Med gladkänsla i magen, och en längtan till tisdag

Jag är på så fantastiskt gott humör. Kombinationen trevlig ledighet, och nära förestående jobb är nog svaret på varför.

På tisdag ska jag jobba igen. Det är på tiden.

Skylt

Vad står det på din?

hansi - huligan på cykel

Idag cyklade jag ner på stan för att köpa lite småsaker, och för att komma ut lite. Väl nere kom jag på att det var julmarknad, och alltså en galet dålig idé att ens fundera på att strolla runt lite avslappnat. Nej, snabbt in och ut, det var planen. Så, sagt och gjort, jag var snabb som en vessla och utförde mina ärenden på rekordfart. När jag sen skulle hem (med omväg runt Lutis) kom jag med god fart ändes ån, på cykelvägen. Hupp! så dyker det upp en gubbe som bara traskar rätt ut. Han var på intet sätt ens i närheten av ett övergångställe, han fann det nog bara för lämpligt att kliva ut just där och då eftersom han ville över. Ja, jag cyklade in i honom.

Han dog inte, jag dog inte; däremot så blev han så klart smutsig. Han började yla i högan sky om huliganer och kemtvätt av kostym, och vände sig mot den polisman som så lägligt stått precis bredvid. Polisen tittade oförstående på gubben som var högröd i ansiktet och krävde rättvisa, och sa "Du får nog faktiskt skylla dig själv som går rätt ut i cykelbanan utan förvarning.". Sen vände han sig mot mig och sa "Du kan cykla vidare om du vill, jag fixar det här.", så det var just vad jag gjorde. Ibland är sånt här det mest rafflande jag är med om på en hel dag.

Förresten

så funderar jag på om mina grannar snart kommer att tröttna på att höra "Because the Night" med Patti Smith. Det är deras problem i så fall.

Älskade Carina, jag saknar dig så himla mycket

Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.

Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).

Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).

Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.

Jag samlar de bra dagarna på hög

Det kommer att komma dagar då jag behöver komma ihåg just den här känslan. Samlar jag mina fina dagar på hög vet jag var jag ska leta.

Det händer att jag förvirrar

fler än bara mig själv. För det ber jag om ursäkt.

Hjärtat: i halsgropen eller på ärmen?

Jag är tydligen inte så lättläst som jag trodde. Jag går här med hjärtat på ärmen, men envisas jag med att gå med händerna på ryggen kanske det skyms.

Hittills går det förvånansvärt bra att vara ledig. Vi får väl se imorgon.

Jag ska sluta klaga

Jag ska sluta klaga så förbaskat på mig själv, för jag är faktiskt ganska bra. Jag är inte bra på allt, och mycket av det jag är bra på är jag inte jättebra på, men ändå. Jag är halvsnygg i motljus, dessutom har jag vänner och systrar som är alldeles fantastiska. Ja, jag kan köra lastbil också, vilket kan vara min ballaste skill evah.

Nu ska jag gå ner på stan och hämta ut den ljudbok jag har beställt, dricka kaffe, lämna tillbaka böcker på bibblan, och hämta ut de tavlor jag köpte för ett tag sen. Jag hoppas att de är inslagna på nåt sätt, annars blir de blöta på vägen hem, och det är ju helt klart obra.

Jag har förresten plockat fram min andra dator, och jag känner mig helt vilse. Jag är tydligen helt macifierad, för jisses vad krångligt Ubuntu kändes. :)

Det här med att träffa folk

Jag är inte så bra på det här med folk. Jag är inte bra på att boka in dem, och jag är inte bra på att träffa dem. När jag väl träffar dem är jag kass på att läsa och tolka dem. Jag önskar att folk kunde gå runt med skyltar om vad de förväntar sig, känner och tycker. På så sätt skulle en inte behöva fundera och försöka tolka så förbaskat. Det min vän, det är nämligen inte min starka sida.

Det här med att boka in förresten: jag är ledig en vecka nu, och Poff! så blev schemat fullt. Jag gillar det som fan, men det leder direkt till att det är vissa som inte får plats, och gissa om det känns störigt att säga "tyvärr, jag är uppbokad hela veckan. Nästa gång jag är ledig kanske? Nej förresten, jag ska se Ed Harcourt i Stockholm då (yay!), och sen börjar jag igen söndag morgon. Nästa gång efter det kanske?". Dessutom, min vana trogen så dubbelbokar jag till förbannelse. Nu har jag fått säga nej till en sak som jag sett fram emot, bara för att jag har hybris och tror att jag kan hålla saker i huvudet. Jag borde ha däng, och skaffa en kalender, förutom den i telefonen (som jag uppenbarligen inte använder) och den i datorn (som jag använder ännu mindre). Shame on me, snart har jag inga kompisar kvar (och nya är inte att tänka på, för jag minns fan inte hur en gör).

Jag är ledig en vecka

och faktiskt, det är lite mitt eget fel. Jag skulle egentligen jobba igen på fredag, men lät en av mina kollegor ta den körningen i stället. Just nu känns det faktiskt ganska skönt, men så har jag varit hemma i mindre än 12 h också. Vi får se hur det känns imorgon.

Nyklippt (har vi hört den förut?)

Jag är förresten nyklippt, och jag lät Malin leka lite. Jag gillar't.

Jag har saker att säga

men inga ord att uttrycka mig med. Jag ska ge mig ut på Blocket och leta, nån-jävla-stans måste det ju finnas några till salu?

Det dröjer till Gröna Lund öppnar

Jag kom på en sak till som var så rasande bra med den kollega jag åkte samtidigt som sist: när vägen är guppig (t ex när en kommer från Travemünde, och svänger med A1 vid Stillhorn) tycker han också att det är fenomenalt roligt att höja stolen till max, ställa in den på maximal fjädring, och lyfta på fötterna. Jädrar vad det studsar! Det är lite som en (i och för sig ganska mesig) variant på karusell. Jag gillar't skarpt, och det gör han också. Jag tycker om när folk förstår att ta tillvara de små nöjena i livet.

Visst, nu äter jag inte kött

men ibland kan det vara bra att läsa hur en ska tillaga det ändå. Eller?

Jag är hemma nu

och jag borde verkligen städa.

I övrigt har veckan varit bra, jag har tillbringat mycket tid i sällskap av en för mig ny kollega, som gör en oerhört bra imitation av Hans af Klas. Vi har dessutom samma slags humor, och tycker likadant om ruskigt mycket. Dessutom blir vi kissnödiga ganska precis samtidigt, så pauserna passar perfekt. ;) Ja, jag har haft en fantastiskt trevlig arbetsvecka, t o m trevligare än i vanliga fall.

Nu ska jag pallra mig upp och försöka hitta energi till dagens göromål. Kaffe och frukost kan kanske hjälpa, eller en stor dos av P3-humor. En kombo kanske är bäst?

Höll du tummarna?

I sa fall gjorde du ett förjävla bra jobb! Halsontet gick tillbaka, huvudvärken spökar bara en liten smula. Nu gäller det bara att lura ut varför mina händer och knän skakar sa förfärligt (jag har ätit, jag har druckit, jag har sovit), i övrigt mar jag prima perfekt.

Håll en tumme eller tre

för att det inte är nåt slags influensa på väg, snälla? Jag sitter här med värkande huvud (jag har druckit, jag har ätit, jag har sovit), och en hals som sakta men säkert börjar tjocka igen. Det bådar inte gott.

I övrigt är saker ganska kalas, förutom att jag fick hjärnsläpp imorse när jag kom till Travemünde, men det löste sig ändå. Nu sitter jag vid en mack strax utanför Zwolle, och har just fått reda på att jag ska ta min dygnsvila här i stället för i Zwolle (annars hade jag fått vänta 20 min till, sen åka för att släppa av trailern, och sen ställa mig på vila där), vilket inte är mig emot på något sätt. Visst, nu kan jag inte knalla in till stan för att äta middag, men det hade jag nog inte pallat ändå. Jisses, dags för hansi att äta, kissa och sen bädda ner sig. Med en värmare på för fullt så borde jag klara att hålla mig hyfsat okall.

Jamen jävlar, det kan bli bra det här

Jag är 30, men funderar och fungerar som vore jag 15. Jag kan inte skylla pa PMS för evigt.

Jag sitter i Cloppenburg, nöjd och glad över en bra andra dag pa jobbet. Det är sa härligt att vara tillbaka. Dessutom, idag fick jag lossa och lasta själv (och med själv menar jag att jag fick halla pa med spännband, bräder och kapell, men inte truckkörandet saklart), vilket var alltför länge sen. Jag har saknat det som sjutton. Astrid, om du läser det här: jag fick mitt bliralldeleslyckligikroppenav-ljud *10! :) (Ja, det är nagat sa nördigt som smällen när en öppnar spännaren pa riktigt hart spända band, t ex pa hytt-trailers. Nej, jag har aldrig sagt att mina lyckliga stunder kommer ur samma sak som för er andra. ;))

Nu ska jag förvalta mina resterande 24 surfminuter väl, och sen släntra tillbaka till bilen (som star pa bästa möjliga plats: nära macken med toa, och nära internetcaféet och flipperspelen. Dessutom är det bara att köra rakt ut (savida folk inte har parkerat som darar sa klart), sa jag borde kunna slippa risken att plocka en spegel eller tva pa vägen ut. Joy!

