jag tycker om

när folk* tar på mig. En hand på armen, en lätt strykning över ryggen. Då är jag lycklig.








*med "folk" menar jag personer jag känner, eller håller på att lära känna. Jag uppskattar inte kroppskontakt med vilt främmande personer på krogen t ex. (Men ja, jag är ju en tönt också.)

"Hejsan raring!"

Jag gillar ordet raring. Det ger en varm känsla i magen när folk jag gillar hälsar mig med "hejsan raring". Idag upptäckte jag att den känslan är i allra högsta grad villkorad. Säger min vän Karin det blir jag glad,men säger t ex sura truckgubben (som höhöhöande pratade om sin penis för nån månad sen) det, så blir jag mest ... jag vet inte, inte glad.

När mina vänner och bekanta säger det är det en smeksam hälsning, när andra säger det blir det mer som en klapp på huvudet och ett "lilla stumpan". Kanske är jag överkänslig.

Bäst just nu

Hercules and Love Affair med "Blind".

Oj

För några timmar sen satt jag vid Täby galopp och var glad över att det var så varmt och skönt i solen (jag satt i lä). När jag tittar ut nu är det svårt att förstå, i alla fall med tanke på att jag sällan sitter ute frivilligt i snöfall. Just nu snöar det så ymnigt att det är svårt att se ut.

Så kan det gå.

Det som började så dåligt

blev så bra till slut. Att sitta på bakgavellyften till släpet, läsa en bok och längta lite efter choklad, bättre skulle det faktiskt inte kunna vara just nu.

idag

ska jag inte jinxa det. Igår skrev jag att det var en bra dag. Var det det? Nä, inte om en räknar krossade ägg, missad bur och två turer till Knivsta som bra. Det gör inte jag. Idag ska jag köra fryst, och om jag säger "det kommer att gå bra" så kommer alla brödbilar i hela norra Sthlm att mobilisera för att stå i vägen för mig hela dagen. Så, vi säger så här: jag kommer att göra mitt bästa idag också.

Sol!

En bra dag.

"Jag jobbar som läkare"

På tåget till Sthlm förra veckan satt jag mittemot en mycket trevlig och pratglad man. Min vana trogen dröjde det bara ungefär tre minuter innan jag fick ur mig "jag är lastbilschaufför" (ja, jag är fortfarande så otroligt glad och nöjd att jag kan säga det). Han verkade uppenbart förvånad - och glad - över att någon kunde vara så nöjd med sitt yrkesval, och det trots att jag inte riktigt kör det jag vill köra.

Efter ett tag frågade jag vad han jobbar med, och han svarade "jag jobbar som läkare". Jag tänkte på det då, men vi var mitt innen i en väldigt intressant konversation jag inte vill avbryta, så jag frågade aldrig. Men, visst ligger det väl en betydelseskillnad i "jag är [...]" och "jag jobbar som [...]"? När jag hör "jag jobbar som [...]" förväntar jag mig en fortsättning i stil med "men egentligen är jag skådespelare", alltså att det bara är ett sätt att försörja sig på innan det riktiga jobbet kommer. Å andra sidan, jag kanske är ensam om att så enormt mycket identifiera mig med mitt yrke. Jag menar, förut var jag lärarstudent, fritidspolitiker och lite allt möjligt. Nu är jag lastbilschaufför, och det räcker för mig. Jag försöker bara komma på om det är ledsamt eller inte.

För övrigt är det tillbaka: jag vaknade för 20 minuter sen och tänkte "woohoo, jag ska jobba!". Det var borta en vecka när jag fick ny körning, men nu är det tillbaka med besked. Visst, det är fortfarande en aptrist körning, men jag får köra lastbil. Det är värt nästan hur mycket som helst (även om jag förhoppningsvis aldrig nöjer mig med paketkörning i city).

Nu frukost, och glädjen i magen över att jag vet att jag kommer ut till en varm bil. Hurra för motor- och kupévärmare!

Kallt, mörkt och tidigt

God morgon.

I wanna be adored

I wanna
I wanna
I wanna be adored

I wanna
I wanna
I gotta be adored

I wanna be adored

Ingen säger det så bra som Stone Roses.

