Fo' real?

Den som har ställt skyltarna så tajt kanske ska tänka ett varv till.

Det var en fin dag det här

Sophie och Lukas, med siktet inställt på helt olika saker.

Lukas och jag, och den obligatoriska kräkstrasan. Den kom till användning, både en och fem gånger.

Fika

med lillasyster och Lukas.





- iPhonepostat

Jag tror att det är hög tid för en hansi att dråsa i säng

Jag klev upp strax efter 15 onsdag eftermiddag, fastän jag hade ställt klockan på 17.55. Det som väckte mig andra gången (första gången väckte jag mig själv med ett "hoh!", lite som när en får is i nacken ungefär) var att det var sån sjögång (jag ska kanske tillägga att det var på färjan hem) att jag hade svårt att ligga kvar i sängen. Väl i duschen upptäckte jag att de där handtagen jag har skrattat rått år mången gång minsann kan fylla en funktion. Det gick svallvågor på badrumsgolvet (I kid you not, det var helt fantastiskt), och jag hade fullt sjå att hålla mig stående. Så kan det gå.

I alla fall, hem kom jag vid sex-halv sju torsdag morgon, och de försök jag gjorde att sova misslyckades å det grövsta. I stället diskade jag lite, gick ut med soporna, och tvättade håret. Sen följde lunch med David, kaffe på Barista (det var jag och min iPhone, och vi hade väldigt trevligt), och sen hemgång. Väl hemma satte jag mig vid datorn (jag? Vid datorn? Inte då!), och hann sitta bara en liten stund innan Håkan kom. Ja, så var det det där med mat, sån ska en få i sig är det tänkt. Vi hamnade på Uplands, och sen hemma hos mig igen.

Nu sitter jag här, och har varit vaken alldeles på tok för länge. Det allra märkligaste är att jag verkligen inte känner mig sömnig, och inte heller har gjort det på hela dagen eller kvällen. Jag tror att min kropp gör lite som den vill.

Jag är ute med onda väskan

- iPhonepostat

Tusen applikationer

Här sitter jag på Barista, och har hamnat i "jag måste nog ha den här, den här och den här applikationen". Det är egentligen galet, med tanke på att jag i stort sett aldrig använder de jag redan har installerat. Men vafan, skam den som ger sig.

Nu har jag i alla fall installerat en Bloggerapp för iPhone, och testar den nu. Testing, one two, one two. Det som kommer att störa mig är givetvis att det jag postar från min iPhone inte kommer att se likadant ut som det jag skriver på datorn, inte minst för att jag inte kan göra raka marginaler här. Oh well, vad gör en inte för att alltid kunna skriva av sig ytterligare en fullständigt ointressant detalj av sitt liv.

För övrigt spelar de Bill Withers här på Barista just nu, och nyss var det Marvin Gaye. Jag gillar't, skarpt.


- iPhonepostat

Hemma

Hemmahemmahemma. Snabbt kolla mail och annat viktigt/oviktigt/intressant/upprörande, och sen sova. Kläderna av, tansebissingar borstade, dags att so... Fan, glömt lägga i pengar i parkeringsautomaten. På med paltorna (kallakallakalla), ut i det råa, och dra kortet. Hur många dagar (räkna på fingrarna)? Äh, bäst att lägga i till onsdag kväll, även om bilen kanske ska flyttas under tiden. Bilen, den nytvättade, med ny vindruta. Måste köpa en egen, det håller inte att låna i alla evighet. Snart.

... men nu: sova.

hansi - en klagapa

Jag tror att jag framstar som lite av en klagapa pa jobbet. Jag är sa dalig pa att säga vad som är bra och vad som funkar; i stället klagar jag när saker inte är pa plats, inte funkar och när jag blir hemskickad tidigare (särskilt om det bara är jag som blir det, och de andra far stanna tiden ut). Tröttsam är vad jag är, och jag ska bli bättre pa att berätta vad som är bra ocksa. Du som händelsevis har läst här förr vet vid det här laget att jag fullkomligen älskar mitt jobb, men jag misstänker att de pa kontoret kan tro att jag faktiskt inte gillar det alls. Men, som sagt: jag gillar det, skarpt.

Hem tidigare ja. Idag fick jag ett telefonsamtal om att jag inte kommer hem pa lördag morgon som det var tänkt, utan redan torsdag morgon. Jisses Amalia vad besviken jag blev när jag hörde det. Inte nog med att det bara är jag som ska hem tidigare (jag vet att det är sa att det bara var mitt schema som maste paverkas, men glöm inte att jag är mellansyster, och alltsa alltid känner mig förfördelad och orättvist behandlad om det inte är millimeterrättvist :P), det blir tva hela dygn! Det innebär mindre pengar (ja, mycket vill ha mer), och att jag inte kommer att jobba pa en vecka. Det finns inget sätt att fa igen det här, för det är langt mycket enklare att stanna tiden ut än att aka pa nat slags extratur. Se där, klagar igen!

Jag skulle förstas kunna välja att se det som "yay! Jag är hemma en hel vecka i ett svep (om schemat inte ändras)!", och "äntligen far min stackars fot vila, den hotar nämligen att leta upp nan som älskar den mer", vilket jag ska försöka göra. Nu. Men nej, jag kan inte riktigt glädjas at att jag kommer att sitta i min lägenhet en vecka utan att göra nat vettigt.

Fast, snart ska jag sluta klaga sa förbannat.

Förresten ska jag även sluta muttra surt om det nya stället vi skiftar trailers pa. I stället för att vara irriterad över att det är trangt och jävligt ska jag glädjas at chansen att bli en bättre chaufför. Jag har faktiskt börjat lite smatt, även om jag till slut fick ge upp mina försök att komma in pa den enda platsen som fanns, och ställa trailern utanför. Lite kunde jag i alla fall glädjas, för min kollega med langt manga fler ar bakom ratten klarade det inte heller, och da hade anda tva av de personbilar som stod i vägen när jag skulle backa, försvunnit. Jag är inte helkass, det är bara jävligt svart helt enkelt.

Ja, och sa är jag snygg ocksa.

Jamen just det ja

Jag fick ju sms fran nagon som uppenbarligen vet vad jag heter, och som tycker att det är roligt att vägra att skriva vem hen är (tydligen ska det vara nan jag vet vem det är, men vad säger det?). Javisst, sant kan vara kul till en viss gräns, men det kommer en punkt när det bara är jävligt uttjatat, för att inte säga en smula obehagligt. Den punkten är här och nu, och strax passerad.

Cloppenburg igen

Ja, sa sitter jag här igen och blir inrökt. Om 20 min tar min surftid slut, och da ska jag förhoppningsvis hinna med en omgang flipper (förhoppningsvis, för jag vet inte om de är fixade. Senast var det bara ett som funkade, av tre.), sen ska jag äta och efter det är det dags att dra till Travemünde.

Ibland undrar jag om jag borde höja blicken en smula, och ställa högre krav pa livet. Är det verkligen rimligt att bli sa själaglad över att fa slösurfa, spela flipper och köra lastbil? Är jag tragisk som nöjer mig med sa lite? Men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har, som jag redan tidigare sagt ett par ganger, ett kalasbra jobb, vänner och systrar som jag älskar, en hyfsat stor och väldigt trevlig bekantskapskrets, och en lägenhet jag stormtrivs i. Vad skulle det tjäna till att önska sig mer, bara för att? Jag skulle ju givetvis kunna ösnka mig min syster tillbaka, men det är bara kontraproduktivt. Det känns vettigare att helt enkelt sakna henne, men inte fastna i att önska sig det omöjliga.

Men gudars, ibland kommer jag pa att jag inte vill sova själv varje natt.

Ibland saknar jag

men då försöker jag tänka på annat, på allt bra, på allt fint. Då blir det lite lättare. Vissa beslut är bara att försöka vänja sig vid.

Nu drar jag

Så, nu är världen en liten smula vackrare. Jag är framme i Malmö, och var inte ens sen till incheckningen. Visst, det fanns inte en challe i hela världen att hinna stanna nån gång och sova en halvtimme, men som tur var så blev jag inte trött. Det var lögn förresten, jag var trött som ett litet litet djur innan Torsvik, men efter mat och kaffe var jag på topp igen.

Nu längtar jag efter frukost och sömn. Mina händer skakar en liten smula, och jag misstänker att det är av brist på det ena eller det andra.

Tjingeling på ett tag!

Snart kommer jag att bli en smula trött och uppgiven

Wait for it ... DÄR! Så därja, nu är jag trött och uppgiven, och det är ju en alldeles hejdundrande inledning på en arbetsvecka, inte sant? Jag hade räknat med att komma iväg strax efter 22, men här sitter jag. Varför? För att bilen jag ska ha är på verkstad, för att det inte är promenadavstånd dit, och för att de från kontoret inte fått tag på min kollega på hela dagen för att upplysa honom om att jag inte kan åka utan att han har kommit hit.