Jag är så löjligt PMS:ig

Jag funderade härom dagen varför jag var så jävla ... seg i huvudet, och gråtig. Sen slog det mig: PMS, som vanligt. Jag passerade en olycksplats i höjd med Skånes Fagerhult, och blev alldeles gråtfärdig. När jag sen mötte tre ambulanser och två brandbilar började tårarna rinna. Jag vet ju inte att någon var skadad (eller ännu värre, död), men bara tanken på det gjorde mig alldeles ledsen i hela kroppen. Det är klart att jag bryr mig även utan att vara PMS:ig, men jag börjar inte gråta i vanliga fall. Klart obra grej det här.

Jag håller med det Jenny skrev på Facebook: det borde finnas ett kontrakt där en dyrt och heligt lovar att inte skaffa barn, och då kunna bli av med allt vad mens och sånt heter. Jag skulle skriva på på stört.

Att jag dessutom glömt min menskopp hemma gör faktiskt inte saken bättre, jag lovar. Tamponghelveten ...

Jobb!

Sådärja, rasten avklarad. Fifan vad jag har saknat det här!


- iPhonepostat

Favorit i repris

Sju sorters apa!

Uppe innan tuppen

Det här mina vänner, är inte tiden hansi vill kliva upp om hon är hemma. Uh-uh.

Men nu: jobb! Förhoppningsvis går PMS:en över, och jag blir lite gladare och piggare. Om inte annat så lär körandet hjälpa till. Jösses som jag har saknat det.

Feghansi

Vissa tycker att jag är tuff, men det är inte sant. Jag är rädd hela tiden; rädd för att göra fel, för att vara ful, för att såra, för att göra fel intryck, för att inte göra intryck alls, för att tyckatänkakänna.

Fast, ibland är jag lite tuff också. Ibland.

... och för tydlighets skull:

Kodordet i det här inlägget är alltså man (men kan bytas ut mot kille/snubbe/grabb/pojke, eller annan valfri synonym för person av hankön).

Ja, så att vi alla vet vad vi snackar om här.

Nej du

Nu har jag varit hemma för länge. I stället för att kunna ta tillfället i akt att göra nåt vettigt sitter jag bara här och glor. Det finns ju liksom tid över att göra nåt vettigt sen, för jag är ju ändå ledig. Kontentan är alltså att jag, när jag är ledig lång tid i stöten, gör ännu mindre än jag gör när jag är hemma korta stunder. Obra.

Dags att styra upp det här, eller vad säger du hansi?

Jag gillar den

Jag gillar den här. Jag vet inte varför, men jag gör det.

... men när du blir stor kommer du att förstå

Det finns människor som är omedelbara. De är fyllda av energi, och är positiva och lyckliga, och ser en på riktigt. Det finns folk som alltid verkar genuint glada, och som alla vill leka med. Jag är inte sån.

Jag är inte omedelbar. Jag är inte fylld av positiv energi som svämmar över alla brädder, snarare är jag en lite småsur brutta med bister uppsyn, och som pratar för mycket och skrattar för högt. Det betyder på intet sätt att jag inte går att tycka om, det är bara det att det tar ett litet tag. Jag är det som på engelska kallas en acquired taste (vad kan det tänkas heta på svenska, förvärvad kanske?).

Jag är som fetaost, oliver, kapris, mögelost, Dr Pepper och jelly beans med popcornsmak tillsammans, helt enkelt en person (här tänkte jag skriva "med mycket smak", men det vore ju kanske att ta det ett steg för långt, med tanke på vad jag har i skivsamlingen) som det tar ett tag att lära sig tycka om. Jag är helt enkelt något som det mest är vuxna som förstår charmen med, och definitivt inget för små barn.

Jag är inte omöjlig att tycka om, jag kräver bara lite tillvänjning.

David

Jag tycker förresten att det är härligt och bra att inte en själ är förvånad. Eller ja, "det här med David var ju förstås förvirrande" är en kommentar jag har fått, men det är kanske inte så konstigt.

David är ett stort, fantastiskt och underbart undantag. Jag ångrar ingenting, och gudarna ska vet att jag älskar den mannen alldeles oerhört mycket fortfarande. Han är det bästa som har hänt mig, och utan honom skulle jag inte ha vågat någonting. Jag har David att tacka för i stort sett allt jag är och har, och jag är så väldigt glad att han fortfarande vill vara en del av mitt liv. Han är den enda man jag någonsin varit vansinnigt förälskad, och himlastormande kär i, och troligtvis kommer han att förbli det stora undantaget för alltid.

Och du David, om du skulle råka läsa det här: du är fantastisk, och den allra finaste människa jag känner. Med risk för att låta alldeles överjävligt corny (vilket egentligen inte alls passar sig för en truckflata): jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag hoppas att du alltid vill vara en del av mitt liv.

Vad gör jag här?

Igår ringde jag den person på kontoret som har hand om schemat, bara för att försäkra mig om att det var torsdag morgon kl 06 jag skulle åka.

- Nej, du ska inte jobba imorgon.

- Va?

- Du åker inte förrän på söndag.

- Men ... va? Hur kunde jag ha fått för mig att det var imorgon jag ska åka då?

- Du skulle ha åkt imorgon, men det är ändrat. Jag trodde att jag hade ringt dig?

Och visst, han ringde mig i fredags, för att fråga om jag kunde jobba natten mellan tisdag och onsdag, men eftersom tisdagen var den enda dag jag hade planerad sen länge tackade jag nej. Tisdagen var det enda han pratade om då, och absolut inget om schemaändringar.

Du känner mig, inte sant? Du vet hur jag är just nu. I stället för att sitta i en lastbil och vara nöjd och glad, sitter jag hemma och surar. Jag har varit ledig alldeles för länge; dessutom hade jag, om jag fått reda på det här säg i ... fredags? faktiskt kunna göra nåt mer av min ledighet. Men nej, jag ska försöka att inte vara bitter och stingslig, utan komma på nåt vettigt och bra att fördriva tiden med. Idag ska jag t ex spela biljard, bara en sån sak. :)

Nej, ingen är förvånad

Så länge jag kan minnas nästan, har folk sagt "Hanna, du som är feminist tycker väl [...]?", "Hanna, du som är socialist [...]?", "Hanna, du som är flata [...]?", "Hanna, du som är vegetarian [...]?". Det blir lite tröttsamt i långa loppet.

Dessutom äter jag ju fisk, så vegetarian kan jag ju inte gärna vara.

Första, andra, tredje - pang! ett bra intryck!

Nu ett tag har jag funderat lite över det där att inte bli igenkänd, inte ihågkommen. Jag skrev om det i april 2007, och det är fortfarande lika sant. Nu har jag ju blivit en lite gladare och positivare människa sen dess, och har kommit på att det kan vara bra att inte bli ihågkommen. På så sätt får jag ju chansen till det där som för övriga människor är så vansinnigt sällsynt, d v s en andra (eller tredje!) chans till att göra ett bra första intryck.

Fina dagar? Jag samlar på dem.

Idag var ytterligare en sån där alldeles extra fin dag. Vädret var vackert - sol och kyla i en perfekt kombination - och mitt humör var bra redan tidigt på morgonen.

Ja, jag kom för sent när jag skulle träffa Lisa, men det var för att jag hade glömt bort att tiden var ändrad (samt för att jag fortfarande inte verkar kunna klockan). Vi åt lunch på Barista, och fan vad jag har saknat att hänga med Lisa. Efter att ha lånat ut min cykel (varför ska den stå oanvänd när jag jobbar?) promenerade jag till tågstationen. Jag hade ingen tid att passa på ett bra tag, så jag tog det lugnt (och passade på att köpa Star Wars-strumpor på vägen). Utan att ha planerat det, kom jag precis i tid för att hinna köpa biljett och i lugn och ro sätta mig på tåget.

Väl i den kungliga huvudstaden var jag lite villrådig: hur skulle jag fördriva tiden på bästa sätt? Svaret stavas skivor, 10 st för att vara noggrann. Ett par böcker inköptes av bara farten, det är ju sånt som bara händer.

Strax efter fyra kom mitt fikasällskap, och jag tror att jag lyckades hålla mig förhållandevis sammanhängande i talet, även om jag vet att jag svamlade lite emellanåt. Det är sånt en får ta helt enkelt, det är inte lätt att vara redig hela tiden. Förresten har jag blivit sjukt dålig på att träffa nya människor, så jag var väldigt nervös för att göra ett kasst första intryck. Det är inget att vara nervös över egentligen, för det gör jag nog vare sig jag vill eller inte. Förhoppningen brukar ju vara att få göra ett bra andra intryck i stället. ;)

Efter en trevlig fika följde en liten stunds väntan, och så kom han äntligen: mannen för dagen, Jens. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat honom (jag visste att det var mycket, men inte så mycket), och sånt är alltid lika fånigt. Kom igen, det är inte som att vi bor i olika ändar av landet liksom, så svårt borde det inte vara att kunna ses. Middagen var oerhört trevlig (och god), och jag upptäckte att jag bara satt och fånlog. Gudars vad jag omger mig med fina människor!

