tisdag, oktober 26, 2010

Nattlig inkomstgaranti

Vad har Nisse Hellberg/Wilmer X, Cajsa-Stina Åkerström, Peter LeMarc och Eldkvarn gemensamt? Har du någon gång varit tvungen att lyssna på radio mitt i natten så vet du säkert: alla får de alla sina stimpengar genom nattradion. Det är som att det finns en låtkvot av dessa artister som bara måste fyllas, annars kommer världen att gå under. Jag gillar't inte.

Top 60 Swedish Lesbian Ghetto names

Hade jag bott kvar i Gottsunda hade jag nog tagit mig ett ballare namn. Det är bara så svårt att välja ... :D


Att blända eller icke blända, det är frågan

Jag och kollega diskuterar helljus i trafiken, ytterligare kollega sitter och hummar med i det kollega nr 1 säger. Jag börjar.

-Det är så galet irriterande när folk ligger på helljus redan innan de har kört om. De verkar inte fatta att det faktiskt bländar, fastän jag sitter högre upp.
-När de gör så brukar jag slå på mitt helljus.
-Jag brukar blinka till när de har kört om, i fall de inte fattar att det är jobbigt, men jag låter det inte vara på.
-Äh, jag låter det vara på jag, så kanske de lär sig.
-Fast, då riskerar du ju att blända dem?
-Ja?
-...så att de vinglar till.
-Rätt åt dem.
-...och kanske kör av vägen.
-Det kan de ha.
-...och dör.
-Tja...
-Jag tycker faktiskt inte att de förtjänar att dö bara för att de är dumma i huvudet, eller bara obetänksamma.
-Njaej...
-Så visst, jag blinkar till för att visa att jag tycker att de ska skärpa sig, men jag skulle inte drömma om att låta det vara på.
-Äh, jag låter det vara på. Klarar de sig så gör de nog inte om det.

Smaka på det: "Klarar de sig så gör de nog inte om det." Ibland blir jag på allvar rädd för mina kollegor. Som tur är tror jag att han är ganska ensam om den här uppfattningen.

måndag, oktober 25, 2010

"OMG, lesbianer, lesbianer!"

Ibland kan det vara förbaskat trevligt att bara ta sig iväg nånstans och bo på hotell, hångla, shoppa och äta god mat i överflöd. I helgen var det dags igen, och vi styrde kosan mot Linköping. Jag har varit där några gånger förr, och har alltid tyckt att visst, det känns som en småstad, men ändå hyfsat öppet och trevligt.

Fredag kväll kom vi fram, och det första vi behövde göra var att äta. Så, efter att ha parkerat bilen i garaget, och tagit helt fel väg till stan kom vi så fram till Stora torget. Väl där tog vi sikte på en skylt, och hamnade på en tapasrestaurang. Vi gick in, och redan där kändes det lite märkligt. Folk tittade upp, och nickade så diskret de bara kunde till sitt sällskap: "kolla där, nåt avvikande".

Det fanns inget ledigt bord när vi kom, så vi hade att välja mellan att gå vidare, eller att sätta oss i loungedelen av restaurangen, och vänta på att något skulle bli ledigt. Loungen var två trappsteg upp från själva matsalsdelen, och vi tog plats i en soffa med överblick över hela det nedanliggande rummet. Ja, det innebar så klart även att vi syntes för alla också.

Jag blir inte förvånad om folk tittar en extra gång på oss, det gör de hemma också. Inte helt sällan åtföljs då den extra blicken av ett leende, antingen ett "se där, där är ni. Så fint." eller ett "jag ler för att visa att jag minsann inte har något emot såna som ni", eller av något annat slag. Sällan - men det händer - åtföljs blicken av ett utdraget stirrande. Jag är alltså numera fullt beredd på att vi som par kan väcka snäppet mer uppmärksamhet än Lena och Stefan, men kom igen, det finns väl gränser?

Tillbaka till restaurangen: vi satt alltså så att vi såg alla, och alla såg oss. Ja, alla såg oss. Ja, även de som initialt satt med ryggen, eller sidan till. Ja, folk vände sig om, och nej, det var inte det minsta diskret. Jag kan förstå ett lite diskret "jag vänder mig om, kollar vad det är mitt sällskap viskar om, och vänder mig sen tillbaka", men att faktiskt vända sig om, och sitta kvar och riktigt bängstirra? Jag fattar verkligen inte det. Folk glodde faktiskt mer än på casinot på Tallinnfärjan som jag skrev om i mars, och det vill inte säga lite. Tilläggas bör dock att det inte, varken i Linköping eller på färjan, kändes fientligt.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Jag vet faktiskt inte, kanske att jag fortfarande kan bli så förvånad över att vi kan väcka så stor uppmärksamhet, bara genom att visa att vi är kära. I varandra. Fast, sanningen att säga tror jag att de allra flesta stirrade på Siri, för att hon är så överjävla snygg.

fredag, oktober 22, 2010

Ibland går saker bra

Jag har haft lite problem med mitt lilla sorgebarn, bilen. För ett tag sen upptäckte jag att motorhuven inte gick att öppna, inte mer än en liten springa i alla fall. Igår upplyste mig Lena om att det kan vara bra att hoppas på bra väder i helgen om jag ska på road trip, eftersom jag har slut på spolarvätska (och det inte går att fylla på utan att öppna huven). Paniken infann sig, så i stället för att sova fram till 09.30 som var min tanke från början (för att få modiga 7 h sömn efter att ha jobbat), så ställde jag klockan på 06.57, och exakt 07.00 slängde jag mig på luren och ringde verkstaden. Det hade jag absolut inget för.

Efter 10 minuters ringande (ja, jag lade på luren ibland) svarade något slags telefonist, som sa att hon skulle meddela verkstaden om att de skulle ringa mig. När ingen hade hört av sig kl 08 ringde jag igen, och fick prata med en snubbe som upplyste mig om att de skulle på utbildning idag, och hade det jättekörigt fram till lunch. Jag kunde få komma förbi 09.30, och testa om de hade nån ledig.

09.23 stod jag vid disken och blev hänvisad till kaffeautomaten. Ett par minuter senare kom en kille förbi och hämtade nyckeln, och återkom fem minuter senare. "Jag passade på att smörja upp det när jag ändå höll på." sa han, och lämnade tillbaka nyckeln. "Den kärvade, så jag fick slita till lite, men nu funkar den som den ska." När jag frågade om betalning log han brett, vinkade och önskade mig en jättetrevlig helg. Det är sånt jag gillar: kaffe, och gratis service. Ibland går saker bra liksom.

Nu har dessutom målaren varit här och inspekterat golv och väggar. Han skakade på huvudet, och undrade om jag hade fått fakturan än. Han tittade på offerten som jag hade liggande, och sa "jag slår av 2000 spänn på den här. Blir det bra?". Alternativet hade varit att snubben som har gjort jobbet skulle komma tillbaka, och gudarna ska veta att jag inte vill ha den liraren över min tröskel igen. Så ja, jag kan leva med att betala lite mindre, och fylla i det som fattas själv.

Nu ska jag klä på mig och pallra mig ut till bilen. Vänge hägrar, med däckbyte och hängtid med syster och systerson. Sen blir det road trip!

torsdag, oktober 21, 2010

Jag blir så jävla trött

på folk som bara släpper lastbilen där de har lust, utan minsta tanke på att andra också behöver plats och kanske vill fram. Särskilt jävla trött blir jag när det 1) är en kollega, och 2) samma jävla kollega gör det gång efter annan. Tröttsamt är bara förnamnet.


- iPhonepostat

Tänk så mycket lättare det vore

om jag inte var så jävla kinkig, och jobbig, och petig. Tänk om jag skulle skratta åt bögskämten, och fnissa uppskattande åt historierna om allt jävligt det går att utsätta andra i trafiken för, skulle det inte vara lättare då? Om jag bara kunde hålla käft och veta min plats, om jag kunde tindra med ögonen när de som vet bättre (så måste det väl vara, de har ju kört längre och är män, gubevars) berättar hur allt ligger till, om jag bara kunde sluta vara så jävla egensinnig och okvinnlig: skulle inte allt bli lite enklare då?

Fuck lätt och enkelt, det skulle inte vara jag om jag bara satt och var söt, och inte sa emot (för jag må vara mycket, men söt brukar inte vara en av de sakerna). Nä, jag tror faktiskt att jag - för min mentala hälsas skull om inte annat - får fortsätta vara den där trista, den tråkiga och den sura. Jag tänker fortsätta påpeka att bögskämt känns jävligt gammalt, och att det är idiotiskt att utsätta medtrafikanter för risker bara för att de har betett sig illa. Jag kommer dessutom att fortsätta prata om jag har något att säga, fastän folk försöker överrösta.

Jag är en jobbig jävel.

fredag, oktober 15, 2010

Två saker som de senaste dagarna har fått mig att gråta:

Det ena är ett reportage från Brunchrapporten om trafficking. Jag hörde det på vägen hem från jobbet, och var tvungen att stanna vid en mack för att jag inte såg något för alla tårar som strömmade. Det är oerhört intressant, men så jävla jobbigt att höra.

Det andra är det här klippet som jag såg när jag hade dygnsvila i Vordingborg. Det sliter i hjärtat att höra vad han har att säga, men jag är glad att han säger det.

Mer musik jag gillar

Jag gillar verkligen mycket av den musik jag hör på dansk radio. Dessutom tycker jag att det är konstigt att jag här i Sverige kan se nedanstående, medan det i Danmark stod något om att det inte "är tillgängligt i ditt land". Dansk musik, men går inte att nå i Danmark. Lustigt.

torsdag, oktober 14, 2010

Det här med fördomar

Alla har fördomar, det är väl ganska allmänt känt. Det kan handla om att kvinnor som kör lastbil är flator, eller att folk som kör BMW tycker att de är ballare än andra. Det kan handla om att svartklädda är satanister, eller att hantverkare är lata jävlar som försöker att komma undan med mesta möjliga slarv. Ganska ofta så är fördomar alldeles uppåt väggarna, men ibland innehåller de ett spår av sanning. Jag t ex, jag är flata och ball, men har aldrig varit satanist.