För en timme sen var jag glad, sen började det dyka upp sms från nån jag inte har inlagd i telefonboken (och som inte finns på hitta vad jag kan se). Visst, sånt kan vara roligt till en viss gräns, men just nu? Nope, jag blir bara skitirriterad.

Blärk.

Om en dryg halvtimme eller så kommer min kollega i alla fall, och då ska vi turas om att skjutsa varandra till verkstad för att hämta bilar. Sen ska trailern kopplas, alla grejer stuvas in i bilen ... på tal om trailern så borde jag passa på att kolla om alla banden sitter bra redan nu, så slipper jag det momentet sen när bilen äntligen är här. Men, just nu kanske jag borde äta, och försöka se lite ljust på tillvaron.

Nu ångrar jag

att jag inte tog mig tid till att skifta till vinterdäck igår.

Jobb och sånt

Jag är ledig idag, men klev ändå upp löjligt tidigt. Nej, jag valde det inte själv, men bilen skulle lämnas in för byte av vindruta. Stenskott är inte roligt att få, särskilt inte om det dessutom resulterar i en fet jävla spricka. Å andra sidan, om en kör hyfsat ofta mellan Uppsala och Södertälje kanske det är oundvikligt att få det någon gång. Jag fick i alla fall frukostsällskap av David, på Broströms, så jag har egentligen inget att klaga på. Jag gillar David (konstigt vore det annars), han är nog faktiskt den allra bästa man jag känner i hela världen. Det vill inte säga lite, för jag känner en del fantastiska personer.

Jag ska jobba i morgon, och i stället för att sitta här och blaja bort min tid borde jag göra en massa vettigt. Fast, jag har betalat räkningar, och gjort annat vuxengöra som att maila frågor ang. en prenumeration, och ringa försäkringsbolag och fråga om en faktura, så lite duktig har jag varit.

Jag kom hem igår, efter en kalasbra Malmösväng. Den här gången hade jag sällskap av en trainee från Scania, och min oro innan var helt ogrundad. Samtalet flöt på under hela turen (och det är rätt många timmar), och vi hann med både högt och lågt. Jag gillar sånt.

Jag tror förresten att snubben på Carglass ljög. Han sa "den är klar allra senast kl 13, men vi ringer en timme innan den är klar så att du har tid att ta dig hit." Nu är den 12.30, och de har inte ringt. Attans bananer.

... och sekunden senare får jag ett sms om att den är klar. :)

Kvinnan

som gav er "Det ska låta som när man kör över en cyklist när man kopplar släpet", och "Lastbil kör man ju med kuken" presenterar stolt det senaste: "Mina vänner tror att jag knarkar".

Jag borde skaffa en pressekreterare, för uppenbarligen kan jag inte uttrycka mig vettigt.

Nu är det flera som har frågat, så en gång för alla kanske jag ska svara på det

"Hanna, jobbar du så mycket för att slippa fundera på annat?"

Nej, mitt schema ser ut så här, på riktigt.

Fotjävel.

Alltså, mina fötter är inte snälla

Jag har försökt att inte tänka på det, men nu gör det faktiskt så ont att jag bara vill gråta. Jag stukar ju fötterna relativt lätt (och med "relativt lätt" menar jag "så snart jag ens funderar på att trampa snett"), som du kanske vet om du har läst här förut. För flera månader sen stukade jag min vänsterfot, men fortsatte jobba som vanligt. Det var alls inte lika illa som då den var blå och såg ut som något en zombie inte riktigt skulle vilja kännas vid, men hyfsat illa var det allt. Sen dess har den inte riktigt varit helt hundra, och när jag har stått eller gått väldigt mycket brukar jag känna av den.

Nu, nu gör jag betydligt mer än känner av den. Den värker alldeles vansinnigt, så illa att jag inte kan sova. Jag misstänker att det är sen jag lastade i Duisburg, mest för att det började kännas efter det (och har bara blivit värre). Ja, jag gjorde det dummaste någon kan göra (särskilt om en som jag, är en tjockis med svaga fötter): jag hoppade ner från trailern. "Hoppade" är t o m att ta i, mer "gled ner från hukstående", så det var alltså från minsta möjliga höjd. Jag kände inte av det alls direkt efter, utan det var snarare på färjan hem som foten var lite stel och öm.

Nej, balansplatta har hittills inte funkat så bra för mig, det gör mest ont efter en kort stund. Jag försöker vara så snäll jag bara kan mot fossingarna, men jag tror att de helt enkelt har beslutat sig för att jag är ett as, och de ska göra sitt bästa för att bli av med mig.

Hur som helst, det gör ont av bara satan, och jag måste kunna sova eftersom jag ska jobba imorgon. Håll en tumme eller två att vanliga värktabletter kommer att funka (hittills har det varken gjort till eller från), för nu börjar jag som sagt att bli gråtfärdig, på riktigt.

Min storasyster är klok

Jag ska lära mig att lyssna på folk som vet bättre än jag. Min storasyster Anneli t ex, hon är klok. Hon har länge sagt "Men Hanna för fan, smörj in fötterna så att de inte är så torra!", och nu har jag börjat göra det. Visst, jag gör fortfarande inga Pocahontas i mockasiner-smygningar, men det låter i alla fall inte som att jag har träskor på mig när jag går barfota på parkett. Det är alltid något.

Det här med bröst

Jag har bröst som kräver mer uppmärksamhet än de egentligen är värda. Någon gång ska jag lära mig att komma iväg lite raskt med cykeln utan att dänga behagen i ringklockan. Det verkar så desperat på nåt sätt.

Lyssnar jag för mycket på tysk radio?

Texten är oerhört märklig, men jag gillar låten skarpt.

Jag har lite dåligt samvete

Alltså, jag måste på en gång erkänna att jag har dåligt samvete. Tänk om jag har kostat någon ett Nobelpris i medicin, bara för att jag är en tönt som tycker att det är äckligt med mögel i kyllådan i lastbilen? Att personen dessutom placerat en läckande flaska full med mjölk i samma låda torde ju ytterligare bevisa hans iver att syssla med något slags vetenskapligt experiment, för inte kan det vara så att det är en slarvpelle jag tog bilen efter? Nej, jag väljer att tro att jag i min klentrogenhet har förstört hans chanser att upptäcka något nytt och revolutionerande, och för det kommer jag för evigt att skämmas. (Tilläggas bör att det inte var någon av mina kollegor som lämnat bilen i det bedrövliga skick jag fann den i, utan en extern lots. Det gör det lite lättare att stå ut med, samtidigt som jag verkligen inte förstår hur en kan lämna en bil i det skicket.)

Mattorna var dessutom knökfulla med ludd och grus, något som ganska enkelt hade kunnat avhjälpas med en lätt skakning av sagda textilier. Jag hade jättedåligt samvete att jag lämnade en bil utan att dammsuga den innan (jag bytte bil i hamnen i Malmö), men den såg kanske ... tre tusen gånger bättre ut än den jag fick. Det gör det förstås inte roligare att tänka på, att jag lämnat en ostädad bil efter mig.

Jag är hemma nu. Det känns lite konstigt, men bra som fan. Jag har hunnit med att äta frukost hos David, diska en omgång vinglas, samt smeka huvudet fullt med blekmedel. Jag har en utväxt som skulle få vem som helst generad, och jag är fullt beredd (om än inte alls lyckligt över det) på att mitt hår kommer att anta en kulör åt det pippigula hållet. Det får vara så nån vecka, det kan inte hjälpas.

Hur som helst, jag är hemma nu. Jag har saknat min stereo (gudars vad bra den är, jag blir alldeles lycklig i kroppen bara av att tänka på hur bra mina skivor låter nu), och min lägenhet. Givetvis har jag saknat en massa människor också, men ... vad heter det på svenska? That goes without saying, finns det nåt bra uttryck på svenska för det? Fanken, ibland känner jag mig som Anita Ekberg (bystig blondin :P). Jag är inte hemma så länge, så jag ska passa på att träffa så många jag kan. Eller så låter jag bli, och sitter hemma i min soffa och bara njuter av ljudet. Fast nä, du känner mig: sitta hemma utan sällskap, när jag väl är i Uppsala? Näpp, blir'nte nå av'et.

Nu ska jag ... göra nåt vettigt. Städa kanske, eller klä på mig. Vi får se.

Tydligen

är det stört omöjligt att sitta på en pub och stjäla uppkoppling, utan att skriva på en roman. Nu är det tredje gången jag får frågor om boken jag skriver på, och får höra hur vacker jag är när jag ser så koncentrerad ut. Jag anar en konspiration.