På vägen hem kom dagens enda mörka ögonblick, och det rörde egentligen inte mig. Jag stod i gången på tåget, och väntade på att det skulle komma in till perrongen. På samma tåg var det ett gäng utbytesstudenter, lagom tjattriga och glada. En av personernas mobil ringer, och hon svarar. Jag ser hur hennes leende försvinner, som om nån helt sonika har slitit bort det. Jag blir alldeles kall i magen: hon har fått ett dödsbud. Jag tar ur lurarna ur öronen (ja, jag ville höra, fastän det inte var min sak alls), och mycket riktigt: det jag förstår av hennes franska är att hennes pappa har dött. Den smärtan som för ett kort ögonblick drog över hennes ansikte innan hon hann samla sig var oerhörd, och jag hoppas verkligen att jag slipper se den igen. Ja, jag må låta världsfrånvänd och naiv, men jag vill aldrig mer uppleva den, vare sig personligen eller på avstånd. Jag vet, jag vet.

Trots det sista, var det en fantastisk dag. Vet du en sak? Jag saknade inte ens jobbet så himla mycket (okej, jag saknade det en del, och fastnade med blicken på ett par lastbilar), inte så farligt att jag inte kunde njuta av ögonblicket i alla fall.

Dagens tips:

För ett tag sen snubblade jag över en blogg som jag tyckte var så sjukt bra, så här är dagens tips: punkonpaper. Så snyggt, så coolt, så bra. Jag gillar't.

Från vitt till lilagrått till rosa, allt på samma kväll

Jag tänkte att jag skulle bleka min utväxt idag. Jag har så kort hår att jag aldrig orkar vara duktig, och bleka bara utväxten. Jag kletar i blekmedel i hela håret och så få det vara bra med det liksom. Det som blir tussigt ska strax klippas av i alla fall.

Håret blev snyggt, och grymt ljust precis som jag ville. Det smartaste hade då varit att pallra sig i säng, nöjd att den tråkiga dagen avslutades med ett snyggt hår åtminstone. "Det smartaste" säger du med ett snett leende, "det betyder väl att du inte gjorde det?". Ja, du har rätt. Jag var ju i gång, så varför inte ta tillfället i akt att göra håret riktigt snyggt? Sagt och gjordt, jag plockade fram min nyinköpta enkomponentstoning, och tanken var att jag skulle bli sobert silvergrå.

Jag ska villigt erkänna att det var länge sen jag använde något i håret som ska ge färg, det har mest varit tvärtom den senaste tiden. Topparna såg lite mörka ut när jag hade kletat klart, men jag tänkte att det kanske skulle ge med sig. Efter ungefär en kvart sköljde jag ur toningen, och mycket riktigt: mitt hår var sobert silvergrått, och mycket snyggt. Ja, det mesta av det i alla fall. Resten, d v s topparna och nåt ställe vid vänster polisong där jag varit lite vildsint med appliceringen, var sista chansen-lila. Ja, mina toppar hade fått tanterna på vilket äldreboende som helst att bli avundsjuka.

Vad göra, vad göra? I vanliga fall brukar toning sitta riktigt dåligt på mig. När jag har tonat på salong efter att ha blekt, så har det suttit max ett par tre tvättar. Nu tvättade jag, och tvättade. Jag använde schampo, balsam, inpackning och svordomar, och inget hjälpte nämnvärt. Visst, det lila blev en liten smula ljusare, men knappt märkbart.

Eftersom jag inte hade lust att hela dagen imorgon gå runt och se ut som jag rymt från Kronparken, så blekte jag håret igen. Min hårbotten hatar mig nu, och har tydligen allvarliga funderingar på att dels emigrera till Sydostasien nånstans (den vägrar säga exakt var den kommer att bosätta sig), och dels anmäla mig för misshandel. Jag förtjänar det. Nu har jag alltså en sönderblekt hårbotten, och ett nästan löjligt tussigt vitt hår med en svag rosa ton. Det är som det ska vara med andra ord.

Nu ska jag sova, det är en fullspäckad dag imorgon (okej, idag, men det är inte imorgon förrän en har sovit).

F ö så har jag fortfarande "The Name Game" på hjärnan. Fan.

Mer slösöndag

Jag satt och kollade på xkcd, och tryckte planlöst på random. Jag snubblade över den här, som fick mig att önska att jag hade kunnat göra nåt liknande mot mina grannar när de spelade sönder natten med skräp. Hur som helst, jag kände vagt igen "Shirley Shirley bo birley", och googlade det. Jag hittade Shirley Ellis som sjunger "The Name Game":

men inte nog med det: jag hittade även "The Name Game" i en långt mycket ballare tappning. Titta och njut!

Söndagsseg och lättroad

Ibland kan jag tycka att saker är fantastiskt roliga, t ex det här, särskilt om en håller muspekaren över den.

Fo' real?

Den som har ställt skyltarna så tajt kanske ska tänka ett varv till.

Det var en fin dag det här

Sophie och Lukas, med siktet inställt på helt olika saker.

Lukas och jag, och den obligatoriska kräkstrasan. Den kom till användning, både en och fem gånger.

Fika

med lillasyster och Lukas.





- iPhonepostat

Jag tror att det är hög tid för en hansi att dråsa i säng

Jag klev upp strax efter 15 onsdag eftermiddag, fastän jag hade ställt klockan på 17.55. Det som väckte mig andra gången (första gången väckte jag mig själv med ett "hoh!", lite som när en får is i nacken ungefär) var att det var sån sjögång (jag ska kanske tillägga att det var på färjan hem) att jag hade svårt att ligga kvar i sängen. Väl i duschen upptäckte jag att de där handtagen jag har skrattat rått år mången gång minsann kan fylla en funktion. Det gick svallvågor på badrumsgolvet (I kid you not, det var helt fantastiskt), och jag hade fullt sjå att hålla mig stående. Så kan det gå.

I alla fall, hem kom jag vid sex-halv sju torsdag morgon, och de försök jag gjorde att sova misslyckades å det grövsta. I stället diskade jag lite, gick ut med soporna, och tvättade håret. Sen följde lunch med David, kaffe på Barista (det var jag och min iPhone, och vi hade väldigt trevligt), och sen hemgång. Väl hemma satte jag mig vid datorn (jag? Vid datorn? Inte då!), och hann sitta bara en liten stund innan Håkan kom. Ja, så var det det där med mat, sån ska en få i sig är det tänkt. Vi hamnade på Uplands, och sen hemma hos mig igen.

Nu sitter jag här, och har varit vaken alldeles på tok för länge. Det allra märkligaste är att jag verkligen inte känner mig sömnig, och inte heller har gjort det på hela dagen eller kvällen. Jag tror att min kropp gör lite som den vill.

Jag är ute med onda väskan

- iPhonepostat

Tusen applikationer

Här sitter jag på Barista, och har hamnat i "jag måste nog ha den här, den här och den här applikationen". Det är egentligen galet, med tanke på att jag i stort sett aldrig använder de jag redan har installerat. Men vafan, skam den som ger sig.

Nu har jag i alla fall installerat en Bloggerapp för iPhone, och testar den nu. Testing, one two, one two. Det som kommer att störa mig är givetvis att det jag postar från min iPhone inte kommer att se likadant ut som det jag skriver på datorn, inte minst för att jag inte kan göra raka marginaler här. Oh well, vad gör en inte för att alltid kunna skriva av sig ytterligare en fullständigt ointressant detalj av sitt liv.

För övrigt spelar de Bill Withers här på Barista just nu, och nyss var det Marvin Gaye. Jag gillar't, skarpt.


- iPhonepostat

Hemma

Hemmahemmahemma. Snabbt kolla mail och annat viktigt/oviktigt/intressant/upprörande, och sen sova. Kläderna av, tansebissingar borstade, dags att so... Fan, glömt lägga i pengar i parkeringsautomaten. På med paltorna (kallakallakalla), ut i det råa, och dra kortet. Hur många dagar (räkna på fingrarna)? Äh, bäst att lägga i till onsdag kväll, även om bilen kanske ska flyttas under tiden. Bilen, den nytvättade, med ny vindruta. Måste köpa en egen, det håller inte att låna i alla evighet. Snart.

... men nu: sova.

hansi - en klagapa

Jag tror att jag framstar som lite av en klagapa pa jobbet. Jag är sa dalig pa att säga vad som är bra och vad som funkar; i stället klagar jag när saker inte är pa plats, inte funkar och när jag blir hemskickad tidigare (särskilt om det bara är jag som blir det, och de andra far stanna tiden ut). Tröttsam är vad jag är, och jag ska bli bättre pa att berätta vad som är bra ocksa. Du som händelsevis har läst här förr vet vid det här laget att jag fullkomligen älskar mitt jobb, men jag misstänker att de pa kontoret kan tro att jag faktiskt inte gillar det alls. Men, som sagt: jag gillar det, skarpt.

