Det är illa. Det är inte så att jag är ointresserad av hur andra mår, vad de gör och vad de tycker och tänker; det är bara det att jag ... är så uppfylld av mig själv och mitt. Egentligen borde jag nog skämmas, men inte ens det har jag vett till. Jag önskar antingen att fler var som jag, d v s pratar på om sig själva så att andra slipper fråga, eller att jag under en natt kunde odla nåt slags självinsikt och inse att ganska få egentligen bryr sig. Det senare är nog faktiskt totalt uteslutet. Å andra sidan, det är faktiskt upp till var och en att stå kvar eller gå. :) Hur som helst var det väldigt trevligt att träffa på de två unga männen, och jag känner att jag borde ta en sväng förbi Arken, inte minst av nostalgiska skäl.

En natt på hotell i Oskarshamn

och aldrig har väl en säng känts så tom.

På bio igen

Vi såg Fish Tank i lördags. Se den.

Tiden går så fort när allt är fantastiskt

Jag är inte hundra på att det går an att gå runt och bara vara lycklig. Visst, snart börjar vardagen med allt vad schemakollisioner innebär, men den här tiden efter jul har varit fullkomligt ljuvlig.

Jag önskar att jag i ord kunde förmedla den känsla jag har i hela kroppen, men det går inte riktigt. I stället får du tänka dig det mest inavlade, mest banjo "jag har inga sorger i världen, och har jag det är jag för dum för att fatta det"-leendet som någonsin existerat. Det är litet jämfört med mitt.

Livet är bra märkligt ibland

Ibland kommer personer som ställer hela ens existens på ända, på det allra ljuvligaste av sätt. Då är det bara att tacka sin lyckliga stjärna, och ta emot henne med öppna armar.

Gamla sanningar byts mot nya, och jag älskar varenda sekund.

När jag inte uppdaterar beror det antingen på att allt är åt helvete, eller att allt är fantastiskt. Tro mig, det är det senare nu, big time.

Idag vaknade jag på finast möjliga sätt. Dessutom har jag ätit lunch med Matilda, och köpt 19 skivor och tre singlar. Det är vad jag kallar en bra dag.

Nu ska jag rafsa ihop lite kläder för att klara mig fram till tisdag kväll. Ska vi tippa på att jag glömmer allt som är viktigt, och bara får med mig skräp? Å andra sidan, jag ska inte till andra änden av världen, så missar jag att ta med något jag behöver när jag åker till Oskarshamn (jag ska vara där på tisdag, men åker redan måndag mitt på dagen eller så) kan jag ju faktiskt åka hem och hämta det.

Jag ska förresten börja lyssna när folk säger att jag är fantastisk. Jag tror nämligen att de menar det.

Långkalsongens tid är inne

Det är bara att krypa till korset: i 15 minusgrader är det onda jesus som drar på sig långkallingarna, och så är det med det. Det är tur att jag ser så superball att jag ser ut som en tvättäkta superhjälte i linne, långkallingar och strumpor med flames på. Jag funderar ärligt på att dra på mig glesbygdsblazern (a k a fiberpälsjacka), men det är nog att ta i. Vi får se. Simone tycker att jag ska ha den ikväll, tillsammans med en yxa över axeln. Alltid impar det väl på nån.

Simone är här, och det är alldeles strålande trevligt att träffa henne igen. Hon kom igår, och vi hann med att handla på Gränby centrum (ja, vi fikade på Barista också, så klart), fixa middag, få sällskap av David en kort släng, kolla på Some Like It Hot och till sist julfestavsnittet av The Office. Jag kunde t o m ibland låtsas att jag inte saknade så förbaskat.

Idag ska vi ut och titta på folk och fika, det är de rafflande planerna för dagen. I eftermiddag kommer hon som gör mig tyst, och på kvällen ska vi alla ut och kika på en frejdig irländare. Det kan bli trevligt.

Nu är det dags att dra på sig paltorna (för superhjälteklädseln duger nog faktiskt inte ute bland folk) och titta på det vackra vintervädret. Jag har förresten varit tant idag, och ringt och klagat på bristen på snöröjning på Gropgränd. Jag kunde nästan höra honom skaka på huvudet när jag nämnde adressen, och se honom framför mig när han till kollegorna säger "nån kärring på Öfre slotts tycker tydligen iinte att det är nog snöröjt. Vi skiter i det.". Vi får se.

Jag har haft det alldeles fantastiskt

i över en vecka. Saker har flutit på, och det har varit vardag, fast bra vardag. Nu väntar den riktiga vardagen, med "nu ska vi se, jag jobbar då och då, men sen är jag le... vänta nu här, då var du upptagen, eller hur?". Det kommer att bli bra det med.