Ja, så var det det här med hantverkare. Jag vet inte om jag har haft otur, eller om det helt enkelt är så att fördomen som säger att hantverkare gör så lite de bara kommer undan med stämmer. Hur som helst, jag har ju haft problem. Först var det golven som behövde bättras på, men det gick ju snabbt att åtgärda. Sen var det målningen som blev inverterad, och det fixade till sig. Vid en snabb blick på sovrummen är det nu sjukt snyggt. Det är svårt att få färgen att visas rättvist, så rummet måste nog ses live.

Så, titta snabbt, och du ser ett sjukt snyggt rum. Titta lite närmare, och du ser att det under kontakten till höger om fönstret inte är målat alls, och att det är en gul fläck på dörrkarmen. Du ser ett tumavtryck på fondväggen, och att telefonjacket är målat på. Ja, du ser dessutom färgstänk; gul färg som har stänkt på listerna, och på det nyslipade golvet. Om du inte helt tappat modet här, så kan du titta ner, och se att hela jävla golvet är fullt av fotspår. Jag skojar inte. Hela golvet är fullt av smutsiga fotspår, som inte går bort, trots intensivt knäskurande. Nej, inte heller skrapen och hacken i golven går bort, om någon nu hade något slags förhoppning om det.

Ja, jag vet. Det är bara materiella saker, och allt som allt blev det ju ganska bra till slut, Det är ju bara det, att skälet till att jag faktiskt plockade in yrkesfolk vara t jag ville undvika slarv. Jag ville att det skulle bli bra, och att mina golv skulle hållas fina och glada. Nu är de grå och fula, precis som jag.

Jag blir så trött, men jag håller modet uppe. Visst måste det väl finnas bra och pålitliga hantverkare, någonstans?

Till de två unga kvinnor som gick i vägrenen på E4 södergående i höjd med Linköping, och letade lift:

det var jag som ringde polisen. Varför? Jo, för att det är fullkomligt livsfarligt att, med stora ryggsäckar och ingen varselklädsel, promenera i vägrenen på en motorväg. Det finns inte en människa vid sina fulla fem som skulle stanna för att ge er lift där, annat än för att se till att få er undan en säker död.

Jag skulle inte stå ut med att höra om två kvinnor som blivit påkörda i höjd med Tekniska verken, och veta om att jag hade kunnat förhindra det. Så, det var därför jag ringde polisen, för er skull. Okej, kanske inte bara för er skull. Jag tänkte även på den stackare som kanske skulle råka köra på er. Hur som helst, det var inte illa ment, tvärtom.

De Eneste To - "Hvem Springer Du For" - Live fra V58

The Wombats - Tokyo (Vampires & Wolves)

Jobb




- iPhonepostat

lördag, oktober 09, 2010

Nymålat







- iPhonepostat

fredag, oktober 08, 2010

"Jag vet, vi klär ut oss, till såna där negrer! Det blir väl skojsigt?"

För ett par dagar sen läste jag det här inlägget på Crimitism. Jag tänkte en hel massa saker, bl a att hela företeelsen med minstrel shows var så bisarr, och gudskelov utdöd.

Trodde jag ja. Sen hör jag på radio om det här, och helt plötsligt blir jag så där oerhört uppgiven och trött. Kom igen, "Negerfesten"? Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Är det jag, eller världen som är galen?

tisdag, oktober 05, 2010

måndag, oktober 04, 2010

Min Facebooklista bara krymper

Polarlistan på Facebook krympar sakta men säkert. Jag gör mig av med "jag kan förstå att folk röstar på SD", jag raderar "svenskar? Nä, det är inga svenskar om de kommer från Somalia från början.". Jag vill inte längre se skräp.

Kunde jag skulle jag gå runt med skygglappar; vore det möjligt skulle selektiv hörsel vara min bästa vän. Jag orkar inte längre med dumheter, och jag vill inte försöka låtsas som att jag inte ser dem. Tyvärr orkar jag heller inte - gång efter annan - ta diskussionen med idioter, så jag tar den enkla vägen ut. Jag väljer att, i stället för att kämpa, bara strunta i det. och radera dem från min lista. Kanske kan det väcka en tanke eller två, men troligast är jag bara en torr jävla PK-fitta som tar allt så jävla allvarligt, och vad vet egentligen jag om hur det är att leva med en massa invandrare runt omkring sig? Jag väljer att lägga mitt krut där jag faktiskt tror att jag kan göra skillnad. Kanske är jag smart, men kanske är jag bara lat. Lat, gammal och trött.

Sommar

Det var 20 grader varm kl 20 när jag var på väg tillbaka från affären här i Zwolle. Underbara fantastiska värme!

Paint it black

Men nej, jag ska inte skriva om ledsamheter. Det är bara en så jävla bra låt, och jag vill skriva lite om det här med ommålning, och behövde en rubrik. "Jag ska måla hela världen lilla mamma" känns liksom inte helt rätt.

I fredags, när jag inte riktigt men nästan var på väg hem ringde målaren som varit hos mig. "Du, det var mer jobb än vi hade trott, så vi blir inte klara idag. Det är ju en jävla massa torkningstider, och jag har bredspacklat hela rummet två gånger, och så är det ju rätt starka färger som behöver många lager."

Jag blev så himla besviken. I flera dagar hade jag sett fram emot att få komma hem till ett nytt fräscht sovrum, och så ska jag få vänta ännu mer. Jag bestämde mig ändå för att åka hem, inte minst för att det var bokat bord både på Hodja och Gillet den helgen.

Väl hemma, öppnade jag dörren till sovrummet, och fukten och målarlukten låg tung i luften. Färgerna var fantastiska, och jag hade inte kunnat vara mer nöjd med valet. Till själva rummet hade jag valt en ganska ljus orange nyans (åt det gula hållet), och till sängväggen en mörkare orange (ja, jag gillar orange. Det är varm och fint, och jag känner mig trygg i det.). Färgerna var som sagt helt fantastiska, men placeringen? Ja, något såg onekligen en smula off ut ... Jag hade fått tre mörka väggar, och en ljus fondvägg.

Så, vad göra? Jag försökte nå flera på firman per telefon, men fick inte tag i någon (fredag eftermiddag, vad hade jag förväntat mig?). Det fick bli ett mail helt enkelt. Under tiden jag försökte slipa ner de vassaste formuleringarna kom Siri, och upplyste mig om att det fanns fler problem. I hallen, på mitt nyslipade golv, var det färgfläckar. Dessutom var det fotavtryck på mattorna i hallen, och på badrumsditon. Jag ville bara gråta. Ja, jag vet att jag är en tönt som lägger alltför stor vikt vid det materiella, men jag ville ju bara att det skulle bli fint.

Som tur var hade vi ju en bordsbokning på Hodja, och efter en helkväll med gott vin, fantastisk mat och det finast tänkbara sällskapet gick det liksom inte att oroa sig mer. Bäst att invänta måndagen helt enkelt.

Idag pratade jag dels med snubben som hämtade nycklarna, och som har haft ansvaret för jobbet, och dels med målaren som har varit hemma hos mig och gjort jobbet. Tydligen är den mänskliga faktorn boven i dramat, och de var redan i full färd med att måla om. Fläckarna hade tydligen lyckats med det nästan omöjliga, eftersom de hävdade att det legat papp i hallen. De skulle ta bort fläckarna i alla fall, och det var det enda som intresserade mig.

Nu längtar jag hem. Jag är så nyfiken på att se hur det blir till slut, och så sugen på att sätta igång att leva resten av mitt liv, men nu med ett sovrum jag kan trivas i.

torsdag, september 30, 2010

Idag fyller jag år

så grattis till mig.

Födelsedagen firar jag storslaget med att gå upp kl 02 (och bli sjungen för!), pallra mig till jobbet och köra ner till Danmark. Nu är det strax dags att sova. Det känns sådär, men jag får helt enkelt glädja mig åt Hodjabesök i morgon, och brunch på lördag. Dessutom har jag ju ett nymålat sovrum att komma hem till.

På tal om det förresten: jag drömde härom natten att jag kom hem till lägenheten, och allt var mörkt. Siri hittade en 500W-lampa, under tiden jag tog av mig skorna. Från sovrummet hörs ett asgarv, och ett "men Hanna, du gjorde det!?". När jag kommer in i sovrummet är det rosa; riktigt jävla prinsessrosa. På väggen mittemot den där jag ska ha sängen, är det en helt jävla ginormous Hello Kitty. Jag började gråta, och när jag vaknade hade jag fortfarande en känsla av panik i kroppen. Ja, fortfarande är jag lite skakad när jag tänker på det, och jag hoppas innerligt att sovrummet är fint.

tisdag, september 28, 2010

Kvinnor är så mycket bättre

Jag lyssnar mycket på radio, allra mest P3. Mitt favoritprogram i det senaste är Tankesmedjan. Det är ett rasande intelligent och roligt program, och jag blir varm i hjärtat varje gång jag hör det. Visst, Simon Svensson och Jonatan Unge är väl roliga, men det är fanimig brudarna som gör det värt att lyssna! Nanna Johansson, Liv Strömquist och Sara Hansson: ni är så bra att jag bara vill gråta. På ett bra sätt.

För övrigt har jag ibland bara en så stark längtan efter att leva kvinnoseparatistiskt (men mer om det en annan gång när jag fått fatt på tankarna som inte vill låta sig fastna i tydliga banor). Men nej, i väntan på att världen ska bli vacker sjunger jag som Säkert!:



Apropå rubriken: menar jag "på allt" och "alltid"? Vad tror du själv?

fredag, september 24, 2010

Nej, jag kommer inte på nåt vettigt

Jag har tänkt och tänkt. Jag har skrivit, jag har suddat, jag har skrivit igen. Jag har svurit, jag har gråtit, jag har skrattat uppgivet. Kort sagt: det finns så mycket jag vill ha sagt, men jag kan för mitt liv inte hitta de rätta orden.

