Jamen just det ja

Jag fick ju sms fran nagon som uppenbarligen vet vad jag heter, och som tycker att det är roligt att vägra att skriva vem hen är (tydligen ska det vara nan jag vet vem det är, men vad säger det?). Javisst, sant kan vara kul till en viss gräns, men det kommer en punkt när det bara är jävligt uttjatat, för att inte säga en smula obehagligt. Den punkten är här och nu, och strax passerad.

Cloppenburg igen

Ja, sa sitter jag här igen och blir inrökt. Om 20 min tar min surftid slut, och da ska jag förhoppningsvis hinna med en omgang flipper (förhoppningsvis, för jag vet inte om de är fixade. Senast var det bara ett som funkade, av tre.), sen ska jag äta och efter det är det dags att dra till Travemünde.

Ibland undrar jag om jag borde höja blicken en smula, och ställa högre krav pa livet. Är det verkligen rimligt att bli sa själaglad över att fa slösurfa, spela flipper och köra lastbil? Är jag tragisk som nöjer mig med sa lite? Men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har, som jag redan tidigare sagt ett par ganger, ett kalasbra jobb, vänner och systrar som jag älskar, en hyfsat stor och väldigt trevlig bekantskapskrets, och en lägenhet jag stormtrivs i. Vad skulle det tjäna till att önska sig mer, bara för att? Jag skulle ju givetvis kunna ösnka mig min syster tillbaka, men det är bara kontraproduktivt. Det känns vettigare att helt enkelt sakna henne, men inte fastna i att önska sig det omöjliga.

Men gudars, ibland kommer jag pa att jag inte vill sova själv varje natt.

Ibland saknar jag

men då försöker jag tänka på annat, på allt bra, på allt fint. Då blir det lite lättare. Vissa beslut är bara att försöka vänja sig vid.

Nu drar jag

Så, nu är världen en liten smula vackrare. Jag är framme i Malmö, och var inte ens sen till incheckningen. Visst, det fanns inte en challe i hela världen att hinna stanna nån gång och sova en halvtimme, men som tur var så blev jag inte trött. Det var lögn förresten, jag var trött som ett litet litet djur innan Torsvik, men efter mat och kaffe var jag på topp igen.

Nu längtar jag efter frukost och sömn. Mina händer skakar en liten smula, och jag misstänker att det är av brist på det ena eller det andra.

Tjingeling på ett tag!

Snart kommer jag att bli en smula trött och uppgiven

Wait for it ... DÄR! Så därja, nu är jag trött och uppgiven, och det är ju en alldeles hejdundrande inledning på en arbetsvecka, inte sant? Jag hade räknat med att komma iväg strax efter 22, men här sitter jag. Varför? För att bilen jag ska ha är på verkstad, för att det inte är promenadavstånd dit, och för att de från kontoret inte fått tag på min kollega på hela dagen för att upplysa honom om att jag inte kan åka utan att han har kommit hit.

För en timme sen var jag glad, sen började det dyka upp sms från nån jag inte har inlagd i telefonboken (och som inte finns på hitta vad jag kan se). Visst, sånt kan vara roligt till en viss gräns, men just nu? Nope, jag blir bara skitirriterad.

Blärk.

Om en dryg halvtimme eller så kommer min kollega i alla fall, och då ska vi turas om att skjutsa varandra till verkstad för att hämta bilar. Sen ska trailern kopplas, alla grejer stuvas in i bilen ... på tal om trailern så borde jag passa på att kolla om alla banden sitter bra redan nu, så slipper jag det momentet sen när bilen äntligen är här. Men, just nu kanske jag borde äta, och försöka se lite ljust på tillvaron.

Nu ångrar jag

att jag inte tog mig tid till att skifta till vinterdäck igår.

Jobb och sånt

Jag är ledig idag, men klev ändå upp löjligt tidigt. Nej, jag valde det inte själv, men bilen skulle lämnas in för byte av vindruta. Stenskott är inte roligt att få, särskilt inte om det dessutom resulterar i en fet jävla spricka. Å andra sidan, om en kör hyfsat ofta mellan Uppsala och Södertälje kanske det är oundvikligt att få det någon gång. Jag fick i alla fall frukostsällskap av David, på Broströms, så jag har egentligen inget att klaga på. Jag gillar David (konstigt vore det annars), han är nog faktiskt den allra bästa man jag känner i hela världen. Det vill inte säga lite, för jag känner en del fantastiska personer.

Jag ska jobba i morgon, och i stället för att sitta här och blaja bort min tid borde jag göra en massa vettigt. Fast, jag har betalat räkningar, och gjort annat vuxengöra som att maila frågor ang. en prenumeration, och ringa försäkringsbolag och fråga om en faktura, så lite duktig har jag varit.

