Du vet den här glada känslan jag har i kroppen?

Den verkar hålla i sig, i alla fall lite till. Jösses.

Fråga, kolon

"Men hansi, varför hetsuppdaterar du din blogg nu, när det kan gå dagar (veckor!) utan att du skriver annars?"

Det är för att jag är så glad, fastän jag inte vet om jag kan, eller vågar, eller borde vara det. Alldeles oavsett är jag glad, så där glad att jag bara ... jamen så där att jag bara är gladglad.

Det är ju tur att det syns att jag en gång i tiden skulle bli svensklärare. Jag är en språkekvilibrist av guds nåde, det är tydligt för alla och envar. Mitt språk är rikt och varierat, och jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig luddigt eller att upprepa mig. Frågor på det?

(Att jag på något sätt skulle vara svamlig är blott och bart elakt förtal. Skulle jag nu - mot all förmodan - kunna ge ett sånt intryck är det på intet sätt mitt fel. Jag skyller i så fall på språkförbistringar, eller glädje, eller bara på andra helt enkelt.)

Nån dag

ska jag visa exakt hur skadad jag har blivit av att lyssna på tysk radio väldigt mycket. Jag vet inte längre vad jag tycker är bra på riktigt, och vad som jag bara gillar för att ... ja, för att jag har hört det mycket under nattliga Autobahn-timmar.

Reamonn är ett sånt där band (för visst är det ett band, och inte bara snubben? Äh, jag vet inte.) som hörs oerhört mycket på Hit-Radio Antenne, och ja, jag gillar verkligen den här låten.

(Att det i en annan låt av dem låter som de sjunger "[...] through the ass of a child" är ... ja, både obehagligt och ganska lustigt. Det är för övrigt en sjukt töntig låt.)

På tal om nittiotal

Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, det där att jag blir alldeles varm i kroppen av att höra nittiotalslåtar? Jag tror det, och gillar det skarpt.

Hur en cover kan göra kroppen glad

Första gången jag hörde "Because the Night" var inte med Patti Smith. När jag hör den covern jag hörde nu kan jag se framför mig hur vi står i en av gångarna upp på läktaren på Fyrishov, och det är strax innan en match med Arapt mot Solna har jag för mig. Hur som helst, Carina smackar till mig i sidan och säger "Det här är en så bra låt! Lyssna lyssna!". Jag tyckte att det var en ruskigt bra låt, och särskilt introt (det visade sig ju senare att det inte var konstigt att jag gillade det, Depeche Mode-samplingar har den förmågan).

Hur som helst, nu gillar jag Patti Smith klart bättre rent musikaliskt

men attans bananer så lycklig i hela kroppen jag blir av CoRo.

Med gladkänsla i magen, och en längtan till tisdag

Jag är på så fantastiskt gott humör. Kombinationen trevlig ledighet, och nära förestående jobb är nog svaret på varför.

På tisdag ska jag jobba igen. Det är på tiden.

Skylt

Vad står det på din?

hansi - huligan på cykel

Idag cyklade jag ner på stan för att köpa lite småsaker, och för att komma ut lite. Väl nere kom jag på att det var julmarknad, och alltså en galet dålig idé att ens fundera på att strolla runt lite avslappnat. Nej, snabbt in och ut, det var planen. Så, sagt och gjort, jag var snabb som en vessla och utförde mina ärenden på rekordfart. När jag sen skulle hem (med omväg runt Lutis) kom jag med god fart ändes ån, på cykelvägen. Hupp! så dyker det upp en gubbe som bara traskar rätt ut. Han var på intet sätt ens i närheten av ett övergångställe, han fann det nog bara för lämpligt att kliva ut just där och då eftersom han ville över. Ja, jag cyklade in i honom.

Han dog inte, jag dog inte; däremot så blev han så klart smutsig. Han började yla i högan sky om huliganer och kemtvätt av kostym, och vände sig mot den polisman som så lägligt stått precis bredvid. Polisen tittade oförstående på gubben som var högröd i ansiktet och krävde rättvisa, och sa "Du får nog faktiskt skylla dig själv som går rätt ut i cykelbanan utan förvarning.". Sen vände han sig mot mig och sa "Du kan cykla vidare om du vill, jag fixar det här.", så det var just vad jag gjorde. Ibland är sånt här det mest rafflande jag är med om på en hel dag.

