Jag har sovit

stora delar av dagen, så det borde gå fint att köra i natt. Nu ska jag bara packa det sista, och slänga mig i duschen en snabbis. Nu är det inte så himla lång tid kvar till fredag eftermiddag!

hansi - med kroppen full av lycka

Det svänger snabbt ibland, men så länge det svänger åt det här hållet är jag nöjd.

Så sitter jag här, med kroppen full av lycka (och popcorn), och bara förundras. Jag ska ju egentligen sova nu, men min vana trogen vaknade jag på tok för tidigt. Min plan för dagen är att kolla klart på avsnittet av Buffy som jag har börjat på (och kanske ett till, vem vet?), klä på mig och ta mig till affären där jag ska handla proviant för ett par dagar. Jag borde packa också, men sen är det dags för mig att sova. Vid 02 i natt så sticker jag, så att jag har gott om tid att kolla lasset innan det är dags att åka vidare mot Danmark.

Det är synd att den dagen jag absolut måste sova på, visar sig vara den soligaste och finaste på länge. Fast, ärligt talat gör det inget. Jag har sol i kroppen i stället, och det måste ju också få räknas, inte sant?

"Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer"

Jag kan inte sluta lyssna på Oskar Linnros Vilja bli. Den skivan är tamejfanken det bästa jag har hört sen ... ja, kanske inte sen Gandalf gick i kortbrallor, men nästan. Galet galet bra.

Ta bara raden "Mitt namn är mycket, och jag vill ha mer", eller en låt som Din mamma (som, bortsett från att den har en fantastisk titel, också är helt lysande): strålande!

hansi ska bli vuxen

Den lägenhet jag bor i är egentligen så himla fin. Det är ljusa trägolv i kök, sovrum och hall, och hyfsat högt i tak. Det är inbyggda garderober, och ett gammalt kök med kallskafferi. Sen, läget. Vi ska inte tala om läget! Strax bakom universitetshuset, med nedförsbacke till stan. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att jag inte riktigt trivs. Äntligen har jag kommit på vad det är.

När vi flyttade in här var jag inte med vid flytten. Det var dagen efter att jag hade fått reda på att Carina var död, och jag satt på ett plan ner till Malmö när möbler och lådor flyttades hit. När jag sen kom hem någon vecka senare var alla möbler utställda, skåpen välfyllda och mattorna låg på golvet. Det var egentligen bara att hoppa in i ett färdigt hem. Jag var så oerhört tacksam över att David och hans mamma hade pallat att göra allt det för att jag skulle tänka på såna saker när jag kom hem, och det är jag fortfarande. Hade jag ställts inför att packa upp lådor då hade jag inte stått ut.

Men ja, jag flyttade ju in i något som var redan färdigt. När David sen flyttade ut, i september förra året, tog han med sig en del saker, och jag blev kvar med en halvmöblerad lägenhet. Det slutade med att jag i stort sett bara puttade ut möblerna så att de täckte upp rummen, och det är allt. Under hela tiden sen dess har det inte sett ut som att någon bor här, utan mer som att någon förvarar möbler och en jävla massa saker (utströdda) här. Jag har inte längtat hem egentligen, även om jag har har velat göra det. Något har fattats, och jag har liksom inte idats göra något åt att fundera på vad det är.

Den här veckan som har gått har jag börjat fundera, och kommit fram till att mycket handlar om att jag faktiskt inte har valt särskilt mycket hur lägenheten ska se ut. Jag började med att måla lite skåpluckor, och upptäckte att köket genast blev lite finare. Jag målade kökslådorna röda, och ja, finare det med. Under en fika med Ullis kom jag fram till att det som måste till, för att jag ska vilja göra en insats att faktiskt jättetrivas här, är att låta slipa om golven och tapetsera om sovrummet.

Så, idag var det en kille här och kollade på golven, och vi kom överens om lämpliga datum att göra det (när jag jobbar kändes vettigt). Då kändes det fantastiskt, men så snart han gått kände jag hur skräcken grep tag i mig: shit, jag har ju så mycket grejer! Alla möbler från kök, sovrum och hall ska på något magiskt sätt få plats i vardagsrummet. Det innebär dessutom att jag har två garderober att tömma och flytta, och då kan jag lika gärna passa på att få sovrummet omtapetserat ganska snart inpå, och måste alltså plocka ner hyllor från väggarna. Men du, vet du? Det känns i stort sett oöverstigligt nu, men om jag bara koncentrerar mig på hur fint det kommer att bli efter kommer det nog att gå helt strålande. Ja, det vill säga om jag lyckas övertala några starka friska att komma och hjälpa mig att flytta möbler så klart.

