Jösses.

Jag är trött som ett djur,

frågan är bara vilket? Jag tippar på ett litet litet murmeldjur kanske, eller kanske en utarbetad bäver.

Nu är jag inte trött för att jag har arbetat så hårt (tvärtom nästan!), utan för att jag varit vaken hela natten. Det var förvisso för att jag jobbade, men inte så hårt. Ord ord ord: dags att sluta svamla och stupa i säng i stället.

Den inplanerade lunchen får ställas in, för jag tror inte att jag kommer att vara kontaktbar vid den tiden.

På hal is i Småland

På vägen ut från tvätten i Klevshult släppte greppet. Det var läskigt av bara sjutton, men lite roligt också. Ja, jag tog det lugnt, och ändå gled jag i sidled en smula för nära kanten. Det är kanske dags att börja förbereda sig mentalt för hala vägar helt enkelt.

Mest vill jag att natten ska gå så att jag kommer hem nån gång.

När sömnen flyr mig

(men inte i nån bitter plåga, tvärtom!) får jag helt enkelt passa på att äta mat, lyssna på musik och bara njuta av att vara tillbaka på jobbet, och ha en gladkänsla i hela kroppen.

På tal om att vara tillbaka på jobbet: jag har verkligen längtat efter att köra den här bilen. Okej, kanske inte just just den här, det skulle gått lika bra med dess syster också. Fördelen med den här (och den andra) är att den har ett aux-uttag, så jag kan koppla in min iPod, och lyssna på den musik jag vill. Det är klart mindre meckigt än att hålla på att byta skivor hela tiden. Dessutom kan jag nu, när jag sitter och har dygnsvila och slösurfar, lyssna på Spotify. Jag lyssnar på samma spellista om och om igen, och utökar den med ett par låtar i taget bara. Jag är sjukt enkelspårig (men det kan ju inte komma som någon överraskning för nån).

Nackdelen med den här bilen är att den luktar röv. I kid you not, hela bilen stinker askkopp. Jag misstänker att nån har tokrökt i bilen, och sen tejpat igen alla springor för att röken ska få bästa möjliga möjlighet att verkligen sätta sig. Så, här sitter jag med huvudvärk, och en avskyvärd stank. Mitt hår luktar illa, mina händer stinker, mina kläder osar. Det ska bli så skönt att ställa den här bilen, även om jag inte riktigt gillar att lämna över en bil i taskigt skick.

Nu är frågan: kaffe på maten (eller snarare efter maten), eller strunta i det och försöka somna om på stört? Maten förresten, jag håller med Linus: både vårrullar och jordnötssås är solklara risfaktorer. Dock håller inte restaurang Hamn & Peppar med, de slänger glatt med pasta. Det funkar så där. De gjorde dessutom i ordning en portion som hade gjort en rallare andlös. Jag har ätit och ätit, och ändå är det bara ena hörnet som ser rört ut. Å andra sidan, jag har ju mat så jag klarar mig hela vägen hem. :)

Vid 20 hoppas jag att min trailer kommit in, och då är det dags att rulla tillbaka mot Södertälje. Håll tummarna för torra vägbanor och lite trafik!

Förresten

så slår fyrverkerier krona och fågelsång med lätthet, vilken dag som helst.

Jag tror

att jag kanske möjligtvis har skäl till att vara glad. Har jag det?

Har jag nämnt att jag är på bra humör?

Det är jag i alla fall.

Ibland undrar jag hur Gösta har det.

Ibland saknar jag nattaffischering och tapetklister

Jag borde göra en massa saker, men som det stod på en Loesjeaffisch för många år sen: disken kan vänta (eller var det "[...] får vänta"?).

Jag försökte hålla mig vaken

I kväll ska jag jobba igen. Det är alltid lite svårt att gå från ledig till att köra natt, inte minst för att det är så svårt att sova igen tid (vilket jag har hört inte går ens efter. Borttappad sömn är borttappad, och så är det med det.) innan det är dags att åka. Ett gammalt, hyfsat beprövat knep, är ju att vara vaken länge natten innan, och på så sätt vända dygnet fel. Vi kan säga så här: det funkar dåligt för mig. Jag hade sällskap på msn till strax efter 01, och släckte en halvtimme efter det nånting eftersom jag var så rasande trött. Jag var på strålande humör, och tänkte att nu, nu kommer jag att kunna sova länge.

Min kropp är ju inte som andra, det vet vi ju redan. Idag tyckte min kropp att sova länge, det är fram till 06. Jag tog mig ett allvarligt snack med den ("bara för att du är glad betyder det inte att du slipper undan att sova. Tillbaka till sängen, marsch pannkaka!"), och så där har vi hållit på hela morgonen. Till slut lyckades jag sova fram till strax efter 09, vilket inte är helilla. Lyckas jag sova nån timme strax innan jag åker i eftermiddag ska det här gå kalasfint. Troligtvis kommer jag att vara på glatt humör när det är dags att rulla ut från Södertälje, och med en gladkänsla i magen är det lätt att hålla sig vaken. Jag vet fortfarande inte om jag har rätt att känna så här, men ärligt talat: jag har inte tålamod nog att fundera över det just nu. Jag är glad, och oavsett anledning tänker jag fortsätta med det så länge det bara går.