Jag hatar att vänta

Det är tur att det finns kaffe.

Det finns saker

som är äckliga att göra på bussen (jag kan t o m sträcka mig till "offentligt"). En av de sakerna är att klippa naglarna så att det yr flisor. Skämmes tamejfan, gubbjävel! Jag tar på mig lurarna, och höjer volymen till strax över "jävligt högt", och låtsas som att jag inte ser, medan jag kämpar med kräkreflexen. Det är spännande att åka buss.

Jag är ledig på måndag

Jag undrar vad jag ska hitta på då? Jag misstänker att det går att sätta ett par spänn på att jag kommer att sitta på Barista med min nya älskling framför mig, och en balja kaffe vid sidan. Vi kanske ses där?

Jag ska klaga mer

Att vara i god tid när lasset är försenat är trist.

Dags att sova

Det är faktiskt inte så farligt att kliva upp strax innan fyra på morgonen. Det kan ha att göra med att jag går till sängs vid åtta på kvällen.

Ibland

är saker inte så roliga. Det är t ex inte kul att vara sen, och så startar inte bilen. Det är faktiskt långt ifrån roligt.

... och får inga pojkar

- Duuuu?
- Mmmm?
- Det brukar vara en annan flicka som kör en lastbil här.
- Ja, Malin.
- Mmm, just det. Jag sa till min mamma att det var en flicka som körde lastbil.
- Jaha?
- Ja, och att det verkar kul.
- Det är det.
- Då sa hon att flickor som kör lastbil har keps och får inga pojkar.

Snö

Och halka.

... men jag tror faktiskt att jag måste

Jag älskar åkeriet jag jobbar för. Tyvärr har jag börjat med en ny tur som jag verkligen inte alls vill köra, och det verkar vara det enda som finns just nu. Så, jag tror att jag måste byta jobb. Nej, jag vill inte, men jag tror faktiskt att jag måste.

Jag är nyklippt, och snart kommer jag kanske att känna igen mig i spegeln på morgonen.

Sökord

Jag tycker att det är roligt (vilket troligtvis inte har undgått någon som kan tänkas ha satt sin fot här förr) som sjutton att kolla på vad folk har googlat på, och hamnat här. "knula i ladugård" och "slang i fittan å så gas" (omgwtf?) har varit mina favoriter hittills. Idag vet jag inte lika säkert. Jag läste just att någon hade googlat på "tja bruden ska vi sexas", och det var jätteroligt. Ja, tycker jag i alla fall. Allvarligt talat, "ska vi sexas"? Jisses. Vad har hänt med knullandet?

Du sopbilskörande vackra kvinna med dreads och glasögon: tack! Du gjorde min dag uthärdlig igår, och jag blev väldigt glad över att du tycker att jag är en inspirationskälla. Jag borde ha sagt det då, i stället för att säga "jaha" och vända mig om och plocka pepparkakor från lastbilsgolvet. Jag kan bara skylla på att jag blir så ruskigt blyg omkring så fantastiskt snygga personer. Tungan låser sig, och jag vågar knappt titta upp. I stället gör jag puckade saker.

Igår var för övrigt dagen då många verkade känna igen mig (alltså inte bara den vackra). Det kändes helt bisarrt.

Den fulaste bussen

Jag sitter på just den. Den är blå med stjärnor, och väldigt sunkig. Idag körde jag tom till Västerås, och tom tillbaka. Så kan det gå när folk inte tar anteckningar.

Oj

Jordbro idag, och jag har ingen aning om när jag är hemma. Imorgon börjar jag 04.45, så en hållen tumme att köerna hem är små skulle uppskattas.

Svacka igen

men bara i skrivandet, i livet är det fint.

Strax: jobb. :)

LikeJesusButChaffis :)

Sådärja, då var Astrids artikel i tidningen. Jag måste erkänna att det dröjde fram till typ nu innan jag ens vågade kolla, men jag blev alls inte så hemsk på bilderna som jag var rädd för. Galenskaperna jag säger är ju de vanliga. ;)

Någon dag

ska jag skriva ett blogginlägg av typen "En feminist bekännelser" (för ja, jag har mycket att bekänna). Men, det får bli en annan dag. Nu ska jag sova.

