Jag gillar den här, men springandet gör mig matt

... men det gar inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Om det inte lät sa förbannat töntigt skulle jag kalla det "hög pa livet". Nu säger jag bara "glad".

Alltsa, jag börjar uppriktigt sagt bli orolig för mig själv. Sa här glad och tillfreds har jag inte varit pa ... eller vafan, nansin? Jo, i korta slängar, men sa genomgripande jävla lycklig? Galet. Galet, för att jag har en massa som har gatt at skogen det senaste aret, men samtidigt ganska vettigt för att det allra mesta är jävligt fint. Att skiljas behöver t ex inte vara en katastrof, det kan t o m vara en kalasbra sak. Dessutom, att göra det när parterna fortfarande tycker om varandra? Ett genidrag. Men visst, klart det känns trist, och fel ibland.

Jag är glad, och det känns fortfarande sa ovant att det är den övergripande känslan. Snart, alldeles snart ska jag vänja mig. Jag maste bara förundras ett litet tag till.

Flipper ger gladkänslor i kropp och själ

Senast jag var här pa rastplatsen i Cloppenburg slösurfade jag, och eftersom jag hade gott om tid över passade jag pa att spela lite flipper ocksa. Senast det hände var för ganska manga ar sen vill jag minnas, och jag är fortfarande rysligt dalig pa det. Rysligt dalig behöver för den skull inte innebär atta dte är trakigt, i mitt fall är det nästan tvärtom. Däremot kan det väl erkännas att jag var ganska sur över att ha missat extraspel med ynka 140 poäng. Lite smairriterad blev jag ocksa när kulan fastnade, och tanten som jobbade toktiltade spelet, sa min innestaende credit försvann.

Den som anda hade ett eget flipperspel. Vad kostar sana egentligen?

Är det inte märkligt

att ett humör kan ga fran helt stralande, till ett platt ingenting pa under tjugo minuter?

Igar var jag kalasglad. Vädret var vackert, jag hade en ledig dag i Zwolle och livet var ganska fantastiskt. Sa loggar jag in pa msn, och smapratar lite med folk, och kadang! sa faller mitt humör fran stralande till ganska mulet. Hur kommer det sig att vissa personer, som jag tycker väldigt väldigt mycket om mind you, bara lyckas plocka ner mitt självförtroende sa till den milda grad att jag mest ... jag vet fan inte, "vill grata" är att ta i, men bra nära i alla fall. Igar var jag snygg, pa riktigt snygg. Ja, jag väger för mycket och yada yada, men gudarna ska veta att jag hade en snyggdag igar. Tyvärr försvann det.

... men efter otaliga koppar kaffe, lite glatt konverserande och lite mer slösurfande kom det tillbaka. Och nej, det hade inte att göra med personen som kom fram och berättade att jag var vacker (tydligen ser jag koncentrerad och "djup" ut när jag sitter vid datorn, för att i nästa sekund spricka upp i ett stort leende, vilket enligt personen i fraga var "arets vackraste". Fan tro't.) , för snygghumöret var tillbaka innan det. Givetvis gjorde det dock inget för att försämra.

Ja, jag vet. Mitt goda humör och dito självförtroende ska inte hänga pa om jag är snygg eller inte, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var glad när jag kände mig ful. Det funkar inte sa, inte för mig. Givetvis är det viktigare att jag känner mig snygg än att andra tycker det, men det säger ju sig självt. Idag luktar jag rök och har en utväxt i haret som borde atgärdas, men fortfarande: snyggast i lastbilen! :)

Att ha blivit stammis på en pub i Zwolle har sina fördelar. Jag dricker kaffe gratis, och lånar uppkoppling. Så, en helkväll här blir ... tja, gratis! :)

Inget säger förresten "Välkommen till Tyskland hansi!" som introt till Battery. Master of Puppets-plattan är sa jävla bra att köra lastbil pa Autobahn till. Om nu nagon undrade alltsa.

Alltsa, det här med bitterhet

Borde den inte komma snart? Nyskild, nyss fyllda trettio och fet, visst är det liksom som upplagt för bitterhet? Men nej, i stället känner jag mig märkligt tillfreds med saker. Jag har ett jobb jag verkligen gillar, jag har fantastiska vänner och systrar som jag älskar, och jag har en lägenhet jag stormtrivs i. Resten gar liksom att fixa allt eftersom (vad nu "resten" är).