Musik

Jag fick hjälp av David att installera Spotify på min andra dator. Jag vet, det är egentligen inte så svårt att göra själv, om det inte vore för den lilla detaljen att jag kör Ubuntu på den. Det är tur att jag har David, mannen med världens största tålamod (vi ska inte glömma att det var han som lärde mig köra bil, något som då såg ut att vara en utmaning värdig vilken superhjälte som helst. Thunder kanske.) till min hjälp.

Nu kan jag slösurfa samtidigt som jag vill lyssna på min magnifika spellista på Spotify, utan att behöva stå vid stereon. Vilken lyx!

Bara de riktiga orden

Det här med ord är svårt. Jag har inga ambitioner att uttrycka mig särdeles vackert, eller ens väl alla gånger. Dock önskar jag ibland att jag kunde vara mer tydlig.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" brukar det ju heta, och jag vete sjutton om det inte stämmer. Är jag så dålig på att uttrycka mig för att jag inte har tänkt färdigt, eller är det för att jag inte vågar tänka vissa tankar helt ut? Hur som helst så stör det mig ibland att jag inte kan vara rakt på sak, utan måste tassa runt och inte (viljakunnavåga) säga eller skriva något som kanske skulle lämna mig sårbar.

Egentligen ... egentligen skulle jag vilja kunna uttrycka mig vackert, men ändå med substans. Jag skulle vilja använda bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång. Till dess jag finner modet att ens försöka, gör jag det jag gör bäst: babblar.

Du vet den här glada känslan jag har i kroppen?

Den verkar hålla i sig, i alla fall lite till. Jösses.

Fråga, kolon

"Men hansi, varför hetsuppdaterar du din blogg nu, när det kan gå dagar (veckor!) utan att du skriver annars?"

Det är för att jag är så glad, fastän jag inte vet om jag kan, eller vågar, eller borde vara det. Alldeles oavsett är jag glad, så där glad att jag bara ... jamen så där att jag bara är gladglad.

Det är ju tur att det syns att jag en gång i tiden skulle bli svensklärare. Jag är en språkekvilibrist av guds nåde, det är tydligt för alla och envar. Mitt språk är rikt och varierat, och jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig luddigt eller att upprepa mig. Frågor på det?

(Att jag på något sätt skulle vara svamlig är blott och bart elakt förtal. Skulle jag nu - mot all förmodan - kunna ge ett sånt intryck är det på intet sätt mitt fel. Jag skyller i så fall på språkförbistringar, eller glädje, eller bara på andra helt enkelt.)

Nån dag

ska jag visa exakt hur skadad jag har blivit av att lyssna på tysk radio väldigt mycket. Jag vet inte längre vad jag tycker är bra på riktigt, och vad som jag bara gillar för att ... ja, för att jag har hört det mycket under nattliga Autobahn-timmar.

Reamonn är ett sånt där band (för visst är det ett band, och inte bara snubben? Äh, jag vet inte.) som hörs oerhört mycket på Hit-Radio Antenne, och ja, jag gillar verkligen den här låten.

(Att det i en annan låt av dem låter som de sjunger "[...] through the ass of a child" är ... ja, både obehagligt och ganska lustigt. Det är för övrigt en sjukt töntig låt.)

På tal om nittiotal

Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, det där att jag blir alldeles varm i kroppen av att höra nittiotalslåtar? Jag tror det, och gillar det skarpt.

Hur en cover kan göra kroppen glad

Första gången jag hörde "Because the Night" var inte med Patti Smith. När jag hör den covern jag hörde nu kan jag se framför mig hur vi står i en av gångarna upp på läktaren på Fyrishov, och det är strax innan en match med Arapt mot Solna har jag för mig. Hur som helst, Carina smackar till mig i sidan och säger "Det här är en så bra låt! Lyssna lyssna!". Jag tyckte att det var en ruskigt bra låt, och särskilt introt (det visade sig ju senare att det inte var konstigt att jag gillade det, Depeche Mode-samplingar har den förmågan).

Hur som helst, nu gillar jag Patti Smith klart bättre rent musikaliskt

men attans bananer så lycklig i hela kroppen jag blir av CoRo.

Med gladkänsla i magen, och en längtan till tisdag

Jag är på så fantastiskt gott humör. Kombinationen trevlig ledighet, och nära förestående jobb är nog svaret på varför.

På tisdag ska jag jobba igen. Det är på tiden.

Skylt

Vad står det på din?