fredag, augusti 06, 2010

Oh oh oh, en sak till!

I natt ska jag sova med alla fönster öppna. Jag vaknade i morse med en sprängande huvudvärk, och den skulle kunna ha lite att göra med att jag slabbade runt med en massa lackfärg på kvällen, men inte hade fler än ett fönster öppet under natten. En viss herr Fange grymtade missnöjt när han hörde det. Han är klok han.

I morgon väntar mer färg, och det allra roligaste: undanplockning. Okej, det var lögn. Ja, inte att jag ska måla, utan att det är roligt att plocka undan. Du vet lika väl som jag att det är bland det tristaste som finns. Så det så.

torsdag, augusti 05, 2010

Jag har sagt det förr:

jag har de finaste vännerna. Så är det bara.

Håkan kom hit, och vi gick först och åt på Uplands. Sen drack vi kaffe på samma ställe (vilket var en dålig idé eftersom kaffet var i stort sett odrickbart. Givetvis drack jag upp det ändå, det var ju ändå kaffe - dagens första kopp dessutom.), men beslutade oss ganska raskt att gå hem till mig och dricka en vettig brygd i stället. Väl hemma fick jag skåpluckorna inspekterade och underkända (att måla vitt på vitt är svårt, det är så meckigt att se om allt är täckt), så det blir till att slänga på ett nytt lager i morgon, och kaffe bryggt.

Så, kaffe, glass med chokladsås med svartpeppar, och Once More with Feeling, det var så kvällen avslutades. Buffy och fint sällskap, inte kan jag väl klaga?

Och nej, bara för att jag just har sett det fantastiska musikalavsnittet betyder det på intet sätt att jag inte är beredd att se om det snart. Typ ... i morgon. :)

Jag är så dålig på att vänta

Ett lager vit färg här, uppdatera gmail, ett lager röd färg där. Uppdatera gmail, fundera på att gå till affären, komma på att det är smart att byta kläder innan, men först ska jag bara måla ett lager här ... glömma bort att äta, hämta tvätt, vika tvätt, uppdatera gmail, upptäcka att jag lämnat burken med signalröd öppen, som en krigsförklaring: "kom igen då alltings jävlighet, få mig att välta ut färgen över mattan och parketten. Gör det då!", som om alltings jävlighet skulle nappa på en så töntig sak. Nej, alltings jävlighet slår till när hen vill, och lyssnar inte på någon. Lite som jag med andra ord.

Jag försöker i alla fall att avhålla mig ifrån att klättra på väggarna, det skulle bli så fula spår då, och jag kan nog inte tapetsera. Å andra sidan, jag har faktiskt aldrig testat. Hur svårt kan det vara?

Jag undviker att måla världen svart. I stället blir den vit, röd och gul. Det är väl bättre?

Det är så mycket jag borde göra

men i stället för vettiga saker (som att städa och plocka undan i kaoset hemma) så shoppar jag kontot sönder och samman på Jula, Bauhaus, Rusta och Överskottsbolaget. Det är penseltvätt, grundfärg, mer lackfärg, målartvätt och så de gamla vanliga rengöringsmedlen. Hur kommer det sig att jag alltid får för mig att jag måste köpa nya rengöringsmedel när jag ändå aldrig städar?

I vilket fall: besticklådorna är numera knallröda, och luckorna på skåpen runt kylen har alla tvättats och fått en strykning med grundfärg. Jag mesar och fortsätter på vitt, men det blir nog bättre än det var innan ändå. Problemet är ju bara att jag verkligen borde ta alla ytor runt luckorna också, men jag tror inte att jag pallar det just nu. Jag är sugen på att äntligen ta mig an mina smutsiga fönster också, men givetvis så skiner solen som galen på dem, så det får nog vänta till i kväll.