Hem tidigare ja. Idag fick jag ett telefonsamtal om att jag inte kommer hem pa lördag morgon som det var tänkt, utan redan torsdag morgon. Jisses Amalia vad besviken jag blev när jag hörde det. Inte nog med att det bara är jag som ska hem tidigare (jag vet att det är sa att det bara var mitt schema som maste paverkas, men glöm inte att jag är mellansyster, och alltsa alltid känner mig förfördelad och orättvist behandlad om det inte är millimeterrättvist :P), det blir tva hela dygn! Det innebär mindre pengar (ja, mycket vill ha mer), och att jag inte kommer att jobba pa en vecka. Det finns inget sätt att fa igen det här, för det är langt mycket enklare att stanna tiden ut än att aka pa nat slags extratur. Se där, klagar igen!

Jag skulle förstas kunna välja att se det som "yay! Jag är hemma en hel vecka i ett svep (om schemat inte ändras)!", och "äntligen far min stackars fot vila, den hotar nämligen att leta upp nan som älskar den mer", vilket jag ska försöka göra. Nu. Men nej, jag kan inte riktigt glädjas at att jag kommer att sitta i min lägenhet en vecka utan att göra nat vettigt.

Fast, snart ska jag sluta klaga sa förbannat.

Förresten ska jag även sluta muttra surt om det nya stället vi skiftar trailers pa. I stället för att vara irriterad över att det är trangt och jävligt ska jag glädjas at chansen att bli en bättre chaufför. Jag har faktiskt börjat lite smatt, även om jag till slut fick ge upp mina försök att komma in pa den enda platsen som fanns, och ställa trailern utanför. Lite kunde jag i alla fall glädjas, för min kollega med langt manga fler ar bakom ratten klarade det inte heller, och da hade anda tva av de personbilar som stod i vägen när jag skulle backa, försvunnit. Jag är inte helkass, det är bara jävligt svart helt enkelt.

Ja, och sa är jag snygg ocksa.

Jamen just det ja

Jag fick ju sms fran nagon som uppenbarligen vet vad jag heter, och som tycker att det är roligt att vägra att skriva vem hen är (tydligen ska det vara nan jag vet vem det är, men vad säger det?). Javisst, sant kan vara kul till en viss gräns, men det kommer en punkt när det bara är jävligt uttjatat, för att inte säga en smula obehagligt. Den punkten är här och nu, och strax passerad.

Cloppenburg igen

Ja, sa sitter jag här igen och blir inrökt. Om 20 min tar min surftid slut, och da ska jag förhoppningsvis hinna med en omgang flipper (förhoppningsvis, för jag vet inte om de är fixade. Senast var det bara ett som funkade, av tre.), sen ska jag äta och efter det är det dags att dra till Travemünde.

Ibland undrar jag om jag borde höja blicken en smula, och ställa högre krav pa livet. Är det verkligen rimligt att bli sa själaglad över att fa slösurfa, spela flipper och köra lastbil? Är jag tragisk som nöjer mig med sa lite? Men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har, som jag redan tidigare sagt ett par ganger, ett kalasbra jobb, vänner och systrar som jag älskar, en hyfsat stor och väldigt trevlig bekantskapskrets, och en lägenhet jag stormtrivs i. Vad skulle det tjäna till att önska sig mer, bara för att? Jag skulle ju givetvis kunna ösnka mig min syster tillbaka, men det är bara kontraproduktivt. Det känns vettigare att helt enkelt sakna henne, men inte fastna i att önska sig det omöjliga.

Men gudars, ibland kommer jag pa att jag inte vill sova själv varje natt.

Ibland saknar jag

men då försöker jag tänka på annat, på allt bra, på allt fint. Då blir det lite lättare. Vissa beslut är bara att försöka vänja sig vid.

Nu drar jag

Så, nu är världen en liten smula vackrare. Jag är framme i Malmö, och var inte ens sen till incheckningen. Visst, det fanns inte en challe i hela världen att hinna stanna nån gång och sova en halvtimme, men som tur var så blev jag inte trött. Det var lögn förresten, jag var trött som ett litet litet djur innan Torsvik, men efter mat och kaffe var jag på topp igen.

Nu längtar jag efter frukost och sömn. Mina händer skakar en liten smula, och jag misstänker att det är av brist på det ena eller det andra.

Tjingeling på ett tag!

Snart kommer jag att bli en smula trött och uppgiven

Wait for it ... DÄR! Så därja, nu är jag trött och uppgiven, och det är ju en alldeles hejdundrande inledning på en arbetsvecka, inte sant? Jag hade räknat med att komma iväg strax efter 22, men här sitter jag. Varför? För att bilen jag ska ha är på verkstad, för att det inte är promenadavstånd dit, och för att de från kontoret inte fått tag på min kollega på hela dagen för att upplysa honom om att jag inte kan åka utan att han har kommit hit.

För en timme sen var jag glad, sen började det dyka upp sms från nån jag inte har inlagd i telefonboken (och som inte finns på hitta vad jag kan se). Visst, sånt kan vara roligt till en viss gräns, men just nu? Nope, jag blir bara skitirriterad.

Blärk.

Om en dryg halvtimme eller så kommer min kollega i alla fall, och då ska vi turas om att skjutsa varandra till verkstad för att hämta bilar. Sen ska trailern kopplas, alla grejer stuvas in i bilen ... på tal om trailern så borde jag passa på att kolla om alla banden sitter bra redan nu, så slipper jag det momentet sen när bilen äntligen är här. Men, just nu kanske jag borde äta, och försöka se lite ljust på tillvaron.

Nu ångrar jag

att jag inte tog mig tid till att skifta till vinterdäck igår.

Jobb och sånt

Jag är ledig idag, men klev ändå upp löjligt tidigt. Nej, jag valde det inte själv, men bilen skulle lämnas in för byte av vindruta. Stenskott är inte roligt att få, särskilt inte om det dessutom resulterar i en fet jävla spricka. Å andra sidan, om en kör hyfsat ofta mellan Uppsala och Södertälje kanske det är oundvikligt att få det någon gång. Jag fick i alla fall frukostsällskap av David, på Broströms, så jag har egentligen inget att klaga på. Jag gillar David (konstigt vore det annars), han är nog faktiskt den allra bästa man jag känner i hela världen. Det vill inte säga lite, för jag känner en del fantastiska personer.

Jag ska jobba i morgon, och i stället för att sitta här och blaja bort min tid borde jag göra en massa vettigt. Fast, jag har betalat räkningar, och gjort annat vuxengöra som att maila frågor ang. en prenumeration, och ringa försäkringsbolag och fråga om en faktura, så lite duktig har jag varit.

Jag kom hem igår, efter en kalasbra Malmösväng. Den här gången hade jag sällskap av en trainee från Scania, och min oro innan var helt ogrundad. Samtalet flöt på under hela turen (och det är rätt många timmar), och vi hann med både högt och lågt. Jag gillar sånt.

Jag tror förresten att snubben på Carglass ljög. Han sa "den är klar allra senast kl 13, men vi ringer en timme innan den är klar så att du har tid att ta dig hit." Nu är den 12.30, och de har inte ringt. Attans bananer.

... och sekunden senare får jag ett sms om att den är klar. :)

Kvinnan

som gav er "Det ska låta som när man kör över en cyklist när man kopplar släpet", och "Lastbil kör man ju med kuken" presenterar stolt det senaste: "Mina vänner tror att jag knarkar".

Jag borde skaffa en pressekreterare, för uppenbarligen kan jag inte uttrycka mig vettigt.

Nu är det flera som har frågat, så en gång för alla kanske jag ska svara på det

"Hanna, jobbar du så mycket för att slippa fundera på annat?"

Nej, mitt schema ser ut så här, på riktigt.

Fotjävel.

Alltså, mina fötter är inte snälla

Jag har försökt att inte tänka på det, men nu gör det faktiskt så ont att jag bara vill gråta. Jag stukar ju fötterna relativt lätt (och med "relativt lätt" menar jag "så snart jag ens funderar på att trampa snett"), som du kanske vet om du har läst här förut. För flera månader sen stukade jag min vänsterfot, men fortsatte jobba som vanligt. Det var alls inte lika illa som då den var blå och såg ut som något en zombie inte riktigt skulle vilja kännas vid, men hyfsat illa var det allt. Sen dess har den inte riktigt varit helt hundra, och när jag har stått eller gått väldigt mycket brukar jag känna av den.

Nu, nu gör jag betydligt mer än känner av den. Den värker alldeles vansinnigt, så illa att jag inte kan sova. Jag misstänker att det är sen jag lastade i Duisburg, mest för att det började kännas efter det (och har bara blivit värre). Ja, jag gjorde det dummaste någon kan göra (särskilt om en som jag, är en tjockis med svaga fötter): jag hoppade ner från trailern. "Hoppade" är t o m att ta i, mer "gled ner från hukstående", så det var alltså från minsta möjliga höjd. Jag kände inte av det alls direkt efter, utan det var snarare på färjan hem som foten var lite stel och öm.