För övrigt var vi på bio både i lördags och igår. I lördags var det 2012, och den var dålig. Jepp, dålig. Det allra bästa var de detaljer som troligen inte ens var menade att vara roliga, men som vi skrattade oss halvt fördärvade åt (det var bara vi två som skrattade bör tilläggas). Igår såg vi Sherlock Holmes, och den var helt klart sevärd. Visst, den kanske inte var fantastisk, men den var snygg och rolig, och cool; dessutom var det vackra kläder i överflöd.

Jösses

Ja jävlars.

Äsch, så fel det kan bli

Givetvis är det här en bild på hansis älskling, och det här en bild på hansis BMW. Så tokigt det kan bli.

Nytt försök: en bild på hansis BMW

...typ.

Så bra

att det nästan känns overkligt.


- iPhonepostat

Jag har kroppen full av lycka

och jag gillar det.


- iPhonepostat

Jag har sån tur

Jag har världens finaste exman. Det är så bra.

Jag gör ingen nytta, ingen nytta alls

Jag är så vansinnigt glad, och pirrig i kroppen (men det kanske beror på de mängder superstarkt kaffe jag dragit i mig? Nä.), och kan knappt koncentrera mig på något alls. Jag borde diska, jag borde plocka, jag borde dammsuga. I stället går jag runt och bara fånler.

Den bästa juldagen någonsin

Jag är inget större fan av julen, vilket du säkert vet. Egentligen tycker jag mest att den är i vägen, och blir irriterad över att folk ska vara så överjävla glada hela tiden. Julafton brukar vara hetsig, och juldagen skräp.

I år blev det annorlunda. Jag samlade minst sju tusen pity points genom att sitta mol allena på julafton (ka-ching!), och hade sen den bästa tänkbara juldag det går att ha. Visst, förmiddagen var lite seg (jag tvättade, bara en sån sak), men vid två kom Liza, och allt ändrades. Eftermiddagen ägnades åt att äta kladdkaka (som förvisso skulle tjäna på mer choklad och mindre socker, men i övrigt var den bra), dricka kaffe och lyssna på mängder av musik. Vad härligt det är att bli alldeles till sig och "oh, väntaväntavänta, lyssna på den här!"! Jag vill så gärna gräva ner mig i Lizas iPod och se vad som mer gömmer sig där.

Efter musiklyssnande (vi är på intet sätt klara med det, vi har bara börjat) så gick vi på bio och såg Terry Gilliams nya, The Imaginarium of Dr Parnassus. Den var lagom skruvad, och Tom Waits var som vanligt fantastisk i allt han ger sig på. Filmen rekommenderas varmt! Vi bestämde också att vi båda hade glömt bort, men nu kommit på, att det är roligt att gå på bio, och att vi ska göra det oftare. Nästa måste är Alice i Underlandet, när den nu har premiär.

Håhåjaja, klockan var ju bara barnet när vi kom ut från bion, så vi bestämde oss för att gå till O'Connor's. Det var ett bra beslut, och troligen det bästa möjliga avslutet på en ruskigt bra dag. Jag gillar att hänga med Liza. Jag gillar det som fan. Det är så häftigt att hitta någon som det klickar med omedelbart, och kunna hoppa över allt lära kännande på nåt sätt.

I säng kom jag sent (eller tidigt, det beror på om en menar att det fortfarande var kväll, eller om det var morgon), och somnade gjorde jag inte förrän framåt fyra tror jag, efter att ha hängt på msn ett tag. Om några timmar är min väntan över, och jag slipper att ivrigt logga in på msn i hopp om att hon ska vara inloggad samtidigt.

Snart

Mindre än tio timmar kvar.

Spridda skurar

Så här långsamt har nog inte tiden gått sen jag var barn. Dagarna släpar sig fram, och de vill aldrig ta slut.

Jag var inbjuden till Lisa igår, men jag bangade. Det hade varit jättetrevligt, men jag var på ett så konstigt humör (ett typiskt "inte ätit, inte sovit"-humör), och inte sugen på att vara social det allra minsta. Ja, givetvis ångrar jag att jag inte tog mig i kragen och tog mig dit, men det är sent nu.