Förresten

så funderar jag på om mina grannar snart kommer att tröttna på att höra "Because the Night" med Patti Smith. Det är deras problem i så fall.

Älskade Carina, jag saknar dig så himla mycket

Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.

Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).

Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).

Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.

Jag samlar de bra dagarna på hög

Det kommer att komma dagar då jag behöver komma ihåg just den här känslan. Samlar jag mina fina dagar på hög vet jag var jag ska leta.

Det händer att jag förvirrar

fler än bara mig själv. För det ber jag om ursäkt.

Hjärtat: i halsgropen eller på ärmen?

Jag är tydligen inte så lättläst som jag trodde. Jag går här med hjärtat på ärmen, men envisas jag med att gå med händerna på ryggen kanske det skyms.

Hittills går det förvånansvärt bra att vara ledig. Vi får väl se imorgon.

Jag ska sluta klaga

Jag ska sluta klaga så förbaskat på mig själv, för jag är faktiskt ganska bra. Jag är inte bra på allt, och mycket av det jag är bra på är jag inte jättebra på, men ändå. Jag är halvsnygg i motljus, dessutom har jag vänner och systrar som är alldeles fantastiska. Ja, jag kan köra lastbil också, vilket kan vara min ballaste skill evah.

Nu ska jag gå ner på stan och hämta ut den ljudbok jag har beställt, dricka kaffe, lämna tillbaka böcker på bibblan, och hämta ut de tavlor jag köpte för ett tag sen. Jag hoppas att de är inslagna på nåt sätt, annars blir de blöta på vägen hem, och det är ju helt klart obra.

Jag har förresten plockat fram min andra dator, och jag känner mig helt vilse. Jag är tydligen helt macifierad, för jisses vad krångligt Ubuntu kändes. :)

Det här med att träffa folk

Jag är inte så bra på det här med folk. Jag är inte bra på att boka in dem, och jag är inte bra på att träffa dem. När jag väl träffar dem är jag kass på att läsa och tolka dem. Jag önskar att folk kunde gå runt med skyltar om vad de förväntar sig, känner och tycker. På så sätt skulle en inte behöva fundera och försöka tolka så förbaskat. Det min vän, det är nämligen inte min starka sida.

Det här med att boka in förresten: jag är ledig en vecka nu, och Poff! så blev schemat fullt. Jag gillar det som fan, men det leder direkt till att det är vissa som inte får plats, och gissa om det känns störigt att säga "tyvärr, jag är uppbokad hela veckan. Nästa gång jag är ledig kanske? Nej förresten, jag ska se Ed Harcourt i Stockholm då (yay!), och sen börjar jag igen söndag morgon. Nästa gång efter det kanske?". Dessutom, min vana trogen så dubbelbokar jag till förbannelse. Nu har jag fått säga nej till en sak som jag sett fram emot, bara för att jag har hybris och tror att jag kan hålla saker i huvudet. Jag borde ha däng, och skaffa en kalender, förutom den i telefonen (som jag uppenbarligen inte använder) och den i datorn (som jag använder ännu mindre). Shame on me, snart har jag inga kompisar kvar (och nya är inte att tänka på, för jag minns fan inte hur en gör).

Jag är ledig en vecka

och faktiskt, det är lite mitt eget fel. Jag skulle egentligen jobba igen på fredag, men lät en av mina kollegor ta den körningen i stället. Just nu känns det faktiskt ganska skönt, men så har jag varit hemma i mindre än 12 h också. Vi får se hur det känns imorgon.

Nyklippt (har vi hört den förut?)

Jag är förresten nyklippt, och jag lät Malin leka lite. Jag gillar't.

Jag har saker att säga

men inga ord att uttrycka mig med. Jag ska ge mig ut på Blocket och leta, nån-jävla-stans måste det ju finnas några till salu?