Nej, balansplatta har hittills inte funkat så bra för mig, det gör mest ont efter en kort stund. Jag försöker vara så snäll jag bara kan mot fossingarna, men jag tror att de helt enkelt har beslutat sig för att jag är ett as, och de ska göra sitt bästa för att bli av med mig.

Hur som helst, det gör ont av bara satan, och jag måste kunna sova eftersom jag ska jobba imorgon. Håll en tumme eller två att vanliga värktabletter kommer att funka (hittills har det varken gjort till eller från), för nu börjar jag som sagt att bli gråtfärdig, på riktigt.

Min storasyster är klok

Jag ska lära mig att lyssna på folk som vet bättre än jag. Min storasyster Anneli t ex, hon är klok. Hon har länge sagt "Men Hanna för fan, smörj in fötterna så att de inte är så torra!", och nu har jag börjat göra det. Visst, jag gör fortfarande inga Pocahontas i mockasiner-smygningar, men det låter i alla fall inte som att jag har träskor på mig när jag går barfota på parkett. Det är alltid något.

Det här med bröst

Jag har bröst som kräver mer uppmärksamhet än de egentligen är värda. Någon gång ska jag lära mig att komma iväg lite raskt med cykeln utan att dänga behagen i ringklockan. Det verkar så desperat på nåt sätt.

Lyssnar jag för mycket på tysk radio?

Texten är oerhört märklig, men jag gillar låten skarpt.

Jag har lite dåligt samvete

Alltså, jag måste på en gång erkänna att jag har dåligt samvete. Tänk om jag har kostat någon ett Nobelpris i medicin, bara för att jag är en tönt som tycker att det är äckligt med mögel i kyllådan i lastbilen? Att personen dessutom placerat en läckande flaska full med mjölk i samma låda torde ju ytterligare bevisa hans iver att syssla med något slags vetenskapligt experiment, för inte kan det vara så att det är en slarvpelle jag tog bilen efter? Nej, jag väljer att tro att jag i min klentrogenhet har förstört hans chanser att upptäcka något nytt och revolutionerande, och för det kommer jag för evigt att skämmas. (Tilläggas bör att det inte var någon av mina kollegor som lämnat bilen i det bedrövliga skick jag fann den i, utan en extern lots. Det gör det lite lättare att stå ut med, samtidigt som jag verkligen inte förstår hur en kan lämna en bil i det skicket.)

Mattorna var dessutom knökfulla med ludd och grus, något som ganska enkelt hade kunnat avhjälpas med en lätt skakning av sagda textilier. Jag hade jättedåligt samvete att jag lämnade en bil utan att dammsuga den innan (jag bytte bil i hamnen i Malmö), men den såg kanske ... tre tusen gånger bättre ut än den jag fick. Det gör det förstås inte roligare att tänka på, att jag lämnat en ostädad bil efter mig.

Jag är hemma nu. Det känns lite konstigt, men bra som fan. Jag har hunnit med att äta frukost hos David, diska en omgång vinglas, samt smeka huvudet fullt med blekmedel. Jag har en utväxt som skulle få vem som helst generad, och jag är fullt beredd (om än inte alls lyckligt över det) på att mitt hår kommer att anta en kulör åt det pippigula hållet. Det får vara så nån vecka, det kan inte hjälpas.

Hur som helst, jag är hemma nu. Jag har saknat min stereo (gudars vad bra den är, jag blir alldeles lycklig i kroppen bara av att tänka på hur bra mina skivor låter nu), och min lägenhet. Givetvis har jag saknat en massa människor också, men ... vad heter det på svenska? That goes without saying, finns det nåt bra uttryck på svenska för det? Fanken, ibland känner jag mig som Anita Ekberg (bystig blondin :P). Jag är inte hemma så länge, så jag ska passa på att träffa så många jag kan. Eller så låter jag bli, och sitter hemma i min soffa och bara njuter av ljudet. Fast nä, du känner mig: sitta hemma utan sällskap, när jag väl är i Uppsala? Näpp, blir'nte nå av'et.

Nu ska jag ... göra nåt vettigt. Städa kanske, eller klä på mig. Vi får se.

Tydligen

är det stört omöjligt att sitta på en pub och stjäla uppkoppling, utan att skriva på en roman. Nu är det tredje gången jag får frågor om boken jag skriver på, och får höra hur vacker jag är när jag ser så koncentrerad ut. Jag anar en konspiration.

Det bästa var snubben som kom fram idag:

- Kommer den att översättas?

- Förlåt?

- Ja, kommer den att översättas? Boken?

- Va?

- Ja, de säger att du är svensk, så jag antar att du skriver på svenska? Kommer din bok att översättas till holländska eller engelska så jag har en chans att läsa den?

Jag var tvungen att fundera en stund vad sjutton han menade. Halvhyfsat raggningsförsök, eller ärligt menad fråga vet jag inte, men märkligt var det likafullt. Hädan efter ska jag alltid sitta med min dator på pubar och se svår och upptagen ut. ;)

Förresten har jag kommit på att holländare är långa (männen är ofantligt långa. och ofta smala. Ibland är jag rädd att de ska gå av på mitten.), högljudda, och ena riktiga fryslortar. Det är 11 grader varmt, och de går klädda i tjocka jackor, halsdukar och mössor.

Jag gillar den här, men springandet gör mig matt

... men det gar inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Om det inte lät sa förbannat töntigt skulle jag kalla det "hög pa livet". Nu säger jag bara "glad".

Alltsa, jag börjar uppriktigt sagt bli orolig för mig själv. Sa här glad och tillfreds har jag inte varit pa ... eller vafan, nansin? Jo, i korta slängar, men sa genomgripande jävla lycklig? Galet. Galet, för att jag har en massa som har gatt at skogen det senaste aret, men samtidigt ganska vettigt för att det allra mesta är jävligt fint. Att skiljas behöver t ex inte vara en katastrof, det kan t o m vara en kalasbra sak. Dessutom, att göra det när parterna fortfarande tycker om varandra? Ett genidrag. Men visst, klart det känns trist, och fel ibland.

Jag är glad, och det känns fortfarande sa ovant att det är den övergripande känslan. Snart, alldeles snart ska jag vänja mig. Jag maste bara förundras ett litet tag till.

Flipper ger gladkänslor i kropp och själ

Senast jag var här pa rastplatsen i Cloppenburg slösurfade jag, och eftersom jag hade gott om tid över passade jag pa att spela lite flipper ocksa. Senast det hände var för ganska manga ar sen vill jag minnas, och jag är fortfarande rysligt dalig pa det. Rysligt dalig behöver för den skull inte innebär atta dte är trakigt, i mitt fall är det nästan tvärtom. Däremot kan det väl erkännas att jag var ganska sur över att ha missat extraspel med ynka 140 poäng. Lite smairriterad blev jag ocksa när kulan fastnade, och tanten som jobbade toktiltade spelet, sa min innestaende credit försvann.

Den som anda hade ett eget flipperspel. Vad kostar sana egentligen?

Är det inte märkligt

att ett humör kan ga fran helt stralande, till ett platt ingenting pa under tjugo minuter?

Igar var jag kalasglad. Vädret var vackert, jag hade en ledig dag i Zwolle och livet var ganska fantastiskt. Sa loggar jag in pa msn, och smapratar lite med folk, och kadang! sa faller mitt humör fran stralande till ganska mulet. Hur kommer det sig att vissa personer, som jag tycker väldigt väldigt mycket om mind you, bara lyckas plocka ner mitt självförtroende sa till den milda grad att jag mest ... jag vet fan inte, "vill grata" är att ta i, men bra nära i alla fall. Igar var jag snygg, pa riktigt snygg. Ja, jag väger för mycket och yada yada, men gudarna ska veta att jag hade en snyggdag igar. Tyvärr försvann det.

... men efter otaliga koppar kaffe, lite glatt konverserande och lite mer slösurfande kom det tillbaka. Och nej, det hade inte att göra med personen som kom fram och berättade att jag var vacker (tydligen ser jag koncentrerad och "djup" ut när jag sitter vid datorn, för att i nästa sekund spricka upp i ett stort leende, vilket enligt personen i fraga var "arets vackraste". Fan tro't.) , för snygghumöret var tillbaka innan det. Givetvis gjorde det dock inget för att försämra.

Ja, jag vet. Mitt goda humör och dito självförtroende ska inte hänga pa om jag är snygg eller inte, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var glad när jag kände mig ful. Det funkar inte sa, inte för mig. Givetvis är det viktigare att jag känner mig snygg än att andra tycker det, men det säger ju sig självt. Idag luktar jag rök och har en utväxt i haret som borde atgärdas, men fortfarande: snyggast i lastbilen! :)

Att ha blivit stammis på en pub i Zwolle har sina fördelar. Jag dricker kaffe gratis, och lånar uppkoppling. Så, en helkväll här blir ... tja, gratis! :)

Inget säger förresten "Välkommen till Tyskland hansi!" som introt till Battery. Master of Puppets-plattan är sa jävla bra att köra lastbil pa Autobahn till. Om nu nagon undrade alltsa.