På tal om igår så var jag på midnattsmässan i domkyrkan med Petra. Det var trevligt, och lite märkligt. Att det går att spela orgel så ... konstigt? Att det går att sjunga så vansinnigt högt, och sen låta helt lobotomerad när det kommer till att läsa trosbekännelsen? Att det går att läsa budskapet om Jesu födelse (som torde vara nåt slags glädjebudskap, i alla fall om en tror att han faktiskt var Guds enfödde son och hela den grejen) så oinspirerat och helt utan känsla? Jag var fascinerad. Det var ärligt talat lite härligt att få sjunga lite, även om jag hade kunnat hoppa över hela jesusgrejen (vilket jag i ärlighetens namn förstår kan vara lite knepigt att göra). Jag saknar att sjunga.

Jag borde rycka upp mig lite, pallra mig ner i tvättstugan och kolla till tvätten, och slänga ihop en kladdkaka. Liza kommer förhoppningsvis förbi och fikar, och sen ska vi på bio. Jag gillar att gå på bio, jag hade bara glömt det.

Nu är det ett och ett halvt dygn kvar. Det ska jag väl stå ut med?

... och så en till

Det är ju ändå jul.


- iPhonepostat

En bild på hansis älskling

Kass bild, men ändå.


- iPhonepostat

Så här julfin är jag

Jag har bara klivit upp för att äta lite, och kanske pallra mig till affären. Sen ska jag sova mer. Så det så.


- iPhonepostat

Ibland är jag så jävla puckad

I morse gjorde jag det där jag aldrig trodde att jag skulle göra: jag vevade ner stödbenen på trailern, körde fram en bit och sänkte bilen. Jag gick t o m ut för att kolla så att jag gick fri, och sen körde jag fram en bra bit. Då slog det mig: jag glömde att lossa kablarna innan jag körde fram. Ja, jag drog av ABS-kabeln.

God jävla jul till dig hansi. Dumfan.

Hudlöshet

Jag är så märkligt hudlös när det kommer till vissa saker. I julklapp önskar jag att jag blir hårdhudad i stället.

Tillbaka i Sverige

Tydligen är det till imorgon alla ska längta, men det gör inte jag (annat än att det ska bli skönt att komma hem och sova). Jag längtar till den 28, då hon äntligen kommer hem. Jag är så mesig, men jag kan verkligen inte tänka på nåt annat. Dessutom kan jag inte sluta le.

[... och med den 28 menar jag ju så klart den 26. Är det för att det helt enkelt känns som att det är så lång tid kvar som jag skriver fel? Är det för att jag är rasande dagvill? Är det för att jag helt enkelt inte kan det här med datum?]

Hemma om ett dygn eller så

Nu står jag i hamnen i Travemünde, och vill bara sova. Det är märkligt så trött en blir av att köra när det är vinterväglag. Något säger mig dessutom att jag behöver vara ordentligt utvilad när jag kommer till Malmö, för det verkar inte vara ohalt.

... och så håller vi tummarna

för att allt flyter på som det ska så att jag hinner med färjan. Okej?

Det här med väder och trafik

Just nu befinner jag mig i Tyskland. Oftast flyter trafiken på fint, i alla fall nattetid. Det stora undantaget är om det har snöat, för då försvinner vett och sans hos folk.

Inatt körde jag från Duisburg till Travemünde. Eftersom det till en början var spegelblankt på vägen tog jag det lilla lugna (en lutning på 4% låter kanske inte så mycket, men det rullar på ganska bra, och i halka är det rätt läskigt), och puttrade på i kanske 60. Folk körde om i höga hastigheter som om det var sommar. Sen kom jag in i snön.

Jag provbromsade flera gånger (och fortsatte så lite då och då), och det var inte halt under. Det var alltså bara snö. Jag vet inte hur det är med dig, men jag kör långt mycket hellre på snö än på is. Det verkar jag vara ensam om, för helt plötsligt befinner jag mig i omkörningsfil, och kör om 20 långtradare i stöten. Min hastighet? 75, och då fullkomligen flög jag förbi den andra trafiken.

På vägen från Travemünde till Zwolle såg jag förresten i backspegeln hur en dragbil liksom blev omkörd av sin egen trailer. Det såg otäckt ut.

Kalastjugan, vilken grej!

Jag tycker att kalastjugan är årets finaste idé.

Jag sa det förresten.

Jag är så körd

Det är tur att jag inte är ensam om det. Sex dagar kvar.

En till att lägga på högen

Dygnet som gick mellan fredag och lördag eftermiddag var finast tänkbara. Jag tror ärligt talat att det inte finns ett smack som hade kunnat göra det bättre.

Bob Hansson är fantastisk

Bob Hansson säger det så jävla bra. Jag hörde dikten, och helvete om jag inte blir tårögd bara av att tänka på den.

