Nej du

Nu har jag varit hemma för länge. I stället för att kunna ta tillfället i akt att göra nåt vettigt sitter jag bara här och glor. Det finns ju liksom tid över att göra nåt vettigt sen, för jag är ju ändå ledig. Kontentan är alltså att jag, när jag är ledig lång tid i stöten, gör ännu mindre än jag gör när jag är hemma korta stunder. Obra.

Dags att styra upp det här, eller vad säger du hansi?

Jag gillar den

Jag gillar den här. Jag vet inte varför, men jag gör det.

... men när du blir stor kommer du att förstå

Det finns människor som är omedelbara. De är fyllda av energi, och är positiva och lyckliga, och ser en på riktigt. Det finns folk som alltid verkar genuint glada, och som alla vill leka med. Jag är inte sån.

Jag är inte omedelbar. Jag är inte fylld av positiv energi som svämmar över alla brädder, snarare är jag en lite småsur brutta med bister uppsyn, och som pratar för mycket och skrattar för högt. Det betyder på intet sätt att jag inte går att tycka om, det är bara det att det tar ett litet tag. Jag är det som på engelska kallas en acquired taste (vad kan det tänkas heta på svenska, förvärvad kanske?).

Jag är som fetaost, oliver, kapris, mögelost, Dr Pepper och jelly beans med popcornsmak tillsammans, helt enkelt en person (här tänkte jag skriva "med mycket smak", men det vore ju kanske att ta det ett steg för långt, med tanke på vad jag har i skivsamlingen) som det tar ett tag att lära sig tycka om. Jag är helt enkelt något som det mest är vuxna som förstår charmen med, och definitivt inget för små barn.

Jag är inte omöjlig att tycka om, jag kräver bara lite tillvänjning.

David

Jag tycker förresten att det är härligt och bra att inte en själ är förvånad. Eller ja, "det här med David var ju förstås förvirrande" är en kommentar jag har fått, men det är kanske inte så konstigt.

David är ett stort, fantastiskt och underbart undantag. Jag ångrar ingenting, och gudarna ska vet att jag älskar den mannen alldeles oerhört mycket fortfarande. Han är det bästa som har hänt mig, och utan honom skulle jag inte ha vågat någonting. Jag har David att tacka för i stort sett allt jag är och har, och jag är så väldigt glad att han fortfarande vill vara en del av mitt liv. Han är den enda man jag någonsin varit vansinnigt förälskad, och himlastormande kär i, och troligtvis kommer han att förbli det stora undantaget för alltid.

Och du David, om du skulle råka läsa det här: du är fantastisk, och den allra finaste människa jag känner. Med risk för att låta alldeles överjävligt corny (vilket egentligen inte alls passar sig för en truckflata): jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag hoppas att du alltid vill vara en del av mitt liv.

Vad gör jag här?

Igår ringde jag den person på kontoret som har hand om schemat, bara för att försäkra mig om att det var torsdag morgon kl 06 jag skulle åka.

- Nej, du ska inte jobba imorgon.

- Va?

- Du åker inte förrän på söndag.

- Men ... va? Hur kunde jag ha fått för mig att det var imorgon jag ska åka då?

- Du skulle ha åkt imorgon, men det är ändrat. Jag trodde att jag hade ringt dig?

Och visst, han ringde mig i fredags, för att fråga om jag kunde jobba natten mellan tisdag och onsdag, men eftersom tisdagen var den enda dag jag hade planerad sen länge tackade jag nej. Tisdagen var det enda han pratade om då, och absolut inget om schemaändringar.

Du känner mig, inte sant? Du vet hur jag är just nu. I stället för att sitta i en lastbil och vara nöjd och glad, sitter jag hemma och surar. Jag har varit ledig alldeles för länge; dessutom hade jag, om jag fått reda på det här säg i ... fredags? faktiskt kunna göra nåt mer av min ledighet. Men nej, jag ska försöka att inte vara bitter och stingslig, utan komma på nåt vettigt och bra att fördriva tiden med. Idag ska jag t ex spela biljard, bara en sån sak. :)

Nej, ingen är förvånad

Så länge jag kan minnas nästan, har folk sagt "Hanna, du som är feminist tycker väl [...]?", "Hanna, du som är socialist [...]?", "Hanna, du som är flata [...]?", "Hanna, du som är vegetarian [...]?". Det blir lite tröttsamt i långa loppet.

Dessutom äter jag ju fisk, så vegetarian kan jag ju inte gärna vara.

Första, andra, tredje - pang! ett bra intryck!

