Klungan och dåliga förlorare,

eller: Sällskap gör hansi glad

Trots lite kommunikationsmissar ("vi möts utanför stadsteatern" betyder, när jag säger det, "vi möts utanför Uppsala Stadsteater" och inte "vi möts utanför Södra Teatern i Stockholm" :P) blev det en strålande kväll igår. Klungan, kaffe, kladdkaka som inte var kladdig (jag skyller på att det var ett recept jag aldrig förr provat), NE-spelet med fem snajdiga brudar samt undertecknad. Jag är inte bara en dålig förlorare, jag är även en dålig vinnare.

Jag gillar verkligen att ha folk hemma hos mig. Visst, det blir disk, och visst, jag får skämmas över att jag inte har städat (men sanningen att säga så har jag slutat med det, jag misstänker att folk inte bryr sig alls), men jävlars vad sjyst det är med sällskap. Jag har som jag tidigare nämnt fått igång mitt behov av att umgås (inte minst nu när jag är sjukskriven och i princip klättrar på väggarna av tristess och leda), och jag har den stora turen att få behovet stillat. Som Napoleon Dynamite skulle säga: "Lucky!".

Jag har dessutom haft systrarna (alla utom en) på besök. Det är fint att ha syskon, jag gillar det skarpt. Jag gillar DEM skarpt ska jag väl säga. Återigen: "Lucky!".

Eftersom det enda jag gör är att klaga så ger jag fan i att skriva innan jag har nåt ens i närheten glatt eller i alla fall intressant att skriva. Okej?

Vänta nu här

Bara för att jag är den som har kollat vilka som ska med, bokat och hämtat ut biljetterna, betyder det att jag då är ansvarig? Att jag är den som ska se till att alla vet när de ska komma, och t o m kanske försöka ro ihop något före/eftertjofräs? Yikes. Jag är inte bra på sånt.

I sommar ska jag se Iron Maiden. Ska du?

[Kunde jag skulle jag göra handvolter genom hela lägenheten, men jag nöjer mig med att le lagom morfinrusigt över att jag fick tag på biljetter.]

Det finns egentligen tusen saker att skriva om

... men jag orkar inte. Just nu finns det mest en sak att säga: just nu är det inte så jävla bra.

Mer covers

"Tainted Love" med

Gloria Jones



Soft Cell



Marilyn Manson



SEn finns det en hel drös andra, bl a verkar Pussycat Dolls ha gjort en.

Covers igen

Jag har ju tidigare sagt att jag gillar covers som är lite annorlunda mot originalet, men jag tror att jag missade att ge exempel. Här kommer mina två favoriter:

Travis med Britney Spears "Hit Me Baby One More Time"



och Tomas Andersson Wij med Carolas "Evighet"

Snart kommer systrarna

Välkomna!

En arbetsmyra, eller kanske en vilsen revisor

Tänk om jag en dag skulle öppna dörren till arbetsrummet, och så bodde det någon där. Vad förvånad jag skulle bli.

Vinterns första snö

Inte nog med att det snöade i natt, skiten ligger kvar också.

Fredag på Ica Magneten

- Gösta, stod hon där när du kom? Gösta, gjorde hon det? (hård armbåge i Göstas revben)
- Öh...
- Ja, hon ser ju ut som en sån där som tränger sig. Gösta, säg åt henne att inte tränga sig! (hård armbåge i Göstas revben)
- Hon stod där när jag kom.
- Jaha, ja, då så. Är du säker på det? Va? Alldeles säker?
- Öh, ja. Ja, alldeles säker.
- Titta där då, titta på Bernt! Nu är han framme vid kassan, ser du? Där hade vi också kunnat vara om du bara hade gjort som jag sa. (springer fram mot den tomma kassan bredvid när en kassörska närmar sig. Vänder sig om, och skriker) Gösta, stanna där! Stanna sa jag! (Gösta står kvar där han stått hela tiden)
- Ska du inte öppna? Ser du inte att det är kö? (kassörskan tittar på henne, ser att det inte är nån idé att ens försöka förklara, rycker på axlarna och går igen med det hon hämtat)
- Ja du Gösta, här var de inte vänliga inte. Ser du, nu går Bernt. Vi hade också kunnat gå om du bara hade gjort som jag sa, och hon inte hade trängt sig (puttar vagnen i ryggen på mig).
- Jo, men hon stod där när jag kom, dessutom kan man inte bara ställa vagnen i kön och gå runt själv och hämta varor. Det är inte så man gör helt enkelt.
-Äh, det säger du bara för att du är för feg. Nu får vi stå här i kön, och Bernt är redan ute. Jaha, då har man förlorat en massa tid, bara för att nån vägrar vara effektiv.

Det var då själv fan

Ge mig en dygnsrytm, vilken som helst. Jag pallar inte att antingen sova hela tiden, eller hela tiden vara vaken. Inatt gick jag i säng efter tre, och vaknade pigg som en jävla lärka ("jag steg upp som en lärka/för att bli skjuten mitt itu utan att någonting märka". Låt och grupp tack.) strax före fem. Det är inte sunt, det är inte friskt, och det är banne mig inte roligt.

Nu ska jag göra kaffe samt förbanna mig själv för att inte ha handlat.

När jag egentligen borde sova tänker jag så konstigt

Det känns som att det mesta jag trott, tänkt och tyckt behöver tänkas igenom ett varv till. Gamla teorier behöver revideras, sanningar huggna i sten omarbetas. Beslut som tagits ska sättas under lupp, och kanske kanske ska jag ångra mig.

Ge mig tankar, inte sanningar. Ge mig funderingar, inte svar. Jag vill ha bits and pieces som jag kan sammanfoga till min egen helhet, jag vill inte ha ett färdigt paket.

Det är möjligt att jag kommer fram till samma saker igen, men då har jag i alla fall gett dem - och mig själv - en ärlig chans.

Torsdagkvällen i några få ord

Djäknens vegtacoburgare är goda, Ullis är fin, och göteborgare är högljudda.

... didn't leave nobody but the baby

Idag har jag sovit. Jag vaknade när alla andra vaknade (vid halv sju någonting), vandrade runt lite, och somnade på soffan. Klev upp, gick runt lite till, och somnade på sängen. Klev upp igen, läste lite tidning, somnade på kökssoffan. Vaknade av att nacken värkte (vilket den skulle gjort på vem som helst just då), klev upp, somnade på sängen.

Jag borde städa, jag borde diska, jag borde tvätta. I stället går jag runt lite planlöst, och somnar. Från ständigt vaken till ständigt sovande, på mindre än en vecka.

Idag på bussen var det en kille som för sin kompis berättade om när han hade hållits fast och blivit slagen av inte mindre än fyra poliser. Han brorsa hade kommit och hoppsparkat en av poliserna i ryggen, och nitat resten. Jag lyssnade inte så mycket mer, men något säger mig att killen möjligtvis överdrev en liten smula. Om fyra poliser blir nedslagna känns det som att det skulle ge åtminstone en liten notis i någon tidning. Historian var i alla fall underhållande att höra, han gjorde ljudeffekter och allt.