Nu jävlar blir det åka av

- iPhonepostat

Två timmar kvar

kanske. Jösses.

Vad var det nu jag skulle göra?

Jag vet att jag har tusen saker jag borde göra, men just nu kommer jag inte på en enda. I stället sitter jag här med ett fånleende över hela ansiktet, och bara väntar. Jag är så töntig.

Ta ett djupt andetag, för här kommer den snart

De senaste dagarna har varit fantastiska. Tänk att vänja sig så snabbt vid att träffa någon, att på så kort tid få känslan av att det här - just det här - är så det ska vara. Det är fint.

Igår hängde jag i stort sett hela dagen med mitt allra nyaste nyförvärv när det kommer till vänner (ja, jag skriver "vänner", jag hoppar över kompisstadiet direkt med Liza), och det var så fint. Vi träffades för att äta lunch, och sen blev det fika, middag och bio av bara farten. Såna dagar är bra, när allt bara flyter på, och ingen har några andra tider att passa.

Jag märker att jag laddar inför det stora grå de vettlösa kallar "jul". Jag gillar att jag ska jobba lite, även om jag gärna hade jobbat över julafton också. Jag får vara glad att jag åtminstone jobbar fram till julaftons morgon.

På tal om glad så är det just det jag är. Jag är faktiskt glad mest hela tiden. Det kan bero på att jag har mycket att vara glad över, och faktiskt vågar tillåta mig själv att njuta av det (på tal om det borde jag ta bilen ut på en sväng :)). Livet är bra jävla fint!

En dåres försvarstal

Okej, jag erkänner: jag skäms lite över att jag kör runt i en sänkt BMW, men bara för att det känns som att jag borde göra det. Fanken, biljäkeln är skitsnygg och oerhört rolig att köra. Ja, jag borde egentligen vara en 23-årig snubbe från Järlåsa, och inte en 30-årig kvinna på Öfre slotts, men ändå. Lite ont i magen får jag när det enda jag ser är rynkade pannor och näsor, men faktiskt: jag är en stor flicka, och borde verkligen inte bry mig om vad folk säger. Ändå känner jag att jag måste försvara mig hela tiden. Fånigt.

Så, jag har en bil som mest lämpar sig för att köra raggarrundor på stan med, men gudars vad glad jag blir i kroppen av att köra den. Ska vi helt enkelt säga så att jag är väldigt nöjd med min bil, och att jag inte behöver höra en gång till att jag kanske borde ha köpt nåt vettigare, nåt vuxnare, nåt mindre "hej, jag är en ung grabb från landet som tycker att det är helfräckt med en sänkt BMW"? Bra! :)

För övrigt är bakhjulsdrift sjukt läskigt till en början, men ruskigt roligt efter bara en liten stund. Jag har sällan suttit och skrattat högt när jag har kört, åtminstone inte åt själva körningen. Nu gör jag det. Jag har aldrig fått leka förr. :)

Blir det bättre än så?

Att, kall efter en natts körning, få krypa ner i en uppvärmd säng är tämligen oslagbart.

"Det är inte en bil. Det är en BMW"

För några år sen hörde jag två snubbar stå och prata om lite allt möjligt, bl a bilar. Efter en stund hörde jag följande komplimang, med påföljande svar:

- Jag såg att du hade köpt en ny bil? Jävligt fräsch!

- Du. Det är inte en bil. Det är en BMW.

Numera kan jag svara samma sak, om någon kommenterar min bil (ny för mig, gammal för omvärlden). Ja, jag har köpt en BMW. Den har grönmetalliclack, och grön inredning. Det är en dieselbil, och så jävla trevlig att köra (trots att den är sänkt). Ja, jag kör en bil som vanligen körs av grabbar i 20-årsåldern, men jisses så snygg den är!

Jag har en egen bil. Det är så jävla vuxet.

Jag är verkligen inte sugen på jul

Hur jävla trevligt vore det inte att ha julen avklarad redan, och kunna koncentrera sig på ett nytt år med nya möjligheter och spännande grejer? Som sagt: ge mig slutet på december, ge mig början på januari!


- iPhonepostat

Två själar, en tanke

Att avsluta varandras meningar, t o m när de avslutas på ganska oväntade sätt, är ganska lustigt, och trevligt. Det ger liksom en känsla av att vi är, och tänker, ganska lika. Bra där.

Att hänga med Lukas har sina sidor

Idag har jag fått två mattor, en filt, ett par byxor, en t-shirt, ett armband samt hela armarna nedkräkta av Lukas. Vidare har fina lillasyster Sophie (mot betalning bör tilläggas, jag är ingen slavdrivare) sorterat mina tre garderober. Nu hittar jag mina kläder! Allt som allt har jag haft en kalasdag, med bara ett och annat som har stört. Ja, t ex att det inte snart är onsdag.