Jag ska skaffa en jättestor penis

Tänk, innan jag började få alla mail om penisförstoringar var jag uppgiven. Hur skulle jag någonsin kunna få den där jättepenisen en måste ha för att vara lyckad. Det är tur att gud hör bön. Snart, alldeles snart ska jag också kunna gå runt och svänga på snabeln. Eller?

Glöm nu för all del inte bort att slå på radion kl 16.08 idag

Mammas nya kille.

Idag (okej, igår, men eftersom jag inte har sovit än är det idag för mig) har jag nästan krockat (två gånger), och ätit sushi. Det sistnämnda var klart att föredra framför det första.

Jag är sen

och det är dimma.

Tidsfördriv

I väntan på att få åka till jobbet kan en göra en massa olika saker. Jag har just ägnat drygt fyra och en halv minut någonting åt att, lite illa till mods eftersom folk går runt mig (och nära dessutom), lyssna på en virtual barbershop. Glöm inte lurarna!

Jag skulle kunna skylla på en massa

Jag skulle kunna skriva "jag jobbar så mycket att jag inte hinner skriva", eller "jag är så upptagen att jag knappt hinner röra datorn". I själva verket rör det sig som vanligt om lathet.

Samtidigt som jag antagligen är lyckligare än någonsin känner jag mig märkligt tom. Jag vete fanken vad det är som fattas, men när jag kommer på det ska jag berätta.

Jag borde vara mer som Katla

...

Jag gillar mitt jobb

Jag vet, jag tjatar, men vafan: jag gillar verkligen mitt jobb. Två månaders sjukskrivning förde med sig (förutom en åtta kilos viktuppgång och förlust av snygga underarmsmuskler) en outsägligt plågsam leda, som nu äntligen är över. Jag har sagt det förr, men det är värt att sägas igen: jag får köra stora saker, jag får muskler, och jag får lön. Jag har helt enkelt världens bästa jobb.

Jag undrar om jag verkligen, om jag hade fortsatt på lärargrejen, skulle vakna på morgonen och tänka "woohoo, jag ska jobba idag!". Jag misstänker att så inte skulle vara fallet. Ibland kan jag tänka att jag kanske var dum som slängde bort år av universitetsstudier för att i stället köra lastbil. Sen tänker jag efter en stund, och kommer på att så här lycklig har jag aldrig någonsin varit förr. Det måste ju faktiskt räknas som nåt bra, inte sant?

Förresten, god fortsättning och allt sånt där vuxet en ska säga.

Favorit i repris

Magnus Betnér om jämställdhet:

Ny låt på hjärnan

Som vanligt har jag en låt på hjärnan, men för ovanlighetens skull har jag inget emot att ha den där. Videon fick jag skickad till mig på Facebook av en helgonpolare som blev facebookdito, och jag har kollat på den många gånger. Och ja, med "många" menar jag massor. Massor massor massor faktiskt. Varje gång jag tänker på den (vilket är många gånger per dag) ler jag, och det är inte illa alls. Så, vem du nu är som kan tänkas läsa det här: kolla själv (och framför allt, lyssna!).



Tilläggas bör att bandet heter Icke lika med, och finns att kolla närmare på här.

Lastsäkring när den är som bäst

Att vakna på morgonen och tänka "woohoo, jag ska jobba idag!" är fint. Det är även fint med sällskap, som jag hade igår. Mer sånt!

Jobb!