Något säger mig att det strax är dags för lunch, men först ska jag hänga tvätt. Sen får vi se vad skafferiet har att erbjuda (jag vet att det finns loads'n'loads av choklad, men det är nog inte det min kropp behöver just nu).

onsdag, augusti 04, 2010

... och så en bild där jag inte ser så jädrans självgod ut, utan mest korthårig

Alla vet

att den bästa medicinen för att slippa att gräva ner sig i tankar (som ärligt talat inte leder någonstans eftersom beslutet inte ligger i mina händer), är signalgul lackfärg och ett besök hos frisör. Jag har dessutom världens grymmaste frisör, vilket gör det liksom ännu bättre. Hon garvar inte åt mina förslag, men jag lever i trygg förvissning om att den dagen jag kommer med något Malin tycker är helt uppåt väggarna så säger hon det. Dessutom är jag alltid snygg när jag går därifrån, och tro mig: jag behöver få känna mig lite piffig just nu.

Förresten, signalröd funkar också bra. Fram med roller och på med handskarna, för här ska kladdas!





Emil Jensen - Allt jag gillar upphör (Video)

Hjälp?

Jag tror att jag behöver en smula hjälp. Eller ja, jag vet att jag behöver hjälp, och inte bara en smula. En limpa hjälp tack, eller ett helt jävla bageri. Namn och nummer till en vettig terapeut i Uppsala skulle hjälpa långt tror jag.

Jag har en bekännelse, eller kanske t o m flera. Jag är inte hundra på att du kommer att gilla det, men du kanske lär känna mig bättre? Det är långt och tradigt (och precis där, ser du? Precis där är mitt problem: jag ber om ursäkt för min existens samtidigt som jag kräver jubel och hurrarop där jag går.), men vem vet, jag kanske kommer till något slags poäng? Räkna inte med det, men fortsätt för all del att hoppas. Det är i alla fall så jag tar mig an det här.



Jag börjar från början:

När jag var liten var jag duktig. Det är inte så att jag var något slags Wunderkind eller så, jag var bara så duktig jag kunde. Att vara duktig eller jävlig, det är egentligen det enda du har att välja mellan när du kommer från ett - och du får ursäkta eufemismen här - dysfunktionellt hem. Den tredje vägen är förstås att helt försvinna in i tapeten, men för en bekräftelsejunkie som jag var det aldrig ett alternativ.

Jag var liten och tjock (fast när jag tittar på bilder så var jag faktiskt inte särskilt tjock, till trots för vad jag fick höra) och läste alltid. När vi slutade trean fick alla elever en liten tavla i present från vår lärare. Tavlan bestod av ett inramat färgat papper, med ett foto av eleven och en liten vers. Till mig hade hon skrivit "I bokens värld ville du stanna, fortsätt läsa lilla Hanna"- Jag minns det så väl, att jag var så stolt över att ha gjort intryck, och det med något så bra som läsning. Så här i efterhand kan jag förstås se att Annette såg att mitt bokläsande inte bara grundade sig i en allmän läshunger, utan snarare i en rädsla för att leva i verkligheten. När världen runt omkring blev för jobbig var det skönt att få fly in i en värld där jag inte behövde vara rädd för vad som väntade när jag kom hem; är jag slapp fundera på om även denna dag skulle urarta i fylleslag med sönderslagna möbler, blod och polishämtning som följd. Jag slapp känna mig utanför och konstig för att jag aldrig kunde ta hem kompisar, jag slapp vara rädd för att bli kallad tjock, ful och värdelös av någon vars främsta uppdrag egentligen borde vara att skydda mig och mina systrar från allt ont. I bokens värld var det ingen som dömde mig för var jag kom ifrån, ingen tittade snett på mig, och ingen berättade för mig att jag var oälskad, för vem kan älska en unge som jag? Så, Annette hade rätt: i bokens värld ville jag stanna.

Jag lärde mig snabbt att trippa på bekräftelse. Bekräftelsen blev min drog, och jag tog alla chanser att få det jag inte fick hemma. Jag kan inte påstå att jag alltid var duktig, men jag tog all slags bekräftelse (även i de fall där jag snarast sågs som uppkäftig och jobbig) som något positivt. Att vara verbal är dock oftast sett som något positivt, och jag var duktig.