F ö vore det fina fisken om du kunde hålla tummarna att den finns kvar på lördag. Jag vill ju ha den!

De där fina dagarna igen

Helgen som gick var den finast tänkbara. Kroppen är full av värme och lycka, och allt känns bra.

Nu hoppas jag att det blir onsdag snart, och att julen sen rusar förbi. Ge mig slutet på december, ge mig början på januari. Ge mig lycka i dess renaste form!

Så jävla tråkigt

att kolla på när garderober ska rensas. Lukas är smart, och sover i stället.



- iPhonepostat

Lukas

- iPhonepostat

Samma julklappstips som förra året

Köp dina julklappar i Unicefs gåvobutik vetja! Julklappar till de personer som behöver det allra mest, kan det bli bättre?

Mer musik jag gillar

För några dagar sen hörde jag den här på holländsk radio. Jag gillar den, skarpt.

Pax

Det fanns inget ord jag hellre ville höra än det. Jag hoppas att det betyder det jag tror?

Idag är det precis ett år sen

som Anneli ringde och berättade. Fortfarande vill jag ringa Carina varje dag, och det händer att jag kommer så långt som till att plocka upp telefonen. Varje gång gör det ont, varje gång känner jag att hon fattas mig.

Jag har nog skrivit det förut, men jag saknar henne t o m ännu mer när jag är glad än när jag är ledsen. Jag vill att hon ska vara här, och vara en del av mitt liv, och glädjas med mig. Jag får försöka göra mina andra systrar mer delaktiga helt enkelt, för gudarna ska veta att jag (trots att jag är väldigt dålig på att säga det) älskar dem så det gör ont i kroppen. De är det finaste jag har. Troligtvis tycker de förstås nu att jag är oerhört påfrestande när jag tjatar hål i huvudet på dem om att jag är förälskad, men förhoppningsvis kan de stå ut med det. Annars få de helt enkelt bara humma med, samtidigt som de tänker på annat (för nej, jag kommer nog inte att ge mig än på ett tag).

För övrigt håller jag på att försöka lära mig att lyssna på Kents Utan dina andetag utan att gråta. Det går sådär.

Tänk att längtan

kan ta sig rent fysisk form, att det liksom draaaar i hela kroppen. Märkligt.

Jag testade bromsarna igår

Att komma i god fart på en huvudled, och se en tankbil svänga ut framför en från höger, det är faktiskt inte roligt alls. Som tur är har jag ju bra bromsar, så jag fick stopp på bilen med säkert en meter till godo. Hade det varit halt hade jag inte suttit här i Klevshult idag.

Hanna Hellquist sätter ord på det

Jag läser en text av Hanna Hellquist, och plötsligt inser jag att hon har satt ord - enkla, lättförståeliga ord - på en företeelse som har gnagt mig länge. Hon skriver att hennes vän Johanna har en kropp som skulpterad i vispad grädde, och skriver om "kvinnor av Johannas kaliber", så egentligen kanske det inte är samma sak? Men jo, det är det. Även när det kommer till en kvinna som mer ser ut att vara kanske inte så mycket skulpterad så mycket som tillyxad, och inte i vispad grädde utan snarare ... äh, jag vet inte.

Hur som helst: samma sak som händer den undersköna Johanna i vit-guldig kreation händer halvsnygga Hanna, i arbetskläder. När män kommer fram till mig på färjan, eller halvskriker nåt över restaurangen, eller ställer sig i vägen i korridoren för att hinna ta sig en ordentlig blick på mig; då lyfter de också benet och kissar på mig. Som Hellquist skriver: det är inte ett ragg, det är ett återställande av ordningen. Jag ska inte tro att jag kan gå runt och känna mig som vilken chaufför som helst.

När jag åkte över med färjan senast hann jag bli förolämpad två gånger på vägen till receptionen. Det är ingen lång bit, och ändå hanns det med ett "kan verkligen lilla du köra så stora saker? Höhö, du kanske gillar att köra andra stora saker också? Höhö.", samt ett "men var har du karln då?" (för alla vet ju sen långt tidigare att lastbil körs med kuken, och har en ingen så behöver en uppenbarligen en karl som kan köra åt en). Ibland blir jag så trött.