Det bästa var snubben som kom fram idag:

- Kommer den att översättas?

- Förlåt?

- Ja, kommer den att översättas? Boken?

- Va?

- Ja, de säger att du är svensk, så jag antar att du skriver på svenska? Kommer din bok att översättas till holländska eller engelska så jag har en chans att läsa den?

Jag var tvungen att fundera en stund vad sjutton han menade. Halvhyfsat raggningsförsök, eller ärligt menad fråga vet jag inte, men märkligt var det likafullt. Hädan efter ska jag alltid sitta med min dator på pubar och se svår och upptagen ut. ;)

Förresten har jag kommit på att holländare är långa (männen är ofantligt långa. och ofta smala. Ibland är jag rädd att de ska gå av på mitten.), högljudda, och ena riktiga fryslortar. Det är 11 grader varmt, och de går klädda i tjocka jackor, halsdukar och mössor.

Jag gillar den här, men springandet gör mig matt

... men det gar inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Om det inte lät sa förbannat töntigt skulle jag kalla det "hög pa livet". Nu säger jag bara "glad".

Alltsa, jag börjar uppriktigt sagt bli orolig för mig själv. Sa här glad och tillfreds har jag inte varit pa ... eller vafan, nansin? Jo, i korta slängar, men sa genomgripande jävla lycklig? Galet. Galet, för att jag har en massa som har gatt at skogen det senaste aret, men samtidigt ganska vettigt för att det allra mesta är jävligt fint. Att skiljas behöver t ex inte vara en katastrof, det kan t o m vara en kalasbra sak. Dessutom, att göra det när parterna fortfarande tycker om varandra? Ett genidrag. Men visst, klart det känns trist, och fel ibland.

Jag är glad, och det känns fortfarande sa ovant att det är den övergripande känslan. Snart, alldeles snart ska jag vänja mig. Jag maste bara förundras ett litet tag till.

Flipper ger gladkänslor i kropp och själ

Senast jag var här pa rastplatsen i Cloppenburg slösurfade jag, och eftersom jag hade gott om tid över passade jag pa att spela lite flipper ocksa. Senast det hände var för ganska manga ar sen vill jag minnas, och jag är fortfarande rysligt dalig pa det. Rysligt dalig behöver för den skull inte innebär atta dte är trakigt, i mitt fall är det nästan tvärtom. Däremot kan det väl erkännas att jag var ganska sur över att ha missat extraspel med ynka 140 poäng. Lite smairriterad blev jag ocksa när kulan fastnade, och tanten som jobbade toktiltade spelet, sa min innestaende credit försvann.

Den som anda hade ett eget flipperspel. Vad kostar sana egentligen?

Är det inte märkligt

att ett humör kan ga fran helt stralande, till ett platt ingenting pa under tjugo minuter?

Igar var jag kalasglad. Vädret var vackert, jag hade en ledig dag i Zwolle och livet var ganska fantastiskt. Sa loggar jag in pa msn, och smapratar lite med folk, och kadang! sa faller mitt humör fran stralande till ganska mulet. Hur kommer det sig att vissa personer, som jag tycker väldigt väldigt mycket om mind you, bara lyckas plocka ner mitt självförtroende sa till den milda grad att jag mest ... jag vet fan inte, "vill grata" är att ta i, men bra nära i alla fall. Igar var jag snygg, pa riktigt snygg. Ja, jag väger för mycket och yada yada, men gudarna ska veta att jag hade en snyggdag igar. Tyvärr försvann det.

... men efter otaliga koppar kaffe, lite glatt konverserande och lite mer slösurfande kom det tillbaka. Och nej, det hade inte att göra med personen som kom fram och berättade att jag var vacker (tydligen ser jag koncentrerad och "djup" ut när jag sitter vid datorn, för att i nästa sekund spricka upp i ett stort leende, vilket enligt personen i fraga var "arets vackraste". Fan tro't.) , för snygghumöret var tillbaka innan det. Givetvis gjorde det dock inget för att försämra.

Ja, jag vet. Mitt goda humör och dito självförtroende ska inte hänga pa om jag är snygg eller inte, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var glad när jag kände mig ful. Det funkar inte sa, inte för mig. Givetvis är det viktigare att jag känner mig snygg än att andra tycker det, men det säger ju sig självt. Idag luktar jag rök och har en utväxt i haret som borde atgärdas, men fortfarande: snyggast i lastbilen! :)

Att ha blivit stammis på en pub i Zwolle har sina fördelar. Jag dricker kaffe gratis, och lånar uppkoppling. Så, en helkväll här blir ... tja, gratis! :)

Inget säger förresten "Välkommen till Tyskland hansi!" som introt till Battery. Master of Puppets-plattan är sa jävla bra att köra lastbil pa Autobahn till. Om nu nagon undrade alltsa.

Alltsa, det här med bitterhet

Borde den inte komma snart? Nyskild, nyss fyllda trettio och fet, visst är det liksom som upplagt för bitterhet? Men nej, i stället känner jag mig märkligt tillfreds med saker. Jag har ett jobb jag verkligen gillar, jag har fantastiska vänner och systrar som jag älskar, och jag har en lägenhet jag stormtrivs i. Resten gar liksom att fixa allt eftersom (vad nu "resten" är).

För övrigt tror jag att särbo är grejen. Mer om det en annan gang, när jag inte sitter pa tid och blir inrökt pa ett internetcafé i Cloppenburg.

Sa: livet är fint, livet är bra, och jag funderar pa att göra ett ryck och fa tillbaka mina muskulösa underarmar.

Ja jävlar

Grått och trist i Malmö, men vem bryr sig om det? Jag är på väg till Tyskland, och i förlängningn Holland. Jag gillar't.

... men det är inte det enda jag gillar.

Efter ledighet kommer jobb

Jag är grymt dålig på att uppdatera, det är jag medveten om. Problemet är att jag antingen jobbar, och inte har tillgång till uppkoppling, eller att jag är hemma och leker upptagen.

Nu jobbar jag i alla fall, och det är skönt efter några dagars ledighet. Födelsedagsfesten var helt strålande om jag får säga det själv (och det får jag, vem kommer att stoppa mig?), och dagen efter var jag dekadent nog att gå ut på Orvars, trots att det var söndag. Kort sagt: min ledighet var i stort sett perfekt.

Nu ska jag sticka om en timma nånting, och återkommer nästa fredag. Det ska bli skönt att komma ut och jobba lite, för ärligt talat: ledighet sliter. :)

Dagens bästa

är Chris Jones med "No Sanctuary Here". I små datorhögtalare låter den inte så maffigt, men i min nya stereo är den så vansinnigt bra att jag bara vill sitta där och ... ja vad fan, äta upp ljudet!

Det där stället där jag lägger min hatt, eller nåt.

Jag är hemma nu, och ska så vara fram till tisdag. Ibland funderar jag på hur det kommer sig att jag tagit ett miljonlån på en lägenhet som jag nästan aldrig bor i. Men, så kommer jag hem. Jag går Gropgränd fram och ser Domkyrkans torn, och blir glad i hela kroppen. Det här, det är skälet till att jag är skuldsatt upp till öronen, och alldeles lycklig över det.

Av nån jävla anledning är den dock alltid ostädad.

Ibland är livet bra jävla fint.

hansi, nu 30

Sådärja. Nu sitter jag här, med stelfrusna fingrar på en uteservering i Zwolle. Uteservering? tänker kanske du. Jepp, för det finns uppkoppling, men det är fullt med halvfulla skråliga holländare inne på puben. Så ja, uteservering. Förresten, hur kommer det sig att alla holländare är så vansinnigt högljudda? Eller är det helt enkelt bara dem jag ser (och hör!)?

Hur som helst, jag är nu 30, och det känns ... inte så annorlunda. Nej, jag har kommit över att det ska bli nån hejdundrande förändring för varje födelsedag, men kom igen, 30? Ge mig nånting! ;)

Min födelsedag var bra. Egentligen borde jag ha gjort massor, men jag tillbringade i stället sjukt många timmar på Hifi-klubben, och kom hem med högtalare, cd-spelare och förstärkare. Jag är alldeles löjligt förtjust, och helst av allt skulle jag åka hem på stört och lyssna igenom alla mina skivor. Jag borde som sagt ha gjort massor (jag har t ex fortfarande en halvmöblerad lägenhet, och nu en massa grejer som ska packas upp och kopplas ihop), men jag fick hänga nästan en hel dag med några av mina favoritpersoner, och det är värt mycket.