För övrigt tror jag att särbo är grejen. Mer om det en annan gang, när jag inte sitter pa tid och blir inrökt pa ett internetcafé i Cloppenburg.

Sa: livet är fint, livet är bra, och jag funderar pa att göra ett ryck och fa tillbaka mina muskulösa underarmar.

Ja jävlar

Grått och trist i Malmö, men vem bryr sig om det? Jag är på väg till Tyskland, och i förlängningn Holland. Jag gillar't.

... men det är inte det enda jag gillar.

Efter ledighet kommer jobb

Jag är grymt dålig på att uppdatera, det är jag medveten om. Problemet är att jag antingen jobbar, och inte har tillgång till uppkoppling, eller att jag är hemma och leker upptagen.

Nu jobbar jag i alla fall, och det är skönt efter några dagars ledighet. Födelsedagsfesten var helt strålande om jag får säga det själv (och det får jag, vem kommer att stoppa mig?), och dagen efter var jag dekadent nog att gå ut på Orvars, trots att det var söndag. Kort sagt: min ledighet var i stort sett perfekt.

Nu ska jag sticka om en timma nånting, och återkommer nästa fredag. Det ska bli skönt att komma ut och jobba lite, för ärligt talat: ledighet sliter. :)

Dagens bästa

är Chris Jones med "No Sanctuary Here". I små datorhögtalare låter den inte så maffigt, men i min nya stereo är den så vansinnigt bra att jag bara vill sitta där och ... ja vad fan, äta upp ljudet!

Det där stället där jag lägger min hatt, eller nåt.

Jag är hemma nu, och ska så vara fram till tisdag. Ibland funderar jag på hur det kommer sig att jag tagit ett miljonlån på en lägenhet som jag nästan aldrig bor i. Men, så kommer jag hem. Jag går Gropgränd fram och ser Domkyrkans torn, och blir glad i hela kroppen. Det här, det är skälet till att jag är skuldsatt upp till öronen, och alldeles lycklig över det.

Av nån jävla anledning är den dock alltid ostädad.

Ibland är livet bra jävla fint.

hansi, nu 30

Sådärja. Nu sitter jag här, med stelfrusna fingrar på en uteservering i Zwolle. Uteservering? tänker kanske du. Jepp, för det finns uppkoppling, men det är fullt med halvfulla skråliga holländare inne på puben. Så ja, uteservering. Förresten, hur kommer det sig att alla holländare är så vansinnigt högljudda? Eller är det helt enkelt bara dem jag ser (och hör!)?

Hur som helst, jag är nu 30, och det känns ... inte så annorlunda. Nej, jag har kommit över att det ska bli nån hejdundrande förändring för varje födelsedag, men kom igen, 30? Ge mig nånting! ;)

Min födelsedag var bra. Egentligen borde jag ha gjort massor, men jag tillbringade i stället sjukt många timmar på Hifi-klubben, och kom hem med högtalare, cd-spelare och förstärkare. Jag är alldeles löjligt förtjust, och helst av allt skulle jag åka hem på stört och lyssna igenom alla mina skivor. Jag borde som sagt ha gjort massor (jag har t ex fortfarande en halvmöblerad lägenhet, och nu en massa grejer som ska packas upp och kopplas ihop), men jag fick hänga nästan en hel dag med några av mina favoritpersoner, och det är värt mycket.

I Zwolle börjar det bli kallt (kanske för att solen håller på att gå ner), och jag ska väl dricka upp mitt kaffe och släpa med mig min kollega tillbaka till lastbilen. Det är inte sovdags ännu, men ganska snart. Det spelar egentligen ingen roll, för förutsatt att det är vettig temperatur i bilen sover jag som ett barn.

Jepp, idag blir hansi vuxen.

Snart är jag vuxen

Om mindre än en vecka fyller jag 30, och det hade ju onekligen varit trevligt att ha ett hem som speglar att jag är vuxen. Men vad sjutton, den här helgen har jag prioriterat svirande framför städning. Jag låtsas att det är ett tecken på vuxenhet.