Det jobbiga är att jag känner mig allra tryggast och minst uttittad när jag har en manlig kollega med mig. Då sticker jag inte ut så förbaskat, och många tror säkerligen att jag bara är ett bihang. Kläderna kan säkert förklaras med att jag är lite gullig och klär mig i Scaniakläder för att min oh så store och starke snusspottande karl är inbiten Scaniasnubbe.

Nu viker jag från ämnet, fast inte helt. Det handlar fortfarande om samma sak: ett sätt att hålla mig på plats.

Det är inte utan att en ibland förstår Bella.

Okej, jag är en tönt

Jag vet som sagt inte längre vad jag gillar för att det är bra, och vad jag gillar för att jag hör det så ofta. Här är ytterligare ett exempel:

Det är skittöntigt att gilla Milow, jag vet. Å andra sidan, har jag nånsin backat från nåt för att det är skittöntigt? Jag måste erkänna att jag, varje gång jag hör den här låten, höjer volymen och sjunger med. Ha!

... och helt plötsligt blev Jingle Bells uthärdlig

Dagens tips nr 2:

Tänk inte. Känn!

Dagens tips:

Om du vill använda ditt nya mobila bredband (eller som det också heter, bredbar mobil), men inte starta en helt ny månad (eftersom jag inte kommer att vara i Tyskland så vansinnigt mycket just nu tyckte jag att det kunde vara lämpligt att inte starta en 30-dagarsperiod just idag) kan du använda de fria dagarna du fick med modemet. Om du ska göra det, är det smartast att börja med att slå av Airport. Annars kommer du att slösa bort både tid och tre surfdagar, bara för att du inte fattar varför den inte kopplar upp.

Som om natten inte var tillräckligt mörk och läskig

Jag har börjat lyssna på Joe Hills 20th Century Ghosts, och hittills gör den mig inte besviken. Ja, det kan tyckas puckat av en skrajsen brutta att lyssna på sånt, ensam i en lastbil mitt i natten; och det är det. Icke desto mindre är det en vansinnigt bra idé. Det är lite som huvudpersonen i den första novellen säger, det är sällan en råkar på skriven skräck som känns ny och fräsch. Jag gillar't.

Surfin' US... nä, Germany

Håhåjaja. Jag har äntligen tagit mig för det där jag har funderat på länge: skaffa ett tyskt mobilt bredband. Det blir så löjligt dyrt att surfa på de få hotspots som finns, och det är inte så lätt att passa in sina raster så de hamnar på ställen med internetcaféer. Så, idag tog jag bussen till Lübeck, och införskaffade ett styck modem, och fyra vouchers så att jag klarar mig ett tag. Nu jävlar ska här surfas! :)

Nu är det dags att äta lunch, och sen sova några timmar till. Mitt huvud är fullt av snor, och jag vete fanken vem som petat in det där. Taskigt gjort är det i alla fall.

... men jag lämnar ändå Sverige med en fin känsla i kroppen.

Vi ses snart igen!

Snart precis ett år sen

och det går inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Jag vet att hon hade gillat att se mig så här glad, och hon hade definitivt tyckt om den som gör mig så här glad. Det är en lite märklig kombination av känslor just nu. Jag tror att det är enklast att beskriva det som sorgsen lycka.

Mot Sherwoodskogen! (Ja, Holland åtminstone)

Torsvik blir verkligen inte mer spännande med tiden, hur jag än vrider och vänder på det. Nu är det strax dags att åka härifrån (yay!), jag ska bara pallra mig in för en kopp kaffe.

Jag är fortfarande på strålande humör, trots gråvädret. Jag har solsken i magen, och då funkar allt.

These go to eleven

Jag är så sjukt sugen på att se "This is Spinal Tap", det var så länge sen. Jag måste köpa den till mig själv i julklapp tror jag.

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...

Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?

Nigel Tufnel: Exactly.

Marty DiBergi: Does that mean it’s louder? Is it any louder?

Nigel Tufnel: Well, it’s one louder, isn’t it? It’s not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You’re on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you’re on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?

Marty DiBergi: I don’t know.

Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?

Marty DiBergi: Put it up to eleven.

Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.

Marty DiBergi: Why don’t you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?

Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

Jag vimsar nog mest

Imorgon bitti (tidigt tidigt) ska jag jobba igen. Jag ser fram emot att åka till Holland igen, det var löjligt länge sen nu. Det ska bli spännande att se om alla vägbyggen är kvar, eller om några är avslutade. Jag längtar till att få köra på färjan, och veta att jag är på väg. Jag längtar efter att köra av färjan, och dundra ner mot Holland mitt i natten när det bara är andra lastbilar ute. Jag ser fram emot att sova i bilen, det är lite som att sova i en väldigt ombonad koja.