Alltsa, det här med bitterhet

Borde den inte komma snart? Nyskild, nyss fyllda trettio och fet, visst är det liksom som upplagt för bitterhet? Men nej, i stället känner jag mig märkligt tillfreds med saker. Jag har ett jobb jag verkligen gillar, jag har fantastiska vänner och systrar som jag älskar, och jag har en lägenhet jag stormtrivs i. Resten gar liksom att fixa allt eftersom (vad nu "resten" är).

För övrigt tror jag att särbo är grejen. Mer om det en annan gang, när jag inte sitter pa tid och blir inrökt pa ett internetcafé i Cloppenburg.

Sa: livet är fint, livet är bra, och jag funderar pa att göra ett ryck och fa tillbaka mina muskulösa underarmar.

Ja jävlar

Grått och trist i Malmö, men vem bryr sig om det? Jag är på väg till Tyskland, och i förlängningn Holland. Jag gillar't.

... men det är inte det enda jag gillar.

Efter ledighet kommer jobb

Jag är grymt dålig på att uppdatera, det är jag medveten om. Problemet är att jag antingen jobbar, och inte har tillgång till uppkoppling, eller att jag är hemma och leker upptagen.

Nu jobbar jag i alla fall, och det är skönt efter några dagars ledighet. Födelsedagsfesten var helt strålande om jag får säga det själv (och det får jag, vem kommer att stoppa mig?), och dagen efter var jag dekadent nog att gå ut på Orvars, trots att det var söndag. Kort sagt: min ledighet var i stort sett perfekt.

Nu ska jag sticka om en timma nånting, och återkommer nästa fredag. Det ska bli skönt att komma ut och jobba lite, för ärligt talat: ledighet sliter. :)

Dagens bästa

är Chris Jones med "No Sanctuary Here". I små datorhögtalare låter den inte så maffigt, men i min nya stereo är den så vansinnigt bra att jag bara vill sitta där och ... ja vad fan, äta upp ljudet!

Det där stället där jag lägger min hatt, eller nåt.

Jag är hemma nu, och ska så vara fram till tisdag. Ibland funderar jag på hur det kommer sig att jag tagit ett miljonlån på en lägenhet som jag nästan aldrig bor i. Men, så kommer jag hem. Jag går Gropgränd fram och ser Domkyrkans torn, och blir glad i hela kroppen. Det här, det är skälet till att jag är skuldsatt upp till öronen, och alldeles lycklig över det.

Av nån jävla anledning är den dock alltid ostädad.

Ibland är livet bra jävla fint.

hansi, nu 30

Sådärja. Nu sitter jag här, med stelfrusna fingrar på en uteservering i Zwolle. Uteservering? tänker kanske du. Jepp, för det finns uppkoppling, men det är fullt med halvfulla skråliga holländare inne på puben. Så ja, uteservering. Förresten, hur kommer det sig att alla holländare är så vansinnigt högljudda? Eller är det helt enkelt bara dem jag ser (och hör!)?

Hur som helst, jag är nu 30, och det känns ... inte så annorlunda. Nej, jag har kommit över att det ska bli nån hejdundrande förändring för varje födelsedag, men kom igen, 30? Ge mig nånting! ;)

Min födelsedag var bra. Egentligen borde jag ha gjort massor, men jag tillbringade i stället sjukt många timmar på Hifi-klubben, och kom hem med högtalare, cd-spelare och förstärkare. Jag är alldeles löjligt förtjust, och helst av allt skulle jag åka hem på stört och lyssna igenom alla mina skivor. Jag borde som sagt ha gjort massor (jag har t ex fortfarande en halvmöblerad lägenhet, och nu en massa grejer som ska packas upp och kopplas ihop), men jag fick hänga nästan en hel dag med några av mina favoritpersoner, och det är värt mycket.

I Zwolle börjar det bli kallt (kanske för att solen håller på att gå ner), och jag ska väl dricka upp mitt kaffe och släpa med mig min kollega tillbaka till lastbilen. Det är inte sovdags ännu, men ganska snart. Det spelar egentligen ingen roll, för förutsatt att det är vettig temperatur i bilen sover jag som ett barn.

Jepp, idag blir hansi vuxen.

Snart är jag vuxen

Om mindre än en vecka fyller jag 30, och det hade ju onekligen varit trevligt att ha ett hem som speglar att jag är vuxen. Men vad sjutton, den här helgen har jag prioriterat svirande framför städning. Jag låtsas att det är ett tecken på vuxenhet.

... och möblerna är nästan på plats

Idag kom David förbi för att lämna bilen, och erbjöd samtidigt sin hjälp att möblera om. Gudarna ska veta att det behövdes, för jag pallade nästan inte att gå in i kaoset på egen hand. Nu är möblerna äntligen nästan på plats, så nu är det bara resten kvar. Jag ska - vid tillfälle - raida Emmaus och Sirius loppmarknad i jakt på ett skåp att ställa in i sovrummet, och försöka komma på hur jag vill ha det där. Just nu är det gråtfärdighetsvarning utfärdad på det rummet, men det kommer nog att bli bra det med.

Prio ett när det kommer till större inköp är f ö ljud. Visst, det går att kolla på film och lyssna på skivor i PS2 (med ljud från tv:n alltså), men det är inte njutbart.

P3, mitt missbruk

Jag älskar nästan allt i P3, förutom Mitt p3, som kan vara det värsta skit som sänds i någon radiokanal. I kid you not, hittills har jag inte hört något som fått mig att vilja lyssna vidare. Ändå har jag verkligen försökt.

Men, jag älskar P3, nästan helt förbehållslöst.

... men gårdagen var (till allra största del) helt jävla kalasbra

Jag är ofta vaken ganska många timmar i taget när jag har jobbat. Det blir ju så när det ska köras hem nattetid, och en kommer hem på morgonen. Att gå och lägga sig då kan bli farligt, eftersom hela dagen kan gå åt, och dessutom vänds dygnet på ett tråkigt sätt. Jag vaknade kl 10 i torsdags (och så hade jag den där jävla dagen), så när jag kom hem strax efter 08.30 igår var jag ganska mör. Jag hade så mycket packning att jag inte hade ro att handla frukost på vägen, så jag gick raka vägen hem. Väl där dumpade jag mina saker i hallen, kom på att jag hade mackor och yoghurt i väskan, och åt en snabb frukost. Nej, jag åt den inte i hallen.

Strax efter 12 kom Lena, och sen blev det så bra. Vi hängde på stan: åt sushi i solskenet på bryggan, drack kaffe, shoppade lite, drack mer kaffe, shoppade lite till ... en bra dag m a o.

Dagen avslutades med ett besök hos David, för att hänga och kolla på hans lägenhet. Jag kan inte undgå att bli avundsjuk (jag erkänner det i alla fall) på att det syns att någon bor där. Det är hemtrevligt och mysigt, och allt har sin plats liksom. Hos mig är möblerna fortfarande inte utflyttade till dess rätta platser, och det är grejer överallt. Att jag dessutom mest är hem och vänder, och sjukt trött när jag kommer hem, gör inte att det blir mysigare hemma. Just nu blir jag alldeles uppgiven av att bara se mig omkring, för det känns som att det aldrig kommer att bli hemtrevligt här igen.

På tal om att få det hemtrevligt: jag hade stora planer för den här veckan. Jag räknade med att vara ledig fredag-fredag (eller kanske torsdag), och hade jättemycket inplanerat. Jag skulle träffa flera av mina vänner som jag sällan hinner träffa, jag skulle baka inför födelsedagsfest, jag skulle städa, möblera om och göra fint. Jag skulle dessutom ha tid att bo in mig, att faktiskt lära min kropp att ja, den bor här, och den bor här alldeles ensam. Men nej. När ska hansi lära sig att schemat inte är skrivet i sten? Visst, jag är ledig några dagar, men jag jobbar måndag morgon till tisdag eftermiddag, och sen iväg igen vid midnatt mellan torsdag och fredag. Hur jag ska ha tid att få till en födelsedagsfest till lördagen efter fredagen jag kommer hem är för mig en gåta.

Men nej, jag är faktiskt inte bitter. Jag kommer att vara hemma på min födelsedag, och förhoppningsvis ha trevligt på den. Jag kommer dessutom att lägga min energi de här lediga dagarna på att träffa folk, och så struntar jag helt enkelt i mysfaktorn i hemmet. Idag ska jag t ex träffa Sophie och Lukas (a k a världens vackraste barn), och sen Lisa. Det blir bra bra som fan.

Vissa dagar borde strykas ut almanackan

När jag kom hem igår hade jag varit hemifrån strax över en vecka. Det gör mig inget, som vanligt. Jag åkte till Linköping i torsdags, och stannade hos Simone över helgen. Jepp, det är verkligen perfekt att kunna kombinera jobb och fritid så.