I Zwolle börjar det bli kallt (kanske för att solen håller på att gå ner), och jag ska väl dricka upp mitt kaffe och släpa med mig min kollega tillbaka till lastbilen. Det är inte sovdags ännu, men ganska snart. Det spelar egentligen ingen roll, för förutsatt att det är vettig temperatur i bilen sover jag som ett barn.

Jepp, idag blir hansi vuxen.

Snart är jag vuxen

Om mindre än en vecka fyller jag 30, och det hade ju onekligen varit trevligt att ha ett hem som speglar att jag är vuxen. Men vad sjutton, den här helgen har jag prioriterat svirande framför städning. Jag låtsas att det är ett tecken på vuxenhet.

... och möblerna är nästan på plats

Idag kom David förbi för att lämna bilen, och erbjöd samtidigt sin hjälp att möblera om. Gudarna ska veta att det behövdes, för jag pallade nästan inte att gå in i kaoset på egen hand. Nu är möblerna äntligen nästan på plats, så nu är det bara resten kvar. Jag ska - vid tillfälle - raida Emmaus och Sirius loppmarknad i jakt på ett skåp att ställa in i sovrummet, och försöka komma på hur jag vill ha det där. Just nu är det gråtfärdighetsvarning utfärdad på det rummet, men det kommer nog att bli bra det med.

Prio ett när det kommer till större inköp är f ö ljud. Visst, det går att kolla på film och lyssna på skivor i PS2 (med ljud från tv:n alltså), men det är inte njutbart.

P3, mitt missbruk

Jag älskar nästan allt i P3, förutom Mitt p3, som kan vara det värsta skit som sänds i någon radiokanal. I kid you not, hittills har jag inte hört något som fått mig att vilja lyssna vidare. Ändå har jag verkligen försökt.

Men, jag älskar P3, nästan helt förbehållslöst.

... men gårdagen var (till allra största del) helt jävla kalasbra

Jag är ofta vaken ganska många timmar i taget när jag har jobbat. Det blir ju så när det ska köras hem nattetid, och en kommer hem på morgonen. Att gå och lägga sig då kan bli farligt, eftersom hela dagen kan gå åt, och dessutom vänds dygnet på ett tråkigt sätt. Jag vaknade kl 10 i torsdags (och så hade jag den där jävla dagen), så när jag kom hem strax efter 08.30 igår var jag ganska mör. Jag hade så mycket packning att jag inte hade ro att handla frukost på vägen, så jag gick raka vägen hem. Väl där dumpade jag mina saker i hallen, kom på att jag hade mackor och yoghurt i väskan, och åt en snabb frukost. Nej, jag åt den inte i hallen.

Strax efter 12 kom Lena, och sen blev det så bra. Vi hängde på stan: åt sushi i solskenet på bryggan, drack kaffe, shoppade lite, drack mer kaffe, shoppade lite till ... en bra dag m a o.

Dagen avslutades med ett besök hos David, för att hänga och kolla på hans lägenhet. Jag kan inte undgå att bli avundsjuk (jag erkänner det i alla fall) på att det syns att någon bor där. Det är hemtrevligt och mysigt, och allt har sin plats liksom. Hos mig är möblerna fortfarande inte utflyttade till dess rätta platser, och det är grejer överallt. Att jag dessutom mest är hem och vänder, och sjukt trött när jag kommer hem, gör inte att det blir mysigare hemma. Just nu blir jag alldeles uppgiven av att bara se mig omkring, för det känns som att det aldrig kommer att bli hemtrevligt här igen.

På tal om att få det hemtrevligt: jag hade stora planer för den här veckan. Jag räknade med att vara ledig fredag-fredag (eller kanske torsdag), och hade jättemycket inplanerat. Jag skulle träffa flera av mina vänner som jag sällan hinner träffa, jag skulle baka inför födelsedagsfest, jag skulle städa, möblera om och göra fint. Jag skulle dessutom ha tid att bo in mig, att faktiskt lära min kropp att ja, den bor här, och den bor här alldeles ensam. Men nej. När ska hansi lära sig att schemat inte är skrivet i sten? Visst, jag är ledig några dagar, men jag jobbar måndag morgon till tisdag eftermiddag, och sen iväg igen vid midnatt mellan torsdag och fredag. Hur jag ska ha tid att få till en födelsedagsfest till lördagen efter fredagen jag kommer hem är för mig en gåta.

Men nej, jag är faktiskt inte bitter. Jag kommer att vara hemma på min födelsedag, och förhoppningsvis ha trevligt på den. Jag kommer dessutom att lägga min energi de här lediga dagarna på att träffa folk, och så struntar jag helt enkelt i mysfaktorn i hemmet. Idag ska jag t ex träffa Sophie och Lukas (a k a världens vackraste barn), och sen Lisa. Det blir bra bra som fan.

Vissa dagar borde strykas ut almanackan

När jag kom hem igår hade jag varit hemifrån strax över en vecka. Det gör mig inget, som vanligt. Jag åkte till Linköping i torsdags, och stannade hos Simone över helgen. Jepp, det är verkligen perfekt att kunna kombinera jobb och fritid så.

Från Linköping tog jag tåget till Malmö där en lastbil stod och väntade på att jag skulle komma och göra den sällskap mellan Malmö och Oskarshamn den gångna veckan. Det mesta gick bra, trots att det var mackor och yoghurt som gällde som mat (på tåget är det galet svårt att ta med mat för en vecka, och det enda stället som var smidigt att handla på var Statoilmacken i Osby). Som sagt, det mesta gick bra, men så kom torsdagen.

Eller nej, vi backar bandet: det började redan på onsdagen. Jag kom till Malmö strax efter 14, och visste att jag hade gott om tid. Jag skulle inte behöva åka förrän 03 morgonen efter, så jag skulle ha möjlighet att i lugn och ro gå in till stan från hamnen, och äta och bara titta på folk och ta det lugnt. Men nej, så kul ska jag uppenbarligen inte ha det. När jag kom in på kontoret nere i hamnen, och berättade att jag skulle komma tillbaka vid 03 och hämta en trailer som skulle komma in vid 19, berättade de att de har nya öppettider. Det går alltså inte att komma in på hamnområdet mellan 00 och 06, vilket innebär att ... ja, att det skiter sig för typ alla som skickar trailers lösa.

Så, kris och panik, och direkt i säng för att sova fram till strax efter 23, hämta trailern, köra till Oskarshamn, ta ytterligare nio timmars vila och sen lossa och lasta. Okej, här börjar det på riktigt, dagen som gud glömde och som verkligen borde strykas ur kalendern för alltid.

Trailern? Den bråkar, big time. Där kapellet fäster i framkant är stången sned, så den hakar antingen i så hårt att det krävs stora mängder våld för att få loss den, eller så går den inte att få dit alls. Spännaren till kapellet på höger sida satt löst, i bara en bult. Det innebar att för varje gång jag spände eller lossade på den kändes det som att jag skulle få den i handen. Ett spännband repades upp och blev bara fluff eftersom den som lastat trailern inte flyttat undan banden innan racken ställdes dit.

När trailern skulle lastas hängde kapellet och slängde i framkant, eftersom de mängder av våld som krävdes för att få dit det inte fanns i min kropp just då, särskilt inte när det handlade om en resa på kanske två minuter mellan los och last. Det började regna. Inte mycket till en början, men nog för att komma i ögonen och irritera. Efter en stund vräkte det ned. Ja, hytterna (för det var såna jag lastade) hamnade snett, så efter att ha spänt fast allt var jag tvungen att lossa några band (plocka ned bräder också för den delen), och få den flyttad. Jag stod i takdroppet och spände banden, och vid det här laget var jag blöt ända in på underkläderna.

När allt äntligen var på plats, och jag hade använt så mycket våld att jag nästan skrämde mig själv för att faktiskt få dit kapellet (som även strulade på vänster sida så klart) kunde jag köra därifrån. Ingen skugga ska falla på personalen på utlastningen i Oskarshamn. De är alltid oerhört trevliga och effektiva, och det är ett rent nöje i vanliga fall att lasta där.

På vägen till Malmö behövde jag fylla på AdBlue, och svängde in på Shell i Oskarshamn. Där var det nåt spån som hade ställt ifrån sig bilen exakt där vi som kör större saker än en liten Ford behöver svänga, så det var ganska meckigt att ta sig förbi.

Trailern (som vid fler än ett tillfälle fått mig att tänka att "hat är inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva vad jag känner för den") skulle lämnas in på reparation, och jag hade fått adressen och knappat in den på gps:en i bilen. Jag vet att den inte är att lita på, och att den ofta väljer puckade vägar. jag vet det, och ändå är jag dum i huvudet nog att tro på den. Så ja, jag hamnade mitt i Malmö efter att ha tankat, och sen gått på gps:ens inledande "sväng höger". Med "mitt i Malmö" menar jag verkligen mitt i Malmö. Mitt i. Nej, där får jag inte köra, så klart, men det blev så. Körtid? Den drog jag över, låååångt. Till slut hittade jag till stället där trailern skulle lämnas av, och ja, de hade stängt så jag skulle ställa den längs gatan. Plats? Nope, det fanns ingen, så jag fick mecka nåt överjävligt.