Nu när klockan är ganska mycket så borde jag kanske redan vara klar att åka till Södertälje (jag sover där i natt, det är så fasansfullt trist att kliva upp löjligt tidigt när det är blött och kallt), men det är jag inte. Jag har tvätt på tork, jag har inte handlat, och jag har inte lagat mat. Vad har jag då gjort? Tja ... jo, jag och David har köpt en present till Lena (måhända en väldigt trist en, men praktisk), det är väl egentligen det enda halvvettiga.

I övrigt har jag mest vimsat omkring och varit märkligt frånvarande. Jag glömde att lägga in tvättbollen med tvättmedel i maskinen, jag glömde att slå på fläkten i torkrummet, jag plockade fram mjölk till kaffet men glömde den framme eftersom jag inte ens kom ihåg att slå på kaffe ... Men det är okej. Det gick att stoppa maskinen, kläderna kommer att hinna torka ändå, och jag klarar mig utan kaffe en liten stund till. Jag går mest runt och ler. Det är nog bra att jag ska jobba och koncentrera mig på annat ett tag. Ja, jag ser fram emot att jobba (som sjutton faktiskt!) men för en gångs skull skulle jag faktiskt inte ha jättemycket emot en kortare tur. Å andra sidan, det finns tid att träffas sen.

Jag vill nog faktiskt mest upplysa dig om att jag är glad.

Om jag ler bredare kommer mina mungipor antingen att mötas på bakhuvudet, eller hamna utanför ansiktet

Den vackra och fantastiska, hon som får mig tyst och pirrig och babblig och varm och får mig att känna mig fantastisk: hon tycker om mig också.

Loney Dear och Ed Harcourt

Igår kväll var jag på konsert med David i Filadelfiakyrkan. Vi skulle se Ed Harcourt, det var allt vi visste. På biljetten stod det ett par bandnamn till som ingen av oss kände igen, men kom igen, hur illa kan det bli? Svaret är: inte illa alls. Jävlar så bra allt var!

Förresten, hur kommer det sig att ingen har upplyst en stackars hansi om Loney Dear? Taskigt gjort. Nu har jag lyssnat en massa på Spotify, men det är nog som David säger: inget kan toppa liveframförandet. Jag var helt tagen.

Ed Harcourt är förresten kung.

hansi - nu med fjärilar i magen

Jag är upp över öronen förälskad.

Jösses.

Jag är trött som ett djur,

frågan är bara vilket? Jag tippar på ett litet litet murmeldjur kanske, eller kanske en utarbetad bäver.

Nu är jag inte trött för att jag har arbetat så hårt (tvärtom nästan!), utan för att jag varit vaken hela natten. Det var förvisso för att jag jobbade, men inte så hårt. Ord ord ord: dags att sluta svamla och stupa i säng i stället.

Den inplanerade lunchen får ställas in, för jag tror inte att jag kommer att vara kontaktbar vid den tiden.

På hal is i Småland

På vägen ut från tvätten i Klevshult släppte greppet. Det var läskigt av bara sjutton, men lite roligt också. Ja, jag tog det lugnt, och ändå gled jag i sidled en smula för nära kanten. Det är kanske dags att börja förbereda sig mentalt för hala vägar helt enkelt.

Mest vill jag att natten ska gå så att jag kommer hem nån gång.

När sömnen flyr mig

(men inte i nån bitter plåga, tvärtom!) får jag helt enkelt passa på att äta mat, lyssna på musik och bara njuta av att vara tillbaka på jobbet, och ha en gladkänsla i hela kroppen.

På tal om att vara tillbaka på jobbet: jag har verkligen längtat efter att köra den här bilen. Okej, kanske inte just just den här, det skulle gått lika bra med dess syster också. Fördelen med den här (och den andra) är att den har ett aux-uttag, så jag kan koppla in min iPod, och lyssna på den musik jag vill. Det är klart mindre meckigt än att hålla på att byta skivor hela tiden. Dessutom kan jag nu, när jag sitter och har dygnsvila och slösurfar, lyssna på Spotify. Jag lyssnar på samma spellista om och om igen, och utökar den med ett par låtar i taget bara. Jag är sjukt enkelspårig (men det kan ju inte komma som någon överraskning för nån).

Nackdelen med den här bilen är att den luktar röv. I kid you not, hela bilen stinker askkopp. Jag misstänker att nån har tokrökt i bilen, och sen tejpat igen alla springor för att röken ska få bästa möjliga möjlighet att verkligen sätta sig. Så, här sitter jag med huvudvärk, och en avskyvärd stank. Mitt hår luktar illa, mina händer stinker, mina kläder osar. Det ska bli så skönt att ställa den här bilen, även om jag inte riktigt gillar att lämna över en bil i taskigt skick.