Duktigheten har efter det återkommit lite då och då, och oftast tillsammans med viljan att misslyckas. Att vilja misslyckas är faktiskt exakt så dumt som det låter. Jag har ofta tagit på mig alldeles för mycket, för att sen triumfatoriskt kunna till mig själv säga "Vad var det jag sa? Jag har alltid vetat att du är kass, och du gör ju uppenbarligen inget för att dölja det heller." när jag inte har pallat trycket. Det är ett långt mer synligt misslyckande om du faktiskt har åtagit dig ett uppdrag som du sen inte slutför, än att inte ens försöka. Det är det synliga misslyckandet som är kicken, för det visar med all önskvärd tydlighet att jag inte är att lita på. Styrelseuppdrag? Ge mig! Ännu fler? Bring it on, desto fler människor att göra besvikna. Tricket är alltså att samla på sig så mycket att det verkar duktigt, men bara är rent puckat.

Just styrelseuppdrag blev lite som knark för mig. Här finns möjligheten att dels framstå som duktig, och dels att misslyckas så överjävligt att alla kan se hur dålig du är. En jävligt dålig lösning för de allra flesta, men en klockren win-win för mig. Jag har aldrig påstått att det är nåt annat än sjukt.

Jag tog på mig långt mycket mer är jag klarade, samtidigt som jag pluggade och jobbade. Utgången? Kaos så klart. Det var inte utan en viss triumf jag insåg att jag med full kraft sprungit in i väggen, och närapå spräckt skallen i smällen. Äntligen hade jag gjort något ordentligt! Jag var duktig på att vara dålig, och jag briljerade i att vara kass. Jag tog på mig saker jag inte slutförde, och jag fick folk som litade på mig att bli besvikna. Poäng till mig.

Hittills har vi alltså duktighet och misslyckande i en härlig röra. Har jag då alldeles glömt bort de människor som kan bli påverkade? Inte då!

Jag har alltid förundrats över att folk litar på att jag ska göra ett bra jobb. Jag förundras än mer över de intelligenta och trevliga människor som väljer att umgås med mig, och vara en del av mitt liv. Jag menar, om jag själv vet att jag är kass, hur kommer det sig då att det finns folk som verkar gilla mig? Jag är gnällig och grinig, och har ingen självdistans. Jag är högljudd och stor i käften, och lyckas oerhört ofta med konststycket att säga helt fel saker i fel sammanhang. Jag har ett självförtroende som pendlar mellan storhetsvansinne och dess raka motsats, och en självkänsla som aldrig ens sett dagens ljus. Jag lever på andras bekräftelse, samtidigt som jag inte vågar tillåta mig själv att lita på att det de säger är sant. Det betyder bara att de inte känner mig på riktigt, och när de väl gör det kommer de att springa för livet. Vem vet om värdelöshet är smittsamt?

Den här glada inställningen borde ju rimligtvis skrämma bort alla och envar, men inte då. I stället finns det tappra själar som stannar kvar, trots min stingslighet och ovilja att lyckas. Egentligen är det ju så att jag bara väntar på att de ska genomskåda mig. När jag pluggade var jag ständigt rädd att bli avslöjad som den akademiska bluff jag var, och precis så är det mina relationer till andra människor. Jag är livrädd att de ska upptäcka att jag bara är en stor bluff; en yta - som ärligt talat inte ens är särskilt tilltalande - som döljer något mycket värre, jobbigare och hemskare än de orkar med. Vad gör då en person som är fullkomligt livrädd att släppa någon inpå livet? Jag knuffar bort så klart. Jag vänder taggarna utåt, och försöker med all kraft att få dem att inse hur dålig jag är eftersom jag vet att det är farligtfarligtfarligt att visa en lucka, att våga lita på någon. Jag tar inga chanser att bli ratad, dumpad och bedömd som ovärdig; i stället ser jag till att försöka hålla mitt skydd så fritt från fogar som kan brista som det bara är möjligt.