När jag äntligen kommit ned till hamnen, städat ur bilen lite snabbt och lämpat in mina grejer i Angelicas bil var det faktiskt ganska okej. Det var mer än okej, det var t o m riktigt bra. Å andra sidan, efter en så jävlig dag behövde jag det.

Vaken sen 26 h

men ärligt talat: så jävla sliten ser jag väl ändå inte ut?

En helg i Linköping var just vad min själ behövde. Alla borde ha en egen Simone.

Märkligt men sant

Jag har ont i nacken, jag har överansträngt vänster fot, och jag är trött som ett djur. Ändå är jag så märkligt tillfreds, och nöjd. Jag gillar't.

Alla borde ha en egen

Jag är dålig på att säga det ibland, men jag är så vansinnigt glad över mina vänner. Igår fikade jag med Linus, och det var så himla trevligt. Alla borde ha en egen Linus. Jag pratade med Jens på vägen ner till Malmö, och blev som vanligt glad bara av att höra hans röst. Alla borde ha en egen Jens. Jag pratade ett par vändor med David också, och han har koll på allt. Alla borde ha en egen David. Jag blev medsläpad av Lena på fest när jag egentligen mest var ful och trist, och det blev hur bra som helst. Alla borde ha en egen Lena. Jag pratade med Lisa i telefon förra veckan, och märkte hur mycket jag saknade henne. Alla borde ha en egen Lisa. För ett tag sen fick jag ett meddelande från Petra där hon skrev om Malmö och Carina, och jag blev alldeles varm i hjärtat. Alla borde ha en egen Petra. Storasyster Anneli tar hand om mig, lillasyster Sophie påminner mig ständigt om att hon älskar mig, och lillasyster Anniela är fin på sitt sätt. Alla borde ha egna fina systrar. Jag har inte träffat Håkan på jättelänge, men jag har tänkt mycket på honom, coh att jag saknar honom. Alla borde ha en egen Håkan.

Jag tror att det jag vill ha sagt är att jag är så oerhört jävla lyckligt lottad som har så fantastiska människor omkring mig, trots att jag många gånger verkligen inte förtjänar dem. Alla borde ha lika fina vänner och systrar som jag.

PMS? Inte jag!

Jag är på nästan orimligt gott humör. Det blir så när en umgås med fantastiska människor, samt har flera umgåsningar (klart det är ett ord) inplanerade. Mer sånt!

... och trots att sängen är bara min kryper jag ändå ner på vänster sida.

PMS:ig, skitttöntig och glad

Igår hade jag en typiskt konstig dag. Jag var på ett sånt där skumt humör, typiskt PMS:igt "men ååh vad det är synd om mig, ingen vill leka och ingen har tid att fika", vilket är skittöntigt eftersom jag inte gjorde någon ansträngning att hitta någon att hänga med. Hur som helst, när eftermiddagen kom så hade jag fortfarande inga kvällsplaner. Kulturnatten lockar mig inte alls, eftersom jag bara blir irriterad av att det är folk överallt (det blir lätt så efter en vecka i lastbil), och vad skulle jag annars hitta på? Lena hörde av sig om en inflyttningsfest hos en person jag aldrig träffat, och min vana trogen tänkte jag "men ååh vad jobbigt, jag kan ju inte ens umgås med folk, jag minns inte hur en göööör!", så där gnälligt som bara en PMS:ig hansi kan.

Aldrig mer ska jag tvivla på Lenas goda omdöme, för trevligare fest var det mycket länge sen jag var på. Nånstans innerst inne har jag tydligen kvar nåt slags social kompetens (även om den inte visade sig så särdeles mycket igår, men det verkade inte nödvändigt i sällskapet), trots många långa timmar i lastbil med Hit-Radio Antenne som enda sällskap. Typiskt bra kväll om du frågar mig.

Flatlugg borta, och vad är kvar?

Malin, frisören alltsa, sa "sa, ska vi inte klippa av flatluggen?", och blev nöjd när hon fick göra det. Vad blev kvar? Tja, om vi säger sa här: mer stereotypt flatig har jag aldrig i mitt liv sett ut. Jag gillar't.

Jamen ja, det var det här med första intryck

Jag är skitdalig pa dem. Jag kan för mitt liv inte ge ett gott första intryck. Dels är det ju det gamla vanliga problemet att jag inte ens gör intryck nog för att folk ska minnas mig fem minuter senare (och här tänkte jag lägga in en länk till mitt vanliga "men aaah, folk kommer inte ihag mig trots att jag har träffat dem femton ggr, vad fan är det för feeeeel?", men jag hittar inget. Vi far se om jag hittar det när jag kommer hem och inte surfar pa tid), och dels är det det lite jobbiga att jag är sa oerhört dalig pa att träffa nya människor att jag ger ett helt vrickat första intryck. Sa, antingen minns folk mig inte, eller sa minns de mig som den märkliga bruden som pratar strunt i 180, ibland utan att andas.

Det finns lite olika lösningar pa problemet, om det nu är ett problem: 1) sluta träffa nya människor. Ärligt talat, jag har fantastiska vänner och kompisar, jag behöver faktiskt inte fler; 2) sluta svamla sa förbannat. Men, vi vet alla att det egentligen inte är en möjlighet; eller 3) ge fan i vad folk tycker, och hänga med dem som gillar mig, och inte vara sa förbannat man om att göra ett gott första intryck. Jag menar, det första Suzann hörde av mig (även om vi faktiskt hade setts tidigare: typiskt exempel pa att vara en gra mus som smälter in i mängden ibland) var att min telefon "suger hästkuk". Hon vill hänga med mig ända, och det maste väl betyda nagot? ;)

Hösten, andra sommaren

Jag hade pa känn att det skulle bli en fantastisk höst, sa jag väntade ivrigt. Det visade sig att hösten inte hade nagot att erbjuda, eller snarare: jag hade inget att erbjuda hösten. Sa, jag startar om: just nu är det närmare 28 grader i Travemünde, vilket torde innebära att hösten inte har kommit. Jag kan alltsa bortse fran den taskiga starten hösten fick, och starta en helt ny. Bra va?

F ö: höstdeppighet suger hängig gubbröv. Inte pax för den.

Inrökt i Travemünde

Vi är tva den här veckan, och det är bade bra och daligt. Att umgas dygnet runt med en brud som har om möjligt ännu sämre attityd än jag tar pa krafterna, men satan vad hon kan köra!

Var trailer som skulle komma in kl 19 ikväll är försenad, och kommer inte förrän inatt. Det innebär att det är en evinnerlig tur att vi är tva, eftersom vi da kan komma fram och tillbaka till Zwolle pa ett körpass, och hinna med färjan imorgon kväll.

Just nu sitter vi i Travemünde och fördriver lite tid, och försöker vända dygnet rätt. Det är helt klart att föredra att sitta pa västvärldens sunkigaste internetcafé (3€ för 1 h) framför att sitta i en knalhet bil i hamnen en hel dag. Sa det sa.

Snooortidiga mornar

som den här är inte lätta att tampas med. Frukost blir så svårt att få i sig, men är ändå ett måste. Vad har jag glömt? Kaffemuggen ska ut ur (det tomma tomma) skåpet, maten ska plockas fram ur frysen, jag ska sträcka på mig och trösta mig med att första biten (förutom vägen till Södertälje, som jag inte kommer undan hur jag än gör) kan jag sitta bredvid och halvsova. Jepp, ny kollega som jag rapporterade om igår, och ännu bättre: hon ska med den här svängen, så jag kommer att ha sällskap hela veckan! :)

Dags för frukost och en stunds stirraraktframochhoppasattjagvaknar.

Lycka är en sax i rätt händer

Efter att ha haft en ganska överjävlig dag (inget speciellt egentligen, bara brist på sömn och mat) med ilska som legat under ytan, och tårar som runnit helt utan anledning fick jag nog. En lång dusch gjorde mig snäppet gladare, men håret var tamejfan som trolldeg när jag torkade det.

