hansi - huligan på cykel

Idag cyklade jag ner på stan för att köpa lite småsaker, och för att komma ut lite. Väl nere kom jag på att det var julmarknad, och alltså en galet dålig idé att ens fundera på att strolla runt lite avslappnat. Nej, snabbt in och ut, det var planen. Så, sagt och gjort, jag var snabb som en vessla och utförde mina ärenden på rekordfart. När jag sen skulle hem (med omväg runt Lutis) kom jag med god fart ändes ån, på cykelvägen. Hupp! så dyker det upp en gubbe som bara traskar rätt ut. Han var på intet sätt ens i närheten av ett övergångställe, han fann det nog bara för lämpligt att kliva ut just där och då eftersom han ville över. Ja, jag cyklade in i honom.

Han dog inte, jag dog inte; däremot så blev han så klart smutsig. Han började yla i högan sky om huliganer och kemtvätt av kostym, och vände sig mot den polisman som så lägligt stått precis bredvid. Polisen tittade oförstående på gubben som var högröd i ansiktet och krävde rättvisa, och sa "Du får nog faktiskt skylla dig själv som går rätt ut i cykelbanan utan förvarning.". Sen vände han sig mot mig och sa "Du kan cykla vidare om du vill, jag fixar det här.", så det var just vad jag gjorde. Ibland är sånt här det mest rafflande jag är med om på en hel dag.

Förresten

så funderar jag på om mina grannar snart kommer att tröttna på att höra "Because the Night" med Patti Smith. Det är deras problem i så fall.

Älskade Carina, jag saknar dig så himla mycket

Jag fick ett infall och började plocka bland lite lådor jag har stående. Egentligen har jag alls ingen tid med det, för jag borde verkligen städa, men det blev så ändå.

Överallt, och jag menar verkligen överallt, finns det spår av Carina. Här är väskan jag fick av henne, här är det lilla nyckelringsblocket där hon har skrivit fina saker om mig ("Du är en rolig tant." t ex.), här är den lilla anteckningsboken där hon ville att jag varje dag skulle skriva nåt fint om mig själv ("Lilla hansimansi, du behöver öva på att se det vi alla andra ser!"). Visselpipan ("Vill du höra en glad ton, skrämma iväg tjyvar eller locka mindre drakar - BLÅS."), kappan, kjolen, skorna ... Jag saknar henne så himla mycket. Jag försöker att vara glad, och gudarna ska vet att jag lyckas väldigt bra. I grund och botten är jag faktiskt lycklig, lyckligare än på länge faktiskt. Men, det kommer dagar då jag bara måste prata med henne, och det går ju inte (eller snarare, jag får inga svar; pratar med henne gör jag varje dag.).

Jag saknar att kunna ringa och berätta om min dag, om konstiga eller roliga saker som har hänt. Jag saknar att kunna berätta för henne om de fina människor jag träffar, och att få prata om allt som faktiskt är bra och vackert. Det har funnits stunder under det här året som har gått (snart är det precis ett år sen jag pratade med henne för sista gången) som jag velat ringa och berätta hur jobbigt allt är, hur hopplösa saker känns och hur mycket jag saknar henne. På nåt märkligt sätt är det ändå jobbigare att inte kunna ringa och berätta att jag faktiskt på det hela taget är lycklig (men jag saknar henne varje dag).

Så, älskade älskade syster: jag är faktiskt ganska lycklig. Jag önskar bara att du också hade kunnat vara det, och att du hade funnits kvar och delat det med mig.

Jag samlar de bra dagarna på hög

Det kommer att komma dagar då jag behöver komma ihåg just den här känslan. Samlar jag mina fina dagar på hög vet jag var jag ska leta.

Det händer att jag förvirrar

fler än bara mig själv. För det ber jag om ursäkt.

Hjärtat: i halsgropen eller på ärmen?

Jag är tydligen inte så lättläst som jag trodde. Jag går här med hjärtat på ärmen, men envisas jag med att gå med händerna på ryggen kanske det skyms.

Hittills går det förvånansvärt bra att vara ledig. Vi får väl se imorgon.