Om jag till trots för allt det ovanstående faktiskt får någon inpå livet, innanför det hårda taggiga, ja då börjar det riktigt jävliga. Med all kraft fortsätter jag att knuffa bort och ut. I stället för att lita på att den som sluppit in menar allvar; i stället för att våga lita på att jag är värd att tycka om, värd att älska, så tar jag alla chanser att för mig själv och hela världen visa att jag inte är mer än en liten lort. Jag blir rädd, räddare än någonsin. Jag blir stingslig och otrygg och tar allt som intäkt för att jag är dum i huvudet som vågat tro och hoppas. Så, med min eviga ovilja att våga lita på mig själv, och tro att jag är värd något bra, skrämmer jag bort den som försöker komma nära.

Jag är så rädd för att misslyckas, men lika rädd för att lyckas (för vad ska jag då använda för att trycka ned mig själv med?). Jag är rädd för att inte vara omtyckt, men lika rädd för att vara det (då har jag så mycket mer att förlora, och fler än mig själv att såra). Jag är rädd för att göra fel, för att göra rätt, för att älska och riskera att såras, och inte minst för att bli älskad och riskera att såra. Vi kan säga så här: jag är rädd för allt som känns.

Nämnde jag att jag behöver hjälp? Jag gör det. Jag behöver hjälp att - om inte nu så i alla fall i framtiden - kunna våga lita på att jag duger, att jag är fin och ganska bra. Jag vet ju egentligen att jag är det! Jag vet att det inte är för mina schackskills folk hänger med mig, utan för att de tycker att jag är rätt trevlig och smart och t o m lite rolig ibland. Innerst inne vet jag att bara för att jag har en - milt sagt - uppfuckad barndom, behöver det inte betyda att jag ska göra mig själv olycklig när andra misslyckas med det.

Sådärja, nu känner du mig kanske lite bättre. Det är inte säkert att det är en bra sak, det är jag medveten om. Däremot är det kanske ett steg för mig att faktiskt göra något åt det här. Att identifiera ett problem brukar ju vara ett steg i rätt riktning, och tro mig: jag vill verkligen inte fortsätta så här. Det enda jag gör är att såra de människor som står mig nära, och det är faktiskt det sista jag vill.

Jag är väl medveten om att jag nu är fritt villebråd för folk som inte har annat för sig än att kommentera med elakheter som "ta ditt patetiska arsle från nätet och sluta gnäll". Kanske är det just vad jag borde göra. Jag borde sluta gnälla, och faktiskt försöka ta tag i det här, och rädda det som räddas kan. Kanske borde jag också sända en tacksamhetens tanke till vad det nu är för något som har räddat mig från att bli som min morsa (förutom den eviga jakten på bekräftelse som vi har gemensamt, även om vi söker den på diametralt olika håll och sätt). Vi kan säga så här: för att vara en oönskad unge uppvuxen i ett alkoholindränkt hem där polisen hade klippkort har jag klarat mig ganska bra. Givetvis finns det de som har klarat sig bättre, men andra har inte klarat det alls.

Jag vet att det oftast är dumt att hoppas på att en har misslyckats med något, men jag kan inte hjälpa att av hela mitt hjärta hoppas att jag har misslyckats med att skrämma bort de personer som betyder mest.

Dessutom kan jag inte spela schack.

tisdag, augusti 03, 2010

Ett allvarligt snack med mig själv

är nog vad jag borde ha. Jag borde trycka upp mig själv mot väggen och fråga vad fan jag håller på med som bara pajar för mig själv. Ibland - eller ganska ofta tyvärr - är jag bara förjävla dum.

fredag, juli 30, 2010

En dag snart

ska jag uppdatera om Dublin och Belfast, om Torr's Head och bilkörning på vänster sida. Jag ska t o m upplysa om varför jag går runt med ett leende och säger "Ahoy sailor", och om inköp av dubbelmössor.

Just nu har jag inte riktigt tid, inte riktigt ro. Jag hänger med Siri och planerar om blommor, det är nog det jag gör mest just nu. Jag finner för övrigt något slags pervers tillfredsställelse i att se att någon annan har blommor som är värre däran än mina, och att plantera om dem och se hur de tar sig. Vore jag den som orsakade dem smärta från början skulle jag misstänka mig själv för nåt slags Münchhausen by proxy, men nu är jag bara mallig att jag inte är taskigast mot blommor.