Jag jobbar äntligen igen. Äntligen äntligen äntligen. :)

Det har väl knappast undgått någon, men det är värt att upprepas ändå: den 9 januari är en dag att markera extra stort i kalendern, för då återkommer Mammas nya kille i radio! Jag tror att det är så nära ren lycka en kan komma som ateist. ;)

Kedjebrev och Ubuntu

Nu skulle jag kunna skriva om kedjebrev igen, och hur trött jag är på att få dessa uppmaningar om:
att inte lämna min drink oövervakad, eftersom jag då inte bara kommer att bli våldtagen utan även steriliserad (progesterex),
att skicka vidare brevet från Amy Bruce eftersom hon kommer att få shitloads o' cash om jag gör det
att skicka vidare "oh titta, den här snubben är borta, och det står inte ett smack om vilket datum han försvann, vad han hade på sig och annat som kanske kunde vara av värde att veta"

... men jag låter bli. I stället har jag gått med i gruppen "Why don't you google your chain email before sending it to me!" (även om jag har ett och annat att säga om att det inte är ett frågetecken i slutet av frågan så kunde jag inte låta bli att gå med), och jag hoppas att det, eftersom det dyker upp i minifeeden, kan få i alla fall någon att fundera ett litet varv till. Kanske.

För övrigt så finns det en snajdig liten application till Ubuntu om låter en blogga direkt från panelen. Tyvärr så funkar inte titelgrejen som jag vill, men eftersom jag ganska sällan skriver titel på mina inlägg kan det nog funka ändå. I like it.

I've lost my mojo

Jag är hansi som bakar. Mina kladdkakor är föda för gudar, mina småkakor att dö för, mina lussebullar gulare än gulast och saffransfantastiska. åtminstone har det varit så, för den senaste tiden har allt gått åt skogen. Mina kladdkakor blir torra, mina småkakor konstiga, och mina lussebullar fortfarande gula, men helt utan saffranssmak. Jag trodde att det bara var en fas, att det skulle gå över.

Jag bakade lussebullar igår. Jag använde 1,5 g i stället för 1, och trodde att det skulle räcka (men det gjorde det inte). Idag använde jag 2 g, och fortfarande ingen smak alls. Jag ger upp. Det får duga med fula bullar som inte smakar något, folk får dricka glögg i stället.

I want my mojo back.

Det är så här jag känner mig idag (och alla andra dagar också för den delen). I vilken ordning ska jag göra saker för att det ska bli mest effektivt? Oftast fastnar jag i att tänka på vad jag ska göra, så jag hinner inte riktigt göra dem. Det är synnerligen ineffektivt. Det är tur att jag börjar jobba på måndag.

Insändare

Jag tillhör inte skaran som skriver om viktiga saker. Ibland försöker jag, och det enda som händer är att jag blir så arg att jag inte får fram ord (och helt osökt kommer jag att tänka på Klungankaraktären som blir så jävla arg på att det inte finns något bra på tv att han slänger sig in i väggen. Ja, inte i hallen, där är det betongväggar, och det gör ju så jävla ont.), och så blir det ytterligare att inlägg av sorten "idag kollade jag på film. Det var kul.". Det är inte något fel i det, men ibland önskar jag att jag också kunde skriva om ämnen som berör. Ja, lite som den här insändaren i UNT. Vem har inte funderat på vart den goda vörten tar vägen?

Sluta jiddra, börja trolla

Som jag har saknat den här.

Nu ska vi se

... jag kanske blir en sån där odräglig mobilbloggare nu: "wow, kolla vilken snygg sushi jag ska äta till lunch". Vi får se.

Äntligen!

Yoav värmde upp för Tori Amos, och fram till nu har jag inte vetat vem han var. Okej, jag vet fortfarande inte vem han är, men jag kan kolla på honom på YouTube i alla fall.

Men vad ända in i det allra glödhetaste jävla helvetet är det frågan om?

Har folk blivit helt jävla dumma i huvudet? Vad är det som gör att folk helt verkar lämna vett och sans hemma så snart det kommer till kedjebrev? Jag har (precis som alla andra) fått en massa kedjebrev på Facebook. Ett av dem som kommit flest gånger är det om Amy Bruce som har lungcancer och en fet jävla tumör i huvudet, och kommer att dö strax (jag undrar hur strax det är eftersom mailet cirkulerat i åtta år), och där Make-A-Wish Foundation har gått in och lovat 7 cent för varje gång mailet (eller i det här fallet, meddelandet på Facebook) skickas vidare.