Jag tror faktiskt att det enda jag kan få ur mig är det här: välmenande röster höjs, och säger "men nu har ju SD kommit in i riksdagen. Det är fel mot dem, och fel mot deras väljare att försöka utesluta dem från makt. Vi måste faktiskt lyssna på dem nu.". Jag säger "givetvis ska SD ha makt, exakt så mycket makt deras 20 mandat nu kan räcka till. Men, i helvete att de ska ha mer inflytande än det! Sossarna fick 30% av rösterna, men inte sjutton är det någon som gnäller om att de inte får mer att säga till om, och inte får vara med och bestämma? Nej, SD ska inte ha mer makt än deras mandat ger dem rätt till, och att säga något annat är i sanning odemokratiskt. Bara för att det är såååå himla syyyynd om dem, och ingen vill leka med dem, så ska de få sätta dagordningen? Nej, det här är politik, inte någon förskola där alla måste få vara med och leka. Tänk om folk kunde förstå det?

Så, tips på vettig läsning:

Henrik Schyffert: Jag är SD:s drömman




Ann-Charlotte Martéus: En rasist är en rasist

och sist men inte minst:

Hanne Kjöller: Vad kostar en man?



måndag, september 20, 2010

Nej, det kommer inte riktigt än. Jag måste lugna ner mig först.

När jag bara vill skrika, gråta och förbanna all idioter som tycker att sd var ett vettigt val, då gör jag det som alltid får mig lite muntrare: jag går till världens coolaste Malin. Tids nog ska jag skriva om vad jag tycker och tänker, men till dess får du nöja dig med en bild på en nyklippt hansi.





måndag, september 13, 2010

... och så det viktigaste så klart

Jag berättade ju om hur jävla duktig jag var igår, men jag berättade ju faktiskt inte att jag dessutom gjorde min medborgerliga plikt, och gick och röstade. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem på söndag, och det vore ju rent för jävligt om jag missade att rösta bara för att jag kom för sent. Så, nu har jag gjort min del, nu hoppas jag att alla andra gör sin!

Husliga hansi

Den här helgen blev sjukt produktiv. Fredagen var förstås inte så intensiv, och på lördagen var vi barnvakt på eftermiddagen, och tog en kort sväng ut för att kika på Kulturnatten (f ö finns det två dagar om året som det är helt värde-jävla-löst att bo på Gropgränd, i alla fall om en vill ha möjlighet att parkera. De dagarna är sista april och Kulturnatten, det är lögn i helvete att få tag på en vettig plats på gatorna här omkring. Folk stod parkerade hur som helst, och jag hade varit så nöjd ända in i hjärteroten om de hade blivit lappade. Ja, skadeglädje und so weiter.). Igår däremot, igår blev det andra bullar.

Jag klev upp kl 06.40 för att börja tvätta (40 min sen, eftersom jag inte iddes ställa nån klocka), och slängde mig sen i säng igen för att slösurfa och titta på när Siri sakta men säkert vaknade (det är sjukt onödigt att båda pallrar sig ur sängen för första vändan ner i tvättstugan). Efter tvätthängning och frukost började vi plocka i mitt sorgligt överbelamrade vardagsrum, och sen flöt allt bara på. Vi tvättade några maskiner till (och hängde, och tumlade, och vek), och under tiden gick min lägenhet från kaos till lite mindre kaos, och framför allt: ett rent kaos. Arbetsfördelningen passade mig prima: jag hatar att dammsuga, och den vackra har inget emot det; hon hatar att behöva vrida ur trasor, och jag har nåt perverst nöje av att ibland knäskura golv. Dessutom så är det så mycket roligare att göra saker ihop.

Lägenheten är fortfarande inte alls rolig att vara i, men så snart jag fått sovrummet ommålat så kan jag börja ställa in saker där igen, och då får jag mitt vardagsrum tillbaka. Dessutom så har jag bestämt att jag ska göra mig av med mitt gigantiska matsalsbord (det är fantastiskt bra att ha när jag har gäster, men så ofta är det inte att det kan försvara att typ 2,20x1,20 i golvyta försvinner. Visst, jag har mycket avställningsplats då, men gudarna ska vet att jag inte ska ha en massa sån i onödan. Jag använder den ju!), så nu vill jag bara bli klar så jag kan börja bo och trivas på riktigt.

Så, igår tvättade, dammsög, knäskurade och dammtorkade vi, samt städade badrummet. Vi avslutade kvällen med att baka sockerkaka. Jösses, jag tror att vi är vuxna nu.

fredag, september 10, 2010

Freudiansk felhörning

På färjorna vi åker mellan Helsingborg och Helsingör (och Rödby/Puttgarden också för den delen) finns det speciella chaufförssalonger, för förare med last ombord. Det är oftast ett rum som gränsar till restaurang/fik, men där vi kan komma undan de vanliga passagerarna, och dricka billigare kaffe. Jag gillar dem skarpt.

Igår när jag kom ombord på färjan till Helsingör, sa jag till den unga kvinnan som jobbade där att jag ville betala för en kopp kaffe. Hon sa att jag kunde sätta mig så länge, men kom efter en stund fram till mig, och frågade "Är du lesbisk chaufför?".

Ärligt talat blev jag lite förundrad över den oerhört plötsliga och personliga frågan. Det var fram till jag kom på att hon pratade danska, och hade frågat om jag var lastbilschaufför. Men ja, bägge delar. :)

Varför i all världen skulle jag bry mig mer?

Har du någon gång åkt bakom en bil där det i bakrutan står nåt i stil med "Håll avstånd, whiplashskadad i bilen"? Jag har gjort det (även om jag inte minns exakt vad det står), och varje gång blivit lika förundrad. Vad är det egentligen jag ska tänka? "Fan då, hen är redan fixad, bäst jag kör på nån annan i stället"?

Likadant är det med dekalerna om barn eller djur i bilen. Varför i hela friden skulle jag bry mig om vad som finns i bilen? Jag håller väl ett vettigt avstånd till framförvarande fordon, oavsett vem det är i den? Tror folk verkligen på fullaste allvar att folk som inte håller avstånd i vanliga fall gör det för att det står på en dekal? Nä, jag tror att enda skälet för såna att hålla avstånd är om det i framförvarande fordon sitter någon och kastar ut nävvis med fotanglar.

torsdag, september 09, 2010

Jag gillar mitt försäkringsbolag

Vi får se hur det går med hemförsäkringsdelen, men bildelen har fungerat så fantastiskt bra! Anders på Folksam är min hjälte: så lugn och trevlig, och tillmötesgående och hjälpsam! Visst, han har betalt för det, men det finns många som jobbar i serviceyrken som inte är nåt av ovanstående. Nu ska bilen bara lämnas in på rekond (för att bli av med glaset, eftersom verkstaden gjorde ett halvdant jobb med dammsugningen), sen är den kanske inte som ny, men bra ändå.

Nu ska jag sova (efter att ha svurit lite till över att min iPhone inte hittar nätverket som uppenbarligen finns tillgängligt eftersom jag använder mig av det nu), jag misstänker nämligen att min bil kommer att ankomma Vordingborg hyfsat tidigt. Sen är det helg. :)

fredag, september 03, 2010

hansi på krigsstigen

Igår var saker ganska bra större delen av dagen. Jag tvättade från kl 06 till 14, och gjorde så fint så fint. Jag åt lunch med Håkan, och plockade ihop det jag behöver för ett par dagar borta. På kvällen skulle jag och Siri se Soran Ismail på Boulevardteatern, och för att få det att gå så smidigt som möjligt så ställde jag min bil på pendlingsparkeringen vid Farsta strand, och så tog vi Siris bil in till stan. Allt var fortfarande frid och fröjd, ända fram till vi kom tillbaka till parkeringen. Då har alltså något jävla ollonhuve fått för sig att bända i rutan till bakdörren på passagerarsidan, paja hela den (och sprida glas i hela jävla bilen), samt sno det som låg i baksätet. Ja, jag vet, jag borde veta bättre. Aldrig aldrig aldrig lämna nåt i bilen, jag vet. Men kom igen, en stor kasse med ren tvätt? Det jobbiga var ju att jag faktiskt hade tänkt att skyffla över den till Siri på en gång, men så kom hon där med sitt fantastiska leende och strålande ögon, och vips! så hade jag glömt bort det.

Ja, så nu sitter jag här med en bil med plastad ruta, en bil som det inte går att låsa eftersom så fort det blåser en liten smula så går larmet. Strax ska jag utnyttja min flickväns godhet, och få skjuts tillbaka efter att jag har lämnat in bilen på verkstad. Allt känns ganska mycket piss och pannkaka, inte minst för att min plan för dagen var att sova, handla och laga mat, eftersom jag ska jobba i natt. Jag blir så jävla trött.

måndag, augusti 30, 2010

Nyslipade golv

... men ändå är jag inte helt glad. De där mörkare partierna, ska de verkligen vara där? Jag förstår om det bara var en planka, men fläckarna går tvärs över. Märkligt. Men jo, på det stora hela är jag väldigt nöjd. :)

Kök


Sovrum


Hall



fredag, augusti 27, 2010

... och så vaknar jag

Jag är i Zwolle just nu, och borde sova mitt allra djupaste. I stället sitter jag här, klarvaken som få. Jag somnade vid halv fyra-snåret, och vaknade av att någon stängde en dörr när klockan var 17. Sen dess har jag försökt att somna om, alltmer desperat eftersom klockan närmar sig den tidpunkt jag borde kliva upp. Jag får förvisso inte åka förrän 22.45, men jag vill kunna äta i lugn och ro, och ha tid att kolla lasset och ladda upp med ljudböcker och sånt. Vi får se hur det går med den saken helt enkelt.