Vägen till instant happiness är som vi alla vet ett besök hos frisören. Jag vet inte om jag ha berättat det, men jag har världens bästa frisör. Hon är smart, hon är snygg, hon är rolig, och framför allt: hon klipper kungligt! Så, efter att - med gråten i halsen - betraktat det som en gång var hår ringde jag salongen där Malin jobbar. Nej, klockan var halv sex, och det fanns ingen tid, fast ... "Nej Hanna, inte trimmern! Kan du vara här klockan sex?".
Nu är håret kort, kortare än på mycket länge. Luggen var tvungen att ryka eftersom den var som gummi. Kvar är hår som på sitt längsta är 2 cm. Nu är det dessutom nyblekt (men hemmagjort), och jag fick inte bort allt. Så ja, håret är pyttekort, och kalasgult. Jag ska låta det vila i nån vecka eller två, sen ska jag bleka om det.
Skittöntigt kanske, men jag känner mig sjukt mycket gladare.

Förresten, Malin jobbar på Nikita i Forumgallerian i Uppsala. Hon är grym!

Det där med beslut och tatueringar

För ett tag sen funderade jag över om beslutet skulle kännas som antingen ett läkar-, eller ett frisörbesök. Jag kom ett tredje alternativ: tänk att du går förbi ett ställe där de gör tatueringar. Du har funderat över en tatuering ett litet tag, och går in på chans. Det visar sig att de har tid alldeles nu på en gång, och i stället för den där lilla blomman på höger höft du funderat över, kommer du ut med en stor jävla drake över hela ryggtavlan, med svansen ut över höger arm.

Så, beslutet kom lite för snabbt, och blev väl drastiskt. Till en början är du ändå sjukt nöjd, för kolla vad du vågade, och snygg är den också! Efter ett tag får du vrålångest, för det är ju ingen liten grej som lätt kan täckas över, och herregud vad du ångrar dig. Här finns alltid risken att du kommer att ångra dig för evigt, men också chansen att du ska vänja dig, och t o m lära dig att älska draken (som du kanske t o m döper till nåt gulligt, eller nåt superhårt norsk black metal-liknande). Nu är bara frågan: vilket blir det?

Jag har en ny kollega!

Äntligen! Jag kommer inte att vara ensam kvinna på åkeriet längre. Det är så roligt, dels för att det är en till tjej helt enkelt, och dels för att det är en jävla bra chaufför. Det här hörrni, det kommer att bli bra!

När jag fick reda på att hon skulle börja här ändrade jag min status på Facebook till nåt i stil med "jag har fått en ny kollega (en efterlängtad)", och hon påpekade då att det var första gången hon fått höra att hon var just det, efterlängtad. Jag antog att det bara var i yrkeslivet, men nej: det var första gången, punkt slut. Lite samma sak hände igår, när en person med ett väldigt vackert och smittande leende inte bara reagerade med ett enkelt "tack" när jag kommenterade det, utan snarare blev generad. Hell, t o m JAG har fått höra att jag har ett vackert leende!

Det fick mig att fundera: är jag bortskämd med folk omkring mig som berättar att jag är bra, att jag är fin, och att de saknar mig? För mig är det självklart att berätta att jag är glad att jag träffar mina vänner (om jag är det :P), att jag saknar dem, och att de är fina. Jag är inte främmande för att berätta för folk jag inte känner att de har snygga skor, eller att de har vackra händer. Är jag - och min bekantskapskrets - onormal, eller har jag helt enkelt råkat ut för två personer under mycket kort tid som är sorgligt bortglömda när det kommer till uppskattning? Hur som helst, leendet är väldigt vackert, och kollegan mycket efterlängtad. Så är det med det.

Jag är finare i skrift

Jag är finare i skrift än i verkligheten. Jag är finare på bild också (vilket egentligen skulle kunna få mig att gråta blod på ort och ställe, eftersom de flesta bilder av mig skulle tjäna som skräckpropaganda för ... ja, vad fan som helst. "Gör inget dumt eller fel, då blir du som HON!", men vad hälper det?).

Jag är en av de där få personerna som faktiskt är trevligare på nätet än i verkligheten. Det är sant! Många passar på att få ur sig sina aggressioner på nätet, och framstår som långt mycket otrevligare än de i själva verket är. Inte jag. Eller jo, jag framstår ofta som arrogant, sarkastisk och otrevlig i skrift, inte tu tal om saken. Det som skiljer mig från de andra barnen är att jag är värre i verkligheten.

Jag tror att jag antingen ska börja bli långt mer otrevlig på nätet, alternativt "fula till" mitt språk en smula. Jag misstänker att jag i skrift kan framstå som halvhyfsat vettig, men det beror nog helt enkelt på att jag då har lite mer tid att tänka, och att saker inte kommer ut utan att passera hjärnan. Hur som helst leder det till att jag lurar folk, och det är inte speciellt snällt (vilket är helt i linje med hur jag lever mitt liv i övrigt), men inte heller trevligt (och faktiskt, trevlig är jag banne mig ibland).

Det får bli sms-svenska för mig hädan efter, då kanske folk blir positivt överraskade när de träffar mig.

Ibland blir det precis som väntat

Älskade hansiliten, varför gör du så här mot dig själv?

Jag trodde att om det var något jag lärt mig under mina snart 30 år, var det att aldrig förutsätta att något ska gå bra, att aldrig förvänta mig att saker ska funka, och att aldrig aldrig ta ut något i förskott. Om en gör som jag brukar, d v s siktar mycket lågt, är det värsta som kan hända ett "jahapp", och allt annat över det är en hejdundrande bonus. Men, återigen har jag frångått mina principer, och vad får jag för det?

Så, ibland blir saker precis som väntat, d v s ett "jahapp". Ibland blir samma "jahapp" ett litet slag i ansiktet, eftersom jag, fastän jag vet att jag har att förvänta mig en grej, innerst inne hoppats en smula på en annan. Älskade hansiliten, aldrig hoppas, aldrig tro. Det enda som duger är rena fakta, allt annat kan gå åt skogen.

Ibland hatar jag att ha rätt.

(Men nej, det är egentligen inget särskilt jag tänker på, snarare en samling av särskilda grejer. Det börjar bli en rejäl hög.)

Just nu vet jag inte om jag orkar

Jag ska hålla mina mänskliga kontakter till ett minimum, för det gör så jävla ont när de dör. Ja, en till person är borta, och parallellerna till min syster är så otäckt lika att jag bara vill skrika rakt ut. I stället sitter jag här i bilen, i hamnen i Trelleborg, och undrar hur jag ska orka. Hur fan ska jag orka vara glad, och ha ett liv, när folk runt omkring mig envisas med att ta livet av sig?

Splittrad i tanke och handling

Papper och känslor är ibland ett jävla gissel. Vänner och andra fina människor däremot, de är grymt bra att ha. Fina mail att läsa när en loggar in här och där är också sånt som ger livet en extra liten knuff i fin riktning, liksom sms som gör en glad i kroppen.

Jag har förresten konstaterat att min kärlek till "Dirty Weekend" och min fascination för "Death Proof" skulle kunna vara ett tecken på att jag hatar män. Antingen det, eller så gillar jag bara när sexistiska män dör på plågsamma sätt. Jag skulle kunna citera Lisa Ekdahl här, men jag låter bli.

Varför sitter jag här och svamlar när jag borde sova? Återigen skulle jag kunna citera bebisrösten, och återigen låter jag bli. Varför dyker den låten alltid upp i huvudet när jag tänker "vem vet?" Sånt där är taskigt. Hur som helst, strax ska jag sova (i värmen, i förvirringen, i röran) så att jag pigg och vaken kan köra till Oskarshamn i arla morgonstund. Först ska jag bara försöka formulera ytterligare ett inlägg. Vi får se hur det går.

Dagens tips

Jag fick låna en bok av David för ett tag sen. "Läs den, den är bra. Eller förresten, den är jättebra!". Jag har inte läst ut den, jag har faktiskt inte ens läst halva. Orsaken är att jag inte vill att den ska ta slut. Jag vill det verkligen inte, och jag läser och läser om brev efter brev.

"The Perks of Being a Wallflower" av Stephen Chbosky är förresten det jag pratar om. Läs den!

Så mycket saker

och allt ska delas.

Jo maast bi taaf oaaman

"Jo aar bjootiföll svidis oaaman drajvink biig traak? Jo maast bi taaf oaaman. In maaj kanntri nå oaaman drajv biig traak."

Jag har en beundrare i skepnad av en svettig polsk lastbilschaffis. Grattis hansi.

Saker som har hänt det senaste dygnet

- jag har blivit inparkerad i hamnen i Travemünde.

- jag har blivit tagen för prostituerad (eller hur ska jag annars ta frågan om hur mycket jag tar för en timme?).

- jag har lyckats göra en i stort sett perfekt högerbackning, men fick ta om den lätta delen fem gånger.

- jag har suttit på verkstad från 10 till 17.