Alfonso Bonzo

När jag var liten läste jag grymt mycket. Från bibblan kom jag ofta släpande på minst tio böcker, bara så jag skulle klara mig ett tag. En gång satt jag utanför bibblan och väntade på en kompis, och passade då på att börja läsa en bok. Eftersom hon dröjde hann jag läsa ut boken, och hann gå in och lämna tillbaka den. Bibliotekariern undrade om jag inte hade gillat boken eftersom jag kom tillbaka med den så snabbt, och hon vägrade först att gå med på att jag faktiskt läst ut hela boken.

I vilket fall, boken ifråga hette "Alfonso Bonzo" (här hade jag tänkt att lägga in en länk till Bokus eftersom den finns där, men just nu har de något fel på sidan. Du får föreställa dig helt enkelt), och är skriven av Andrew Davies. Som vanligt minns jag inte riktigt vad boken handlade om (men nu kan ja faktiskt skylla på att det säkert var minst 16-17 år sen), mest att de byter saker med varann. Det jag minns är att Alfonso inte alls är en särskilt trevlig karaktär, vilket kom som lite av en överraskning. På något sätt är en van vid att karaktärerna antingen är riktigt elaka, eller riktigt snälla. Alfonso var mest en ganska obehaglig typ, men inte rätt av otäck. Jag gillar egentligen såna böcker bäst, för folk är inte antingen goda eller onda i verkligenheten, de flesta av oss ligger någonstans där emellan. Tänk Willy Wonka, han är varken ond eller god, han är bara (här skulle jag vilja skriva "mänsklig", men jag är inte hundra på att det är det han är) märklig.

Vad jag egentligen vill komma fram till, är att jag funderar på om jag ska låna boken på bibblan eller om jag ska köpa den på en gång. Om jag ska låna den måste jag leta upp mitt kort (som jag inte har sett till på flera år) eller skaffa ett nytt, så det kanske helt enkelt är lättare att köpa den.

Risken finns ju, om med alla böcker en läser om efter tio femton år, att den blir en stor besvikelse. Å andra sian, jag har tänkt i flera år att jag ska läsa om den, om inte annat så bara för att få titeln ur huvudet.

Jag har (ganska) nya glasögon

och så är jag nyklippt, så jag kan lika gärna lägga in en bild på (här skulle jag kunna skriva "eländet", men det vore ju fel) härligheten.

Och ja, klickar du på bilden blir den större. Härligt va?

Jag har köpt en kalender med en döskalle på

och en knallrosa penna. Nu är det alltså fritt fram att boka in dejter med mig. :)

Granne med Joe Eigo

På planet från Amsterdam till Stockholm satt jag bredvid en kalastrevlig snubbe från Kanada, vid namn Joe Eigo. Det visade sig att han inte bara var en ovanligt social och vänlig lirare, utan cool som fan också. Kolla själv.

Mesapan hansi

Jag vet inte om jag är annorlunda på något sätt (jo, det vet jag att jag är, men kanske inte just på det här sättet), men när jag köper en tjänst, låt säga typ ögonbrynsplockning, då förväntar jag mig ett i alla fall hyfsat bemötande. Then again, jag är kanske lite speciell.

Kvinnan som igår - mot betalning - plockade mina ögonbryn upplyste mig inte bara om att ärret efter min ögonbrynspiercing var fult, samt att jag kommer att ångra mina andra piercingar. Nej, hon informerade även om att jag har fula snedväxta ögonbryn som dessutom är glesa, och att jag verkligen borde göra något åt min hy eftersom jag är torr på kinderna med fet på näsan. Att hon dessutom behagade upplysa mig om att skälet till att de inte blev jämnt plockade var att det var omöjligt eftersom de satt olika högt och växer fel tog jag bara som en bonus.

Om jag bad henne dra åt skogen och lät bli att betala? Tyvärr inte. Som den mesapa jag är satt jag bara där, tackade när hon var klar, samt betalade som den duktiga flicka jag är. Jag såg ju i alla fall bättre ut än innan jag kom dit.

Nytt på nackfronten

Sjukskriven två veckor till, sjukgymnast på tisdag. Bajs.

Igår kom jag att tänka på en sak: jag går runt och slentriantycker illa om folk. Ofta är det inte ens så att jag verkligen tycker illa om personerna, utan mest ... inte gillar dem. Det kan baseras på saker som hänt för tio år sen, och sen dess har jag inte omvärderat dem. Det är egentligen märkligt, för jag har ändrats på tio år, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Så, jag ska försöka ändra på det. Jag får helt enkelt försöka att omvärdera folk jag inte gillar, eller snarare glömma gamla oförätter (som ofta inte ens var menade som sådana). Jag säger inte att jag ska bli en god människa, eller att jag ens tänker försöka. Däremot säger jag att jag ska försöka att inte döma folk efter saker de gjort för länge sen.

Vi får se hur det går med det.

Boston hittills: fantastiskt
Planer för imorgon: shopping
Tori Amos dagsform: amazing

Nu kan jag dö lycklig. Jag har sett Antony och Tori live (nej, inte samtidigt, men en kan inte få allt), och bättre kan det inte bli. Faktiskt.

Idag är jag hyfsat pigg, även om jag ett par gånger har svajat en smula. Resan gick hur fint som helst, jag hade t o m turen att hitta sällskap på Heathrow, så jag hade någon att prata med hela vägen. Lycka.

Well, booo-fuckin'-hoo

Men oj, är fyra år ganska lång tid? Stackars liten då, du kanske ska tänka på det nästa gång du våldtar någon?

När jag läser det här kommer jag att tänka på Säkert!:s "Allt som är ditt".

Jag är dålig på att hantera besvikelser

Det finns en hel del jag är dålig på (men också massor jag är bra på, så det här är inget hansibashinginlägg på något sätt), coh en av dem är att hantera besvikelser. Visst, det finns kanske ingen som är riktigt bra på att hantera dem, men jag är nog bland de sämre du har träffat på. Det behöver inte vara stora besvikelser, utan kan vara mycket små sådana. Ärligt talat är jag nog sämre på att hantera de små än de stora, kanske för att de mindre oftast känns närmare. En sån sak kan vara att någon med kort varsel ställer in en fika, eller samma dag vi ska träffas säger att "jag hade glömt bort att vi skulle på bio, så jag är upptagen", eller något annat ganska litet. Jag vet ju att folk inte gör det medvetet, och att det inte är riktat mot mig. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig tanken på att det är mig det är fel på, att jag är för på, eller kanske för högljudd, eller tråkig, eller ful, eller alltihop på en gång. But then again, om det nu vore så, så skulle det kanske inte bokas in något till att börja med?

Och ja, det stämmer: jag är lite besviken idag. Samtidigt ska jag inte klaga, jag hade två vackra damer här som höll mig sällskap, den ena en smula hårigare än den andra. Jag är på strålande humör, och har egentligen inte ett förbannat dugg att klaga över. Så det så.

(Dessutom är jag snygg som fan idag, och vem kan vara sur eller ledsen då?)

Jag har sagt det förr

och förhoppningsvis kommer jag att ha skäl att säga det igen: mitt liv är ganska fantastiskt. Töntigt, men sant.