När golven är slipade och oljade (det var oerhört svårt att välja mellan lack och olja, men jag kom fram till att jag faktiskt vill ha träkänslan i stället för det lite plastiga som lack ger), och nya tapeter är uppe i sovrummet, då kan jag faktiskt börja möblera från början, och göra lite som jag vill. Då kommer jag nog att börja trivas.

Nu är jag mest lite sugen på att måla lite till i köket ...

Idag är det tisdag,

vilket innebär att jag borde försöka sova hela dagen i morgon. Varför? Jo, för att jag börjar jobba kl 04 på torsdag, vilket innebär att jag sticker hemifrån vid 02 ungefär, och jag borde försöka sova så mycket som möjligt innan. Jag kör bara en yttepyttekort sväng då, och är tillbaka redan på fredag. Jag längtar till fredag.

Fin dag,

fin kväll, och kalasfin början på natten. Bäst att sova.

Katter och hundar, och en och annan hamster

Idag ringde telefonen vid 12, och det var Javiera som berättade att hon skulle ge sig av från jobbet, och att vi kunde mötas en halvtimme senare. "Regnar det?" frågade hon, och jag tittade ut. Ja, det gjorde det, men inte farligt. När jag sen, tjugo minuter senare, tittade ut så regnade det på riktigt, så jag bestämde mig för regnjacka. Visst, jag tänkte cykla, men hur blöt hinner jag egentligen bli på ett par tre minuter? "Inte särskilt blöt alls" tänkte jag glatt, och struntade i regnbyxor.

Jag låste upp cykeln och började leda den mot grinden, när himlen öppnade sig. Det var som att någon stod på piskbalkongen och vräkte ur ett badkar med vatten över mig. Då var det redan för sent att hämta byxorna, så jag gick ut genom grinden, och började cykla. När jag vet nere på stan ett par minuter senare var jag blöt. När jag skriver "blöt", så menar jag alltså inte "lite småfuktig i håret, och lite på låren där vattnet träffar när en cyklar". Nej, jag menar "blöt så att skorna kippar, och vätan pressas fram ur jeansen för varje steg jag tar". När vi äntligen kom fram till Barista var jag tvungen att gå in på toa och plocka av mig jeansen för att kunna vrida ur dem. Efter det var det ganska okej, jag är dock glad att det var varmt i lokalen.

Jag har fina vänner, har jag sagt det? Det har jag i alla fall, och Javiera är inget undantag.

I övrigt har jag idag tvättat mina vardagsrumsfönster. Ja, det var en bra idé, trots regnet. Jag har mina fönster nedanför en balkong, och störs således inte av regn som piskar mot rutan (eftersom det aldrig gör det. Nä, hos mig är regn väluppfostrat.). De blev inte jätterena (inte minst för att jag inte lyckades lura ut hur jag delar på dem, det får bli en annan dags problem), men klart renare om jag jämför med sovrumsfönstrena. Jisses, det verkar nästan som att jag är lite huslig trots allt? På tal om det är det snart dags att baka bullar. Det var länge sen nu, och jag vill se om jag fortfarande är kass på det.

Brontë Sisters Power Dolls

På Vi som aldrig sa sexist hittade jag den här (de hade i sin tur hittat den på en annan blogg), och den är så fin.

Jag håller hoppets fana högt

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga

så det är nog bäst att du läser själv på crimitism.com. Jösses.

... och varför inte det här? Yep, farlig farlig feministgas. Jeez.

Hemma igen

Jag har i stort sett precis klivit innanför dörren efter att ha hängt med Liza största delen av dagen. Vi har fikat, gått på bio och ätit sushi. Det finns klart värre saker att göra en söndag!

Vi såg Inception, som jag medvetet har låtit bli att läsa saker om. Jag hade alltså i stort sett ingen som helst aning om vad den skulle handla om, vilket gjorde upplevelsen snäppet större tror jag. Jag gillade den, men jag tror banne mig att jag måste se om den för att lyckas hänga med i precis allt. Jag är ju ett stort fan av filmer som The Matrix och eXistenZ, alltså filmer där det är svårt att skilja verklighet från ... ja, det andra, och jag blev inte besviken. Dessutom gillar jag att Ellen Pages karaktär (jag har ju inte sett henne i något annat, så jag vet inte om det är hon eller karaktären) går så fantastiskt flatigt. Att hon heter Ariadne och är en jävel på labyrinter är mest lite småkul.

Nu borde jag egentligen röja i lägenheten, men jag tror att jag behöver varva ner med ett avsnitt av Buffy först.

hansi, inte så jävla duktig

Jag lade ner alla försök att vara duktig idag. Jag har pillat bort tejpen kring handtagen till lådorna, och petat lådorna på plats (men jag vågade inte stänga dem helt ifall det inte hade torkat riktigt än). Jag fyllt dem med en massa saker som jag inte vet om jag behöver, och jag har plockat bort trappstegen och samlat ihop täckplasten. Jag har tittat på disken och sagt "naaah", jag har tittat på röran i sovrummet och ryckt på axlarna. I stället har jag värmt upp korman från igår (jag kom ihåg att äta, hurra!) och tittat på Buffy.

