... men jag lämnar ändå Sverige med en fin känsla i kroppen.

Vi ses snart igen!

Snart precis ett år sen

och det går inte en enda dag utan att jag saknar henne.

Jag vet att hon hade gillat att se mig så här glad, och hon hade definitivt tyckt om den som gör mig så här glad. Det är en lite märklig kombination av känslor just nu. Jag tror att det är enklast att beskriva det som sorgsen lycka.

Mot Sherwoodskogen! (Ja, Holland åtminstone)

Torsvik blir verkligen inte mer spännande med tiden, hur jag än vrider och vänder på det. Nu är det strax dags att åka härifrån (yay!), jag ska bara pallra mig in för en kopp kaffe.

Jag är fortfarande på strålande humör, trots gråvädret. Jag har solsken i magen, och då funkar allt.

These go to eleven

Jag är så sjukt sugen på att se "This is Spinal Tap", det var så länge sen. Jag måste köpa den till mig själv i julklapp tror jag.

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...

Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?

Nigel Tufnel: Exactly.

Marty DiBergi: Does that mean it’s louder? Is it any louder?

Nigel Tufnel: Well, it’s one louder, isn’t it? It’s not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You’re on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you’re on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?

Marty DiBergi: I don’t know.

Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?

Marty DiBergi: Put it up to eleven.

Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.

Marty DiBergi: Why don’t you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?

Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

Jag vimsar nog mest

Imorgon bitti (tidigt tidigt) ska jag jobba igen. Jag ser fram emot att åka till Holland igen, det var löjligt länge sen nu. Det ska bli spännande att se om alla vägbyggen är kvar, eller om några är avslutade. Jag längtar till att få köra på färjan, och veta att jag är på väg. Jag längtar efter att köra av färjan, och dundra ner mot Holland mitt i natten när det bara är andra lastbilar ute. Jag ser fram emot att sova i bilen, det är lite som att sova i en väldigt ombonad koja.

Nu när klockan är ganska mycket så borde jag kanske redan vara klar att åka till Södertälje (jag sover där i natt, det är så fasansfullt trist att kliva upp löjligt tidigt när det är blött och kallt), men det är jag inte. Jag har tvätt på tork, jag har inte handlat, och jag har inte lagat mat. Vad har jag då gjort? Tja ... jo, jag och David har köpt en present till Lena (måhända en väldigt trist en, men praktisk), det är väl egentligen det enda halvvettiga.

I övrigt har jag mest vimsat omkring och varit märkligt frånvarande. Jag glömde att lägga in tvättbollen med tvättmedel i maskinen, jag glömde att slå på fläkten i torkrummet, jag plockade fram mjölk till kaffet men glömde den framme eftersom jag inte ens kom ihåg att slå på kaffe ... Men det är okej. Det gick att stoppa maskinen, kläderna kommer att hinna torka ändå, och jag klarar mig utan kaffe en liten stund till. Jag går mest runt och ler. Det är nog bra att jag ska jobba och koncentrera mig på annat ett tag. Ja, jag ser fram emot att jobba (som sjutton faktiskt!) men för en gångs skull skulle jag faktiskt inte ha jättemycket emot en kortare tur. Å andra sidan, det finns tid att träffas sen.

Jag vill nog faktiskt mest upplysa dig om att jag är glad.

Om jag ler bredare kommer mina mungipor antingen att mötas på bakhuvudet, eller hamna utanför ansiktet

Den vackra och fantastiska, hon som får mig tyst och pirrig och babblig och varm och får mig att känna mig fantastisk: hon tycker om mig också.

Loney Dear och Ed Harcourt

Igår kväll var jag på konsert med David i Filadelfiakyrkan. Vi skulle se Ed Harcourt, det var allt vi visste. På biljetten stod det ett par bandnamn till som ingen av oss kände igen, men kom igen, hur illa kan det bli? Svaret är: inte illa alls. Jävlar så bra allt var!

Förresten, hur kommer det sig att ingen har upplyst en stackars hansi om Loney Dear? Taskigt gjort. Nu har jag lyssnat en massa på Spotify, men det är nog som David säger: inget kan toppa liveframförandet. Jag var helt tagen.

Ed Harcourt är förresten kung.

hansi - nu med fjärilar i magen

Jag är upp över öronen förälskad.

Jösses.

Jag är trött som ett djur,

frågan är bara vilket? Jag tippar på ett litet litet murmeldjur kanske, eller kanske en utarbetad bäver.

Nu är jag inte trött för att jag har arbetat så hårt (tvärtom nästan!), utan för att jag varit vaken hela natten. Det var förvisso för att jag jobbade, men inte så hårt. Ord ord ord: dags att sluta svamla och stupa i säng i stället.

Den inplanerade lunchen får ställas in, för jag tror inte att jag kommer att vara kontaktbar vid den tiden.

På hal is i Småland

På vägen ut från tvätten i Klevshult släppte greppet. Det var läskigt av bara sjutton, men lite roligt också. Ja, jag tog det lugnt, och ändå gled jag i sidled en smula för nära kanten. Det är kanske dags att börja förbereda sig mentalt för hala vägar helt enkelt.

Mest vill jag att natten ska gå så att jag kommer hem nån gång.

När sömnen flyr mig

(men inte i nån bitter plåga, tvärtom!) får jag helt enkelt passa på att äta mat, lyssna på musik och bara njuta av att vara tillbaka på jobbet, och ha en gladkänsla i hela kroppen.