Men lägg ner!

Det borde tamejfan vara skottpengar på vissa personer. Än en gång (för vilken gång i ordningen vet jag inte) så har en diskussion om ordet "negerboll" skapats på Qruiser. Varje gång, och det slår aldrig fel, så är det nån jävel som tar upp "men, möhöhöhö, man får ju säga VITLÖÖÖÖÖÖK?" (går att byta ut mot finska pinnar också. Den här gången fanns även "Svennes kaviar med".) När ska (fysiskt) vuxna personer förstå, att bara för att "det var så förr" behöver det vara okej nu? (Face it, det finns mycket som har varit okej nu, som inte riktigt skulle falla i god jord nu.) När ska folk fatta att orden vitlök och negerboll inte går att jämföra, ens samma vecka? Kom igen när någon klagar på ordet svartpeppar, DÅ kan du ta upp vitlök, men fan inte förr.

Nej, det borde tamejfan var skottpengar på idioter.

(Och nej, jag lägger mig inte i den diskussionstråden heller, jag klarar helt enkelt inte av det. Jag är inte gjord för att diskutera med idioter som inte har ett uns av förståelse i kroppen. Mitt blod börjar koka, och jag är glad att andra har en högre bullshittröskel och faktiskt orkar ta sig igenom ytterligare en diskussion på below zero-nivå.)

Dags för hansi att skaffa en kalender

Jag har inte haft en kalender på flera år, jag har inte behövt det. Det jag har planerat in har varit så nära i tid, och så få saker, att jag kunnat hålla dem alla i huvudet. Men nu, det verkar som att jag verkligen behöver en kalender, för nu har jag inte mindre än åtta saker inbokade den närmaste månaden. Okej, jag är medveten om att åtta saker inte är mycket för en vanlig person, men för mig, som sa upp allt socialt umgänge i princip? För mig är det massor. Som alla vet så är "massor" för mycket att hålla i huvudet, så jag behöver en kalender. Och ja, jag vet att jag kan använda mobilen, men det är inte samma sak. Jag gillar att ha en kalender att bläddra i. Jag behöver känna mig viktig igen, okej?

Covers

Det är så trist när det görs covers som faktiskt inte tillför ett smack. Gör nåt nytt, eller strunta i det! Jag gillar originalet (och ja, det är bitvis för att jag tycker att hon är så jävla het), och visst, covern är inte så pjåkig. Den är bara så tråkig.

Original:


Cover:

Mattafix - Living Darfur

Jag har ju glömt det bästa!

Den 17 åker jag till Boston, och väl där kommer jag att få den bästa födelsedagspresent jag kan tänka mig: jag ska få se Tori Amos!

"Would you like to see my jumbo?" Lägg gärna märke till Stephen Frys min innan han svarar "Nigel, I should like to see your jumbo very much indeed". Den är obetalbar.

Dessutom, är inte Nigel (Hugh Laurie) ruskigt lik Bingo Rimér?

Ibland undrar jag

om jag är dum i huvudet på riktigt. Hade någon jag känner (återigen, här kommer ett "hade någon gjort det här och det här, då hade jag tyckt att den var idiot som inte gjorde så här och så här) haft så ont i nacken att den knappt kunnat röra den, och ändå gått till jobbet (om än bara för sex timmar, där det mesta är körning) hade jag sagt "du är dum i huvudet, gör du om det får du stryk", eller nåt annat lika ödmjukt och vänligt. Det är tur att mina vänner inte är som jag.

Jag jobbade igår (min nacke var ganska glad på förmiddagen), men när arbetsdagen var över var min nacke väldigt väldigt ledsen. Nu, morgonen efter, kan jag inte röra den alls. Minsta försök till rörelse i sidled tvingar fram tårar i ögonen, så jag tänker inte ens försöka just nu. Så, jag tror att jag blir hemma idag, med dåligt samvete och värmeflaska i nacken.

En låt, fel refräng

Jag har haft en låt på hjärnan ett tag, eller egentligen två, men samtidigt. Låten är "Torn On the Platform", och skälet till att jag skriver att det egentligen är två är att jag, när jag sjunger med i refrängen i stället sjunger refrängen till "Vi kommer att dö samtidigt". Jag vet inte om det är så att jag hör något ingen annan hör (d v s inbillar mig), men jag tycker att det passar strålande att sjunga så.

Men vad klagar jag över?

Här har jag gått runt och ojat mig över att folk alltid går hem så tidigt, men trenden verkar ha brutits. Två veckor i rad nu har jag haft sällskap fram till DN har legat på dörrmattan. Mer sånt!

Häng på!

Den 17 november tänkte jag se Klungan igen, och nu är frågan: får jag sällskap, eller ska jag gå själv? Biljetterna kostar 90 pix för studenter, och 180 för vanliga dödliga, och i mina ögon är det helt klart värt alla pengar. Så, har du lust att hänga på, släng iväg ett mail till mig så jag vet om jag behöver ta med en extra jacka att hänga över stolsryggen bredvid så det inte ser så ledsamt och tragiskt ut.

"Han bröt nacken, pappas lilla he-man. Upp och klättra!"

Att hänga på akuten

är faktiskt inte fullt så spännande som det skulle kunna vara.

Igår fick jag några lådor kött i huvudet (jag hade f ö kört Coca Cola och folköl till Shell på dagen, så jag antar att det var mitt straff för att jag befattar mig med pure evil ;)) när jag skulle lossa en bur i en butik. Det gjorde ont som fan, och jag blev flimrig framför ögonen och lite yr. Efter en stund (när jag hade stannat till vid en mack) upptäckte jag att jag var stel som fan i nacken, och mådde illa. Efter lite om och med ringde jag en annan chaufför som kunde ta mitt sista stopp så jag kunde åka hem i stället.

Hur kommer det sig att en har så olika måttstockar för sig själv och andra? Hade någon ringt mig och sagt "jag har fått typ 50 kg kött rakt i huvudet, jag ser lite dåligt, jag kan int eröra nacken och jag har kräkts" skulle jag säga åt den personen att omdebums ta sig till akuten. Vad säger jag till mig själv? Tja ... "Jag kan ringa sjukvårdsupplysningen när jag kommer hem, eller så vänar jag till imorgon bitti och ser om det hat blivit bättre." Ibland, t om ganska ofta, är det bra att ha systrar som säger åt en.

I alla fall, att hänga på akuten är dötrist, i alla fall om en ligger med en nackkrage på en brits, och alltså inte kan röra huvudet (som om jag skulle kunna gjort det ändå?) och glö på folk som gå förbi. Efter några timmar (efter att många petat på mig, och kollat om jag mådde bra, och kollat blodtryck, och kollat reflexer, och kollat ... ja, allt) blev jag flyttad in i ett väntrum där jag kunde kolla på tv. Gray's Anatomy. Jepp, här ska borras med en helt vanlig jävla borrmaskin, rätt in i skallen. Så upplyftande. :)

Oh well, efter röntgen (coolt som fan, det var som att vara i en SF-film) blev jag hittad av Lena, och efter det blev allt ganska glatt och trevligt. Tydligen fick vi onda ögat av sköterskan för att vi hade mage att skratta i väntrummet, men jag kan nog leva med det. Mot den vidriga huvudvärken fick jag inte bara en utan TVÅ Panodil (woohooo!), och jag fick minsann inte slippa tejpen när droppet skulle tas ur (och som vanligt så hade tejpen löst upp det översta lagret på min hud, och fått den röd och kliig. Tack som fan.). Sen fick jag åka hem (efter att ha konstaterad att den söte lille ortopeden var läskigt lik dr. Nick i Simpsons, även om han verkade snäppet mer kompetent).