- jag har fått en oväntad ledighet, som jag utnyttjar genom att hänga på en pub i Zwolle, dricka kaffe och slösurfa.

- jag har läst ut "Redlight" av David Ericsson. Det var några timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Vad har jag sagt om att slösa tid på att läsa skräp? Inte igen hansi, inte igen.

Då var det bestämt

men jag behåller namnet.

Alltså

Ibland är livet knepigt, och lite märkligt, men ganska vackert ändå.

Vissa dagar är galet bra

och andra är galet dåliga. Sen finns det dagar som är lite både och. Den här dagen t ex, den är lite av varje. Jag var vaken, men inte pigg, när det bankade på dörren till lastbilen imorse.

-Du står på ett järnvägsspår!

-Ja, jag vet. Jag brukar stå här, precis som väldigt många andra.

-Det kommer ett tåg snart, så du måste flytta dig.

-Ett tåg? Här? Jag trodde inte ens att det användes längre?

-Det var sexton år sen sist, men det kommer ett snart. Du har ... tio minuter ungefär, innan det kommer. Det var ju en evig tur att du var kvar i bilen, så du inte var i Stockholm eller nåt.

Så, jag fick helt enkelt flytta bilen, trots att jag hade en liten stund kvar på min dygnsvila.

Det är tur att jag har Anneli i Malmö, annars hade den här dagen blivit hur kass som helst. Nu blev den bra som sjutton. Jag har nyfixade fina fötter, och har haft sjysst systerhäng. Nu ärd et bara resten av livet som trixar lite, men trix kan pigga upp ibland.

Helvete

och fan.

Sen

Det kommer att bli bra, i framtiden.

Sådärja.

Så vad säger du?

Ska vi sätta oss ner i helgen och prata?

Det här funkar inte längre

Jag längtar till måndag då jag börjar jobba igen, och framför allt till fredag då jag åker iväg, och inte kommer tillbaka förrän lördag veckan efter. Jag kommer att vara borta, hemifrån, långt ifrån allt. På så sätt kanske jag kan undvika att göra folk ledsna hela jävla tiden. Men, min superkraft verkar ju vara, bortsett från att jag är en snabbkissare av rang (vilket brukar uppskattas på uteställen eftersom köerna till toaletterna kan vara exakt hur långa som helst), att även på långa avstånd göra folk jävligt ledsna och besvikna, så jag vete fan om det hjälper. Kraften att göra folk jag tycker om ledsna är rätt värdelös, för den hjälper varken mig eller min omgivning. Jag tror att jag ska försöka byta. Jag undrar vem jag vänder mig till?

Beslut

Nej, inget har tagits än. Jag vet inte hur det blir, med någonting. Det enda jag vet är att det någon gång i framtiden kommer att bli bra. Kanske inte än på ett tag, men på sikt.

Det är vad jag måste tro.

Läkare eller frisör?

När jag är sjuk eller har väldigt ont, och äntligen får tag på en läkartid, då är jag nästan alltid piggare än någonsin när jag sitter i väntrummet, och kan knappt komma ihåg varför jag ens skulle dit.

När jag har bokat en tid för klippning är jag aldrig fulare än dagarna innan jag äntligen ska få den början till hockeyfrilla jag alltid samlar på mig, bortklippt.

Hur kommer det här att bli? Kommer jag att stå där och tänka: "varför gjorde jag så här? Det var väl jävligt onödigt?", eller blir det mer "äntligen, varför har jag väntat så länge?". Eller, blir det kanske varken eller? Inget är bestämt, utan beslutet ligger fortfarande framför mig, eller snarare oss. Kanske kommer det inte ens att tas, vad fan vet jag?

Borden och måsten gör mig trött

Dessutom vore det smart att äta lunch nu. Lunch schmunch. det är allt jag har att säga.

Istället För Musik: Förvirring

Jag önskar så att jag bara kunde dra på lite bra musik i iPoden och ge mig ut och promenera utan att tänka så förbannat. Men nej, hittills sitter jag inne och slösar bort min semester på att tänka, fundera och överväga mina alternativ. Ärligt talat känns alla alternativ som om de har ett stort mått av "men åååååååh!" i sig, av det dåliga slaget.

Det är dags att dra på sig sunkpaltorna, de kalassköna skorna och smacka i stora lurar i spelaren, för nu är det jag som ger mig ut på promenad med ljudbok. Förhoppningsvis är den så bra att jag inte kan låta bli att lyssna, och alltså inte hinner tänka.

Så, i mitt fall ska det vara "Istället För Musik: Ljudbok", men det blir nog snarare "Istället För Ljudbok: Förvirring". Hur som helst, ut och glo på det fina vädret ska jag.

[Tillägg: avklarad promenad, och det blev ljudbok för hela slanten, nästan. Jag promenerade i ganska rask takt i en timme tills jag kom till minneslunden där Carina är. Där slog jag av min iPod och satte mig på en bänk. Det är märkligt, men jag lägger upp alla mina tankar som blogginlägg liksom, även om jag aldrig skriver dem. Min stund på bänken resulterade i en snorig t-shirt och faktiskt ett litet leende på läpparna till slut. Fan vad jag saknar henne.]

Lukas

Lukas och hans fantastiskt coola och vackra mamma, min fina lillasyster Sophie.

Att ha med barnmorskor med förhållningsorder att göra kan trötta ut även den mest uthållige. Är en dessutom ute ur magen sen mindre än ett dygn är det nog svårt att hålla sig vaken en längre stund.

Ja, bilderna är väldigt lika, men han plirar så roligt på dem, så jag kunde inte låta bli att ta med båda.

Första gången i bil. Han ser ut som en uttröttad liten tomte som har gjort ett helt dagsverke, och som nu vilar ut efter maten.

Ibland undrar jag

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om någon annan tog alla ens beslut? Jag vete fan, men jag tror faktiskt att jag ibland skulle vara beredd att ge upp min fria vilja i utbyte mot att aldrig såra någon jag älskar. Går det att ordna?

Jag har blivit moster!

Jag har fortfarande inte sett Lukas på riktigt, men av den mörka mobilbilden att döma är han fantastisk.

Det är dags strax

Jag har fortfarande inte packat inför min lilla Stockholmstripp, men strax. Jag ska bara ... äh vafan, jag ska ta tag i det nu. På studs.

Jag tappade sugen en smula igen bara.

Var fan hamnade den?

Jag tappade just sugen.

Snart är jag moster hansi!

Barnet är beräknat till ett datum som ligger lite mer än en vecka fram. Visst, det är första barnet, så det är väl bara att ställa in sig på att det dröjer ytterligare en tid, men ändå: jag ska snart bli moster!

Igår var jag och Håkan hem till Sophie och hälsade på. Vi hade de traditionella gåvorna till gravida kvinnor med oss, d v s mjölk till kaffet, och Ben & Jerrys-glass. Varje gång jag ser Sophie blir jag alldeles förundrad. Min lilla lillasyster ska ha barn, och det kommer att gå alldeles strålande bra.

Jag har semester

Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men jag har semester nu. Jag är inte speciellt bra på det.

Fjärilar (jag överlevde!)

I december lovade jag mig själv, och fler därtill, att jag i sommar skulle gå på Fjärilshuset. Varför? Tja, jag har haft en ganska otrevlig fjärilsfobi, som gått så långt att jag har haft svårt att inte bara se vanliga fjärilar, utan även stiliserade sådana, på bild. I verkligheten ska vi inte ens tala om. Fobin fick jag av Carina för ganska många år sen. Jag vet, det är konstigt att överta en fobi på det sättet, men hon lyckades beskriva det otäcka med dem på pricken, och det har som sagt bara blivit värre med åren.

I december, när det värsta som någonsin skulle kunna hända hände, bestämde jag mig för att om Carina var av med fobin, så skulle banne mig jag också bli det. Nu i efterhand har jag fått reda på att hon tydligen var av med det mesta redan, men det är fortfarande hennes fel att jag hade den. Hur som helst: för flera månader sen satte jag igång. Jag började med att titta på stiliserade fjärilar, och efter ett tag kunde jag t o m ta på bilden. Jag gick vidare till bilder på riktiga fjärilar, och kunde efter lång tid även ta på de bilderna. Sakta sakta har jag tagit små steg, och idag kom elddopet: ett besök på Fjärilshuset, med riktiga fjärilar överallt.

Det gick! Jag kan inte säga att jag var helt avslappnad, men efter ett tag ryggade jag inte tillbaka hela tiden, utan bara när de kom riktigt nära. Jag andades hela tiden, och jag varken grät eller svimmade. Det må låta futtigt, men med tanke på hur jävla livrädd jag har varit, så är jag oerhört stolt över mig själv. Jag är så glad att jag tog tag i det, och jag är fantastiskt tacksam att jag har en vän som Lisa, som hela tiden fanns vid min sida.