Jag brukar säga att jag bara har intelligenta vänner. Jag brukar även vilja tro att mina vänners vänner är intelligenta, men jag måste erkänna att jag uppenbarligen har fel. Varför? Vi säger så här: vilken intelligent person går på att Make-A-Wish kan hålla reda på varje gång meddelandet skickas vidare? Har folk aldrig fått kedjebrev förr?

Är jag kall och hjärtlös som inte skickar vidare kedjebrev om misshandlade barn (fastän det utryckligen STÅR att jag måste vara hjärtlös om jag inte skickar det vidare, och att ALLA som är emot barnmisshandel borde skicka det till alla de känner), so be it.

It's All Because (The Gays Are Getting Married)

Det var väl det jag visste!

Något har hänt

Nu är jag jättesugen på att gå och se Helloween och Gamma Ray nästa helg.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det här utan att låta helt pårökt, men jag gör ett försök:

jag är så väldigt väldigt glad. Idag har jag träffat en gammal klasskompis från gymnasiet, och det var t o m roligare än jag hade kunnat ana. Vi var inte kompisar på gymnasiet, sanningen att säga så hängde vi inte det minsta. Jo, en gång gick vi och fikade, och det var trevligt minns jag, men det var bara den enda gången. Nu har vi fått kontakt igen (ja, Facebook, vad annars?), och eftersom hon var i stan för att se Mos Def så bestämde vi att vi skulle ses. Jag vill på intet sätt vara otrevlig mot mina andra vänner, men så här trevligt har jag inte haft på länge. Det var som att vi inte bara kände varandra (vilket vi alltså inte gör, det minsta), utan som att vi även setts ofta och länge, och inte minst nyligen (det var nio år sen sist). Helt galet, men på ett bra sätt. Helt galet bra helt enkelt.

Jag har redan avbeställt telefonkatalogen

så snälla snälla snälla, skicka inte fler mail till mig om det. Avbeställningsformuläret finns f ö här.

Har du dryga tre minuter över av ditt liv?

Det händer rätt ofta att jag får låtar på hjärnan, och det som funkar bäst för mig är att lyssna på den för att bli av med den. Jag har t ex haft Jämtländsk brudmarsch på hjärnan en längre tid och inte blivit av med den eftersom jag bara hittat ett litet klipp (och om någon vet var jag kan få tag på hela, med kör och allt, så tipsa mig gärna).

Idag var det "Du är den ende", och som vanligt vände jag mig till YouTube i första hand. Där hittade jag inte den version jag var ute efter (har inte Lill Lindfors sjungit in den?), men jag hittade den här. En varning kan vara på sin plats: det kan vara en smula smärtsamt att lyssna på, och jag vet egentligen inte om det är värt 3,38 min av ditt liv. Det får du bestämma.

Mindre "för att det alltid har varit så", mer "för det känns bra just nu"

För ett tag sen skrev jag om att jag måste sätta mig ner och fundera igenom vad jag känner, tycker och tänker just nu, och ta beslut utifrån det. Jag har kommit en liten bit, och tidigare idag ringde jag och avslutade mitt medlemsskap i IOGT-NTO efter 12 år. Jag kunde inte komma på riktigt hållbara skäl för mig att fortsätta vara organiserad nykterist, och då kändes det ärligast, både mot mig själv och rörelsen, att faktiskt avsluta medlemsskapet. Därmed inte sagt att jag kommer att börja dricka alkohol, det vet jag inte än.

Jag ska försöka att omvärdera mina tankar, inställningar och förhållanden till saker, företeelser och människor lite oftare. Att göra saker/umgås med människor/tycka på ett visst sätt bara för att jag alltid har gjort det är egentligen inte varken smart eller sunt. Det är i alla fall vad jag känner just nu. ;)

En påminnelse

Ibland är jag bara för jävla bra. Jag behöver påminna mig själv om det.

Det händer att jag är bjuden på fest, och inte orkar gå. Händer och händer förresten, oftast är det så. Jag är bjuden, tänker "jepp, det kommer att bli trevligt", men så en timme innan jag ska gå så rinner all energi ur mig. Oftast lyckas jag ta mig ur det, och går ändå och får trevligt.