Idag har jag bara en fruktansvärd huvudvärk, och är stel som fanken i nacken.

Jag vet att jag har sagt det förr

och jag kommer nog att säga det igen: fan vad trevligt det är att träffa nya, spännande personer. Det är alltid en ren chansning att träffa folk en bara pratat med på nätet (och knappt det), och ännu mer så att bjuda in dem på kalas, men även i år var det en succé. Jag hade den trevligaste kväll jag haft sen ... jag vet faktiskt inte när. Vi kan säga såhär: så trevligt har jag inte haft på mycket länge, och då har jag ändå haft en hel hoper såna ett tag nu.

Den enda nackdelen jag kan tänka mig med det här är att mitt behov av att träffa folk på intet sätt mattats av, snarare tvärtom. Så, jag kommer strax att få hängabstinens.

Det verkar som vanligt vara en övervikt åt chokladhållet

... och jag drabbades för ett tag sen av total hjärnsläpp. "I den här brukar jag göra dubbel sats" sa jag till mig själv, och dängde i smeten i den hyfsat stora formen. Nu, när den har varit inne länge (och med länge menar jag dubbel tid) har jag kommit på att jag inte alls brukar göra dubbel sats i den. Enkelt räcker långt och väl. Nu återstår att se om kakjäveln någonsin blir klar.

Till de som oroar sig: var bara lugna, jag har inte gjort nåt monsterbak alls. I år har jag faktiskt t o m ett ganska spartanskt kakbord (nej, inte bara spartanskt för att vara gjort av mig, utan verkligen spartanskt). Jag tänkte i stället ägna mig åt att umgås med vilka det nu blir som kommer. Fast, först borde jag röja väg mellan vardagsrummet och köket så att det går att ta sig fram.

Något har hänt

Jag är ju en kvinna som bitvis fått Ior att verka vara en glad gamäng, nära till skratt och glada upptåg, men nu har något hänt. Jag är gladare än jag varit på ... jag vet inte hur länge. Jag har en mycket mer positiv inställning till i stort sett allt, jag är inte alls lika lättretat och -stressad som jag var för bara ett halvår sen. Något har hänt, och jag tror att det är bra. Åtminstone känns det jävligt bra, och om magkänslan säger "yes!", varför inte lita på den då?

Nu vet jag

varför jag brukar överlåta bullbak på andra: det är så förbannat tråkigt. Dessutom, genom att dansa och sjunga under tiden (för att göra det en smula roligare) tvingade jag dem till att bli fula. Så, fulbullar är bakade. Eftersom det doftar (skulle somliga säga, andra - som jag - skulle säga "stinker") bullar i hela lägenheten har jag ingen lust att smaka på dem heller. Så, det kan var så illa att de inte bara är fula, utan även äckliga också. Å andra sidan, risken för det är inte överhängande, faktiskt.

Idag

fikade jag med världens bästa Lisa. Utan henne skulle mitt liv vara sjukt tomt och tråkigt. Ingen kan som Lisa få mitt humör att gå från nattsvart till soligt på två röda, och ingen får mig att skratta lika rått och hjärtligt åt allt och inget. Det här låter som en kärleksförklaring, och det är nog faktiskt vad det är också (men inte på ett "kom så ska vi hångla"-sätt).

Att det ska vara så svårt att berätta för folk att en tycker om dem? Jag får öva, starting from snart.

Well I'll be damned!

Ser du vad jag ser? Nej, jag menar inte att sökningarna på "negerfitta" aaaaaaaldrig tar slut (vad i helvete är det med folk egentligen?), utan det jag markerat. Ser du, någon har faktiskt sökt på "flatsex"! Inte tjejsex, utan flatsex! Yay for that!

En till grej bara:

Jag blir glad av Miss Li. Riktigt ruskigt glad faktiskt.

Jag har förresten världens bästa jobb. Jag får köra stora saker, jag får muskler, och jag får lön. Vad mer kan en kvinna begära?

Ajdå, det har jag glömt

I fredags var jag på fest, och inte vilken fest som helst: det var fest med klassen från Västerås. Ni som känner mig säger kanske "WTF? Är brudjäveln helt jävla bäng, hon hatade ju att gå där?" och svaret på det är nog "ja, det kan stämma, för det gjorde hon". Men vafan, det kunde ju vara kul att träffa några av dem i alla fall tänkte jag, och tog mig dit. Det visade sig att jag hade rätt, och med nåt undantag var det bara folk jag faktiskt tycker om där (nej Joel, undantaget var inte du).

Jag har dock ett litet problem som uppstår varje gång jag är på fest: jag bara MÅSTE trycka upp brösten i ansiktet på någon. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men mina tuttar få ett eget liv så fort det vankas fest. Det är för jävligt. Dessutom skrämmer det folk. ;)

Den YouTubevideo som gått varmast hos mig den här veckan är ingen cool ny låt. Nej, i stället är det Something's Gotten Hold of My Heart med Gene Pitney. Jag har lyssnat på den från och till i flera år, men då oftast med Marc Almond (också). Den här versionen sliter tag i hjärtat och kramar det på allt som finns kvar. Jag fullkomligen älskar desperationen i hans röst, och jag blir alldeles tagen. Skittöntigt, jag vet. Det gör det icke desto mindre sant är jag rädd.

När jag får lön ska jag köpa skivor

Nej, kanske inte för hela lönen (töntigt nog så har jag räkningar även denna månad), men några stycken i alla fall. Högst på listan står Miss Lis "Late Night Heartbroken Blues" och Sara Rumars "Why? Because. When? Now.".

Jag har gett efter, jag har trillat dit

Ja, nu är även jag fast i Facebookträsket.

Dagena favoritlåt

"Off on You" med Sara Rumar.

Ibland är jag som Björn Ranelid

Det är sant, tyvärr. Jag kan prata och prata om min egen förträfflighet hur länge som helst, och trots att jag ser att mitt sällskap helst av allt vill fly, eller i alla fall säga åt mig att hålla käften, kan jag inte sluta. Skillnaden mellan mig och Björta är väl att jag har insikten som säger mig att jag borde sluta, medan hans inre spärr är bortplockad sen länge.

Bostonbiljetter bokade och betalda. Yay!

Jag antar

att ingen med god smak och humor av den rätta sorten (ja, det är jag som avgör det. Så klart.) har missat att Klungan har gett sig ut på turné med Riksteatern? Har du det kan du numera se dig som upplyst, och som alla upplysta personer gör så bokar du biljett på studs, eller hur? Jag tänkte väl det. :)

Hur kommer det sig

att vissa uppfattar allt som inviter?