Jag ska sluta klaga

Jag ska sluta klaga så förbaskat på mig själv, för jag är faktiskt ganska bra. Jag är inte bra på allt, och mycket av det jag är bra på är jag inte jättebra på, men ändå. Jag är halvsnygg i motljus, dessutom har jag vänner och systrar som är alldeles fantastiska. Ja, jag kan köra lastbil också, vilket kan vara min ballaste skill evah.

Nu ska jag gå ner på stan och hämta ut den ljudbok jag har beställt, dricka kaffe, lämna tillbaka böcker på bibblan, och hämta ut de tavlor jag köpte för ett tag sen. Jag hoppas att de är inslagna på nåt sätt, annars blir de blöta på vägen hem, och det är ju helt klart obra.

Jag har förresten plockat fram min andra dator, och jag känner mig helt vilse. Jag är tydligen helt macifierad, för jisses vad krångligt Ubuntu kändes. :)

Det här med att träffa folk

Jag är inte så bra på det här med folk. Jag är inte bra på att boka in dem, och jag är inte bra på att träffa dem. När jag väl träffar dem är jag kass på att läsa och tolka dem. Jag önskar att folk kunde gå runt med skyltar om vad de förväntar sig, känner och tycker. På så sätt skulle en inte behöva fundera och försöka tolka så förbaskat. Det min vän, det är nämligen inte min starka sida.

Det här med att boka in förresten: jag är ledig en vecka nu, och Poff! så blev schemat fullt. Jag gillar det som fan, men det leder direkt till att det är vissa som inte får plats, och gissa om det känns störigt att säga "tyvärr, jag är uppbokad hela veckan. Nästa gång jag är ledig kanske? Nej förresten, jag ska se Ed Harcourt i Stockholm då (yay!), och sen börjar jag igen söndag morgon. Nästa gång efter det kanske?". Dessutom, min vana trogen så dubbelbokar jag till förbannelse. Nu har jag fått säga nej till en sak som jag sett fram emot, bara för att jag har hybris och tror att jag kan hålla saker i huvudet. Jag borde ha däng, och skaffa en kalender, förutom den i telefonen (som jag uppenbarligen inte använder) och den i datorn (som jag använder ännu mindre). Shame on me, snart har jag inga kompisar kvar (och nya är inte att tänka på, för jag minns fan inte hur en gör).

Jag är ledig en vecka

och faktiskt, det är lite mitt eget fel. Jag skulle egentligen jobba igen på fredag, men lät en av mina kollegor ta den körningen i stället. Just nu känns det faktiskt ganska skönt, men så har jag varit hemma i mindre än 12 h också. Vi får se hur det känns imorgon.

Nyklippt (har vi hört den förut?)

Jag är förresten nyklippt, och jag lät Malin leka lite. Jag gillar't.

Jag har saker att säga

men inga ord att uttrycka mig med. Jag ska ge mig ut på Blocket och leta, nån-jävla-stans måste det ju finnas några till salu?

Det dröjer till Gröna Lund öppnar

Jag kom på en sak till som var så rasande bra med den kollega jag åkte samtidigt som sist: när vägen är guppig (t ex när en kommer från Travemünde, och svänger med A1 vid Stillhorn) tycker han också att det är fenomenalt roligt att höja stolen till max, ställa in den på maximal fjädring, och lyfta på fötterna. Jädrar vad det studsar! Det är lite som en (i och för sig ganska mesig) variant på karusell. Jag gillar't skarpt, och det gör han också. Jag tycker om när folk förstår att ta tillvara de små nöjena i livet.

Visst, nu äter jag inte kött

men ibland kan det vara bra att läsa hur en ska tillaga det ändå. Eller?

Jag är hemma nu

och jag borde verkligen städa.

I övrigt har veckan varit bra, jag har tillbringat mycket tid i sällskap av en för mig ny kollega, som gör en oerhört bra imitation av Hans af Klas. Vi har dessutom samma slags humor, och tycker likadant om ruskigt mycket. Dessutom blir vi kissnödiga ganska precis samtidigt, så pauserna passar perfekt. ;) Ja, jag har haft en fantastiskt trevlig arbetsvecka, t o m trevligare än i vanliga fall.

