Utan sammanhang faller jag

Jag har nu varit hemma i ett oändligt antal dagar känns det som. Jag sitter i soffan, och mellan sammanbitna tänder förbannar jag mig själv, min kropp och min mesighet. I stället för att sitta hemma hade jag kunnat sitta i en lastbil i Tyskland. I stället för att bara hasa runt och tappa fästet än mer hade jag kunnat göra det jag gillar så mycket, och dessutom kunna försäkra mig om en hyfsad lön.

Jag sitter i soffan och förbannar min kropp och min mesighet. Låter jag bara bli att vrida snabbt på huvudet så är det inte så illa. Låter jag bli att snabbt vrida på huvudet kan jag hålla mig på fötter, kan jag gå rakt, kan jag stå upprätt. Jag hade kunnat göra något vettigt, jag hade kunnat ha ett sammanhang. Utan sammanhang faller jag.

Jag känner så väl igen det här. Jag är hemma, och efter bara ett par dagar klättrar jag på väggarna. Ytterligare ett par dagar så börjar jag tappa fokus, tappa lusten att göra något, tappa initiativförmåga och driv (du vet det där som jag har ungefär en tesked av i vanliga fall). Nu har jag haft turen att ha haft sällskap både fredag och lördag, så egentligen är det inte så illa.

Tillbaka till jobbet, det är dit jag vill. Å andra sidan, om jag inte kan vrida på huvudet för att kolla speglarna utan att trilla av stolen har jag nog inte så mycket där att göra.

Jag kan inte längre lita på min kropp

För ett par månader sen började jag bli yr. Det var ingen fara då, och har egentligen inte varit det förrän nu (okej, det är fortfarande ingen fara, men det inverkar menligt på mitt liv). Nu har det accelererat, och jag känner mig vinglig och illamående mest hela tiden. Ibland flimrar det till för ögonen, lite som om jag ser en film och det fattas några bildrutor. Det blir som ett hack, och det stör mig. Det gör mig dessutom lite bekymrad, för tänk om jag missar nåt i hacket?

Idag har jag varit hos läkaren. Det gick inte att säga någonting om vad som kunde tänkas orsaka det här, men jag ska skickas till en öronläkare, och har fått ta en massa blodprover. Det kan tänkas vara öronen, det kan vara ögonen. Det kan t o m vara nacken som spökar.

Hur som helst: jag är inte orolig, mest irriterad. I morgon var det meningen att jag skulle jobba, till på köpet är det den sista utlandssvängen på det här schemat. I stället blir jag hemma, för ärligt talat: om jag inte kan stå upprätt i badrummet, utan trillar ihop och skallar handfatet på vägen ner, då är jag nog inte så lämplig bakom ratten heller.

Så, här sitter jag. Jag är arg för att jag inte längre kan lita på min kropp. Jag är trött på att vara yr. Jag är öm i höger ögonbryn som jag bankade i handfatet. Jag är tamejfan helt jävla gråtfärdig.

Jag tar en paus nu. Jag tar en paus från bloggandet, från Facebook, från mänsklig kontakt. Nu är det jag, en bunt böcker och en del filmer. Om du ringer, och jag inte svarar: var inte orolig. Det är inget fel, bara jag som är lite trött och less. Jag ger upp för en liten stund, för ett par tre dagar, för en vecka. Vi får se.

Krångelhansi

Jag är bra på att krångla, och på att skrämmas. Ärligt talat, det är nog det jag gör bäst.

UNT har mensvecka

UNT har mensvecka, och det skrivs om menskoppen. Tänk om fler kunde upptäcka hur fantastisk den är, så trevligt det vore.

Jag hittade förresten en serie om menskoppen. Bra grejer. :)

Sjösjuk hansi pillar med uttag

Den senaste tiden har jag varit väldigt vinglig. Det har känts lite som att jag går på ett tåg, eller kanske en färja, och det gungar så att jag måste hålla emot liksom. Idag blev det värre än tidigare, och jag var tvungen att hålla i mig i diskbänken för att inte trilla när jag diskade. Dessutom så var jag illamående, och det kändes precis som att jag var sjösjuk. Jag skulle egentligen jobba i kväll, men sjuksköterskan jag pratade med när jag skulle beställa tid hos min husläkare tyckte att det var en synnerligen dålig idé att sätta mig bakom ratten just nu. Jag är nog böjd att hålla med henne faktiskt.

På tal om henne: hon frågade om jag tycker att jag är blek (jag fick beskriva yrseln och illamåendet och sånt). Vad ska jag - blekast i stan - svara på det? Jag svarade ärligt: "Ja, men det är jag alltid." Jag menar, för att bli blekare än jag är i vanliga fall behöver jag börja skifta i grått eller blått. Riktigt så illa är det inte.