Här i Zwolle är det också kalasbra nu för tiden. Det är förvisso heltäckningsmatta överallt, men det kan jag nog leva med. Det finns ett riktigt kök, med stekpanna och kastruller, och en spis! Jag vet, det är lite futtigt att bli glad över en sån sak, men efter att ha varit tvungen att förlita sig på micro i Vordingborg är det här ett synnerligen välkommet avbrott. Att ha eget rum är fantastiskt, även om det ekar lite i värsta laget. Det märks i synnerhet när en pratar i telefon, eller ännu värre, när grannen i rummet bredvid snarkar som besatt. Då är öronproppar värda sin vikt i guld (de är ju ganska lätta, så så himla dyrt skulle det nog inte behöva bli).

Jag är här för andra svängen den här turen. Jag har alltså kört Södertälje - Vordingborg - Zwolle - Vordingborg - Zwolle, och ska nu tillbaka till Vordingborg, och sen till Södertälje. Jag är förresten oerhört glad att med värme i kroppen deklarera att jag har fått tillbaka arbetsglädjen, med besked! Jag längtar till jobbet igen, och det är så himla skönt. Jag tror att hela "sova i sovsal och vara tvungen att umgås med andra"-grejen hade tagit knäcken på mig inom en inte alltför avlägsen framtid, så jag är så väldigt glad att slippa det. Jag älskar mitt jobb igen!

... fast visst, klart jag längtar hem också. Jag längtar hem till min lägenhet, och de nyslipade golven (även om jag bävar lite för att flytta tillbaka allt), och framför allt längtar jag efter Siri.

Nu: ytterligare försök till sömn. Önska mig lycka till!

söndag, augusti 15, 2010

Det är så svårt

att formulera sig utan att låta anklagande. Det är nog bäst att jag lämnar det till i morgon.

Nu är det dags att sova, så att jag pigg och fräsch kan köra härifrån Vordingborg till Zwolle i morgon bitti. Har jag förresten sagt att våra nya baracker är tåtally ossum? Det är de i alla fall, och det ska bli spännande att se hur vi ska bo i Zwolle. Tydligen är det ännu bättre. Sweet!

torsdag, augusti 12, 2010

Jag har sovit

stora delar av dagen, så det borde gå fint att köra i natt. Nu ska jag bara packa det sista, och slänga mig i duschen en snabbis. Nu är det inte så himla lång tid kvar till fredag eftermiddag!

onsdag, augusti 11, 2010

hansi - med kroppen full av lycka

Det svänger snabbt ibland, men så länge det svänger åt det här hållet är jag nöjd.

Så sitter jag här, med kroppen full av lycka (och popcorn), och bara förundras. Jag ska ju egentligen sova nu, men min vana trogen vaknade jag på tok för tidigt. Min plan för dagen är att kolla klart på avsnittet av Buffy som jag har börjat på (och kanske ett till, vem vet?), klä på mig och ta mig till affären där jag ska handla proviant för ett par dagar. Jag borde packa också, men sen är det dags för mig att sova. Vid 02 i natt så sticker jag, så att jag har gott om tid att kolla lasset innan det är dags att åka vidare mot Danmark.

Det är synd att den dagen jag absolut måste sova på, visar sig vara den soligaste och finaste på länge. Fast, ärligt talat gör det inget. Jag har sol i kroppen i stället, och det måste ju också få räknas, inte sant?

tisdag, augusti 10, 2010

"Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer"

Jag kan inte sluta lyssna på Oskar Linnros Vilja bli. Den skivan är tamejfanken det bästa jag har hört sen ... ja, kanske inte sen Gandalf gick i kortbrallor, men nästan. Galet galet bra.

Ta bara raden "Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer", eller en låt som Din mamma (som, bortsett från att den har en fantastisk titel, också är helt lysande): strålande!

hansi ska bli vuxen

Den lägenhet jag bor i är egentligen så himla fin. Det är ljusa trägolv i kök, sovrum och hall, och hyfsat högt i tak. Det är inbyggda garderober, och ett gammalt kök med kallskafferi. Sen, läget. Vi ska inte tala om läget! Strax bakom universitetshuset, med nedförsbacke till stan. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att jag inte riktigt trivs. Äntligen har jag kommit på vad det är.

När vi flyttade in här var jag inte med vid flytten. Det var dagen efter att jag hade fått reda på att Carina var död, och jag satt på ett plan ner till Malmö när möbler och lådor flyttades hit. När jag sen kom hem någon vecka senare var alla möbler utställda, skåpen välfyllda och mattorna låg på golvet. Det var egentligen bara att hoppa in i ett färdigt hem. Jag var så oerhört tacksam över att David och hans mamma hade pallat att göra allt det för att jag skulle tänka på såna saker när jag kom hem, och det är jag fortfarande. Hade jag ställts inför att packa upp lådor då hade jag inte stått ut.

Men ja, jag flyttade ju in i något som var redan färdigt. När David sen flyttade ut, i september förra året, tog han med sig en del saker, och jag blev kvar med en halvmöblerad lägenhet. Det slutade med att jag i stort sett bara puttade ut möblerna så att de täckte upp rummen, och det är allt. Under hela tiden sen dess har det inte sett ut som att någon bor här, utan mer som att någon förvarar möbler och en jävla massa saker (utströdda) här. Jag har inte längtat hem egentligen, även om jag har har velat göra det. Något har fattats, och jag har liksom inte idats göra något åt att fundera på vad det är.

Den här veckan som har gått har jag börjat fundera, och kommit fram till att mycket handlar om att jag faktiskt inte har valt särskilt mycket hur lägenheten ska se ut. Jag började med att måla lite skåpluckor, och upptäckte att köket genast blev lite finare. Jag målade kökslådorna röda, och ja, finare det med. Under en fika med Ullis kom jag fram till att det som måste till, för att jag ska vilja göra en insats att faktiskt jättetrivas här, är att låta slipa om golven och tapetsera om sovrummet.

Så, idag var det en kille här och kollade på golven, och vi kom överens om lämpliga datum att göra det (när jag jobbar kändes vettigt). Då kändes det fantastiskt, men så snart han gått kände jag hur skräcken grep tag i mig: shit, jag har ju så mycket grejer! Alla möbler från kök, sovrum och hall ska på något magiskt sätt få plats i vardagsrummet. Det innebär dessutom att jag har två garderober att tömma och flytta, och då kan jag lika gärna passa på att få sovrummet omtapetserat ganska snart inpå, och måste alltså plocka ner hyllor från väggarna. Men du, vet du? Det känns i stort sett oöverstigligt nu, men om jag bara koncentrerar mig på hur fint det kommer att bli efter kommer det nog att gå helt strålande. Ja, det vill säga om jag lyckas övertala några starka friska att komma och hjälpa mig att flytta möbler så klart.

När golven är slipade och oljade (det var oerhört svårt att välja mellan lack och olja, men jag kom fram till att jag faktiskt vill ha träkänslan i stället för det lite plastiga som lack ger), och nya tapeter är uppe i sovrummet, då kan jag faktiskt börja möblera från början, och göra lite som jag vill. Då kommer jag nog att börja trivas.

Nu är jag mest lite sugen på att måla lite till i köket ...

Idag är det tisdag,

vilket innebär att jag borde försöka sova hela dagen i morgon. Varför? Jo, för att jag börjar jobba kl 04 på torsdag, vilket innebär att jag sticker hemifrån vid 02 ungefär, och jag borde försöka sova så mycket som möjligt innan. Jag kör bara en yttepyttekort sväng då, och är tillbaka redan på fredag. Jag längtar till fredag.

Fin dag,

fin kväll, och kalasfin början på natten. Bäst att sova.

måndag, augusti 09, 2010

Katter och hundar, och en och annan hamster

Idag ringde telefonen vid 12, och det var Javiera som berättade att hon skulle ge sig av från jobbet, och att vi kunde mötas en halvtimme senare. "Regnar det?" frågade hon, och jag tittade ut. Ja, det gjorde det, men inte farligt. När jag sen, tjugo minuter senare, tittade ut så regnade det på riktigt, så jag bestämde mig för regnjacka. Visst, jag tänkte cykla, men hur blöt hinner jag egentligen bli på ett par tre minuter? "Inte särskilt blöt alls" tänkte jag glatt, och struntade i regnbyxor.

Jag låste upp cykeln och började leda den mot grinden, när himlen öppnade sig. Det var som att någon stod på piskbalkongen och vräkte ur ett badkar med vatten över mig. Då var det redan för sent att hämta byxorna, så jag gick ut genom grinden, och började cykla. När jag vet nere på stan ett par minuter senare var jag blöt. När jag skriver "blöt", så menar jag alltså inte "lite småfuktig i håret, och lite på låren där vattnet träffar när en cyklar". Nej, jag menar "blöt så att skorna kippar, och vätan pressas fram ur jeansen för varje steg jag tar". När vi äntligen kom fram till Barista var jag tvungen att gå in på toa och plocka av mig jeansen för att kunna vrida ur dem. Efter det var det ganska okej, jag är dock glad att det var varmt i lokalen.

Jag har fina vänner, har jag sagt det? Det har jag i alla fall, och Javiera är inget undantag.

I övrigt har jag idag tvättat mina vardagsrumsfönster. Ja, det var en bra idé, trots regnet. Jag har mina fönster nedanför en balkong, och störs således inte av regn som piskar mot rutan (eftersom det aldrig gör det. Nä, hos mig är regn väluppfostrat.). De blev inte jätterena (inte minst för att jag inte lyckades lura ut hur jag delar på dem, det får bli en annan dags problem), men klart renare om jag jämför med sovrumsfönstrena. Jisses, det verkar nästan som att jag är lite huslig trots allt? På tal om det är det snart dags att baka bullar. Det var länge sen nu, och jag vill se om jag fortfarande är kass på det.