Från Linköping tog jag tåget till Malmö där en lastbil stod och väntade på att jag skulle komma och göra den sällskap mellan Malmö och Oskarshamn den gångna veckan. Det mesta gick bra, trots att det var mackor och yoghurt som gällde som mat (på tåget är det galet svårt att ta med mat för en vecka, och det enda stället som var smidigt att handla på var Statoilmacken i Osby). Som sagt, det mesta gick bra, men så kom torsdagen.

Eller nej, vi backar bandet: det började redan på onsdagen. Jag kom till Malmö strax efter 14, och visste att jag hade gott om tid. Jag skulle inte behöva åka förrän 03 morgonen efter, så jag skulle ha möjlighet att i lugn och ro gå in till stan från hamnen, och äta och bara titta på folk och ta det lugnt. Men nej, så kul ska jag uppenbarligen inte ha det. När jag kom in på kontoret nere i hamnen, och berättade att jag skulle komma tillbaka vid 03 och hämta en trailer som skulle komma in vid 19, berättade de att de har nya öppettider. Det går alltså inte att komma in på hamnområdet mellan 00 och 06, vilket innebär att ... ja, att det skiter sig för typ alla som skickar trailers lösa.

Så, kris och panik, och direkt i säng för att sova fram till strax efter 23, hämta trailern, köra till Oskarshamn, ta ytterligare nio timmars vila och sen lossa och lasta. Okej, här börjar det på riktigt, dagen som gud glömde och som verkligen borde strykas ur kalendern för alltid.

Trailern? Den bråkar, big time. Där kapellet fäster i framkant är stången sned, så den hakar antingen i så hårt att det krävs stora mängder våld för att få loss den, eller så går den inte att få dit alls. Spännaren till kapellet på höger sida satt löst, i bara en bult. Det innebar att för varje gång jag spände eller lossade på den kändes det som att jag skulle få den i handen. Ett spännband repades upp och blev bara fluff eftersom den som lastat trailern inte flyttat undan banden innan racken ställdes dit.

När trailern skulle lastas hängde kapellet och slängde i framkant, eftersom de mängder av våld som krävdes för att få dit det inte fanns i min kropp just då, särskilt inte när det handlade om en resa på kanske två minuter mellan los och last. Det började regna. Inte mycket till en början, men nog för att komma i ögonen och irritera. Efter en stund vräkte det ned. Ja, hytterna (för det var såna jag lastade) hamnade snett, så efter att ha spänt fast allt var jag tvungen att lossa några band (plocka ned bräder också för den delen), och få den flyttad. Jag stod i takdroppet och spände banden, och vid det här laget var jag blöt ända in på underkläderna.

När allt äntligen var på plats, och jag hade använt så mycket våld att jag nästan skrämde mig själv för att faktiskt få dit kapellet (som även strulade på vänster sida så klart) kunde jag köra därifrån. Ingen skugga ska falla på personalen på utlastningen i Oskarshamn. De är alltid oerhört trevliga och effektiva, och det är ett rent nöje i vanliga fall att lasta där.

På vägen till Malmö behövde jag fylla på AdBlue, och svängde in på Shell i Oskarshamn. Där var det nåt spån som hade ställt ifrån sig bilen exakt där vi som kör större saker än en liten Ford behöver svänga, så det var ganska meckigt att ta sig förbi.

Trailern (som vid fler än ett tillfälle fått mig att tänka att "hat är inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva vad jag känner för den") skulle lämnas in på reparation, och jag hade fått adressen och knappat in den på gps:en i bilen. Jag vet att den inte är att lita på, och att den ofta väljer puckade vägar. jag vet det, och ändå är jag dum i huvudet nog att tro på den. Så ja, jag hamnade mitt i Malmö efter att ha tankat, och sen gått på gps:ens inledande "sväng höger". Med "mitt i Malmö" menar jag verkligen mitt i Malmö. Mitt i. Nej, där får jag inte köra, så klart, men det blev så. Körtid? Den drog jag över, låååångt. Till slut hittade jag till stället där trailern skulle lämnas av, och ja, de hade stängt så jag skulle ställa den längs gatan. Plats? Nope, det fanns ingen, så jag fick mecka nåt överjävligt.

När jag äntligen kommit ned till hamnen, städat ur bilen lite snabbt och lämpat in mina grejer i Angelicas bil var det faktiskt ganska okej. Det var mer än okej, det var t o m riktigt bra. Å andra sidan, efter en så jävlig dag behövde jag det.

Vaken sen 26 h

men ärligt talat: så jävla sliten ser jag väl ändå inte ut?

En helg i Linköping var just vad min själ behövde. Alla borde ha en egen Simone.

Märkligt men sant

Jag har ont i nacken, jag har överansträngt vänster fot, och jag är trött som ett djur. Ändå är jag så märkligt tillfreds, och nöjd. Jag gillar't.

Alla borde ha en egen

Jag är dålig på att säga det ibland, men jag är så vansinnigt glad över mina vänner. Igår fikade jag med Linus, och det var så himla trevligt. Alla borde ha en egen Linus. Jag pratade med Jens på vägen ner till Malmö, och blev som vanligt glad bara av att höra hans röst. Alla borde ha en egen Jens. Jag pratade ett par vändor med David också, och han har koll på allt. Alla borde ha en egen David. Jag blev medsläpad av Lena på fest när jag egentligen mest var ful och trist, och det blev hur bra som helst. Alla borde ha en egen Lena. Jag pratade med Lisa i telefon förra veckan, och märkte hur mycket jag saknade henne. Alla borde ha en egen Lisa. För ett tag sen fick jag ett meddelande från Petra där hon skrev om Malmö och Carina, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla borde ha en egen Petra. Storasyster Anneli tar hand om mig, lillasyster Sophie påminner mig ständigt om att hon älskar mig, och lillasyster Anniela är fin på sitt sätt. Alla borde ha egna fina systrar. Jag har inte träffat Håkan på jättelänge, men jag har tänkt mycket på honom, coh att jag saknar honom. Alla borde ha en egen Håkan.

Jag tror att det jag vill ha sagt är att jag är så oerhört jävla lyckligt lottad som har så fantastiska människor omkring mig, trots att jag många gånger verkligen inte förtjänar dem. Alla borde ha lika fina vänner och systrar som jag.

PMS? Inte jag!

Jag är på nästan orimligt gott humör. Det blir så när en umgås med fantastiska människor, samt har flera umgåsningar (klart det är ett ord) inplanerade. Mer sånt!

... och trots att sängen är bara min kryper jag ändå ner på vänster sida.

PMS:ig, skitttöntig och glad

Igår hade jag en typiskt konstig dag. Jag var på ett sånt där skumt humör, typiskt PMS:igt "men ååh vad det är synd om mig, ingen vill leka och ingen har tid att fika", vilket är skittöntigt eftersom jag inte gjorde någon ansträngning att hitta någon att hänga med. Hur som helst, när eftermiddagen kom så hade jag fortfarande inga kvällsplaner. Kulturnatten lockar mig inte alls, eftersom jag bara blir irriterad av att det är folk överallt (det blir lätt så efter en vecka i lastbil), och vad skulle jag annars hitta på? Lena hörde av sig om en inflyttningsfest hos en person jag aldrig träffat, och min vana trogen tänkte jag "men ååh vad jobbigt, jag kan ju inte ens umgås med folk, jag minns inte hur en göööör!", så där gnälligt som bara en PMS:ig hansi kan.

Aldrig mer ska jag tvivla på Lenas goda omdöme, för trevligare fest var det mycket länge sen jag var på. Nånstans innerst inne har jag tydligen kvar nåt slags social kompetens (även om den inte visade sig så särdeles mycket igår, men det verkade inte nödvändigt i sällskapet), trots många långa timmar i lastbil med Hit-Radio Antenne som enda sällskap. Typiskt bra kväll om du frågar mig.

Flatlugg borta, och vad är kvar?

Malin, frisören alltsa, sa "sa, ska vi inte klippa av flatluggen?", och blev nöjd när hon fick göra det. Vad blev kvar? Tja, om vi säger sa här: mer stereotypt flatig har jag aldrig i mitt liv sett ut. Jag gillar't.

Jamen ja, det var det här med första intryck

Jag är skitdalig pa dem. Jag kan för mitt liv inte ge ett gott första intryck. Dels är det ju det gamla vanliga problemet att jag inte ens gör intryck nog för att folk ska minnas mig fem minuter senare (och här tänkte jag lägga in en länk till mitt vanliga "men aaah, folk kommer inte ihag mig trots att jag har träffat dem femton ggr, vad fan är det för feeeeel?", men jag hittar inget. Vi far se om jag hittar det när jag kommer hem och inte surfar pa tid), och dels är det det lite jobbiga att jag är sa oerhört dalig pa att träffa nya människor att jag ger ett helt vrickat första intryck. Sa, antingen minns folk mig inte, eller sa minns de mig som den märkliga bruden som pratar strunt i 180, ibland utan att andas.