Direkt när jag kom ut ville jag ringa Carina och berätta hur mallig jag var. Så klart. Nån dag ska det sjunka in. Nån dag.

"Inget att ångra"

Min iPhone behövde laddas, och när jag nu skulle göra det råkade jag komma åt något, och på skärmen dök texten "Inget att ångra" upp. Det känns som en i grunden ganska fin devis. Kanske kanske att det är något jag borde försöka leva efter?

Som vanligt

är det inte för att jag inte har nåt att skriva som jag inte skriver. Jag har bara inga ord. Någon om har några över att sälja för en billig penning?

På besök hos likar

På fredag ska jag och min arbetskilt åka till landet där det finns fler som den, fastän kanske lite färggladare än svart med vita sömmar.

Hollands svar på the Todd

Jag kom hem från Holland för några dagar sen. Som vanligt är jag helt fascinerad över holländska mäns sätt att med självklarhet stannatittapekaprata när jag kommer i närheten. Den här gången hörde jag dessutom "Hey Blondie! Woohoo!" från tre olika män. Är det en filmreplik, eller kanske bara ett sätt att hälsa? Hur som helst, de tre utgjorde på intet sätt huvudakten i "Holländska mäns sexism - en pjäs i tre delar". Nej, den utgjordes av vad som måste vara Hollands motsvarighet till the Todd i Scrubs.

Jag stod på en rastplats och försökte få bort utsmetade insekter från vindrutan, med halvlyckat resultat. Fram till mig släntrar en man i 25-årsåldern, och ställer sig och tittar upp på mig.

-Lookin' good!

(hansi rycker på axlarna, och fortsätter skrubba av rutan)

-I've got somethin' that could use a little rubbin', säger han, och pekar med båda pekfingrarna mot sitt skrev.

Vad var det meningen att jag skulle göra? Kolla på klockan, säga "visst, jag har en kvart kvar av rasten" och släpa in honom i lastbilen? Runka av honom på plats och ställe? Jag gjorde det jag antog väntades av mig. Jag sprutade fönsterputs nedåt, i skrevhöjd.

-What the f..? OK, I guess I deserved that.

Damn right you did! ville jag skrika, men jag log lite snett, och återgick till vindrutan.

Det finns grader i helvetet

men kom inte och prata om det med mig, när det du har snarare närmar sig himmelska höjder.

Härom dagen pratade jag med en annan chaufför om lite allt möjligt. Jag nämnde att jag i december och januari hade varit totalt sänkt, och att det successivt hade gått bättre och bättre sen dess. Jag förklarade att skälet till att jag hade mått dåligt var att min syster gått bort, och att hon dessutom själv var orsaken till det. Han frågade hur det kändes när någon närstående tar livet av sig, och jag sa som det var, att jag hade känt mig helt värdelös.

-Jag känner igen det där.

-Jaha?

-Ja, min syster ... hon skulle fyllt 38 nu tror jag ... I alla fall, för ett tag sen berättade hon att hon är lesbisk.

Ja, du ser rätt. Han jämförde alltså en död syster med en syster som kanske t o m är lyckligare än någonsin. Han fortsatte med att berätta att han fortfarande inte hade träffat hennes ... eh ... 

-Flickvän?

-Va, är det så man säger?

-Tja, men bor de ihop så är de ju sambos, är de gifta så är hon ju hennes fru.

-Jaha. Jaja.

-Okej, men du har inte träffat hennes flickvän?

-Nja, det är nog en pojkvän.

-Sa du inte att hon var lesbisk?

-Jo, men farsan har träffat henne, och det är nog hon som är mannen i förhållandet.

Ja, för i alla förhållanden finns det en man och en kvinna, det bara är så. Han känner faktiskt ett par såna där homosexuella, och det är tydligt där vem som är man och vem som är kvinna.

-Ja, så vet jag inte vad jag ska säga till henne heller.

-Måste du säga så mycket alls? Kan du inte bara vara glad för hennes skull? Hon är förhoppningsvis jättelycklig nu, och det borde du också vara för hennes skull.

-Hur blir det nu med familj då?

-Hur menar du?

-Ja, nu kommer hon ju aldrig att kunna skaffa familj. En riktig familj. Jag känner mig så dum som inte fattade tidigare. Ja, som du sa, värdelös. Jag borde ha fattat, hon har alltid varit lite konstig.

Ärligt talat, jag blev gråtfärdig. Här står en man, som har en syster som i vuxen ålder upptäckt, eller kanske först nu vågat erkänna för sig själv och andra, att hon är lesbisk. Kanske är hon fantastiskt lycklig över att ha hittat någon hon älskar, kanske är hon lite rädd för familjens reaktion. Hur som helst, hon lever! Hon lever, och har all chans i världen att bli lycklig med den kvinna hon har träffat. Hur ända in i helvete jävla dum måste inte en person vara, som jämför en systers självmord med att komma ut som lesbisk? En sån person förtjänar faktiskt inga syskon.

Jag återkommer

om en vecka, eller kanske tidigare. Kanske blir det senare också.

... men någon dag kommer jag säkert att fatta.

För ett par dagar sen var jag på stan, och tittade på skivor. Jag hittade en best of-skiva med Falco, och köpte den glatt fnissande. När jag kommit ut ur butiken plockade jag upp telefonen för att ringa Carina och berätta att jag hade köpt en present till henne. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slipper ta omvägen runt att ta upp telefonen, och kommer ihåg på en gång att hon faktiskt inte finns mer?

På väg igen

Torsvik är faktiskt inte speciellt spännande vid den här tiden på dygnet. Hade jag kommit en timme tidigare hade jag i alla fall kunnat se folk på väg hem från krogen, men nu finns det verkligen ingenting som fångar min uppmärksamhet. Jag är helt utlämnad till min egen fantasi, och gudarna ska veta att den inte är något som borde ges alltför lösa tyglar.

Jag har varit ledig sen midsommaraftons morgon, och det var som vanligt en smula för länge. Några dagar går bra, men sen klättrar jag på väggarna. Jag skulle önska att jag hittade på något vettigt, som att städa, diska, eller varför inte rensa i garderoben? Men nej, jag är bara sur och tvär (ingen överraskning där), och hänger vid datorn. Men nej, jag kan inte ens uppdatera bloggen, jag gör ingenting som kan anses vara det minsta vettigt. Jag bävar inför semestern, på riktigt.

På tal om att hänga vid datorn: det har hänt grejer på Helgon. Jag vet inte alls allt, inte på långa vägar, men det jag vet är att jag med spänning väntar på att Likström.se ska komma upp. När den gör det kommer jag troligtvis att avsluta mitt helgonkonto, eftersom jag misstänker att det inte kommer att vara mycket aktivitet där. Vi får väl se. Just nu är jag mest frustrerad över att det inte har kommit upp än, snart kommer det vara för sent (och med "för sent" menar jag att jag inte kommer att kunna registrera mig på studs när det äntligen kommer upp, utan måste vänta en vecka på att få tag på uppkoppling igen).

hansi, nu gråhårig

När t o m hansi framstår som positiv,

då har det gått långt. Om det nu är så illa, varför inte helt enkelt byta jobb? Fan, t o m jag har blivit erbjuden jobb på stående fot, fastän jag definitivt inte letar. Jag må vara en klagapa av rang, men jag har definitivt funnit mina övermän.

Ett puckos bekännelse

Uppenbarligen är jag dum i huvudet, så ett tips till dig som läser: är det något du känner, tycker eller vill, var tydlig. Jag förstår nämligen inte hintar. Är det något viktigt som behöver göras eller beslutas, ge mig gärna nåt slags heads up så att jag har en rimlig chans att göra något innan det är för sent. Ett exempel helt taget ur luften: skicka inte ett sms natten mellan fredag och lördag om att saker som är viktiga för dig kommer att kastas under helgen om du inte hämtar dem. Snälla, gör inte så, särskilt inte om du vet att jag är på väg till Holland, och ska vara borta en vecka.

Jag älskar mina prylar

Min senaste lilla kärlek är den här. Den visar att jag har promenerat 1,5 mil idag, under tiden jag har haft iPoden igång alltså. Nej, jag har inte börjat springa, däremot behöver jag all hjälp jag kan få för att röra på mig. Du som känner mig vet att prylar alltid får mig på bra humör.

En dag, när jag har lite mer tid, ska jag skriva ytterligare ett inlägg om trafik. Jag kan inte lova att det blir roligt eller intressant, men det kommer att handla om trafik i alla fall (som faktiskt är både roligt och intressant om du frågar mig, vilket du troligtvis inte gör. Varför skulle du göra det?).