Brontë Sisters Power Dolls

Vi som aldrig sa sexist hittade jag den här (de hade i sin tur hittat den på en annan blogg), och den är så fin.

Jag håller hoppets fana högt

söndag, augusti 08, 2010

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga

så det är nog bäst att du läser själv på crimitism.com. Jösses.

... och varför inte det här? Yep, farlig farlig feministgas. Jeez.

Hemma igen

Jag har i stort sett precis klivit innanför dörren efter att ha hängt med Liza största delen av dagen. Vi har fikat, gått på bio och ätit sushi. Det finns klart värre saker att göra en söndag!

Vi såg Inception, som jag medvetet har låtit bli att läsa saker om. Jag hade alltså i stort sett ingen som helst aning om vad den skulle handla om, vilket gjorde upplevelsen snäppet större tror jag. Jag gillade den, men jag tror banne mig att jag måste se om den för att lyckas hänga med i precis allt. Jag är ju ett stort fan av filmer som The Matrix och eXistenZ, alltså filmer där det är svårt att skilja verklighet från ... ja, det andra, och jag blev inte besviken. Dessutom gillar jag att Ellen Pages karaktär (jag har ju inte sett henne i något annat, så jag vet inte om det är hon eller karaktären) går så fantastiskt flatigt. Att hon heter Ariadne och är en jävel på labyrinter är mest lite småkul.

Nu borde jag egentligen röja i lägenheten, men jag tror att jag behöver varva ner med ett avsnitt av Buffy först.

hansi, inte så jävla duktig

Jag lade ner alla försök att vara duktig idag. Jag har pillat bort tejpen kring handtagen till lådorna, och petat lådorna på plats (men jag vågade inte stänga dem helt ifall det inte hade torkat riktigt än). Jag fyllt dem med en massa saker som jag inte vet om jag behöver, och jag har plockat bort trappstegen och samlat ihop täckplasten. Jag har tittat på disken och sagt "naaah", jag har tittat på röran i sovrummet och ryckt på axlarna. I stället har jag värmt upp korman från igår (jag kom ihåg att äta, hurra!) och tittat på Buffy.

Allt känns lite lättare nu, och jag har beslutat mig för att hålla hoppet uppe så gott det bara går. Inget gott kommer ur att ta ut sorger i förskott.

Duschade gjorde jag i morse, så det är bara för mig att byta bort målarkläderna mot lite vettigare gå på stan-kläder, slänga på ett ansikte och pallra mig ner på stan för att hänga med Liza. Yay för det!

När jag kommer hem i eftermiddag måste jag förstås vara duktig på riktigt, för i morgon kommer en snubbe och ska kolla på mina golv. Jag har beslutat mig att min lägenhet behöver ett ansiktslyft, och då kan jag ju börja med de sorgligt slitna trägolven., och se till att jag får sovrummet omtapetserat.

I tre timmar

har jag nu varit vaken, och vandrat runt som en osalig ande. Jag kan inte ta mig för något vettigt, fastän jag verkligen försöker.

Ånej

Jag borde inte få ha sms-möjligheter när jag inte är känslomässigt stabil. Det leder bara till att jag gör det absolut jävla dummaste jag kan ha gjort, och troligtvis har jag förstört precis allt. Nu.

Jag och min låga stresströskel och stora käft.

lördag, augusti 07, 2010

Jag har ätit, jag har druckit vatten, jag har varit en duktig flicka;

ändå skakar jag just nu i hela kroppen, och vet inte vad jag ska göra åt det, annat än att vänta.

Det är så synd om männen

Jag råkade snubbla över en blogg idag, och jag blev alldeles glad i kroppen när jag började läsa. Vill du läsa något som på ett oerhört välskrivet och fantastiskt roligt sätt plockar sönder "det är så synd om männen för kvinnor är egentligen de som styr och förresten är feminister bara fula brudar som har fått för lite kuk som dessutom är flator hela bunten för det har jag sett på tv" ska du läsa Crimitism. Gör't!

fredag, augusti 06, 2010

Ahoy sailor!

Jag skrev för ett tag sen om att jag skulle berätta om dubbelmössorna jag köpte i Dublin, Belfast och Derry. Här är en bild:


Ja, det är exakt vad det ser ut som, fastän bilden givetvis hade blivit bättre om vi varit två i den. Tyvärr är min modell bortrest, så du får helt enkelt föreställa dig hur tjusigt det blir med två bruttor i samma ... mössa.

I inlägget Tuttångest klagar jag ju över att det är så svårt att hitta behåar i min storlek till ett vettigt pris. När Siri och jag kom till Belfast tänkte jag att jag helt enkelt får göra något åt att jag inte har några bra behåar, och stegade med bestämda steg in på Debenhams underklädesavdelning. Där ska jag väl ändå kunna hitta något? tänkte jag. Tji fick jag. Jag letade och provade, letade och provade. Inget satt som det skulle och mitt goda humör började ge vika för en mer surmulen approach till världen. Då kläcker kvinnan vid provhytterna ur sig att "du kanske vill att jag ska mäta så att du provar rätt storlek?". Ingen dum idé, ingen dum idé alls ... fast först efter mat så klart, för vid det här laget hade jag ett blodsocker strax nedanför knäna, och på snabb nedgång.

Vi åt och släntrade runt i andra butiker, till Siri påminde mig om att jag faktiskt hade tänkt att bli mätt (med måttband, mätt på annat sätt var jag redan). Så vi gick tillbaka, och den oerhört effektiva damen gav mig snart en dom. Här trodde jag att jag var en ordinär 85F, men ack så jag bedrog mig. 85 stämde väl, men F? Nä, inte ens FF. Vet du? Jag har G-kupa. G-kupa! Det är ju tamejsjutton stort nog att kånka runt fotbollar i! Väl tillbaka på hotellet klagade jag för Siri, och sa att kuporna var stora nog att ha på huvudet, och hon försökte trösta mig med att illa är det väl inte? Jag demonstrerade med ett av nyinköpen, och jo, de går på huvudet. Jag har inte ens ett litet huvud.

Jamen okej då, jag har bautatuttar, men de behöver fortfarande någonstans att bo. Jag bad om så enkla behåar som möjligt, utan spets, sömmar och annat konstigt. Svarta skulle de vara, och släta och ordinära. Sagt och gjort, jag hittade en svart t-shirtbehå som satt perfekt, och köpte de två de hade i min storlek, samt en hudfärgad. På väg ut ur gallerian som Debenhams låg i, passerade vi La Senza. Vid första anblicken har de bara fula grejer med massor av spets och tjafs, och intrycket står fast även vid en andra och tredje anblick, men vad fan. Vi gick in.

Vi gick in, och där såg jag den. Den var inte svart, den var inte slät. Den hade spets och rosetter, och den bara skrek åt mig att ta med den hem och älska den livet ut. Som om det inte var nog, så hette den Ahoy Sailor, och var på rea. Jag köpte två. Den som säger att jag gjorde ett dåligt köp ljuger, för jösses så fin den är, inte minst på (men det tänker jag inte visa, jag kan ju inte flasha en massa hud här förstår du väl?)! Jag är nöjd, nöjd som sjutton.

Allt som allt köpte jag tio nya behåar, och rensade glatt ut alla utom två när jag kom hem. En hel kasse gick i soporna, och en kasse står till skänks här hemma. De är i allt från 80D till 85F, med några avsteg (nån 90 som jag köpte för att få plats i kuporna, men som är alldeles för stor i omkrets). Vill du ha är det bara att komma förbi och prova!

Så mycket pepp!

Okej, från att uppdatera en gång varannan månad till att skriva örton inlägg om dagen, är det verkligen vettigt? Tja, jag tycker nog det.

Till alla vackra, fina, fantastiska som har hört av sig, både här och på andra ställen (mail, sms, Facebook, per telefon): tack! Tusen miljarder tack, och fler därtill! Det finns gånger jag tvivlar på om jag är omtyckbar (ja, det är ett ord. Nu är det det i alla fall.) över huvud taget, och gång efter annan visar ni att i alla fall ni tycker det. Gudars, att sitta med tårarna strömmande gör inte under för min tuffa och hårda image, ni fattar det va?

Det allra finaste är att jag inte bara har fått en massa pepp, utan även raka besked. Min vän Astrid uttrycker det så klokt: "Pjåsk är farligt i större mängd än en lillfingernagel.". Den lilla promenad (som visade sig bli både ganska lång och långvarig) vi tog natten mellan tisdag och onsdag betydde mycket, inte minst för att det var då jag faktiskt fick upp ögonen på vad sjutton jag håller på med, och att jag inte bara gör mig själv illa utan alla jag bryr mig om också. Tänk att jag har så kloka vänner!

Så, jag är omtyckbar, och har uppenbarligen mer än bara sarkastiska kommentarer och lastbilskörning att komma med. Det gläder mig!

En blandning av "sådärja!" och "men vafan hansi ...?"

Nu har jag strukit ett lager till på skåpluckorna, och det ser faktiskt riktigt fint ut, i alla fall där jag har målat. På tal om att måla så är jag sjukt sugen på att pallra mig iväg och köpa in fler 50x50-pannåer och måla gula. Jag tänker mig en hel radda längs ena väggen, för att få lite liv i rummet. Vi får se, jag har ju handlat kontot typ tomt redan, så det får nog vänta. Nu kommer jag ju dessutom inte få någon lön den 20 eftersom jag har haft semester (och semesterpengarna kommit för länge sen), men jag klarar mig på pengarna som finns på sparkontot (semesterpengarna alltså), i alla fall när det kommer till räkningar och sånt. Utsvävningar får jag göra en annan gång tror jag. Det var "sådärja"-delen, d v s att jag har målat klart luckorna. Nu ska jag bara rengöra alla rollrar (rollers?) och penslar, och plocka undan plast 'n stuff. Ja, jag ska väl putta dit lådorna där de ska vara också så klart.