"Hon ler, hon vill ha mig."
"Hon tittar hit, hon vill ha mig."
"Hon pratar med mig, hon vill ha mig."
"Hon svarar på tilltal, hon vill defintivt ha mig."
"Hon måste åka hit för att det är hennes jobb, hon vill ha mig."
"Hon snäser åt mig, oh god vad hon vill ha mig."
"Hon svarar inte på tilltal, hon vill ha mig."
"Hon säger åt mig att tagga ner, oh yes, hon vill ha mig."
"Hon säger åt mig att hålla käften. Ja, du har rätt, hon vill ha mig."
"Hon kör pallyften rätt på smalbenet på mig, jävlar vad hon vill ha mig."
"Hon kör pallyften på smalbenet på mig igen, knuffar mig ner från kajen och gör ett fribrottningshopp och landar med armbågen i mellangärdet på mig så jag svimmar. Det är nästan plågsamt som den bruden vill ha mig. Hon kan inte få nog, det märks."

Att som heterosexuell man ha en lastbils(förar)fetisch kan säkert inte vara lätt, men det betyder inte att jag ska ställa upp på en dejt för det.

Nu är det synd om hanseman, bara så att du vet. Jag har ont i huvudet, jag är tjock i halsen, och täppt i näsan. Dessutom är jag alldeles varm och röd om kinderna, och jag kan knappt ha kläder på mig för att allt skaver mot huden.

Men vafan, jag ska inte klaga. Jag har varit i Linköping i helgen, och haft det hur fint och kalas som helst, även om jag fick bita mig läppen mången gång för att inte asgarva åt östgötskan. Dessutom lyssnar jag på Miss Li, och det gör nog vem som helst lite gladare (kanske inte att JAG lyssnar på henne, men att lyssna på henne själv), såvida en gillar henne förstås. Annars kan det ju bli precis tvärtom.

Note to self:

att slösurfa under tiden en borstar tänderna är inte alltid fel. Fel blir det dock när en måste nysa. Min skärm är prickig, och min pekplatta är helt knottrig av tandkrämsrester. Illa.

Nu ska jag packa, för om några timmar ska jag ta tåget till Linköping. Så det så.

Snart fyller jag år

snart och snart, om mindre än en månad i alla fall. Jag funderar på om jag som vanligt ska bjuda in folk på kalas, eller om jag helt enkelt bara struntar i det. Å andra sidan, om jag struntar i det kommer folk att glömma att jag fyller år, och då kommer ingen säga grattis, och då kommer jag att gå runt och vara grumpy hela dagen (ja, jag älskar att fylla år). Dssutom, om jag inte bjuder in till kalas så kommer jag heller inte att få några presanger (för så heter det), och det vore ju alltför tråkigt. Folk kan säga "o nej, jag vill inte ha några presenter inte" hur mycket de vill, jag kommer dock aldrig att säga det. Det behöver inte vara stort sett fancy, bara det är inslaget. ;)

Äh, det får bli kalas helt enkelt. Tror jag. Jag får se om jag hinner att baka.

Måndagen den här veckan tillbringades till stor del drickande hejdlösa mängder kaffe och slösurfande, båda sakerna på Barista. Jga tror att jag ska göra det till en måndagstradition, det var heltrevligt att sitta där och kolla på folk, smyglyssna på arbetsintervjuer som gjordes vid bordet bredvid, samt småprata med främlingar. På måndag kommer jag nog med största sannolikhet att befinna mig där igen med andra ord. Bara så att du vet.

... och så lite mer sex när jag ändå är igång

Återigen kommer jag att ställa frågor som börjar med "hur kommer det sig att [...]?", och idag lyder frågorna som följer: Hur kommer det sig att de som på t ex Qruiser betecknar sig som "par", och söker en tredje part att sexa loss med, i stort sett uteslutande består av en man och en kvinna? Hur kommer det sig att det i stort sett uteslutande (jag skulle kunna skriva "alltid", men det finns säkert nåt undantag) är en till kvinna som eftersöks?

Nej, fram för samkönade par som söker en tredjepart av samma eller annat kön, och olikkönade par som söker en extra kille.

Okej, jag är mest trött på heteronormativiteten som råder tamejfan överallt, och som säger att så fort det är ett "par" så är det en man och en kvinna. Jag är även trött på normen som säger att i ett sånt par måste en tredje part uteslutande vara en kvinna, för annars blir ju killen böööög. Det går ju bara inte, eller hur?

Det här med sex

Rätt många gånger har jag funderat över hur det kommer sig att samkönat sex mellan killar populärt kallas "bögsex", medan samkönat sex mellan tjejer benämns som "tjejsex". Jag vet inte om det är jag som är ute och svirar helt knepigt, men jag tycker att "bögsex" låter ... råare, än "tjejsex". Bögsex är pang på rödbetan, tjejsex är mjukt och vackert i softat motljus. Varför pratas det inte om "killsex" och "flatsex"? I männens fall riktas uppmärksamheten mot deras sexualitet: "de är böööögar, det vet man ju vad de håller på med", och i kvinnornas fall mot deras biologiska kön: "tja, två tjejer som håller på att pilla på varandra, det är ju gulligt (men inte på riktigt)". Så, bögarna är i första hand bögar, och flatorna är i första hand kvinnor. Har jag uppfattat det rätt då?

Kan det här kanske, och nu vet jag att jag kanske är ute på djupt vatten, ha att göra med att samhällets (alltså vår) syn på sex skiljer sig åt beroende på vilket kön som är inblandat? Jag menar, alla vet ju att män bara vill trycka in den, medan kvinnor kan nöja sig med att kramas. Skulle det pratas om "flatsex" skulle det ju kunna verkar som att kvinnor faktiskt på allvar kan ha sex med varandra, utan en karl inblandad, och skulle det pratas om "killsex" ... ja, då låter det ju genast mjukare (och vi vet att killar inte är mjuka).

[Ja, jag vet: jag lägger in mina egna värderingar i tamejfan vartenda ord jag skriver. Jag hävdar inte att jag skriver S A N N I N G E N, jag skriver om det jag själv tycker mig se/höra/förstå. Frågor på det?]

Idag har jag packat ner mössa. Det finns ingen anledning att glida runt i -23 utan.

Nyklippt och lite svår

Visst fanken

Igår gick jag runt hela dagen och tänkte "gosh vad skönt, den här butiken kommer jag i alla fall inte behöva åka till mer", men tji fick jag. Jag fick min anställning förlängd med två veckor, och eftersom jag trivs ruskigt bra med den kunde jag inte annat än att tacka ja. Jag hoppas bara att jag inte helt har sumpat mina chanser med det andra jag hade på gång. Jag spelar i alla fall med öppna kort. Vi får se hur det blir.

Bit ihop

Det onda går över.

Sista dagen

Idag är det sista dagen på det här jobbet, och den ser inte ut att bli lugn. Jag har knökfullt, både bil och släp, och dessutom är fredagarna värst när det kommer till köer (brödbilar, fiskbilar, brödbilar igen). Men vafan, jag ska inte klaga, det kommer vara sista gången jag ska till Täby C och den onda kaj 11. :)

Jag drömde nyss att jag skulle börja köra brödbil. Jag kanske har sagt det förr, men jag tar det en gång till: säger jag någonsin "jag tänkte att jag skulle börja köra brödbil", då är det dags för nödslakt, för uppenbarligen är något riktigt fel. Så hatad vill jag aldrig bli.