Allt känns lite lättare nu, och jag har beslutat mig för att hålla hoppet uppe så gott det bara går. Inget gott kommer ur att ta ut sorger i förskott.

Duschade gjorde jag i morse, så det är bara för mig att byta bort målarkläderna mot lite vettigare gå på stan-kläder, slänga på ett ansikte och pallra mig ner på stan för att hänga med Liza. Yay för det!

När jag kommer hem i eftermiddag måste jag förstås vara duktig på riktigt, för i morgon kommer en snubbe och ska kolla på mina golv. Jag har beslutat mig att min lägenhet behöver ett ansiktslyft, och då kan jag ju börja med de sorgligt slitna trägolven., och se till att jag får sovrummet omtapetserat.

I tre timmar

har jag nu varit vaken, och vandrat runt som en osalig ande. Jag kan inte ta mig för något vettigt, fastän jag verkligen försöker.

Ånej

Jag borde inte få ha sms-möjligheter när jag inte är känslomässigt stabil. Det leder bara till att jag gör det absolut jävla dummaste jag kan ha gjort, och troligtvis har jag förstört precis allt. Nu.

Jag och min låga stresströskel och stora käft.

Jag har ätit, jag har druckit vatten, jag har varit en duktig flicka;

ändå skakar jag just nu i hela kroppen, och vet inte vad jag ska göra åt det, annat än att vänta.

Det är så synd om männen

Jag råkade snubbla över en blogg idag, och jag blev alldeles glad i kroppen när jag började läsa. Vill du läsa något som på ett oerhört välskrivet och fantastiskt roligt sätt plockar sönder "det är så synd om männen för kvinnor är egentligen de som styr och förresten är feminister bara fula brudar som har fått för lite kuk som dessutom är flator hela bunten för det har jag sett på tv" ska du läsa Crimitism. Gör't!

Ahoy sailor!

Jag skrev för ett tag sen om att jag skulle berätta om dubbelmössorna jag köpte i Dublin, Belfast och Derry. Här är en bild:

Ja, det är exakt vad det ser ut som, fastän bilden givetvis hade blivit bättre om vi varit två i den. Tyvärr är min modell bortrest, så du får helt enkelt föreställa dig hur tjusigt det blir med två bruttor i samma ... mössa.

I inlägget Tuttångest klagar jag ju över att det är så svårt att hitta behåar i min storlek till ett vettigt pris. När Siri och jag kom till Belfast tänkte jag att jag helt enkelt får göra något åt att jag inte har några bra behåar, och stegade med bestämda steg in på Debenhams underklädesavdelning. Där ska jag väl ändå kunna hitta något? tänkte jag. Tji fick jag. Jag letade och provade, letade och provade. Inget satt som det skulle och mitt goda humör började ge vika för en mer surmulen approach till världen. Då kläcker kvinnan vid provhytterna ur sig att "du kanske vill att jag ska mäta så att du provar rätt storlek?". Ingen dum idé, ingen dum idé alls ... fast först efter mat så klart, för vid det här laget hade jag ett blodsocker strax nedanför knäna, och på snabb nedgång.

Vi åt och släntrade runt i andra butiker, till Siri påminde mig om att jag faktiskt hade tänkt att bli mätt (med måttband, mätt på annat sätt var jag redan). Så vi gick tillbaka, och den oerhört effektiva damen gav mig snart en dom. Här trodde jag att jag var en ordinär 85F, men ack så jag bedrog mig. 85 stämde väl, men F? Nä, inte ens FF. Vet du? Jag har G-kupa. G-kupa! Det är ju tamejsjutton stort nog att kånka runt fotbollar i! Väl tillbaka på hotellet klagade jag för Siri, och sa att kuporna var stora nog att ha på huvudet, och hon försökte trösta mig med att så illa är det väl inte? Jag demonstrerade med ett av nyinköpen, och jo, de går på huvudet. Jag har inte ens ett litet huvud.

Jamen okej då, jag har bautatuttar, men de behöver fortfarande någonstans att bo. Jag bad om så enkla behåar som möjligt, utan spets, sömmar och annat konstigt. Svarta skulle de vara, och släta och ordinära. Sagt och gjort, jag hittade en svart t-shirtbehå som satt perfekt, och köpte de två de hade i min storlek, samt en hudfärgad. På väg ut ur gallerian som Debenhams låg i, passerade vi La Senza. Vid första anblicken har de bara fula grejer med massor av spets och tjafs, och intrycket står fast även vid en andra och tredje anblick, men vad fan. Vi gick in.