(Oh, Shake the Disease - vilket är ungefär världens bästa låt - i cover av Tingsek. Kan det bli så mycket bättre? Svar, jodå, men kanske inte i musikväg, inte just nu i alla fall. Spotify FTW!)

Så till "men vafan hansi ... ?": tänk att det ska krävas så himla mycket för att jag ska våga ta ett steg tillbaka och faktiskt få perspektiv på vad jag håller på med. Jag menar, jag vet ju att det är smart att backa ett par steg när en har målat, för att se om det finns några ojämnheter och fläckar (även om jag missade det också igår). Varför skulle inte samma sak gälla allt annat, typ livet? Varför har jag inte fattat att jag faktiskt måste vara en liten bit bort för att uppfatta hur mitt beteende påverkar andra? Nej, i min lilla muminvärld där jag är president kretsar världen runt mig, och mig allena. Allt jag gör är bra, och har inte den minsta trista inverkan på andra. Nehej då, inte det ringaste fel gör jag, annat än att hindra mina nära och kära från att göra det de vill och från att vilja uttrycka en annan åsikt än den jag har.

De senaste dagarna har jag lärt mig mer om mig själv än jag gjort de senaste fem åren tror jag. Det är bara så synd att det ska krävas en kris för att jag ska våga se mitt beteende som det faktiskt är, men bättre det än att inte fatta det alls antar jag. Jag är i alla fall inte hopplös!

Giles sings Behind Blue Eyes - Buffy the Vampire Slayer

Den som säger att hen inte har åtminstone en litenliten crush på Giles lurar sig själv. ;)

Oh oh oh, en sak till!

I natt ska jag sova med alla fönster öppna. Jag vaknade i morse med en sprängande huvudvärk, och den skulle kunna ha lite att göra med att jag slabbade runt med en massa lackfärg på kvällen, men inte hade fler än ett fönster öppet under natten. En viss herr Fange grymtade missnöjt när han hörde det. Han är klok han.

I morgon väntar mer färg, och det allra roligaste: undanplockning. Okej, det var lögn. Ja, inte att jag ska måla, utan att det är roligt att plocka undan. Du vet lika väl som jag att det är bland det tristaste som finns. Så det så.

torsdag, augusti 05, 2010

Jag har sagt det förr:

jag har de finaste vännerna. Så är det bara.

Håkan kom hit, och vi gick först och åt på Uplands. Sen drack vi kaffe på samma ställe (vilket var en dålig idé eftersom kaffet var i stort sett odrickbart. Givetvis drack jag upp det ändå, det var ju ändå kaffe - dagens första kopp dessutom.), men beslutade oss ganska raskt att gå hem till mig och dricka en vettig brygd i stället. Väl hemma fick jag skåpluckorna inspekterade och underkända (att måla vitt på vitt är svårt, det är så meckigt att se om allt är täckt), så det blir till att slänga på ett nytt lager i morgon, och kaffe bryggt.

Så, kaffe, glass med chokladsås med svartpeppar, och Once More with Feeling, det var så kvällen avslutades. Buffy och fint sällskap, inte kan jag väl klaga?

Och nej, bara för att jag just har sett det fantastiska musikalavsnittet betyder det på intet sätt att jag inte är beredd att se om det snart. Typ ... i morgon. :)

Jag är så dålig på att vänta

Ett lager vit färg här, uppdatera gmail, ett lager röd färg där. Uppdatera gmail, fundera på att gå till affären, komma på att det är smart att byta kläder innan, men först ska jag bara måla ett lager här ... glömma bort att äta, hämta tvätt, vika tvätt, uppdatera gmail, upptäcka att jag lämnat burken med signalröd öppen, som en krigsförklaring: "kom igen då alltings jävlighet, få mig att välta ut färgen över mattan och parketten. Gör det då!", som om alltings jävlighet skulle nappa på en så töntig sak. Nej, alltings jävlighet slår till när hen vill, och lyssnar inte på någon. Lite som jag med andra ord.

Jag försöker i alla fall att avhålla mig ifrån att klättra på väggarna, det skulle bli så fula spår då, och jag kan nog inte tapetsera. Å andra sidan, jag har faktiskt aldrig testat. Hur svårt kan det vara?

Jag undviker att måla världen svart. I stället blir den vit, röd och gul. Det är väl bättre?

Det är så mycket jag borde göra

men i stället för vettiga saker (som att städa och plocka undan i kaoset hemma) så shoppar jag kontot sönder och samman på Jula, Bauhaus, Rusta och Överskottsbolaget. Det är penseltvätt, grundfärg, mer lackfärg, målartvätt och så de gamla vanliga rengöringsmedlen. Hur kommer det sig att jag alltid får för mig att jag måste köpa nya rengöringsmedel när jag ändå aldrig städar?

I vilket fall: besticklådorna är numera knallröda, och luckorna på skåpen runt kylen har alla tvättats och fått en strykning med grundfärg. Jag mesar och fortsätter på vitt, men det blir nog bättre än det var innan ändå. Problemet är ju bara att jag verkligen borde ta alla ytor runt luckorna också, men jag tror inte att jag pallar det just nu. Jag är sugen på att äntligen ta mig an mina smutsiga fönster också, men givetvis så skiner solen som galen på dem, så det får nog vänta till i kväll.

Något säger mig att det strax är dags för lunch, men först ska jag hänga tvätt. Sen får vi se vad skafferiet har att erbjuda (jag vet att det finns loads'n'loads av choklad, men det är nog inte det min kropp behöver just nu).

onsdag, augusti 04, 2010

... och så en bild där jag inte ser så jädrans självgod ut, utan mest korthårig

Alla vet

att den bästa medicinen för att slippa att gräva ner sig i tankar (som ärligt talat inte leder någonstans eftersom beslutet inte ligger i mina händer), är signalgul lackfärg och ett besök hos frisör. Jag har dessutom världens grymmaste frisör, vilket gör det liksom ännu bättre. Hon garvar inte åt mina förslag, men jag lever i trygg förvissning om att den dagen jag kommer med något Malin tycker är helt uppåt väggarna så säger hon det. Dessutom är jag alltid snygg när jag går därifrån, och tro mig: jag behöver få känna mig lite piffig just nu.

Förresten, signalröd funkar också bra. Fram med roller och på med handskarna, för här ska kladdas!





Emil Jensen - Allt jag gillar upphör (Video)

Hjälp?

Jag tror att jag behöver en smula hjälp. Eller ja, jag vet att jag behöver hjälp, och inte bara en smula. En limpa hjälp tack, eller ett helt jävla bageri. Namn och nummer till en vettig terapeut i Uppsala skulle hjälpa långt tror jag.

Jag har en bekännelse, eller kanske t o m flera. Jag är inte hundra på att du kommer att gilla det, men du kanske lär känna mig bättre? Det är långt och tradigt (och precis där, ser du? Precis där är mitt problem: jag ber om ursäkt för min existens samtidigt som jag kräver jubel och hurrarop där jag går.), men vem vet, jag kanske kommer till något slags poäng? Räkna inte med det, men fortsätt för all del att hoppas. Det är i alla fall så jag tar mig an det här.



Jag börjar från början:

När jag var liten var jag duktig. Det är inte så att jag var något slags Wunderkind eller så, jag var bara så duktig jag kunde. Att vara duktig eller jävlig, det är egentligen det enda du har att välja mellan när du kommer från ett - och du får ursäkta eufemismen här - dysfunktionellt hem. Den tredje vägen är förstås att helt försvinna in i tapeten, men för en bekräftelsejunkie som jag var det aldrig ett alternativ.

Jag var liten och tjock (fast när jag tittar på bilder så var jag faktiskt inte särskilt tjock, till trots för vad jag fick höra) och läste alltid. När vi slutade trean fick alla elever en liten tavla i present från vår lärare. Tavlan bestod av ett inramat färgat papper, med ett foto av eleven och en liten vers. Till mig hade hon skrivit "I bokens värld ville du stanna, fortsätt läsa lilla Hanna"- Jag minns det så väl, att jag var så stolt över att ha gjort intryck, och det med något så bra som läsning. Så här i efterhand kan jag förstås se att Annette såg att mitt bokläsande inte bara grundade sig i en allmän läshunger, utan snarare i en rädsla för att leva i verkligheten. När världen runt omkring blev för jobbig var det skönt att få fly in i en värld där jag inte behövde vara rädd för vad som väntade när jag kom hem; är jag slapp fundera på om även denna dag skulle urarta i fylleslag med sönderslagna möbler, blod och polishämtning som följd. Jag slapp känna mig utanför och konstig för att jag aldrig kunde ta hem kompisar, jag slapp vara rädd för att bli kallad tjock, ful och värdelös av någon vars främsta uppdrag egentligen borde vara att skydda mig och mina systrar från allt ont. I bokens värld var det ingen som dömde mig för var jag kom ifrån, ingen tittade snett på mig, och ingen berättade för mig att jag var oälskad, för vem kan älska en unge som jag? Så, Annette hade rätt: i bokens värld ville jag stanna.

Jag lärde mig snabbt att trippa på bekräftelse. Bekräftelsen blev min drog, och jag tog alla chanser att få det jag inte fick hemma. Jag kan inte påstå att jag alltid var duktig, men jag tog all slags bekräftelse (även i de fall där jag snarast sågs som uppkäftig och jobbig) som något positivt. Att vara verbal är dock oftast sett som något positivt, och jag var duktig.