Vår tomatplanta har förresten en alldeles strax röd tomat. Sweet.

onsdag, juli 14, 2010

Skälet till att jag fortfarande är SJ-kramare

I helgen var jag ledig, och ledig samtidigt som Simone. När det hände senast kan jag inte svara på, men det var länge sen i alla fall. Så, jag tog mitt pick och pack och drog till Linköping. Väl där var det lika trevligt som vanligt, och allt var fint och kalas. Hem skulle jag söndag kväll, och det var här problemen hopade sig:

20.00 skulle mitt tåg gå. Jag ankom stationen en kvart innan ungefär, och upptäckte att tåget inte skulle komma förrän 21.05, p g a en brand i Hässleholm. Men, vänta lite nu ... det är ju inte alls mitt tåg som kommer då, det är tåget som skulle gått 16.58 som går då! Mitt tåg ska gå [leta leta leta] 22.48. Kanske. Det var fyra tåg innan mitt (med samma destination, märk väl) som var försenade, så det kändes med ens ganska uppgivet. Jag skulle jobba morgonen efter, och hade verkligen inte tid med några långtgående förseningar. Jag började i mitt stilla sinne (och på Facebook så klart) att förbanna SJ, och dess oerhörda brist på vett när de inte sätter in bussar bums. Hur som helst så pallrade jag mig ut på perrongen i akt och mening att försöka ta mig på det första tåget. Eftersom jag hade en förstaklassbiljett hoppade jag på i lämplig vagn, fann en plats och satte mig. Nej, jag blev inte avslängd, knappt ens skälld på av den stackars stressade tågvärden med jagad blick. Nej, i stället satt jag bekvämt och kunde njuta av resan och sällskapet (snubben bredvid mig bodde tydligen i Uppsala och utgjorde ett sällsynt trevligt sällskap). Jag kom fram, en och en halv timme sen kanske. Jag var inte helglad på SJ kanske, men inte fly förbannad. Jag kom ju med trots allt.

I måndags kom så ett sms från SJ AB där de beklagade det inträffade, och upplyste om att pengarna för biljetten skulle betalas tillbaka. Vips! återgick jag till att vara den SJ-kramare jag varit i långa perioder. Tänk vad några kronor kan göra. ;)

Bada bort rostdamm och jord

Jag jobbar. Ja, inte nu, men den här veckan. Det är okej, mest att gå igenom bilar och kolla vad som fattas. Det jävligaste är allt rostdamm som yr runt när jag flyttar på snökedjorna. De ska oljas lite, och läggas i lådor i stället för lösa i verktygslådorna på sidan. Förhoppningsvis kommer jag att slippa tampas med dem i vinter, men ska jag använda dem vill jag gärna att de ska gå att få isär, och ligga lättillgängligt.

På reservdelsavdelningen på Scania i Hovsjö bara skakar de på huvudet åt listan jag lämnar in. "Låsolja? Tösalt? Rostlösare, till snökedjorna? Är ni inte kloka där nere? Det är nästan 30 grader varmt, och ni letar låsolja?" De har rätt, det är galet att ens tänka på snö och kyla nu, men samtidigt smart att se till att allt är påfyllt när alla bilar ändå står inne på gården. Jag vill inte vara den som upptäcker att det fattas tösalt och kedjor den dagen jag sitter fast.

Igår badade jag, för första gången på ... jag vill säga tusen år, men jag misstänker att det skulle ses som en smula överdrivet. Det var första gången på många år i alla fall, och jag förstår inte varför. Det är ju kalasfint att bada!

Sjövattnet sköljde effektivt bort rostdammet och den fina hinna av svett och blomjord som täckte lejonparten av min lekamen. "Blomjord?" tänker du kanske nu. Ja, blomjord. När jag kom hem (till Siri) efter jobbet igår gjorde jag det jag planerat att göra i kanske två år: jag planterade om blommorna. Eftersom jag kunde sitta ute i trädgården var det inte ens tråkigt, tvärtom! Jag passade på att ta lite toppskott och dela upp växterna lite, så nu ser de riktigt trevliga ut. Tänk vad en timme kan göra skillnad för de stackars gröna växter som fått på sin lott att försöka överleva i det karga klimat som kallas "hos Hanna".