Nu ett tag har jag funderat lite över det där att inte bli igenkänd, inte ihågkommen. Jag skrev om det i april 2007, och det är fortfarande lika sant. Nu har jag ju blivit en lite gladare och positivare människa sen dess, och har kommit på att det kan vara bra att inte bli ihågkommen. På så sätt får jag ju chansen till det där som för övriga människor är så vansinnigt sällsynt, d v s en andra (eller tredje!) chans till att göra ett bra första intryck.

Fina dagar? Jag samlar på dem.

Idag var ytterligare en sån där alldeles extra fin dag. Vädret var vackert - sol och kyla i en perfekt kombination - och mitt humör var bra redan tidigt på morgonen.

Ja, jag kom för sent när jag skulle träffa Lisa, men det var för att jag hade glömt bort att tiden var ändrad (samt för att jag fortfarande inte verkar kunna klockan). Vi åt lunch på Barista, och fan vad jag har saknat att hänga med Lisa. Efter att ha lånat ut min cykel (varför ska den stå oanvänd när jag jobbar?) promenerade jag till tågstationen. Jag hade ingen tid att passa på ett bra tag, så jag tog det lugnt (och passade på att köpa Star Wars-strumpor på vägen). Utan att ha planerat det, kom jag precis i tid för att hinna köpa biljett och i lugn och ro sätta mig på tåget.

Väl i den kungliga huvudstaden var jag lite villrådig: hur skulle jag fördriva tiden på bästa sätt? Svaret stavas skivor, 10 st för att vara noggrann. Ett par böcker inköptes av bara farten, det är ju sånt som bara händer.

Strax efter fyra kom mitt fikasällskap, och jag tror att jag lyckades hålla mig förhållandevis sammanhängande i talet, även om jag vet att jag svamlade lite emellanåt. Det är sånt en får ta helt enkelt, det är inte lätt att vara redig hela tiden. Förresten har jag blivit sjukt dålig på att träffa nya människor, så jag var väldigt nervös för att göra ett kasst första intryck. Det är inget att vara nervös över egentligen, för det gör jag nog vare sig jag vill eller inte. Förhoppningen brukar ju vara att få göra ett bra andra intryck i stället. ;)

Efter en trevlig fika följde en liten stunds väntan, och så kom han äntligen: mannen för dagen, Jens. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat honom (jag visste att det var mycket, men inte så mycket), och sånt är alltid lika fånigt. Kom igen, det är inte som att vi bor i olika ändar av landet liksom, så svårt borde det inte vara att kunna ses. Middagen var oerhört trevlig (och god), och jag upptäckte att jag bara satt och fånlog. Gudars vad jag omger mig med fina människor!

På vägen hem kom dagens enda mörka ögonblick, och det rörde egentligen inte mig. Jag stod i gången på tåget, och väntade på att det skulle komma in till perrongen. På samma tåg var det ett gäng utbytesstudenter, lagom tjattriga och glada. En av personernas mobil ringer, och hon svarar. Jag ser hur hennes leende försvinner, som om nån helt sonika har slitit bort det. Jag blir alldeles kall i magen: hon har fått ett dödsbud. Jag tar ur lurarna ur öronen (ja, jag ville höra, fastän det inte var min sak alls), och mycket riktigt: det jag förstår av hennes franska är att hennes pappa har dött. Den smärtan som för ett kort ögonblick drog över hennes ansikte innan hon hann samla sig var oerhörd, och jag hoppas verkligen att jag slipper se den igen. Ja, jag må låta världsfrånvänd och naiv, men jag vill aldrig mer uppleva den, vare sig personligen eller på avstånd. Jag vet, jag vet.

Trots det sista, var det en fantastisk dag. Vet du en sak? Jag saknade inte ens jobbet så himla mycket (okej, jag saknade det en del, och fastnade med blicken på ett par lastbilar), inte så farligt att jag inte kunde njuta av ögonblicket i alla fall.

Dagens tips:

För ett tag sen snubblade jag över en blogg som jag tyckte var så sjukt bra, så här är dagens tips: punkonpaper. Så snyggt, så coolt, så bra. Jag gillar't.

Från vitt till lilagrått till rosa, allt på samma kväll

Jag tänkte att jag skulle bleka min utväxt idag. Jag har så kort hår att jag aldrig orkar vara duktig, och bleka bara utväxten. Jag kletar i blekmedel i hela håret och så få det vara bra med det liksom. Det som blir tussigt ska strax klippas av i alla fall.