Nu ska jag pallra mig upp och försöka hitta energi till dagens göromål. Kaffe och frukost kan kanske hjälpa, eller en stor dos av P3-humor. En kombo kanske är bäst?

Höll du tummarna?

I sa fall gjorde du ett förjävla bra jobb! Halsontet gick tillbaka, huvudvärken spökar bara en liten smula. Nu gäller det bara att lura ut varför mina händer och knän skakar sa förfärligt (jag har ätit, jag har druckit, jag har sovit), i övrigt mar jag prima perfekt.

Håll en tumme eller tre

för att det inte är nåt slags influensa på väg, snälla? Jag sitter här med värkande huvud (jag har druckit, jag har ätit, jag har sovit), och en hals som sakta men säkert börjar tjocka igen. Det bådar inte gott.

I övrigt är saker ganska kalas, förutom att jag fick hjärnsläpp imorse när jag kom till Travemünde, men det löste sig ändå. Nu sitter jag vid en mack strax utanför Zwolle, och har just fått reda på att jag ska ta min dygnsvila här i stället för i Zwolle (annars hade jag fått vänta 20 min till, sen åka för att släppa av trailern, och sen ställa mig på vila där), vilket inte är mig emot på något sätt. Visst, nu kan jag inte knalla in till stan för att äta middag, men det hade jag nog inte pallat ändå. Jisses, dags för hansi att äta, kissa och sen bädda ner sig. Med en värmare på för fullt så borde jag klara att hålla mig hyfsat okall.

Jamen jävlar, det kan bli bra det här

Jag är 30, men funderar och fungerar som vore jag 15. Jag kan inte skylla pa PMS för evigt.

Jag sitter i Cloppenburg, nöjd och glad över en bra andra dag pa jobbet. Det är sa härligt att vara tillbaka. Dessutom, idag fick jag lossa och lasta själv (och med själv menar jag att jag fick halla pa med spännband, bräder och kapell, men inte truckkörandet saklart), vilket var alltför länge sen. Jag har saknat det som sjutton. Astrid, om du läser det här: jag fick mitt bliralldeleslyckligikroppenav-ljud *10! :) (Ja, det är nagat sa nördigt som smällen när en öppnar spännaren pa riktigt hart spända band, t ex pa hytt-trailers. Nej, jag har aldrig sagt att mina lyckliga stunder kommer ur samma sak som för er andra. ;))

Nu ska jag förvalta mina resterande 24 surfminuter väl, och sen släntra tillbaka till bilen (som star pa bästa möjliga plats: nära macken med toa, och nära internetcaféet och flipperspelen. Dessutom är det bara att köra rakt ut (savida folk inte har parkerat som darar sa klart), sa jag borde kunna slippa risken att plocka en spegel eller tva pa vägen ut. Joy!

Jag är så löjligt PMS:ig

Jag funderade härom dagen varför jag var så jävla ... seg i huvudet, och gråtig. Sen slog det mig: PMS, som vanligt. Jag passerade en olycksplats i höjd med Skånes Fagerhult, och blev alldeles gråtfärdig. När jag sen mötte tre ambulanser och två brandbilar började tårarna rinna. Jag vet ju inte att någon var skadad (eller ännu värre, död), men bara tanken på det gjorde mig alldeles ledsen i hela kroppen. Det är klart att jag bryr mig även utan att vara PMS:ig, men jag börjar inte gråta i vanliga fall. Klart obra grej det här.

Jag håller med det Jenny skrev på Facebook: det borde finnas ett kontrakt där en dyrt och heligt lovar att inte skaffa barn, och då kunna bli av med allt vad mens och sånt heter. Jag skulle skriva på på stört.

Att jag dessutom glömt min menskopp hemma gör faktiskt inte saken bättre, jag lovar. Tamponghelveten ...

Jobb!

Sådärja, rasten avklarad. Fifan vad jag har saknat det här!


- iPhonepostat