... och möblerna är nästan på plats

Idag kom David förbi för att lämna bilen, och erbjöd samtidigt sin hjälp att möblera om. Gudarna ska veta att det behövdes, för jag pallade nästan inte att gå in i kaoset på egen hand. Nu är möblerna äntligen nästan på plats, så nu är det bara resten kvar. Jag ska - vid tillfälle - raida Emmaus och Sirius loppmarknad i jakt på ett skåp att ställa in i sovrummet, och försöka komma på hur jag vill ha det där. Just nu är det gråtfärdighetsvarning utfärdad på det rummet, men det kommer nog att bli bra det med.

Prio ett när det kommer till större inköp är f ö ljud. Visst, det går att kolla på film och lyssna på skivor i PS2 (med ljud från tv:n alltså), men det är inte njutbart.

P3, mitt missbruk

Jag älskar nästan allt i P3, förutom Mitt p3, som kan vara det värsta skit som sänds i någon radiokanal. I kid you not, hittills har jag inte hört något som fått mig att vilja lyssna vidare. Ändå har jag verkligen försökt.

Men, jag älskar P3, nästan helt förbehållslöst.

... men gårdagen var (till allra största del) helt jävla kalasbra

Jag är ofta vaken ganska många timmar i taget när jag har jobbat. Det blir ju så när det ska köras hem nattetid, och en kommer hem på morgonen. Att gå och lägga sig då kan bli farligt, eftersom hela dagen kan gå åt, och dessutom vänds dygnet på ett tråkigt sätt. Jag vaknade kl 10 i torsdags (och så hade jag den där jävla dagen), så när jag kom hem strax efter 08.30 igår var jag ganska mör. Jag hade så mycket packning att jag inte hade ro att handla frukost på vägen, så jag gick raka vägen hem. Väl där dumpade jag mina saker i hallen, kom på att jag hade mackor och yoghurt i väskan, och åt en snabb frukost. Nej, jag åt den inte i hallen.

Strax efter 12 kom Lena, och sen blev det så bra. Vi hängde på stan: åt sushi i solskenet på bryggan, drack kaffe, shoppade lite, drack mer kaffe, shoppade lite till ... en bra dag m a o.

Dagen avslutades med ett besök hos David, för att hänga och kolla på hans lägenhet. Jag kan inte undgå att bli avundsjuk (jag erkänner det i alla fall) på att det syns att någon bor där. Det är hemtrevligt och mysigt, och allt har sin plats liksom. Hos mig är möblerna fortfarande inte utflyttade till dess rätta platser, och det är grejer överallt. Att jag dessutom mest är hem och vänder, och sjukt trött när jag kommer hem, gör inte att det blir mysigare hemma. Just nu blir jag alldeles uppgiven av att bara se mig omkring, för det känns som att det aldrig kommer att bli hemtrevligt här igen.

På tal om att få det hemtrevligt: jag hade stora planer för den här veckan. Jag räknade med att vara ledig fredag-fredag (eller kanske torsdag), och hade jättemycket inplanerat. Jag skulle träffa flera av mina vänner som jag sällan hinner träffa, jag skulle baka inför födelsedagsfest, jag skulle städa, möblera om och göra fint. Jag skulle dessutom ha tid att bo in mig, att faktiskt lära min kropp att ja, den bor här, och den bor här alldeles ensam. Men nej. När ska hansi lära sig att schemat inte är skrivet i sten? Visst, jag är ledig några dagar, men jag jobbar måndag morgon till tisdag eftermiddag, och sen iväg igen vid midnatt mellan torsdag och fredag. Hur jag ska ha tid att få till en födelsedagsfest till lördagen efter fredagen jag kommer hem är för mig en gåta.

Men nej, jag är faktiskt inte bitter. Jag kommer att vara hemma på min födelsedag, och förhoppningsvis ha trevligt på den. Jag kommer dessutom att lägga min energi de här lediga dagarna på att träffa folk, och så struntar jag helt enkelt i mysfaktorn i hemmet. Idag ska jag t ex träffa Sophie och Lukas (a k a världens vackraste barn), och sen Lisa. Det blir bra bra som fan.

Vissa dagar borde strykas ut almanackan

När jag kom hem igår hade jag varit hemifrån strax över en vecka. Det gör mig inget, som vanligt. Jag åkte till Linköping i torsdags, och stannade hos Simone över helgen. Jepp, det är verkligen perfekt att kunna kombinera jobb och fritid så.