Håret blev snyggt, och grymt ljust precis som jag ville. Det smartaste hade då varit att pallra sig i säng, nöjd att den tråkiga dagen avslutades med ett snyggt hår åtminstone. "Det smartaste" säger du med ett snett leende, "det betyder väl att du inte gjorde det?". Ja, du har rätt. Jag var ju i gång, så varför inte ta tillfället i akt att göra håret riktigt snyggt? Sagt och gjordt, jag plockade fram min nyinköpta enkomponentstoning, och tanken var att jag skulle bli sobert silvergrå.

Jag ska villigt erkänna att det var länge sen jag använde något i håret som ska ge färg, det har mest varit tvärtom den senaste tiden. Topparna såg lite mörka ut när jag hade kletat klart, men jag tänkte att det kanske skulle ge med sig. Efter ungefär en kvart sköljde jag ur toningen, och mycket riktigt: mitt hår var sobert silvergrått, och mycket snyggt. Ja, det mesta av det i alla fall. Resten, d v s topparna och nåt ställe vid vänster polisong där jag varit lite vildsint med appliceringen, var sista chansen-lila. Ja, mina toppar hade fått tanterna på vilket äldreboende som helst att bli avundsjuka.

Vad göra, vad göra? I vanliga fall brukar toning sitta riktigt dåligt på mig. När jag har tonat på salong efter att ha blekt, så har det suttit max ett par tre tvättar. Nu tvättade jag, och tvättade. Jag använde schampo, balsam, inpackning och svordomar, och inget hjälpte nämnvärt. Visst, det lila blev en liten smula ljusare, men knappt märkbart.

Eftersom jag inte hade lust att hela dagen imorgon gå runt och se ut som jag rymt från Kronparken, så blekte jag håret igen. Min hårbotten hatar mig nu, och har tydligen allvarliga funderingar på att dels emigrera till Sydostasien nånstans (den vägrar säga exakt var den kommer att bosätta sig), och dels anmäla mig för misshandel. Jag förtjänar det. Nu har jag alltså en sönderblekt hårbotten, och ett nästan löjligt tussigt vitt hår med en svag rosa ton. Det är som det ska vara med andra ord.

Nu ska jag sova, det är en fullspäckad dag imorgon (okej, idag, men det är inte imorgon förrän en har sovit).

F ö så har jag fortfarande "The Name Game" på hjärnan. Fan.

Mer slösöndag

Jag satt och kollade på xkcd, och tryckte planlöst på random. Jag snubblade över den här, som fick mig att önska att jag hade kunnat göra nåt liknande mot mina grannar när de spelade sönder natten med skräp. Hur som helst, jag kände vagt igen "Shirley Shirley bo birley", och googlade det. Jag hittade Shirley Ellis som sjunger "The Name Game":

men inte nog med det: jag hittade även "The Name Game" i en långt mycket ballare tappning. Titta och njut!

Söndagsseg och lättroad

Ibland kan jag tycka att saker är fantastiskt roliga, t ex det här, särskilt om en håller muspekaren över den.

Fo' real?

Den som har ställt skyltarna så tajt kanske ska tänka ett varv till.

Det var en fin dag det här

Sophie och Lukas, med siktet inställt på helt olika saker.

Lukas och jag, och den obligatoriska kräkstrasan. Den kom till användning, både en och fem gånger.

Fika

med lillasyster och Lukas.





- iPhonepostat

Jag tror att det är hög tid för en hansi att dråsa i säng

Jag klev upp strax efter 15 onsdag eftermiddag, fastän jag hade ställt klockan på 17.55. Det som väckte mig andra gången (första gången väckte jag mig själv med ett "hoh!", lite som när en får is i nacken ungefär) var att det var sån sjögång (jag ska kanske tillägga att det var på färjan hem) att jag hade svårt att ligga kvar i sängen. Väl i duschen upptäckte jag att de där handtagen jag har skrattat rått år mången gång minsann kan fylla en funktion. Det gick svallvågor på badrumsgolvet (I kid you not, det var helt fantastiskt), och jag hade fullt sjå att hålla mig stående. Så kan det gå.

I alla fall, hem kom jag vid sex-halv sju torsdag morgon, och de försök jag gjorde att sova misslyckades å det grövsta. I stället diskade jag lite, gick ut med soporna, och tvättade håret. Sen följde lunch med David, kaffe på Barista (det var jag och min iPhone, och vi hade väldigt trevligt), och sen hemgång. Väl hemma satte jag mig vid datorn (jag? Vid datorn? Inte då!), och hann sitta bara en liten stund innan Håkan kom. Ja, så var det det där med mat, sån ska en få i sig är det tänkt. Vi hamnade på Uplands, och sen hemma hos mig igen.