Jag kom hem igår, efter en kalasbra Malmösväng. Den här gången hade jag sällskap av en trainee från Scania, och min oro innan var helt ogrundad. Samtalet flöt på under hela turen (och det är rätt många timmar), och vi hann med både högt och lågt. Jag gillar sånt.

Jag tror förresten att snubben på Carglass ljög. Han sa "den är klar allra senast kl 13, men vi ringer en timme innan den är klar så att du har tid att ta dig hit." Nu är den 12.30, och de har inte ringt. Attans bananer.

... och sekunden senare får jag ett sms om att den är klar. :)

Kvinnan

som gav er "Det ska låta som när man kör över en cyklist när man kopplar släpet", och "Lastbil kör man ju med kuken" presenterar stolt det senaste: "Mina vänner tror att jag knarkar".

Jag borde skaffa en pressekreterare, för uppenbarligen kan jag inte uttrycka mig vettigt.

Nu är det flera som har frågat, så en gång för alla kanske jag ska svara på det

"Hanna, jobbar du så mycket för att slippa fundera på annat?"

Nej, mitt schema ser ut så här, på riktigt.

Fotjävel.

Alltså, mina fötter är inte snälla

Jag har försökt att inte tänka på det, men nu gör det faktiskt så ont att jag bara vill gråta. Jag stukar ju fötterna relativt lätt (och med "relativt lätt" menar jag "så snart jag ens funderar på att trampa snett"), som du kanske vet om du har läst här förut. För flera månader sen stukade jag min vänsterfot, men fortsatte jobba som vanligt. Det var alls inte lika illa som då den var blå och såg ut som något en zombie inte riktigt skulle vilja kännas vid, men hyfsat illa var det allt. Sen dess har den inte riktigt varit helt hundra, och när jag har stått eller gått väldigt mycket brukar jag känna av den.

Nu, nu gör jag betydligt mer än känner av den. Den värker alldeles vansinnigt, så illa att jag inte kan sova. Jag misstänker att det är sen jag lastade i Duisburg, mest för att det började kännas efter det (och har bara blivit värre). Ja, jag gjorde det dummaste någon kan göra (särskilt om en som jag, är en tjockis med svaga fötter): jag hoppade ner från trailern. "Hoppade" är t o m att ta i, mer "gled ner från hukstående", så det var alltså från minsta möjliga höjd. Jag kände inte av det alls direkt efter, utan det var snarare på färjan hem som foten var lite stel och öm.

Nej, balansplatta har hittills inte funkat så bra för mig, det gör mest ont efter en kort stund. Jag försöker vara så snäll jag bara kan mot fossingarna, men jag tror att de helt enkelt har beslutat sig för att jag är ett as, och de ska göra sitt bästa för att bli av med mig.

Hur som helst, det gör ont av bara satan, och jag måste kunna sova eftersom jag ska jobba imorgon. Håll en tumme eller två att vanliga värktabletter kommer att funka (hittills har det varken gjort till eller från), för nu börjar jag som sagt att bli gråtfärdig, på riktigt.

Min storasyster är klok

Jag ska lära mig att lyssna på folk som vet bättre än jag. Min storasyster Anneli t ex, hon är klok. Hon har länge sagt "Men Hanna för fan, smörj in fötterna så att de inte är så torra!", och nu har jag börjat göra det. Visst, jag gör fortfarande inga Pocahontas i mockasiner-smygningar, men det låter i alla fall inte som att jag har träskor på mig när jag går barfota på parkett. Det är alltid något.

Det här med bröst

Jag har bröst som kräver mer uppmärksamhet än de egentligen är värda. Någon gång ska jag lära mig att komma iväg lite raskt med cykeln utan att dänga behagen i ringklockan. Det verkar så desperat på nåt sätt.

Lyssnar jag för mycket på tysk radio?

Texten är oerhört märklig, men jag gillar låten skarpt.

Jag har lite dåligt samvete

Alltså, jag måste på en gång erkänna att jag har dåligt samvete. Tänk om jag har kostat någon ett Nobelpris i medicin, bara för att jag är en tönt som tycker att det är äckligt med mögel i kyllådan i lastbilen? Att personen dessutom placerat en läckande flaska full med mjölk i samma låda torde ju ytterligare bevisa hans iver att syssla med något slags vetenskapligt experiment, för inte kan det vara så att det är en slarvpelle jag tog bilen efter? Nej, jag väljer att tro att jag i min klentrogenhet har förstört hans chanser att upptäcka något nytt och revolutionerande, och för det kommer jag för evigt att skämmas. (Tilläggas bör att det inte var någon av mina kollegor som lämnat bilen i det bedrövliga skick jag fann den i, utan en extern lots. Det gör det lite lättare att stå ut med, samtidigt som jag verkligen inte förstår hur en kan lämna en bil i det skicket.)