Det finns lite olika lösningar pa problemet, om det nu är ett problem: 1) sluta träffa nya människor. Ärligt talat, jag har fantastiska vänner och kompisar, jag behöver faktiskt inte fler; 2) sluta svamla sa förbannat. Men, vi vet alla att det egentligen inte är en möjlighet; eller 3) ge fan i vad folk tycker, och hänga med dem som gillar mig, och inte vara sa förbannat man om att göra ett gott första intryck. Jag menar, det första Suzann hörde av mig (även om vi faktiskt hade setts tidigare: typiskt exempel pa att vara en gra mus som smälter in i mängden ibland) var att min telefon "suger hästkuk". Hon vill hänga med mig ända, och det maste väl betyda nagot? ;)

Hösten, andra sommaren

Jag hade pa känn att det skulle bli en fantastisk höst, sa jag väntade ivrigt. Det visade sig att hösten inte hade nagot att erbjuda, eller snarare: jag hade inget att erbjuda hösten. Sa, jag startar om: just nu är det närmare 28 grader i Travemünde, vilket torde innebära att hösten inte har kommit. Jag kan alltsa bortse fran den taskiga starten hösten fick, och starta en helt ny. Bra va?

F ö: höstdeppighet suger hängig gubbröv. Inte pax för den.

Inrökt i Travemünde

Vi är tva den här veckan, och det är bade bra och daligt. Att umgas dygnet runt med en brud som har om möjligt ännu sämre attityd än jag tar pa krafterna, men satan vad hon kan köra!

Var trailer som skulle komma in kl 19 ikväll är försenad, och kommer inte förrän inatt. Det innebär att det är en evinnerlig tur att vi är tva, eftersom vi da kan komma fram och tillbaka till Zwolle pa ett körpass, och hinna med färjan imorgon kväll.

Just nu sitter vi i Travemünde och fördriver lite tid, och försöker vända dygnet rätt. Det är helt klart att föredra att sitta pa västvärldens sunkigaste internetcafé (3€ för 1 h) framför att sitta i en knalhet bil i hamnen en hel dag. Sa det sa.

Snooortidiga mornar

som den här är inte lätta att tampas med. Frukost blir så svårt att få i sig, men är ändå ett måste. Vad har jag glömt? Kaffemuggen ska ut ur (det tomma tomma) skåpet, maten ska plockas fram ur frysen, jag ska sträcka på mig och trösta mig med att första biten (förutom vägen till Södertälje, som jag inte kommer undan hur jag än gör) kan jag sitta bredvid och halvsova. Jepp, ny kollega som jag rapporterade om igår, och ännu bättre: hon ska med den här svängen, så jag kommer att ha sällskap hela veckan! :)

Dags för frukost och en stunds stirraraktframochhoppasattjagvaknar.

Lycka är en sax i rätt händer

Efter att ha haft en ganska överjävlig dag (inget speciellt egentligen, bara brist på sömn och mat) med ilska som legat under ytan, och tårar som runnit helt utan anledning fick jag nog. En lång dusch gjorde mig snäppet gladare, men håret var tamejfan som trolldeg när jag torkade det.

Vägen till instant happiness är som vi alla vet ett besök hos frisören. Jag vet inte om jag ha berättat det, men jag har världens bästa frisör. Hon är smart, hon är snygg, hon är rolig, och framför allt: hon klipper kungligt! Så, efter att - med gråten i halsen - betraktat det som en gång var hår ringde jag salongen där Malin jobbar. Nej, klockan var halv sex, och det fanns ingen tid, fast ... "Nej Hanna, inte trimmern! Kan du vara här klockan sex?".
Nu är håret kort, kortare än på mycket länge. Luggen var tvungen att ryka eftersom den var som gummi. Kvar är hår som på sitt längsta är 2 cm. Nu är det dessutom nyblekt (men hemmagjort), och jag fick inte bort allt. Så ja, håret är pyttekort, och kalasgult. Jag ska låta det vila i nån vecka eller två, sen ska jag bleka om det.
Skittöntigt kanske, men jag känner mig sjukt mycket gladare.

Förresten, Malin jobbar på Nikita i Forumgallerian i Uppsala. Hon är grym!

Det där med beslut och tatueringar

För ett tag sen funderade jag över om beslutet skulle kännas som antingen ett läkar-, eller ett frisörbesök. Jag kom ett tredje alternativ: tänk att du går förbi ett ställe där de gör tatueringar. Du har funderat över en tatuering ett litet tag, och går in på chans. Det visar sig att de har tid alldeles nu på en gång, och i stället för den där lilla blomman på höger höft du funderat över, kommer du ut med en stor jävla drake över hela ryggtavlan, med svansen ut över höger arm.

Så, beslutet kom lite för snabbt, och blev väl drastiskt. Till en början är du ändå sjukt nöjd, för kolla vad du vågade, och snygg är den också! Efter ett tag får du vrålångest, för det är ju ingen liten grej som lätt kan täckas över, och herregud vad du ångrar dig. Här finns alltid risken att du kommer att ångra dig för evigt, men också chansen att du ska vänja dig, och t o m lära dig att älska draken (som du kanske t o m döper till nåt gulligt, eller nåt superhårt norsk black metal-liknande). Nu är bara frågan: vilket blir det?

Jag har en ny kollega!

Äntligen! Jag kommer inte att vara ensam kvinna på åkeriet längre. Det är så roligt, dels för att det är en till tjej helt enkelt, och dels för att det är en jävla bra chaufför. Det här hörrni, det kommer att bli bra!

När jag fick reda på att hon skulle börja här ändrade jag min status på Facebook till nåt i stil med "jag har fått en ny kollega (en efterlängtad)", och hon påpekade då att det var första gången hon fått höra att hon var just det, efterlängtad. Jag antog att det bara var i yrkeslivet, men nej: det var första gången, punkt slut. Lite samma sak hände igår, när en person med ett väldigt vackert och smittande leende inte bara reagerade med ett enkelt "tack" när jag kommenterade det, utan snarare blev generad. Hell, t o m JAG har fått höra att jag har ett vackert leende!

Det fick mig att fundera: är jag bortskämd med folk omkring mig som berättar att jag är bra, att jag är fin, och att de saknar mig? För mig är det självklart att berätta att jag är glad att jag träffar mina vänner (om jag är det :P), att jag saknar dem, och att de är fina. Jag är inte främmande för att berätta för folk jag inte känner att de har snygga skor, eller att de har vackra händer. Är jag - och min bekantskapskrets - onormal, eller har jag helt enkelt råkat ut för två personer under mycket kort tid som är sorgligt bortglömda när det kommer till uppskattning? Hur som helst, leendet är väldigt vackert, och kollegan mycket efterlängtad. Så är det med det.

Jag är finare i skrift

Jag är finare i skrift än i verkligheten. Jag är finare på bild också (vilket egentligen skulle kunna få mig att gråta blod på ort och ställe, eftersom de flesta bilder av mig skulle tjäna som skräckpropaganda för ... ja, vad fan som helst. "Gör inget dumt eller fel, då blir du som HON!", men vad hälper det?).

Jag är en av de där få personerna som faktiskt är trevligare på nätet än i verkligheten. Det är sant! Många passar på att få ur sig sina aggressioner på nätet, och framstår som långt mycket otrevligare än de i själva verket är. Inte jag. Eller jo, jag framstår ofta som arrogant, sarkastisk och otrevlig i skrift, inte tu tal om saken. Det som skiljer mig från de andra barnen är att jag är värre i verkligheten.

Jag tror att jag antingen ska börja bli långt mer otrevlig på nätet, alternativt "fula till" mitt språk en smula. Jag misstänker att jag i skrift kan framstå som halvhyfsat vettig, men det beror nog helt enkelt på att jag då har lite mer tid att tänka, och att saker inte kommer ut utan att passera hjärnan. Hur som helst leder det till att jag lurar folk, och det är inte speciellt snällt (vilket är helt i linje med hur jag lever mitt liv i övrigt), men inte heller trevligt (och faktiskt, trevlig är jag banne mig ibland).

Det får bli sms-svenska för mig hädan efter, då kanske folk blir positivt överraskade när de träffar mig.

Ibland blir det precis som väntat

Älskade hansiliten, varför gör du så här mot dig själv?

Jag trodde att om det var något jag lärt mig under mina snart 30 år, var det att aldrig förutsätta att något ska gå bra, att aldrig förvänta mig att saker ska funka, och att aldrig aldrig ta ut något i förskott. Om en gör som jag brukar, d v s siktar mycket lågt, är det värsta som kan hända ett "jahapp", och allt annat över det är en hejdundrande bonus. Men, återigen har jag frångått mina principer, och vad får jag för det?

Så, ibland blir saker precis som väntat, d v s ett "jahapp". Ibland blir samma "jahapp" ett litet slag i ansiktet, eftersom jag, fastän jag vet att jag har att förvänta mig en grej, innerst inne hoppats en smula på en annan. Älskade hansiliten, aldrig hoppas, aldrig tro. Det enda som duger är rena fakta, allt annat kan gå åt skogen.

Ibland hatar jag att ha rätt.

(Men nej, det är egentligen inget särskilt jag tänker på, snarare en samling av särskilda grejer. Det börjar bli en rejäl hög.)