På tal om grönt åker vi till Irland på fredag. Tori Amos står på schemat, i övrigt är allt öppet. Det känns både bra och lite läskigt, men mest bra.

lördag, juli 10, 2010

Förresten

så är det rent löjligt så kär en kan vara. Såattduvet liksom.

Dummare än tåget jag sitter på

Så, ledig helg, samtidigt som Simone. Eftersom vi inte setts på ... tusen år? så kändes det hyfsat självklart att jag skulle åka till Linköping och hälsa på. Nu är det dessutom kampanj på SJ, så som SJ Priomedlem får en en förstaklassbiljett för halva priset (så ja, det blir billigare än att ta bilen). När jag skulle betala biljetterna hakade allt upp sig, och jag var tvungen att börja om. Det är ingen biggie, bara att fylla i att ja, jag ska åka från Stockholm till Linköping, och omvänt. Jag vill vara framme kl 10, och typ 21. Som sagt, inga svårigheter alls. Smsbiljett? Javisst!

Eftersom det var mindre än 24 h innan jag skulle åka kom min första biljett inom 15 minuter. Döm sen om min förvåning när jag igår kväll fick hemresebiljetten också, fastän det är mer än ... vänta nu här. Jepp, jag hade så bråttom att boka när det hängt sig att jag glömde att byta hemresedag. Givetvis var jag dessutom för snål för att boka en ombokningsbar biljett, så nu sitter jag här med en obrukbar förstaklassresa Linköping-Stockholm. Givetvis bokade jag ju en ny hemresa, men det rycker lite i snåltarmen när jag tänker på vad jag hade kunnat göra för de 300 pix jag slösade på att vara puckad. Ett par skivor t ex, det är vad jag hade kunnat köpa. Oh well, jag får skriva upp det på idiotkontot helt enkelt.

Nu sitter jag i alla fall på tåget, och är framme vid 10-tiden. Det var så länge sen jag träffade Simone, och jag är alldeles sprallig i hela kroppen över att få träffa henne och spela lite Singstar och gå ut, och ... jamen bara hänga!

torsdag, juli 08, 2010

Jag tittade på gamla bilder


och plötsligt kom jag på att saknar korvarna, i alla fall lite.

Idag var det första gången

på länge som jag pratade om Carina. Jag upptäckte att jag nu har börjat säga "Carina tyckte om [...]", och inte längre använder presens. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna inför det. Är det ett sätt att distansera sig, eller bara att acceptera verkligheten som den ser ut? Hur som helst så saknar jag henne alldeles enormt. Bara för att jag inte pratar om henne betyder det inte att jag inte tänker på henne, för det gör jag ofta.

Fortfarande händer det att jag plockar fram telefonen för att ringa henne, men det gör inte fullt lika ont när jag kommer på att jag inte kan. Ont gör det, inte tu tal om saken, men det är inte samma nästan fysiska smärta längre.

Jag saknar henne.

I badtider kan det vara bra att veta sånt här märker jag

Jag läste just inlägget "Drowning doesn't look like drowning" och insåg att jag, och många med mig, tror att folk som håller på att drunkna plaskar som på film. Läskig men informativ läsning.

Tuttångest

Jag vet inte om du som läser vet det, men jag har ett par bröst. Jepp, det är sant! De är inte speciellt tjusiga och så, men de finns där, och de behöver det stöd de kan få. Stödet brukar komma i form av behåar, och här infinner sig raskt ett och annat problem: bröst större än C-kupa ska för allt i världen inte få presenteras för världen i nåt snyggt, utan ska tryckas in en hudfärgad spets(miss)prydd grej som inte tillåter en urringning djupare än det en vintervarm polotröja medger. Antingen det, eller så slängs de i nåt skvimpigt som inte håller nåt på plats, utan snarare uppmanar brösten till hopp och lek, gärna ut ur behån vid lägen som inte är 100% vertikala. Och ja, samma sak gäller tyvärr för behåar inköpta på specialbutiker.