Mattorna var dessutom knökfulla med ludd och grus, något som ganska enkelt hade kunnat avhjälpas med en lätt skakning av sagda textilier. Jag hade jättedåligt samvete att jag lämnade en bil utan att dammsuga den innan (jag bytte bil i hamnen i Malmö), men den såg kanske ... tre tusen gånger bättre ut än den jag fick. Det gör det förstås inte roligare att tänka på, att jag lämnat en ostädad bil efter mig.

Jag är hemma nu. Det känns lite konstigt, men bra som fan. Jag har hunnit med att äta frukost hos David, diska en omgång vinglas, samt smeka huvudet fullt med blekmedel. Jag har en utväxt som skulle få vem som helst generad, och jag är fullt beredd (om än inte alls lyckligt över det) på att mitt hår kommer att anta en kulör åt det pippigula hållet. Det får vara så nån vecka, det kan inte hjälpas.

Hur som helst, jag är hemma nu. Jag har saknat min stereo (gudars vad bra den är, jag blir alldeles lycklig i kroppen bara av att tänka på hur bra mina skivor låter nu), och min lägenhet. Givetvis har jag saknat en massa människor också, men ... vad heter det på svenska? That goes without saying, finns det nåt bra uttryck på svenska för det? Fanken, ibland känner jag mig som Anita Ekberg (bystig blondin :P). Jag är inte hemma så länge, så jag ska passa på att träffa så många jag kan. Eller så låter jag bli, och sitter hemma i min soffa och bara njuter av ljudet. Fast nä, du känner mig: sitta hemma utan sällskap, när jag väl är i Uppsala? Näpp, blir'nte nå av'et.

Nu ska jag ... göra nåt vettigt. Städa kanske, eller klä på mig. Vi får se.

Tydligen

är det stört omöjligt att sitta på en pub och stjäla uppkoppling, utan att skriva på en roman. Nu är det tredje gången jag får frågor om boken jag skriver på, och får höra hur vacker jag är när jag ser så koncentrerad ut. Jag anar en konspiration.

Det bästa var snubben som kom fram idag:

- Kommer den att översättas?

- Förlåt?

- Ja, kommer den att översättas? Boken?

- Va?

- Ja, de säger att du är svensk, så jag antar att du skriver på svenska? Kommer din bok att översättas till holländska eller engelska så jag har en chans att läsa den?

Jag var tvungen att fundera en stund vad sjutton han menade. Halvhyfsat raggningsförsök, eller ärligt menad fråga vet jag inte, men märkligt var det likafullt. Hädan efter ska jag alltid sitta med min dator på pubar och se svår och upptagen ut. ;)

Förresten har jag kommit på att holländare är långa (männen är ofantligt långa. och ofta smala. Ibland är jag rädd att de ska gå av på mitten.), högljudda, och ena riktiga fryslortar. Det är 11 grader varmt, och de går klädda i tjocka jackor, halsdukar och mössor.

Jag gillar den här, men springandet gör mig matt

... men det gar inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Om det inte lät sa förbannat töntigt skulle jag kalla det "hög pa livet". Nu säger jag bara "glad".

Alltsa, jag börjar uppriktigt sagt bli orolig för mig själv. Sa här glad och tillfreds har jag inte varit pa ... eller vafan, nansin? Jo, i korta slängar, men sa genomgripande jävla lycklig? Galet. Galet, för att jag har en massa som har gatt at skogen det senaste aret, men samtidigt ganska vettigt för att det allra mesta är jävligt fint. Att skiljas behöver t ex inte vara en katastrof, det kan t o m vara en kalasbra sak. Dessutom, att göra det när parterna fortfarande tycker om varandra? Ett genidrag. Men visst, klart det känns trist, och fel ibland.

Jag är glad, och det känns fortfarande sa ovant att det är den övergripande känslan. Snart, alldeles snart ska jag vänja mig. Jag maste bara förundras ett litet tag till.

Flipper ger gladkänslor i kropp och själ

Senast jag var här pa rastplatsen i Cloppenburg slösurfade jag, och eftersom jag hade gott om tid över passade jag pa att spela lite flipper ocksa. Senast det hände var för ganska manga ar sen vill jag minnas, och jag är fortfarande rysligt dalig pa det. Rysligt dalig behöver för den skull inte innebär atta dte är trakigt, i mitt fall är det nästan tvärtom. Däremot kan det väl erkännas att jag var ganska sur över att ha missat extraspel med ynka 140 poäng. Lite smairriterad blev jag ocksa när kulan fastnade, och tanten som jobbade toktiltade spelet, sa min innestaende credit försvann.

Den som anda hade ett eget flipperspel. Vad kostar sana egentligen?