Nu är frågan: kaffe på maten (eller snarare efter maten), eller strunta i det och försöka somna om på stört? Maten förresten, jag håller med Linus: både vårrullar och jordnötssås är solklara risfaktorer. Dock håller inte restaurang Hamn & Peppar med, de slänger glatt med pasta. Det funkar så där. De gjorde dessutom i ordning en portion som hade gjort en rallare andlös. Jag har ätit och ätit, och ändå är det bara ena hörnet som ser rört ut. Å andra sidan, jag har ju mat så jag klarar mig hela vägen hem. :)

Vid 20 hoppas jag att min trailer kommit in, och då är det dags att rulla tillbaka mot Södertälje. Håll tummarna för torra vägbanor och lite trafik!

Förresten

så slår fyrverkerier krona och fågelsång med lätthet, vilken dag som helst.

Jag tror

att jag kanske möjligtvis har skäl till att vara glad. Har jag det?

Har jag nämnt att jag är på bra humör?

Det är jag i alla fall.

Ibland undrar jag hur Gösta har det.

Ibland saknar jag nattaffischering och tapetklister

Jag borde göra en massa saker, men som det stod på en Loesjeaffisch för många år sen: disken kan vänta (eller var det "[...] får vänta"?).

Jag försökte hålla mig vaken

I kväll ska jag jobba igen. Det är alltid lite svårt att gå från ledig till att köra natt, inte minst för att det är så svårt att sova igen tid (vilket jag har hört inte går ens efter. Borttappad sömn är borttappad, och så är det med det.) innan det är dags att åka. Ett gammalt, hyfsat beprövat knep, är ju att vara vaken länge natten innan, och på så sätt vända dygnet fel. Vi kan säga så här: det funkar dåligt för mig. Jag hade sällskap på msn till strax efter 01, och släckte en halvtimme efter det nånting eftersom jag var så rasande trött. Jag var på strålande humör, och tänkte att nu, nu kommer jag att kunna sova länge.

Min kropp är ju inte som andra, det vet vi ju redan. Idag tyckte min kropp att sova länge, det är fram till 06. Jag tog mig ett allvarligt snack med den ("bara för att du är glad betyder det inte att du slipper undan att sova. Tillbaka till sängen, marsch pannkaka!"), och så där har vi hållit på hela morgonen. Till slut lyckades jag sova fram till strax efter 09, vilket inte är helilla. Lyckas jag sova nån timme strax innan jag åker i eftermiddag ska det här gå kalasfint. Troligtvis kommer jag att vara på glatt humör när det är dags att rulla ut från Södertälje, och med en gladkänsla i magen är det lätt att hålla sig vaken. Jag vet fortfarande inte om jag har rätt att känna så här, men ärligt talat: jag har inte tålamod nog att fundera över det just nu. Jag är glad, och oavsett anledning tänker jag fortsätta med det så länge det bara går.

Musik

Jag fick hjälp av David att installera Spotify på min andra dator. Jag vet, det är egentligen inte så svårt att göra själv, om det inte vore för den lilla detaljen att jag kör Ubuntu på den. Det är tur att jag har David, mannen med världens största tålamod (vi ska inte glömma att det var han som lärde mig köra bil, något som då såg ut att vara en utmaning värdig vilken superhjälte som helst. Thunder kanske.) till min hjälp.

Nu kan jag slösurfa samtidigt som jag vill lyssna på min magnifika spellista på Spotify, utan att behöva stå vid stereon. Vilken lyx!

Bara de riktiga orden

Det här med ord är svårt. Jag har inga ambitioner att uttrycka mig särdeles vackert, eller ens väl alla gånger. Dock önskar jag ibland att jag kunde vara mer tydlig.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" brukar det ju heta, och jag vete sjutton om det inte stämmer. Är jag så dålig på att uttrycka mig för att jag inte har tänkt färdigt, eller är det för att jag inte vågar tänka vissa tankar helt ut? Hur som helst så stör det mig ibland att jag inte kan vara rakt på sak, utan måste tassa runt och inte (viljakunnavåga) säga eller skriva något som kanske skulle lämna mig sårbar.

Egentligen ... egentligen skulle jag vilja kunna uttrycka mig vackert, men ändå med substans. Jag skulle vilja använda bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång. Till dess jag finner modet att ens försöka, gör jag det jag gör bäst: babblar.