På tal om att vara tillbaka på jobbet: jag har verkligen längtat efter att köra den här bilen. Okej, kanske inte just just den här, det skulle gått lika bra med dess syster också. Fördelen med den här (och den andra) är att den har ett aux-uttag, så jag kan koppla in min iPod, och lyssna på den musik jag vill. Det är klart mindre meckigt än att hålla på att byta skivor hela tiden. Dessutom kan jag nu, när jag sitter och har dygnsvila och slösurfar, lyssna på Spotify. Jag lyssnar på samma spellista om och om igen, och utökar den med ett par låtar i taget bara. Jag är sjukt enkelspårig (men det kan ju inte komma som någon överraskning för nån).

Nackdelen med den här bilen är att den luktar röv. I kid you not, hela bilen stinker askkopp. Jag misstänker att nån har tokrökt i bilen, och sen tejpat igen alla springor för att röken ska få bästa möjliga möjlighet att verkligen sätta sig. Så, här sitter jag med huvudvärk, och en avskyvärd stank. Mitt hår luktar illa, mina händer stinker, mina kläder osar. Det ska bli så skönt att ställa den här bilen, även om jag inte riktigt gillar att lämna över en bil i taskigt skick.

Nu är frågan: kaffe på maten (eller snarare efter maten), eller strunta i det och försöka somna om på stört? Maten förresten, jag håller med Linus: både vårrullar och jordnötssås är solklara risfaktorer. Dock håller inte restaurang Hamn & Peppar med, de slänger glatt med pasta. Det funkar så där. De gjorde dessutom i ordning en portion som hade gjort en rallare andlös. Jag har ätit och ätit, och ändå är det bara ena hörnet som ser rört ut. Å andra sidan, jag har ju mat så jag klarar mig hela vägen hem. :)

Vid 20 hoppas jag att min trailer kommit in, och då är det dags att rulla tillbaka mot Södertälje. Håll tummarna för torra vägbanor och lite trafik!

Förresten

så slår fyrverkerier krona och fågelsång med lätthet, vilken dag som helst.

Jag tror

att jag kanske möjligtvis har skäl till att vara glad. Har jag det?

Har jag nämnt att jag är på bra humör?

Det är jag i alla fall.

Ibland undrar jag hur Gösta har det.

Ibland saknar jag nattaffischering och tapetklister

Jag borde göra en massa saker, men som det stod på en Loesjeaffisch för många år sen: disken kan vänta (eller var det "[...] får vänta"?).

Jag försökte hålla mig vaken

I kväll ska jag jobba igen. Det är alltid lite svårt att gå från ledig till att köra natt, inte minst för att det är så svårt att sova igen tid (vilket jag har hört inte går ens efter. Borttappad sömn är borttappad, och så är det med det.) innan det är dags att åka. Ett gammalt, hyfsat beprövat knep, är ju att vara vaken länge natten innan, och på så sätt vända dygnet fel. Vi kan säga så här: det funkar dåligt för mig. Jag hade sällskap på msn till strax efter 01, och släckte en halvtimme efter det nånting eftersom jag var så rasande trött. Jag var på strålande humör, och tänkte att nu, nu kommer jag att kunna sova länge.

Min kropp är ju inte som andra, det vet vi ju redan. Idag tyckte min kropp att sova länge, det är fram till 06. Jag tog mig ett allvarligt snack med den ("bara för att du är glad betyder det inte att du slipper undan att sova. Tillbaka till sängen, marsch pannkaka!"), och så där har vi hållit på hela morgonen. Till slut lyckades jag sova fram till strax efter 09, vilket inte är helilla. Lyckas jag sova nån timme strax innan jag åker i eftermiddag ska det här gå kalasfint. Troligtvis kommer jag att vara på glatt humör när det är dags att rulla ut från Södertälje, och med en gladkänsla i magen är det lätt att hålla sig vaken. Jag vet fortfarande inte om jag har rätt att känna så här, men ärligt talat: jag har inte tålamod nog att fundera över det just nu. Jag är glad, och oavsett anledning tänker jag fortsätta med det så länge det bara går.

Musik

Jag fick hjälp av David att installera Spotify på min andra dator. Jag vet, det är egentligen inte så svårt att göra själv, om det inte vore för den lilla detaljen att jag kör Ubuntu på den. Det är tur att jag har David, mannen med världens största tålamod (vi ska inte glömma att det var han som lärde mig köra bil, något som då såg ut att vara en utmaning värdig vilken superhjälte som helst. Thunder kanske.) till min hjälp.

Nu kan jag slösurfa samtidigt som jag vill lyssna på min magnifika spellista på Spotify, utan att behöva stå vid stereon. Vilken lyx!

Bara de riktiga orden

Det här med ord är svårt. Jag har inga ambitioner att uttrycka mig särdeles vackert, eller ens väl alla gånger. Dock önskar jag ibland att jag kunde vara mer tydlig.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" brukar det ju heta, och jag vete sjutton om det inte stämmer. Är jag så dålig på att uttrycka mig för att jag inte har tänkt färdigt, eller är det för att jag inte vågar tänka vissa tankar helt ut? Hur som helst så stör det mig ibland att jag inte kan vara rakt på sak, utan måste tassa runt och inte (viljakunnavåga) säga eller skriva något som kanske skulle lämna mig sårbar.

Egentligen ... egentligen skulle jag vilja kunna uttrycka mig vackert, men ändå med substans. Jag skulle vilja använda bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång. Till dess jag finner modet att ens försöka, gör jag det jag gör bäst: babblar.