Så, sista dagen idag, och på måndag väntar nya äventyr.

Tummarna, håller du dem eller?

Tänk vad trevligt det är med presenter

I veckan fick jag ett paket från min storasyster (inte den äldsta, utan den näst äldsta) innehållande idel underhållande stuff. Jag fick ett pennfodral med "Hello Fitty" på (den finns som "Hello Clitty" under posters här), en tändsticksask ("Min första tändsticksask", innehållande tips på vad en kan tända eld på) och ett fantastiskt fint kort. Vore det inte för att jag har tappat bort sladden till den telefon som är crappy, men som ändå funkar, och lämnat in telefonen som är snygg som tusan men som suger fel saker hade jag lagt upp en bild på sakerna, men nu får du klara dig utan. Det var i alla fall vansinnigt bra grejer, du kan vara säker på det.

... och vi kallar det cdon.com

eller varför inte LG? Ja, jag har lämnat in min telefon - igen. Jag har dessutom fått min order hos cdon anullerad, utan att ha fått något mail om det. Att deras "kontakta oss" suger elefantröv är bara förnamnet.

toothpaste for dinner


[Tillägg: nu fick jag nyss ett mail från cdon om att min order är skickad. Jag blir fan inte klok på det här.]

Kan det vara så enkelt?

- Hej, jag heter Hanna Fange, och jag undrar om ni behöver chaufförer?
- Är det du som ska köra?
- Japp.
- Har du någon erfarenhet?
- Ja, i sommar har jag [insert saker om mitt sommarvik, plus alla behörigheter jag har, samt hur bra och cool jag är].
- Tja, vi kan ha en körning på Sundsvall som vi ska börja med ... återkom på måndag så ska jag se om jag kan skaka fram något.

Så, håll tummarna för mig.

Idag ägnade jag fem minuter åt att stampa på smällbär. Så kan en också fördriva tiden i väntan på att brödbilschauffören ska flytta sin bil.

Jag har glass

Vill du komma på besök?

Varje morgon när jag precis har börjat köra rusar tankarna runt i huvudet. Jag hör något på radio och funderar vidare på det, jag tar upp en tanke från dagen innan, jag ser något som väcker min uppmärksamhet. Ganska ofta tänker jag "det här borde jag blogga om". När jag sen, efter en sisådär 13-14 timmar kommer hem, är tankarna som försvunna. Det jag tänker är "mat", "dusch" och "sömn". Jag tänker även "slösurfning" samt "kolla mail". Ibland - som nu t ex - så funderar jag över vad jag egentligen tänkte på imorse, det där som var så bra och intressant, och faktiskt värt att skriva om. Men nej, det är som bortblåst.

Jag blir arbetslös den 1 september, men jag kan kanske tänkas ha ett annat jobb på lager. Eller så här: jag var på intervju (eller vad jag nu ska kalla det), och jag tror att det kan vara så att jag blev erbjuden jobbet. Problemet är att dte fortfarande är en massa obesvarade frågor, t ex om jag får lön den natten jag ska hänga med och kolla hur det går till (och får jag inte det kan jag ju inte gärna hänga på, det har jag inte råd med eftersom jag dessutom har tagit ledigt en dag från jobbet), om det bara blir kvälls- och nattkörning (blir det inte det vill jag inte ha det tror jag), samt om jag får det eller inte. Tydligen hade de många sökanden, och ville ha besked från mig snarast. Samtidigt så gick det inte att tacka ja på stående fot, utan jag måste åka med en gång. Håhåjaja, vad ska det bli av mig? ;)

Hur som helst, jag blir utan arbete den 1 september, så är det någon som känner till ett åkeri som behöver "en riktig chaufför" (vilket jag enligt uppgift är eftersom jag kör en 21-pallars boggibil till Ica Metro i Täby centrum) så är det bara att pinga till. :)

Snart september

Snart är det september, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har tänkt att försöka komma iväg till Linköping, till Boden (jag har fortfarande inte varit längre norrut än Östersund, vilket är så pinsamt att jag knappt vågar skriva det) och till Malmö. Dessutom ska jag hitta ett jobb, fylla år och ha en tröstfest (på Ullis inrådan. En sån innehåller tydligen pizza. Tröstfesten alltså, inrådan kan innehålla lite vad som helst, men kanske inte pizza. Å andra sidan, vem är jag att dra upp riktlinjer hur som helst?). Tröstfesten är inte för att jag fyller år (det är födelsedagskalas inbokat också är det tänkt) utan för att det kommer att behövas just då. Jag kanske kan kombinera det med festen jag hade tänkt att ha för att fira att jag fått min första lön, men som liksom kom av sig?

Å andra sidan, är det verkligen värt att dra ihop något om folk envisas med att gå redan vid 23? Jag får låsa dörren helt enkelt, så får det bli. ;)

Har jag sagt att jag är hur nöjd som helst med mitt yrkesval? Det är jag i alla fall.

Idag kom jag på att sen jag börjat jobba så har jag börjat använda ord jag inte använt sen ... högstadiet? Orden (eller snarare ordet, och avarter på det) är "tjena". Den vanligaste frasen under min arbetsdag är "tj'na, [insert lämpligt antal] bur fryst idag". (Den näst vanligaste är "men BLINKA då ditt as!". Den senare uttalas oftast när bara jag hör den.) I alla fall, jag tycker att det är fascinerande hur snabbt jag snappade upp ordet igen, och införlivade det i min vokabulär. Frågan är mest: hur mycket går igen i mitt vardagsspråk? Använder jag samma slags ord när jag jobbar som när jag är ledig? Svaret är ett rungande ja: äntligen jobbar jag med något där det är okej att svära på arbetstid.

Det här skulle jag vilja gå på. Jag kanske ska ta mitt augustilöfte på allvar, och faktiskt börja göra saker jag vill göra?

Någon som vill hänga på?

Telefonsamtal

- Hur går det med jobbet?
- Jotack, bara bra. Men, jag måste hitta ett nytt till månadsskiftet, mitt vikariat går ut då.
- Jag pratade med en kille jag känner härom dagen, och han har lastbilar. Men, han behövde nån som kan hålla på med kranar och lastmaskiner också, inte bara köra. Man måste kunna flytta på dem och sånt.
- Jaha. Jag kan ju köra lastmaskin, men inte kran ...
*avbryter* - Nä, så han tyckte inte att det var nåt för en tjej.
- Va?
- Nä alltså, för nån som är ny.
- Men vad var problemet, att jag var ny, eller att jag är tjej?
- Det var nog lika mycket problem tror jag.
- Ah, men då skulle jag ändå inte vilja jobba där.
- MEN HERREGUD!
- Ja, vadå?
- MEN HERREGUD!
- Ja, men vad fan tr...
*avbryter* - MEN HERREGUD! HEJDÅ! *klick*

Telefonsamtal med min far kan vara väldigt långa ibland, men ibland är de också - som det ovan citerade - väldigt korta. Behöver jag tillägga att min far inte är mycket för att argumentera för sin sak?