Från Linköping tog jag tåget till Malmö där en lastbil stod och väntade på att jag skulle komma och göra den sällskap mellan Malmö och Oskarshamn den gångna veckan. Det mesta gick bra, trots att det var mackor och yoghurt som gällde som mat (på tåget är det galet svårt att ta med mat för en vecka, och det enda stället som var smidigt att handla på var Statoilmacken i Osby). Som sagt, det mesta gick bra, men så kom torsdagen.

Eller nej, vi backar bandet: det började redan på onsdagen. Jag kom till Malmö strax efter 14, och visste att jag hade gott om tid. Jag skulle inte behöva åka förrän 03 morgonen efter, så jag skulle ha möjlighet att i lugn och ro gå in till stan från hamnen, och äta och bara titta på folk och ta det lugnt. Men nej, så kul ska jag uppenbarligen inte ha det. När jag kom in på kontoret nere i hamnen, och berättade att jag skulle komma tillbaka vid 03 och hämta en trailer som skulle komma in vid 19, berättade de att de har nya öppettider. Det går alltså inte att komma in på hamnområdet mellan 00 och 06, vilket innebär att ... ja, att det skiter sig för typ alla som skickar trailers lösa.

Så, kris och panik, och direkt i säng för att sova fram till strax efter 23, hämta trailern, köra till Oskarshamn, ta ytterligare nio timmars vila och sen lossa och lasta. Okej, här börjar det på riktigt, dagen som gud glömde och som verkligen borde strykas ur kalendern för alltid.

Trailern? Den bråkar, big time. Där kapellet fäster i framkant är stången sned, så den hakar antingen i så hårt att det krävs stora mängder våld för att få loss den, eller så går den inte att få dit alls. Spännaren till kapellet på höger sida satt löst, i bara en bult. Det innebar att för varje gång jag spände eller lossade på den kändes det som att jag skulle få den i handen. Ett spännband repades upp och blev bara fluff eftersom den som lastat trailern inte flyttat undan banden innan racken ställdes dit.

När trailern skulle lastas hängde kapellet och slängde i framkant, eftersom de mängder av våld som krävdes för att få dit det inte fanns i min kropp just då, särskilt inte när det handlade om en resa på kanske två minuter mellan los och last. Det började regna. Inte mycket till en början, men nog för att komma i ögonen och irritera. Efter en stund vräkte det ned. Ja, hytterna (för det var såna jag lastade) hamnade snett, så efter att ha spänt fast allt var jag tvungen att lossa några band (plocka ned bräder också för den delen), och få den flyttad. Jag stod i takdroppet och spände banden, och vid det här laget var jag blöt ända in på underkläderna.

När allt äntligen var på plats, och jag hade använt så mycket våld att jag nästan skrämde mig själv för att faktiskt få dit kapellet (som även strulade på vänster sida så klart) kunde jag köra därifrån. Ingen skugga ska falla på personalen på utlastningen i Oskarshamn. De är alltid oerhört trevliga och effektiva, och det är ett rent nöje i vanliga fall att lasta där.

På vägen till Malmö behövde jag fylla på AdBlue, och svängde in på Shell i Oskarshamn. Där var det nåt spån som hade ställt ifrån sig bilen exakt där vi som kör större saker än en liten Ford behöver svänga, så det var ganska meckigt att ta sig förbi.

Trailern (som vid fler än ett tillfälle fått mig att tänka att "hat är inte ett tillräckligt starkt ord för att beskriva vad jag känner för den") skulle lämnas in på reparation, och jag hade fått adressen och knappat in den på gps:en i bilen. Jag vet att den inte är att lita på, och att den ofta väljer puckade vägar. jag vet det, och ändå är jag dum i huvudet nog att tro på den. Så ja, jag hamnade mitt i Malmö efter att ha tankat, och sen gått på gps:ens inledande "sväng höger". Med "mitt i Malmö" menar jag verkligen mitt i Malmö. Mitt i. Nej, där får jag inte köra, så klart, men det blev så. Körtid? Den drog jag över, låååångt. Till slut hittade jag till stället där trailern skulle lämnas av, och ja, de hade stängt så jag skulle ställa den längs gatan. Plats? Nope, det fanns ingen, så jag fick mecka nåt överjävligt.

När jag äntligen kommit ned till hamnen, städat ur bilen lite snabbt och lämpat in mina grejer i Angelicas bil var det faktiskt ganska okej. Det var mer än okej, det var t o m riktigt bra. Å andra sidan, efter en så jävlig dag behövde jag det.