Jag tippar på att om du läser det här så har du även träffat mig. Du kanske t o m har varit hemma hos mig, och sett att jag har många par skor. Kanske är du en av de som stirrat upp mot konsollhyllorna i hallen och klentroget utbrustit "men det är väl inte skor i ALLA lådor?"? Även om du är en av de personer som har träffat mig och som har varit hemma hos mig, så har du nog ändå inte någon koll på att jag har ungefär lika många behåar som skor. Ja, jag har en låda. Ja, den svämmar över i nästa, och nej, jag använder inte så många av dem. Många är rea"fynd": "oh kolla, 98 pix för den här, och den är ju nästan i min storlek!", många har kostat över 700 spänn, många har en bygel som tittar fram, ofta i armhåledelen. Många är sladdriga, eller stela, eller fulla med spets (varför spets på behåar? Det är ofta obekvämt, och så syns det gärna genom kläderna.), eller har axelband som är för smala, eller är för små runt om, eller i kupan, eller så åker de upp i ryggen (det gamla vanliga "för stor i omkrets, för liten i kupan"-problemet).

Jag har nog egentligen bara två behåar som jag använder ofta, och de ser ut därefter. De var ganska fina från början, och är snygga både med och utan kläder som täcker. De ger ett trevligt lyft, och är lagom låga i kupan för att jag ska kunna ha nåt mer urringat än t-shirt, och ändå inte visa vad det är för färg på dem. Tyvärr innebär dessa två även att jag även skvimpar ur brösten ur behån i tid och otid, men det är sånt jag får ta.

Vad vill jag egentligen ha sagt? Tja, jag antar att jag helt enkelt efterlyser en behå i F-kupa: en som ger stöd, lyft och stadga; en som har band som inte är för smala; en som inte har en kupa som täcker halva överkroppen utan faktiskt ger möjlighet till lite urringning; en som inte är hudfärgad utan gärna svart; en som inte har spets och annat fult. Kort sagt: ge mig en snygg svart t-shirtbehå som ger en snygg profil utan skavande sömmar och bröstdubblering, och jag ska ge dig vad du vill. Deal?

Julia Skott skriver - strålande som alltid! - om det här problemet. Ta en snabb titt i kommentarerna, så ser du att hon och jag inte är ensamma. Att det ska vara så svårt?

Jag kanske ska tillägg att det jag klagar över är bristen på bra behåar som gör sitt jobb, inte på mina bröst. Jag är nöjd med dem eftersom de alltid ger mig nåt att göra. Vem kan ha tråkigt när det går att göra vallvågor i tuttarna liksom? ;)

söndag, juli 04, 2010

Med en AC som dundrar

är det svårt att sova. Jag vaknade vid 09, efter att ha gått i säng strax före 04 nån gång. Då var det knallvarmt i bilen, och bara för mig att kliva upp och slå på tak-AC:n. Tyvärr för den ett jävla liv (jag misstänker att den inte är helt pigg och kry), så här sitter jag nu, med öronproppar i och hör knappt vad jag själv tänker. Det är kanske lika bra att se slaget som förlorat, klä på sig, leta fram frukost och sen ägna dagen åt att titta på bilarna som far förbi på motorvägen utanför.

Just nu sitter jag på gränsen mellan Holland och Tyskland, och väntar på att klockan ska bli 22 så att jag kan börja köra igen. Dygnsvilan kommer jag att ha fått ihop långt innan dess, men det är ju det här med helgstoppet för tung trafik också. Tyskland är märkligt, inte tu tal om saken.

Hur som helst, jag ska inte klaga, för jag sitter faktiskt i en lastbil där jag har sovit, och kanske ska sova några timmar till. Jag slipper snarkande kollegor, jag slipper gråsuggor och att tvingas umgås med människor jag inte har det minsta gemensamt med. Fler såna här turer tack!

fredag, juli 02, 2010