Duktigheten har efter det återkommit lite då och då, och oftast tillsammans med viljan att misslyckas. Att vilja misslyckas är faktiskt exakt så dumt som det låter. Jag har ofta tagit på mig alldeles för mycket, för att sen triumfatoriskt kunna till mig själv säga "Vad var det jag sa? Jag har alltid vetat att du är kass, och du gör ju uppenbarligen inget för att dölja det heller." när jag inte har pallat trycket. Det är ett långt mer synligt misslyckande om du faktiskt har åtagit dig ett uppdrag som du sen inte slutför, än att inte ens försöka. Det är det synliga misslyckandet som är kicken, för det visar med all önskvärd tydlighet att jag inte är att lita på. Styrelseuppdrag? Ge mig! Ännu fler? Bring it on, desto fler människor att göra besvikna. Tricket är alltså att samla på sig så mycket att det verkar duktigt, men bara är rent puckat.

Just styrelseuppdrag blev lite som knark för mig. Här finns möjligheten att dels framstå som duktig, och dels att misslyckas så överjävligt att alla kan se hur dålig du är. En jävligt dålig lösning för de allra flesta, men en klockren win-win för mig. Jag har aldrig påstått att det är nåt annat än sjukt.

Jag tog på mig långt mycket mer är jag klarade, samtidigt som jag pluggade och jobbade. Utgången? Kaos så klart. Det var inte utan en viss triumf jag insåg att jag med full kraft sprungit in i väggen, och närapå spräckt skallen i smällen. Äntligen hade jag gjort något ordentligt! Jag var duktig på att vara dålig, och jag briljerade i att vara kass. Jag tog på mig saker jag inte slutförde, och jag fick folk som litade på mig att bli besvikna. Poäng till mig.

Hittills har vi alltså duktighet och misslyckande i en härlig röra. Har jag då alldeles glömt bort de människor som kan bli påverkade? Inte då!

Jag har alltid förundrats över att folk litar på att jag ska göra ett bra jobb. Jag förundras än mer över de intelligenta och trevliga människor som väljer att umgås med mig, och vara en del av mitt liv. Jag menar, om jag själv vet att jag är kass, hur kommer det sig då att det finns folk som verkar gilla mig? Jag är gnällig och grinig, och har ingen självdistans. Jag är högljudd och stor i käften, och lyckas oerhört ofta med konststycket att säga helt fel saker i fel sammanhang. Jag har ett självförtroende som pendlar mellan storhetsvansinne och dess raka motsats, och en självkänsla som aldrig ens sett dagens ljus. Jag lever på andras bekräftelse, samtidigt som jag inte vågar tillåta mig själv att lita på att det de säger är sant. Det betyder bara att de inte känner mig på riktigt, och när de väl gör det kommer de att springa för livet. Vem vet om värdelöshet är smittsamt?

Den här glada inställningen borde ju rimligtvis skrämma bort alla och envar, men inte då. I stället finns det tappra själar som stannar kvar, trots min stingslighet och ovilja att lyckas. Egentligen är det ju så att jag bara väntar på att de ska genomskåda mig. När jag pluggade var jag ständigt rädd att bli avslöjad som den akademiska bluff jag var, och precis så är det mina relationer till andra människor. Jag är livrädd att de ska upptäcka att jag bara är en stor bluff; en yta - som ärligt talat inte ens är särskilt tilltalande - som döljer något mycket värre, jobbigare och hemskare än de orkar med. Vad gör då en person som är fullkomligt livrädd att släppa någon inpå livet? Jag knuffar bort så klart. Jag vänder taggarna utåt, och försöker med all kraft att få dem att inse hur dålig jag är eftersom jag vet att det är farligtfarligtfarligt att visa en lucka, att våga lita på någon. Jag tar inga chanser att bli ratad, dumpad och bedömd som ovärdig; i stället ser jag till att försöka hålla mitt skydd så fritt från fogar som kan brista som det bara är möjligt.

Om jag till trots för allt det ovanstående faktiskt får någon inpå livet, innanför det hårda taggiga, ja då börjar det riktigt jävliga. Med all kraft fortsätter jag att knuffa bort och ut. I stället för att lita på att den som sluppit in menar allvar; i stället för att våga lita på att jag är värd att tycka om, värd att älska, så tar jag alla chanser att för mig själv och hela världen visa att jag inte är mer än en liten lort. Jag blir rädd, räddare än någonsin. Jag blir stingslig och otrygg och tar allt som intäkt för att jag är dum i huvudet som vågat tro och hoppas. Så, med min eviga ovilja att våga lita på mig själv, och tro att jag är värd något bra, skrämmer jag bort den som försöker komma nära.

Jag är så rädd för att misslyckas, men lika rädd för att lyckas (för vad ska jag då använda för att trycka ned mig själv med?). Jag är rädd för att inte vara omtyckt, men lika rädd för att vara det (då har jag så mycket mer att förlora, och fler än mig själv att såra). Jag är rädd för att göra fel, för att göra rätt, för att älska och riskera att såras, och inte minst för att bli älskad och riskera att såra. Vi kan säga så här: jag är rädd för allt som känns.

Nämnde jag att jag behöver hjälp? Jag gör det. Jag behöver hjälp att - om inte nu så i alla fall i framtiden - kunna våga lita på att jag duger, att jag är fin och ganska bra. Jag vet ju egentligen att jag är det! Jag vet att det inte är för mina schackskills folk hänger med mig, utan för att de tycker att jag är rätt trevlig och smart och t o m lite rolig ibland. Innerst inne vet jag att bara för att jag har en - milt sagt - uppfuckad barndom, behöver det inte betyda att jag ska göra mig själv olycklig när andra misslyckas med det.

Sådärja, nu känner du mig kanske lite bättre. Det är inte säkert att det är en bra sak, det är jag medveten om. Däremot är det kanske ett steg för mig att faktiskt göra något åt det här. Att identifiera ett problem brukar ju vara ett steg i rätt riktning, och tro mig: jag vill verkligen inte fortsätta så här. Det enda jag gör är att såra de människor som står mig nära, och det är faktiskt det sista jag vill.

Jag är väl medveten om att jag nu är fritt villebråd för folk som inte har annat för sig än att kommentera med elakheter som "ta ditt patetiska arsle från nätet och sluta gnäll". Kanske är det just vad jag borde göra. Jag borde sluta gnälla, och faktiskt försöka ta tag i det här, och rädda det som räddas kan. Kanske borde jag också sända en tacksamhetens tanke till vad det nu är för något som har räddat mig från att bli som min morsa (förutom den eviga jakten på bekräftelse som vi har gemensamt, även om vi söker den på diametralt olika håll och sätt). Vi kan säga så här: för att vara en oönskad unge uppvuxen i ett alkoholindränkt hem där polisen hade klippkort har jag klarat mig ganska bra. Givetvis finns det de som har klarat sig bättre, men andra har inte klarat det alls.

Jag vet att det oftast är dumt att hoppas på att en har misslyckats med något, men jag kan inte hjälpa att av hela mitt hjärta hoppas att jag har misslyckats med att skrämma bort de personer som betyder mest.

Dessutom kan jag inte spela schack.

tisdag, augusti 03, 2010

Ett allvarligt snack med mig själv

är nog vad jag borde ha. Jag borde trycka upp mig själv mot väggen och fråga vad fan jag håller på med som bara pajar för mig själv. Ibland - eller ganska ofta tyvärr - är jag bara förjävla dum.

fredag, juli 30, 2010

En dag snart

ska jag uppdatera om Dublin och Belfast, om Torr's Head och bilkörning på vänster sida. Jag ska t o m upplysa om varför jag går runt med ett leende och säger "Ahoy sailor", och om inköp av dubbelmössor.

Just nu har jag inte riktigt tid, inte riktigt ro. Jag hänger med Siri och planerar om blommor, det är nog det jag gör mest just nu. Jag finner för övrigt något slags pervers tillfredsställelse i att se att någon annan har blommor som är värre däran än mina, och att plantera om dem och se hur de tar sig. Vore jag den som orsakade dem smärta från början skulle jag misstänka mig själv för nåt slags Münchhausen by proxy, men nu är jag bara mallig att jag inte är taskigast mot blommor.

Vår tomatplanta har förresten en alldeles strax röd tomat. Sweet.

onsdag, juli 14, 2010

Skälet till att jag fortfarande är SJ-kramare

I helgen var jag ledig, och ledig samtidigt som Simone. När det hände senast kan jag inte svara på, men det var länge sen i alla fall. Så, jag tog mitt pick och pack och drog till Linköping. Väl där var det lika trevligt som vanligt, och allt var fint och kalas. Hem skulle jag söndag kväll, och det var här problemen hopade sig:

20.00 skulle mitt tåg gå. Jag ankom stationen en kvart innan ungefär, och upptäckte att tåget inte skulle komma förrän 21.05, p g a en brand i Hässleholm. Men, vänta lite nu ... det är ju inte alls mitt tåg som kommer då, det är tåget som skulle gått 16.58 som går då! Mitt tåg ska gå [leta leta leta] 22.48. Kanske. Det var fyra tåg innan mitt (med samma destination, märk väl) som var försenade, så det kändes med ens ganska uppgivet. Jag skulle jobba morgonen efter, och hade verkligen inte tid med några långtgående förseningar. Jag började i mitt stilla sinne (och på Facebook så klart) att förbanna SJ, och dess oerhörda brist på vett när de inte sätter in bussar bums. Hur som helst så pallrade jag mig ut på perrongen i akt och mening att försöka ta mig på det första tåget. Eftersom jag hade en förstaklassbiljett hoppade jag på i lämplig vagn, fann en plats och satte mig. Nej, jag blev inte avslängd, knappt ens skälld på av den stackars stressade tågvärden med jagad blick. Nej, i stället satt jag bekvämt och kunde njuta av resan och sällskapet (snubben bredvid mig bodde tydligen i Uppsala och utgjorde ett sällsynt trevligt sällskap). Jag kom fram, en och en halv timme sen kanske. Jag var inte helglad på SJ kanske, men inte fly förbannad. Jag kom ju med trots allt.