"Det är klart att du skulle. Du är ju en hård kvinna. Hård, snygg och attraktiv."

Något har hänt

Jag har den senaste tiden lagt märke till att jag har förändrats. Jag har blivit mycket mindre lättstressad, jag har slutat att oroa mig över saker, och jag kan luta mig tillbaka och tänka "jaja, jag kommer nog fram om ett tag". Ta igår t ex, jag fick inte panik när växellådan pajade, jag ringde bara till åkeriet och sa som det var, och fick numret till verkstaden. När jag drog av backspegeln på den andra lastbilen för ett tag sen plockade jag bara fram skadeanmälan och klev ur bilen och letade reda på chauffören. När jag upptäckte att jag lossat en bur på fel ställe åkte jag helt enkelt tillbaka, och letade reda på den, utan att hetsa upp mig och säga till mig själv att jag var dum i huvudet.

Jag tror att jag helt enkelt har fått ett bättre självförtroende, inte bara som chaufför. Jag vet att saker ordnar sig, även om det kan skita sig lite grann på vägen. Det mesta går att fixa, och tar det lite längre tid så får det helt enkelt göra det. Det här leder till att allt flyter på långt mycket smidigare, och då känns det ännu bättre. Motsatsen till en negativ spiral kanske?

Jag gillar verkligen mitt jobb. Från början gick ju ingenting som det skulle, men nu flyter det allra mesta på jättefint. Det gör det extra trist att jag måste leta nytt jobb. Men, så är det att vara sommarvikarie, det finns inget jobb över i höst. Däremot verkar det som att jag kommer att få ypperliga referenser, så jag ska kanske kunna hitta ett jobb snart nog.

Bärgare är coola

Idag pajade växellådan, så jag satt från strax innan 07 fram till strax innan 11 i Häggvik. nej, Häggvik är faktiskt inte så spännande. Alls. Som tur är kom det en bärgare som var hur cool som helst, så lite spännande blev det allt.

I övrigt har jag mest åkt med idag, samt vält en fullpackad bur med frysta kräftor över mig när vi skulle lasta om från släp till bil. Som tur var hade jag sällskap, och jag gjorde inte illa mig det allra minsta. Jag är glad att jag inte var ensam då i alla fall, för det var grymt svårt ändå att ta sig loss.

Woops!

Det här hade kunnat bli hur jobbigt som helst upptäcker jag. Jag håller på att byta mellan två mobiltelefoner, och kan inte riktigt bestämma mig för om den nya är tillräckligt bra för att faktiskt ha med på jobbet. Den gamla är en sån som inte ställer in tid och datum automatiskt när den slås på igen, och det är här det jobbiga kommer in: jag slog på den igår, för första gången på ett tag (den har legat utan batteri), och ställde in tiden jag skulle kliva upp (04.54). Först nu, när jag vaknade innan klockan, såg jag att den visade helt fel tid (just nu är den t ex 21.37). Det var tur att jag vaknade av mig själv.

Idag är är det 70 ytor, och min förhoppning är att det är tomt vid den bästa porten på första stället så att det är lätt och smidigt att gå in med släp. På så vis slipper jag i alla fall att dra över de 16 ytor som ska av där. Har jag förresten sagt att jag börjar få muskler? Inte? Det börjar jag få i alla fall, så snart kan jag t o m tatuera underarmarna. :)

Jag lever och andas arbete, så jag har inte så mycket att skriva. Eller, det har jag väl, men jag vete sjutton om jag verkligen vill att omvärlden ska veta. ;) (Nej, jag har inte krockat. Nej, jag har inte kört på någon.)

80 ytor imorgon, på den stressigaste dagen. Lovely.

Idag plockade jag en backspegel. Det är ett lite trist sätt att börja dagen på, men liraren vars spegel jag smackade i verkade glad ändå.

Note to self: överhänget är rätt stort. Det är bra att komma ihåg.

Jo jag vet

Jag borde uppdatera någon gång. Jag är bara för lat, och för trött. Ibland är jag för glad också, eller för arg. Ganska sällan är jag lagom.

Det är tur att jag är söt när jag sover.

Jag är den där som är lik nån. Åh, du är så lik min kompis Karin/Johanna/Peter/Stina/Lisa/Elisabeth! Jag är den där som ingen kommer ihåg. Jaså, har vi setts? Det minns jag inte, och jag brukar annars ha ett bra minne för ansikten. Jag är den där som skrattar för högt, brer ut mig för mycket, tar för mycket plats, men som ändå inte märks. Jag kan hälsa på dig femton gånger, och den sextonde kan du ändå inte riktigt placera mig.

Jag klagar egentligen inte. Det är ganska skönt att kunna passera obemärkt. Ibland vore det dock roligt att göra intryck

avtryck

med eftertryck.

Jamen, visst rackarns:

Igår gjorde jag förresten det där som jag bara härom dagen sa "det där skulle jag inte vilja göra" om: jag lossade burar till Pressbyråer i Uppsala (Svava, Stora torget och Skolgatan). Det gick förvånansvärt bra, trots att folk är idioter. Så, såg du en stor mullrande gul lastbil på Stora torget igår, med en förare som muttrade om idioter som ställer sig under bakgavellyften, så såg du mig (och bilen jag kör). Så, nu har jag kört inne i stan i Uppsala, så nu behöver jag inte vara nervös för det heller. :)

Till mannen i den röda Mazdan:

Jag hoppas att du förstår att jag inte hade för avsikt att någonsin backa på dig? Däremot hoppas jag att du nu har förstått att även om det går långsamt förbi smala smala passage med vägarbeten, så går det inte snabbare om en hänger sig på tutan. Tvärtom faktiskt.

[Jag var på väg från Häggvik mot Danderyd, och hade precis svängt av för att komma ner till Häggvikstunneln, och på vägen ner är det vägarbeten. Jag kom med bil och släp, och då måste en köra ganska långsamt för att hinna med att få igenom hela alltet utan att riva med sig koner och annat som är uppställt längs vägen. Flera gånger förr har jag blivit tutad på där, för att det går långsamt (och ja, det gick inte i mer än 35, det vet jag. Samtidigt är det en mycket kort sträcka, så om de bara behåller brallorna på så går det ganska fort ändå.). Senast det hände mig svor jag att nästa gång det hände, skulle jag kliva ur bilen. Så, idag var det en förare till en röd Mazda som hängde sig på signalhornet. Först tänkte jag "äh, vafan, jag är snart igenom ändå", men när han inte gav sig stannade jag, stängde av motorn och klev ur. Jag gick fram till bilen, knackade på rutan, och pekade mot ratten, och sa "det där hjälper inte, det går inte fortare". Han började hojta om att han minsann hade bråttom, och fortsatte tuta. Jag fick då nog, och sa "om du inte lägger av kommer jag att stå kvar. Eller backa." Sen lämnade jag en lapp med numret till åkeriet, och mitt namn ifall han ville ringa och klaga på den otrevliga chauffören som kom och bråkade när han så oskyldigt bara hade hängt sig på signalhornet. Vad jag vet har han inte ringt.]