För övrigt så har jag efter idogt pillande lyckats få igång högtalarna på min MacBook. Att sitta med huvudet på sned och plira in i hörlursuttaget för att lokalisera den lilla switch som hakat sig i mitt tillstånd är bara halvsmart. Det gick bättre när jag lade huvudet på bordet och vilade lite. Jag är dålig på att vingla runt så här, jag vill ju faktiskt köra (men som sagt, att sätta sig bakom ratten när jag inte kan stå upprätt är nog faktiskt inte helsmart).

Det värmer förresten ens hjärta en liten smula när en kollega ringer (efter att på Facebook ha sett att jag inte mår bra), och önskar en ett långsamt tillfrisknande. ;)

Nyss höll jag på att skrämma slag på mig själv,

men sen visade det sig att jag inte hade varit fullt så klumpig som jag befarade. Jag satt och pillade med iTunes, och ville ha bort dubletterna (som av någon anledning blivit sjukt många till antalet). Jag tog beslutet att radera dem när jag plockat fram dem, och vips! så var allt borta. "Bra där" tänkte jag, till jag upptäckte att jag inte hittade någonting. Nä, inte en enda jävla låt var kvar! Sen upptäckte jag att jag fortfarande hade "dubletter" iklickat. Allt det fina var kvar!

Ibland är jag så dum.

För övrigt har jag ägnat bättre delen av förmiddagen åt att sortera papper. Jag är ju slarvmajan personifierad, och allvarligt: det är inte så jävla attraktivt. Nu har jag märkt upp ett pärmregister med allt en kan tänkas behöva, och har faktiskt satt in alla papper jag kunde hitta, under rätt flikar. Men nej, jag var inte ambitiös nog att sortera allt i kronologisk ordning, nån måtta får det faktiskt vara.

Jag har fått ett schema förresten, och jag har ledigt ibland. Det är bra, jag kanske t o m kan ta tag i mitt något dalande sociala liv?

Jag saknar Siri.

Ibland undrar jag

varför farbrorn på burken med turkisk yoghurt gör ett duckface. Sen kommer jag på att han bara försöker se lite extra sensuell ut, och det funkar. Jag köper den ju.

Våren är på gång!

Idag har jag svurit ve och förbannelse

över de nötter som hade lastat min trailer. Inte nog med att jag nu är ungefär en och en halv decimeter för bred (det vore ju synd att inte trycka ut lasten på andra sidan en bit, bara för att en kan liksom), jag fick dessutom kämpa bra jäkla länge för att få loss staget till kapellet, som hade åkt in nästan två decimeter i rännan där kapellet ska gå. Det är svårt att förklara för nån som kanske inte har kollat efter så noga hur det ser ut, men tro mig: det är överjävligt att försöka få loss. Så, lång tid och ett stort lass kötteder senare fick jag loss det, och kunde äntligen göra det jag skulle. Tyvärr verkade det även innefatta att kleta ner hela armen med smörjfett, och givetvis när jag har en bil som helt saknar de fantastiska våtservetterna som är indränkta i avfettning.

Nu är jag dessutom sen av bara fanken eftersom det tog lååååångt mycket längre tid vid tvätten än jag hade räknat med. Ja, jag har stukat gångbordet också (att sätta ut 50-skyltar när kanten visar sig vara en decimeter hög, det är bara taskigt).

Men du, vet du? Jag har ett ekipage som är squeaky clean, och har jobbat i t-shirt, för det har varit plusgrader. Sämre kan det vara.

Nu ska jag sova, för att imorgon bitti köra till Travemünde (3 h körtid ungefär), slänga av trailern i hamnen och sen ställa mig på vila igen.

Sol och plusgrader

... det är vad jag vaknade till. Det, och tusen lastbilar som susar förbi i hamnen. Enligt radion är fler plusgrader på gång under dagen, och på fredag ska det tydligen bli så många som 16. Då är jag förstås inte här, men det torde i alla fall betyda att jag nästa sväng kommer att få lite lite värme. För ja, jag är i Tyskland.

Förresten så är det dagkörning idag, och på fredag. Det gäller att riktigt grotta ner sig i soltimmarna, för det känns som att jag oftast sover bort dem när jag är på jobbet.

Livet är bra jävla vackert ändå

trots mensvärk och allmän seghet.

Ett nytt ord är fött!

Jag ser enligt uppgift "flatfarlig" ut i min nya korta ickefrisyr. Jag gillar't, skarpt!

Kort hår

Hår är lustigt. Nu känner jag mig långhårig, för att jag inte har lika kort hår som när jag klippte mig för en vecka sen. Det var 6 mm då, och så himla mycket längre lär det inte vara nu, men ändå. Långt.