I måndags kom så ett sms från SJ AB där de beklagade det inträffade, och upplyste om att pengarna för biljetten skulle betalas tillbaka. Vips! återgick jag till att vara den SJ-kramare jag varit i långa perioder. Tänk vad några kronor kan göra. ;)

Bada bort rostdamm och jord

Jag jobbar. Ja, inte nu, men den här veckan. Det är okej, mest att gå igenom bilar och kolla vad som fattas. Det jävligaste är allt rostdamm som yr runt när jag flyttar på snökedjorna. De ska oljas lite, och läggas i lådor i stället för lösa i verktygslådorna på sidan. Förhoppningsvis kommer jag att slippa tampas med dem i vinter, men ska jag använda dem vill jag gärna att de ska gå att få isär, och ligga lättillgängligt.

På reservdelsavdelningen på Scania i Hovsjö bara skakar de på huvudet åt listan jag lämnar in. "Låsolja? Tösalt? Rostlösare, till snökedjorna? Är ni inte kloka där nere? Det är nästan 30 grader varmt, och ni letar låsolja?" De har rätt, det är galet att ens tänka på snö och kyla nu, men samtidigt smart att se till att allt är påfyllt när alla bilar ändå står inne på gården. Jag vill inte vara den som upptäcker att det fattas tösalt och kedjor den dagen jag sitter fast.

Igår badade jag, för första gången på ... jag vill säga tusen år, men jag misstänker att det skulle ses som en smula överdrivet. Det var första gången på många år i alla fall, och jag förstår inte varför. Det är ju kalasfint att bada!

Sjövattnet sköljde effektivt bort rostdammet och den fina hinna av svett och blomjord som täckte lejonparten av min lekamen. "Blomjord?" tänker du kanske nu. Ja, blomjord. När jag kom hem (till Siri) efter jobbet igår gjorde jag det jag planerat att göra i kanske två år: jag planterade om blommorna. Eftersom jag kunde sitta ute i trädgården var det inte ens tråkigt, tvärtom! Jag passade på att ta lite toppskott och dela upp växterna lite, så nu ser de riktigt trevliga ut. Tänk vad en timme kan göra skillnad för de stackars gröna växter som fått på sin lott att försöka överleva i det karga klimat som kallas "hos Hanna".

På tal om grönt åker vi till Irland på fredag. Tori Amos står på schemat, i övrigt är allt öppet. Det känns både bra och lite läskigt, men mest bra.

lördag, juli 10, 2010

Förresten

så är det rent löjligt så kär en kan vara. Såattduvet liksom.

Dummare än tåget jag sitter på

Så, ledig helg, samtidigt som Simone. Eftersom vi inte setts på ... tusen år? så kändes det hyfsat självklart att jag skulle åka till Linköping och hälsa på. Nu är det dessutom kampanj på SJ, så som SJ Priomedlem får en en förstaklassbiljett för halva priset (så ja, det blir billigare än att ta bilen). När jag skulle betala biljetterna hakade allt upp sig, och jag var tvungen att börja om. Det är ingen biggie, bara att fylla i att ja, jag ska åka från Stockholm till Linköping, och omvänt. Jag vill vara framme kl 10, och typ 21. Som sagt, inga svårigheter alls. Smsbiljett? Javisst!

Eftersom det var mindre än 24 h innan jag skulle åka kom min första biljett inom 15 minuter. Döm sen om min förvåning när jag igår kväll fick hemresebiljetten också, fastän det är mer än ... vänta nu här. Jepp, jag hade så bråttom att boka när det hängt sig att jag glömde att byta hemresedag. Givetvis var jag dessutom för snål för att boka en ombokningsbar biljett, så nu sitter jag här med en obrukbar förstaklassresa Linköping-Stockholm. Givetvis bokade jag ju en ny hemresa, men det rycker lite i snåltarmen när jag tänker på vad jag hade kunnat göra för de 300 pix jag slösade på att vara puckad. Ett par skivor t ex, det är vad jag hade kunnat köpa. Oh well, jag får skriva upp det på idiotkontot helt enkelt.

Nu sitter jag i alla fall på tåget, och är framme vid 10-tiden. Det var så länge sen jag träffade Simone, och jag är alldeles sprallig i hela kroppen över att få träffa henne och spela lite Singstar och gå ut, och ... jamen bara hänga!

torsdag, juli 08, 2010

Jag tittade på gamla bilder


och plötsligt kom jag på att saknar korvarna, i alla fall lite.

Idag var det första gången

på länge som jag pratade om Carina. Jag upptäckte att jag nu har börjat säga "Carina tyckte om [...]", och inte längre använder presens. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför det. Är det ett sätt att distansera sig, eller bara att acceptera verkligheten som den ser ut? Hur som helst så saknar jag henne alldeles enormt. Bara för att jag inte pratar om henne betyder det inte att jag inte tänker på henne, för det gör jag ofta.

Fortfarande händer det att jag plockar fram telefonen för att ringa henne, men det gör inte fullt lika ont när jag kommer på att jag inte kan. Ont gör det, inte tu tal om saken, men det är inte samma nästan fysiska smärta längre.

Jag saknar henne.

I badtider kan det vara bra att veta sånt här märker jag

Jag läste just inlägget "Drowning doesn't look like drowning" och insåg att jag, och många med mig, tror att folk som håller på att drunkna plaskar som på film. Läskig men informativ läsning.

Tuttångest

Jag vet inte om du som läser vet det, men jag har ett par bröst. Jepp, det är sant! De är inte speciellt tjusiga och så, men de finns där, och de behöver det stöd de kan få. Stödet brukar komma i form av behåar, och här infinner sig raskt ett och annat problem: bröst större än C-kupa ska för allt i världen inte få presenteras för världen i nåt snyggt, utan ska tryckas in en hudfärgad spets(miss)prydd grej som inte tillåter en urringning djupare än det en vintervarm polotröja medger. Antingen det, eller så slängs de i nåt skvimpigt som inte håller nåt på plats, utan snarare uppmanar brösten till hopp och lek, gärna ut ur behån vid lägen som inte är 100% vertikala. Och ja, samma sak gäller tyvärr för behåar inköpta på specialbutiker.

Jag tippar på att om du läser det här så har du även träffat mig. Du kanske t o m har varit hemma hos mig, och sett att jag har många par skor. Kanske är du en av de som stirrat upp mot konsollhyllorna i hallen och klentroget utbrustit "men det är väl inte skor i ALLA lådor?"? Även om du är en av de personer som har träffat mig och som har varit hemma hos mig, så har du nog ändå inte någon koll på att jag har ungefär lika många behåar som skor. Ja, jag har en låda. Ja, den svämmar över i nästa, och nej, jag använder inte så många av dem. Många är rea"fynd": "oh kolla, 98 pix för den här, och den är ju nästan i min storlek!", många har kostat över 700 spänn, många har en bygel som tittar fram, ofta i armhåledelen. Många är sladdriga, eller stela, eller fulla med spets (varför spets på behåar? Det är ofta obekvämt, och så syns det gärna genom kläderna.), eller har axelband som är för smala, eller är för små runt om, eller i kupan, eller så åker de upp i ryggen (det gamla vanliga "för stor i omkrets, för liten i kupan"-problemet).

Jag har nog egentligen bara två behåar som jag använder ofta, och de ser ut därefter. De var ganska fina från början, och är snygga både med och utan kläder som täcker. De ger ett trevligt lyft, och är lagom låga i kupan för att jag ska kunna ha nåt mer urringat än t-shirt, och ändå inte visa vad det är för färg på dem. Tyvärr innebär dessa två även att jag även skvimpar ur brösten ur behån i tid och otid, men det är sånt jag får ta.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Tja, jag antar att jag helt enkelt efterlyser en behå i F-kupa: en som ger stöd, lyft och stadga; en som har band som inte är för smala; en som inte har en kupa som täcker halva överkroppen utan faktiskt ger möjlighet till lite urringning; en som inte är hudfärgad utan gärna svart; en som inte har spets och annat fult. Kort sagt: ge mig en snygg svart t-shirtbehå som ger en snygg profil utan skavande sömmar och bröstdubblering, och jag ska ge dig vad du vill. Deal?

Julia Skott skriver - strålande som alltid! - om det här problemet. Ta en snabb titt i kommentarerna, så ser du att hon och jag inte är ensamma. Att det ska vara så svårt?

Jag kanske ska tillägg att det jag klagar över är bristen på bra behåar som gör sitt jobb, inte på mina bröst. Jag är nöjd med dem eftersom de alltid ger mig nåt att göra. Vem kan ha tråkigt när det går att göra vallvågor i tuttarna liksom? ;)

söndag, juli 04, 2010

Med en AC som dundrar

är det svårt att sova. Jag vaknade vid 09, efter att ha gått i säng strax före 04 nån gång. Då var det knallvarmt i bilen, och bara för mig att kliva upp och slå på tak-AC:n. Tyvärr för den ett jävla liv (jag misstänker att den inte är helt pigg och kry), så här sitter jag nu, med öronproppar i och hör knappt vad jag själv tänker. Det är kanske lika bra att se slaget som förlorat, klä på sig, leta fram frukost och sen ägna dagen åt att titta på bilarna som far förbi på motorvägen utanför.

Just nu sitter jag på gränsen mellan Holland och Tyskland, och väntar på att klockan ska bli 22 så att jag kan börja köra igen. Dygnsvilan kommer jag att ha fått ihop långt innan dess, men det är ju det här med helgstoppet för tung trafik också. Tyskland är märkligt, inte tu tal om saken.

Hur som helst, jag ska inte klaga, för jag sitter faktiskt i en lastbil där jag har sovit, och kanske ska sova några timmar till. Jag slipper snarkande kollegor, jag slipper gråsuggor och att tvingas umgås med människor jag inte har det minsta gemensamt med. Fler såna här turer tack!

fredag, juli 02, 2010