Idag är jag extra glad att jag gick. Jag har fått ägna kvällen åt att prata engelska med en skotte, och jag är så väldigt väldigt glad (och jag tror inte att det beror på att jag knarkat painkillers to the maximum, även om det säkerligen hjälper). Så, hansi är glad, glad som en trädgårdstomte på speed. Eller nåt. :)

Det är ganska precis ett dygn kvar

och jag räknar timmarna.

Att skjuta upp saker som är obehagliga gör dem sällan mer behagliga (det är t o m tvärtom ganska ofta). Nu har jag tagit tag i det som tyngt mig ett tag, och rackarns vad bra det känns.

Men lev som du lär kvinna!

Jag har gjort det igen. Än en gång har jag tänkt ”men oj, jag lyssnar bara på musik som framförs av kvinnor”, fastän jag aldrig har tänkt tanken ”shit, jag lyssnar ju bara på musik av män” (ja, förutom när jag har tänkt tanken att jag inte har tänkt tanken så klart). Så, här kommer den jag lyssnat mest på de senaste dagarna: Patti Smith

På tal om kvinnor och musik så blir jag väldigt irriterad när band presenteras som ”tjejband” när det är en grupp kvinnor, men inte ”killband” när är det är en grupp män (ja, undantaget heter ”pojkband”, men det är ju mer en genre än något annat). Samtidigt (och här kommer det som gör mig själv alldeles röd om kinderna när jag kommer att tänka på det) så kom jag på mig själv med att undra hur det kom sig att programledaren, när hon presenterade vilka-det-nu-var som är ett band som bestod av bara (unga!) kvinnor inte nämnde det, utan att det bara fick märkas i intervjun (men inte genom att de fick frågor som ”hur känns det att vara ett tjejband?”, utan genom att det bara var kvinnor som hördes). Det är bra som sjutton när det är så (att de inte presenteras som tjejband alltså), men jag blev så väldigt irriterad på mig själv att jag ens reagerade över det, och nästan blev lite sur över att programledaren undanhöll att det var ett band med brudar. Jag ska skärpa mig.

Klungan och dåliga förlorare,

eller: Sällskap gör hansi glad

Trots lite kommunikationsmissar ("vi möts utanför stadsteatern" betyder, när jag säger det, "vi möts utanför Uppsala Stadsteater" och inte "vi möts utanför Södra Teatern i Stockholm" :P) blev det en strålande kväll igår. Klungan, kaffe, kladdkaka som inte var kladdig (jag skyller på att det var ett recept jag aldrig förr provat), NE-spelet med fem snajdiga brudar samt undertecknad. Jag är inte bara en dålig förlorare, jag är även en dålig vinnare.

Jag gillar verkligen att ha folk hemma hos mig. Visst, det blir disk, och visst, jag får skämmas över att jag inte har städat (men sanningen att säga så har jag slutat med det, jag misstänker att folk inte bryr sig alls), men jävlars vad sjyst det är med sällskap. Jag har som jag tidigare nämnt fått igång mitt behov av att umgås (inte minst nu när jag är sjukskriven och i princip klättrar på väggarna av tristess och leda), och jag har den stora turen att få behovet stillat. Som Napoleon Dynamite skulle säga: "Lucky!".

Jag har dessutom haft systrarna (alla utom en) på besök. Det är fint att ha syskon, jag gillar det skarpt. Jag gillar DEM skarpt ska jag väl säga. Återigen: "Lucky!".

Eftersom det enda jag gör är att klaga så ger jag fan i att skriva innan jag har nåt ens i närheten glatt eller i alla fall intressant att skriva. Okej?

Vänta nu här

Bara för att jag är den som har kollat vilka som ska med, bokat och hämtat ut biljetterna, betyder det att jag då är ansvarig? Att jag är den som ska se till att alla vet när de ska komma, och t o m kanske försöka ro ihop något före/eftertjofräs? Yikes. Jag är inte bra på sånt.

I sommar ska jag se Iron Maiden. Ska du?

[Kunde jag skulle jag göra handvolter genom hela lägenheten, men jag nöjer mig med att le lagom morfinrusigt över att jag fick tag på biljetter.]