Tuttar, tuttar, tuttar

Haha, fler än jag som oftast har en hand eller två på brösten. Såna är vi tuttfixerade, måste alltid kolla så att de är kvar. ;)

Idag har jag sett Sollentuna många gånger

Jag skulle kunna skriva något arg och irriterat, t ex om hur jobbigt det är när folk som ska lasta vänder på lasset, och ställer de burar som ska av först längst in på bilen. Jag skulle kunna skriva något om hur jobbigt det är att ha lossat i Sollentuna, åkt till Solna och precis börjat lossa och upptäcka att det står "Täby" på burarna. Jag skulle rentav kunna oja mig över att jag fick åka till samma butik tre gånger idag (lossa de första burarna, hämta dem igen, och lossa de "riktiga"). Inget av ovanstående tänker jag göra (det har jag nämligen gjort till leda hela dagen, då jag hattade runt som en tok för att försöka hitta baklänges), jag vill bara ta tillfället i akt att glädjas åt hur bra det ändå gick. Det hade kunnat gå hur dåligt som helst, men det gjorde det inte.


Sämst idag var inte att det var fellastat, utan den polska chaffis som inte hade koll på hur lång hans trailer var när han körde om på E4. Bara för att hans hytt är förbi min bil behöver det inte betyda att det är läge att byta tillbaka till höger fil. Jag är glad att jag har bra bromsar, annars hade jag nog inte skrivit det här, eftersom han började gå tillbaka när min hytt var på halva hans trailer ungefär.

Konsten att nästan ta livet av sig, och ändå ha mage att se förbannad ut

Vad skulle få dig att, med barnvagn, gå bakom en backande lastbil? Nej, jag pratar inte om en backande lastbil på ett övergångsställe, och jag pratar inte om att gå flera meter bakom. Jag pratar om p r e c i s bakom, och på en vändplan. Jag är nyfiken, för själv skulle jag nog svara "inget", eller kanske "pistolhot". Vad kvinnan (återigen, med barnvagn!) som gick in bakom lastbilen idag skulle svara vet jag inte. Vissa har verkligen ingen som helst självbevarelsedrift.

[Ja, den har "backtut", den har backljus, och jag hade t o m slagit på varningsblinkers för att vara inte bara tydlig, utan övertydlig. Det hade jag inget för.]

"Riktiga tjejer kör inte lastbil"

Barn: - Mamma, sån där ska jag köra när jag blir stor! *pekar på lastbil med släp som hansi står och pillar med*
Mamma: - Nä, tjejer kör inte lastbil vet du väl?
B: - *pekar på hansi* Men den där tjejen kör ju?
M: - Jo, men RIKTIGA tjejer kör inte lastbil.
hansi: - Förlåt, men menar du att jag inte är en riktig tjej?
M: - Nja ... njaej ... nä, det tycker jag inte.
h: - Nähä? Vad är det som gör att jag inte är en riktig tjej då?
M: - Du kör ju lastbil. *till barnet* Kom, nu måste vi gå.

Så, riktiga tjejer kör inte lastbil, och skälet till att jag inte är riktig tjej är att jag kör lastbil. Makes sense.

"Jag tycker att det är helt sjukt okvinnligt"

I veckan satt jag i bilen och fyllde i lite papper innan jag skulle lossa på ett ställe. Ut kom två personer som jobbar där, och de började prata.

Person 1: - Har du sett att det är en tjej som kör?
Person 2: - Ja?
P1: - Jag tycker att det är helt sjukt okvinnligt med tjejer som kör lastbil. Hon är säkert en sån där som halsar öl direkt ur flaskan, och snusar skitmycket. Hon är säkert lesbisk också.
P2: - Jaha, jag tycker att det är rätt läckert jag.
P1: - Äh, det är helt sjukt okvinnligt. Helt sjukt.

[Och nej, att bli tagen för ölhalsande snusande flata är inget som stör mig. Nu är jag ju egentligen inte riktigt något av det (även om nån av sakerna stämmer en smula mer än de andra), men jag kan tänka mig långt mycket värre saker att bli kallad. Däremot förstår jag inte vad "kvinnlighet" har med något att göra? Vad är det som är "okvinnligt" med att köra lastbil, dricka öl, eller snusa, eller för den delen knulla med brudar? Visst, det hör väl inte till den traditionella kvinnliga könsrollen, men vem har någonsin blivit friare av att följa den?]

Vad skriver jag om egentligen?

070707

Idag är det många som kommer att förlova och gifta sig. Jag tycker att det är rent obeskrivligt töntigt att välja datumet för att det är "tre lika". Men, så är är jag ju inte så jävla mycket för töntiga saker heller.

Fler saker som piggar upp när det regnar och är jävligt

I onsdags när jag körde runt i regnet och försökte hitta till ställen jag förvisso varit till någon gång, men inte hade den blekaste aning om var de låg, lyssnade jag som vanligt på radio. (Varje morgon när jag hämtar bilen - och släpet om det behövs - har jag samma rutin: jag går in och hämtar nyckeln, drar ur elkabeln och slår om kylaggregatet till dieseldrift, jag sätter mig i förarsätet, drar igång bilen för att få upp tryck, fyller i färdskrivarkortet, slänger mig på radion för att byta bort Rix jävla morgonzoo, och plockar ner tuttkalendern som sitter mellan förar- och passagerarsätet. Sen är det dags att åka.)

Det regnade som sagt, och jag var lite vilse. Alltså, just då var jag inte så vilse i världen, mest lite ensam och vilse i bilen (okej, jag kan inte uttrycka det bättre än så, ta det för vad det är: söndassvammel). I alla fall, på radion kom då en låt som jag hört en gång förut, men inte uppfattat varken titel eller framförare på. Nej, jag lyckades inte den här gången heller, men jag antecknade tiden, för att sen kolla i P3:s låtlistor. Det här (det är en annan låt innan, men den jag menar börjar strax efter 02:40) är låten jag menar. Som jag nämnt tidigare: sittdans i lastbil är en klart underskattad syssla.

För övrigt så hade jag över tre timmars ren väntetid i fredags. Tydligen skulle alla in på samma ställe, hela tiden.

Oh, en sak till innan jag glömmer det: jag trivs som fan med att köra lastbil. Det är tungt och jävligt svårt ibland, och en gång har jag blivit kallad ”lilla stumpan” (hade min dörr inte gått i baklås hade han varit en näsa långt mycket plattare), men det är riktigt riktigt roligt. Särskilt roligt är det faktiskt att prata med andra chaffisar, och hjälpa varandra. Jag gillar folk som säger ”jag går ut och stoppar trafiken så kan du backa ut i lugn och ro” i stället för att stå med armarna i kors med ett hånflin över hela ansiktet. Jag tror att det är svårare att komma in som man i en kvinnodominerad sfär än var det är för en kvinna i en mansdominerad. Mer om det en annan gång.

Jag har valt rätt

Jag har valt rätt, jag har valt rätt, jag har valt rätt. Jag har valt rätt.