Jag har aldrig behövt tänka på det

Tallinn var fint. Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, att vi skulle dit? Hur som helst, helgen som gick åkte Siri och jag till Tallinn, och det var nästan exakt hur fint som helst. Vi hängde nästan bara i gamla stan (okej, bara), och det mesta handlade om att fundera ut var nästa kopp kaffe skulle intas, samt gå runt och vara allmänt förälskade.

Förälskade ja. Ett par dagar innan vi åkte började jag tänka på att jag aldrig förr har behövt ens fundera över hur jag och min partner ska ses och bemötas. Under mina nästan 11 år med David tror jag att folk mest undrade över varför en så snygg snubbe hängde med mig. Nu har jag en flickvän som är så vacker att knäna skakar varje gång jag ser henne, och jag tror att folk fortfarande undrar hur jag lyckas få tag på snyggingar (knepet är att gå fort och le mycket enligt det välkända Lasse Åberg-receptet). Men, nu finns ju dessutom utstickaraspekten. Jag har aldrig förr behövt ens fundera på om folk kan ta illa vara att jag håller den jag älskar i hand, eller för den delen kysser personen i fråga, fastän det är folk omkring. Jag tror även att skälet till att jag inte har reflekterat över det här förrän nu, är att vi har mest rört oss på ställen där ingen har reagerat på oss som par. Annat var det på färjan.

Alltså, ärligt talat: i Estland blev homosexualitet legaliserat 1992. Det är inte länge sen, och såna inställningar kan ju ha en tendens att sitta i bra länge. Jag hade alltså inte blivit förvånad om någon hade tittat en extra gång på oss. I Tallinn var det inte alls så. Ingen höjde ens på ögonbrynen, inte vad jag märkte i alla fall. Det var som att gå på stan i Uppsala eller Stockholm. Men ja, färjan. Siri sa det nog bäst: "Nu har vi sett casinot, och casinot har sett oss." Jag var inte beredd på att folk skulle bängglo fullt så ihärdigt. Nu ska jag kanske för ordnings skull tillägga att jag hade 6 mm långt hår och dessutom kjol till det, men ändå. Nånting säger mig att folk hade glott även på en Finlandsfärja. Ja, jag tror att det har att göra med färjeklientel att göra helt enkelt. There, I said it. (Till saken hör kanske att jag älskar Finlandsfärjor, och då alldeles speciellt Viking Line. Så fick jag det sagt också.)

Inte den skarpaste kniven i lådan

Ibland träffar en på personer som inte är den skarpaste kniven i lådan. Jag kräver inte att alla jag pratar med ska vara det, men ... alltså, de kan väl åtminstone vara en kniv?

Jag har haft äran att stifta bekantskap med en person som det - ens om den bäst vilja i världen fanns - omöjligt gick att föra något slags konversation med. Det var lite som att försöka skära en lite för mogen tomat med en ordinär brödkavel. Å andra sidan, en kavel kan vara bra. Den går t ex att slå ihjäl folk med. Folk, eller konversationer.

Dagens tips:

Jag gillar Bitchslap, och särskilt texten om skor med klack. När jag läser "make a Barbie foot" så vet jag på en gång vad det är, och sträcker - utan att tänka på det - på foten för att göra just det, en Barbiefot. Ärligt talat, jag hade inte ens tänkt på det tidigare, men Barbie har fötter som bara passar i skor med klack. Hur kan jag har missat det förr?

Hur som helst: texten är både välskriven och tänkvärd, och det är alltså dagens tips: läs Bitchslap!

Musik, igen

Jag lyssnar väldigt mycket på radio när jag kör, vilket kanske inte är helt oväntat. Det spelas ofta helt annan musik i Tyskland och Holland än här, i alla fall vad jag har märkt. I Holland spelas t ex Like a Hobo med Charlie Winston en del, liksom Little Lion Man med Mumford & Sons. Dessutom ska vi inte glömma Three Days In a Row och Woman med Anouk.

Det kan förstås vara så att jag bara inte har lyssnat när ovanstående har spelats i svensk radio. Hur som helst så gillar jag låtarna skarpt. Det var bara det jag ville säga.

En giraff mitt i allt

En natt för ett ganska bra tag sen kom jag körande på A37. Jag hade just passerat Klazienaveen på väg mot Zwolle, och tittade upp till höger. "Giraff." tänkte jag, och sen "Giraff? Vad ... ?". För ja, till höger om A37 står det en stor giraff i trä. Varför den står där har jag inte förstått, men den är ganska snygg.

Andra stora trädjur är ju annars världens största träbjörn i Sveg, hästen vid Solvalla, älgen vid Strömsnäsbruk, och såklart dalahästen i Avesta. Alla dessa har något slags koppling till bygden, men en giraff i Holland? Så rart.

Jesus Crispies on a wooden horse, wtf?

Sånt här gör mig rädd, på riktigt.

Tidningen Nära: för dig som är dum i hela huvudet.