Nu sitter jag här, och har varit vaken alldeles på tok för länge. Det allra märkligaste är att jag verkligen inte känner mig sömnig, och inte heller har gjort det på hela dagen eller kvällen. Jag tror att min kropp gör lite som den vill.

Jag är ute med onda väskan

- iPhonepostat

Tusen applikationer

Här sitter jag på Barista, och har hamnat i "jag måste nog ha den här, den här och den här applikationen". Det är egentligen galet, med tanke på att jag i stort sett aldrig använder de jag redan har installerat. Men vafan, skam den som ger sig.

Nu har jag i alla fall installerat en Bloggerapp för iPhone, och testar den nu. Testing, one two, one two. Det som kommer att störa mig är givetvis att det jag postar från min iPhone inte kommer att se likadant ut som det jag skriver på datorn, inte minst för att jag inte kan göra raka marginaler här. Oh well, vad gör en inte för att alltid kunna skriva av sig ytterligare en fullständigt ointressant detalj av sitt liv.

För övrigt spelar de Bill Withers här på Barista just nu, och nyss var det Marvin Gaye. Jag gillar't, skarpt.


- iPhonepostat

Hemma

Hemmahemmahemma. Snabbt kolla mail och annat viktigt/oviktigt/intressant/upprörande, och sen sova. Kläderna av, tansebissingar borstade, dags att so... Fan, glömt lägga i pengar i parkeringsautomaten. På med paltorna (kallakallakalla), ut i det råa, och dra kortet. Hur många dagar (räkna på fingrarna)? Äh, bäst att lägga i till onsdag kväll, även om bilen kanske ska flyttas under tiden. Bilen, den nytvättade, med ny vindruta. Måste köpa en egen, det håller inte att låna i alla evighet. Snart.

... men nu: sova.

hansi - en klagapa

Jag tror att jag framstar som lite av en klagapa pa jobbet. Jag är sa dalig pa att säga vad som är bra och vad som funkar; i stället klagar jag när saker inte är pa plats, inte funkar och när jag blir hemskickad tidigare (särskilt om det bara är jag som blir det, och de andra far stanna tiden ut). Tröttsam är vad jag är, och jag ska bli bättre pa att berätta vad som är bra ocksa. Du som händelsevis har läst här förr vet vid det här laget att jag fullkomligen älskar mitt jobb, men jag misstänker att de pa kontoret kan tro att jag faktiskt inte gillar det alls. Men, som sagt: jag gillar det, skarpt.

Hem tidigare ja. Idag fick jag ett telefonsamtal om att jag inte kommer hem pa lördag morgon som det var tänkt, utan redan torsdag morgon. Jisses Amalia vad besviken jag blev när jag hörde det. Inte nog med att det bara är jag som ska hem tidigare (jag vet att det är sa att det bara var mitt schema som maste paverkas, men glöm inte att jag är mellansyster, och alltsa alltid känner mig förfördelad och orättvist behandlad om det inte är millimeterrättvist :P), det blir tva hela dygn! Det innebär mindre pengar (ja, mycket vill ha mer), och att jag inte kommer att jobba pa en vecka. Det finns inget sätt att fa igen det här, för det är langt mycket enklare att stanna tiden ut än att aka pa nat slags extratur. Se där, klagar igen!

Jag skulle förstas kunna välja att se det som "yay! Jag är hemma en hel vecka i ett svep (om schemat inte ändras)!", och "äntligen far min stackars fot vila, den hotar nämligen att leta upp nan som älskar den mer", vilket jag ska försöka göra. Nu. Men nej, jag kan inte riktigt glädjas at att jag kommer att sitta i min lägenhet en vecka utan att göra nat vettigt.

Fast, snart ska jag sluta klaga sa förbannat.

Förresten ska jag även sluta muttra surt om det nya stället vi skiftar trailers pa. I stället för att vara irriterad över att det är trangt och jävligt ska jag glädjas at chansen att bli en bättre chaufför. Jag har faktiskt börjat lite smatt, även om jag till slut fick ge upp mina försök att komma in pa den enda platsen som fanns, och ställa trailern utanför. Lite kunde jag i alla fall glädjas, för min kollega med langt manga fler ar bakom ratten klarade det inte heller, och da hade anda tva av de personbilar som stod i vägen när jag skulle backa, försvunnit. Jag är inte helkass, det är bara jävligt svart helt enkelt.

Ja, och sa är jag snygg ocksa.