Vi gick in, och där såg jag den. Den var inte svart, den var inte slät. Den hade spets och rosetter, och den bara skrek åt mig att ta med den hem och älska den livet ut. Som om det inte var nog, så hette den Ahoy Sailor, och var på rea. Jag köpte två. Den som säger att jag gjorde ett dåligt köp ljuger, för jösses så fin den är, inte minst på (men det tänker jag inte visa, jag kan ju inte flasha en massa hud här förstår du väl?)! Jag är nöjd, nöjd som sjutton.

Allt som allt köpte jag tio nya behåar, och rensade glatt ut alla utom två när jag kom hem. En hel kasse gick i soporna, och en kasse står till skänks här hemma. De är i allt från 80D till 85F, med några avsteg (nån 90 som jag köpte för att få plats i kuporna, men som är alldeles för stor i omkrets). Vill du ha är det bara att komma förbi och prova!

Så mycket pepp!

Okej, från att uppdatera en gång varannan månad till att skriva örton inlägg om dagen, är det verkligen vettigt? Tja, jag tycker nog det.

Till alla vackra, fina, fantastiska som har hört av sig, både här och på andra ställen (mail, sms, Facebook, per telefon): tack! Tusen miljarder tack, och fler därtill! Det finns gånger jag tvivlar på om jag är omtyckbar (ja, det är ett ord. Nu är det det i alla fall.) över huvud taget, och gång efter annan visar ni att i alla fall ni tycker det. Gudars, att sitta med tårarna strömmande gör inte under för min tuffa och hårda image, ni fattar det va?

Det allra finaste är att jag inte bara har fått en massa pepp, utan även raka besked. Min vän Astrid uttrycker det så klokt: "Pjåsk är farligt i större mängd än en lillfingernagel.". Den lilla promenad (som visade sig bli både ganska lång och långvarig) vi tog natten mellan tisdag och onsdag betydde mycket, inte minst för att det var då jag faktiskt fick upp ögonen på vad sjutton jag håller på med, och att jag inte bara gör mig själv illa utan alla jag bryr mig om också. Tänk att jag har så kloka vänner!

Så, jag är omtyckbar, och har uppenbarligen mer än bara sarkastiska kommentarer och lastbilskörning att komma med. Det gläder mig!

En blandning av "sådärja!" och "men vafan hansi ...?"

Nu har jag strukit ett lager till på skåpluckorna, och det ser faktiskt riktigt fint ut, i alla fall där jag har målat. På tal om att måla så är jag sjukt sugen på att pallra mig iväg och köpa in fler 50x50-pannåer och måla gula. Jag tänker mig en hel radda längs ena väggen, för att få lite liv i rummet. Vi får se, jag har ju handlat kontot typ tomt redan, så det får nog vänta. Nu kommer jag ju dessutom inte få någon lön den 20 eftersom jag har haft semester (och semesterpengarna kommit för länge sen), men jag klarar mig på pengarna som finns på sparkontot (semesterpengarna alltså), i alla fall när det kommer till räkningar och sånt. Utsvävningar får jag göra en annan gång tror jag. Det var "sådärja"-delen, d v s att jag har målat klart luckorna. Nu ska jag bara rengöra alla rollrar (rollers?) och penslar, och plocka undan plast 'n stuff. Ja, jag ska väl putta dit lådorna där de ska vara också så klart.

(Oh, Shake the Disease - vilket är ungefär världens bästa låt - i cover av Tingsek. Kan det bli så mycket bättre? Svar, jodå, men kanske inte i musikväg, inte just nu i alla fall. Spotify FTW!)

Så till "men vafan hansi ... ?": tänk att det ska krävas så himla mycket för att jag ska våga ta ett steg tillbaka och faktiskt få perspektiv på vad jag håller på med. Jag menar, jag vet ju att det är smart att backa ett par steg när en har målat, för att se om det finns några ojämnheter och fläckar (även om jag missade det också igår). Varför skulle inte samma sak gälla allt annat, typ livet? Varför har jag inte fattat att jag faktiskt måste vara en liten bit bort för att uppfatta hur mitt beteende påverkar andra? Nej, i min lilla muminvärld där jag är president kretsar världen runt mig, och mig allena. Allt jag gör är bra, och har inte den minsta trista inverkan på andra. Nehej då, inte det ringaste fel gör jag, annat än att hindra mina nära och kära från att göra det de vill och från att vilja uttrycka en annan åsikt än den jag har.

De senaste dagarna har jag lärt mig mer om mig själv än jag gjort de senaste fem åren tror jag. Det är bara så synd att det ska krävas en kris för att jag ska våga se mitt beteende som det faktiskt är, men bättre det än att inte fatta det alls antar jag. Jag är i alla fall inte hopplös!

Giles sings Behind Blue Eyes - Buffy the Vampire Slayer

Den som säger att hen inte har åtminstone en litenliten crush på Giles lurar sig själv. ;)