Det finns egentligen tusen saker att skriva om

... men jag orkar inte. Just nu finns det mest en sak att säga: just nu är det inte så jävla bra.

Mer covers

"Tainted Love" med

Gloria Jones



Soft Cell



Marilyn Manson



SEn finns det en hel drös andra, bl a verkar Pussycat Dolls ha gjort en.

Covers igen

Jag har ju tidigare sagt att jag gillar covers som är lite annorlunda mot originalet, men jag tror att jag missade att ge exempel. Här kommer mina två favoriter:

Travis med Britney Spears "Hit Me Baby One More Time"



och Tomas Andersson Wij med Carolas "Evighet"

Snart kommer systrarna

Välkomna!

En arbetsmyra, eller kanske en vilsen revisor

Tänk om jag en dag skulle öppna dörren till arbetsrummet, och så bodde det någon där. Vad förvånad jag skulle bli.

Vinterns första snö

Inte nog med att det snöade i natt, skiten ligger kvar också.

Fredag på Ica Magneten

- Gösta, stod hon där när du kom? Gösta, gjorde hon det? (hård armbåge i Göstas revben)
- Öh...
- Ja, hon ser ju ut som en sån där som tränger sig. Gösta, säg åt henne att inte tränga sig! (hård armbåge i Göstas revben)
- Hon stod där när jag kom.
- Jaha, ja, då så. Är du säker på det? Va? Alldeles säker?
- Öh, ja. Ja, alldeles säker.
- Titta där då, titta på Bernt! Nu är han framme vid kassan, ser du? Där hade vi också kunnat vara om du bara hade gjort som jag sa. (springer fram mot den tomma kassan bredvid när en kassörska närmar sig. Vänder sig om, och skriker) Gösta, stanna där! Stanna sa jag! (Gösta står kvar där han stått hela tiden)
- Ska du inte öppna? Ser du inte att det är kö? (kassörskan tittar på henne, ser att det inte är nån idé att ens försöka förklara, rycker på axlarna och går igen med det hon hämtat)
- Ja du Gösta, här var de inte vänliga inte. Ser du, nu går Bernt. Vi hade också kunnat gå om du bara hade gjort som jag sa, och hon inte hade trängt sig (puttar vagnen i ryggen på mig).
- Jo, men hon stod där när jag kom, dessutom kan man inte bara ställa vagnen i kön och gå runt själv och hämta varor. Det är inte så man gör helt enkelt.
-Äh, det säger du bara för att du är för feg. Nu får vi stå här i kön, och Bernt är redan ute. Jaha, då har man förlorat en massa tid, bara för att nån vägrar vara effektiv.

Det var då själv fan

Ge mig en dygnsrytm, vilken som helst. Jag pallar inte att antingen sova hela tiden, eller hela tiden vara vaken. Inatt gick jag i säng efter tre, och vaknade pigg som en jävla lärka ("jag steg upp som en lärka/för att bli skjuten mitt itu utan att någonting märka". Låt och grupp tack.) strax före fem. Det är inte sunt, det är inte friskt, och det är banne mig inte roligt.

Nu ska jag göra kaffe samt förbanna mig själv för att inte ha handlat.

När jag egentligen borde sova tänker jag så konstigt

Det känns som att det mesta jag trott, tänkt och tyckt behöver tänkas igenom ett varv till. Gamla teorier behöver revideras, sanningar huggna i sten omarbetas. Beslut som tagits ska sättas under lupp, och kanske kanske ska jag ångra mig.

Ge mig tankar, inte sanningar. Ge mig funderingar, inte svar. Jag vill ha bits and pieces som jag kan sammanfoga till min egen helhet, jag vill inte ha ett färdigt paket.

Det är möjligt att jag kommer fram till samma saker igen, men då har jag i alla fall gett dem - och mig själv - en ärlig chans.

Torsdagkvällen i några få ord

Djäknens vegtacoburgare är goda, Ullis är fin, och göteborgare är högljudda.

... didn't leave nobody but the baby

Idag har jag sovit. Jag vaknade när alla andra vaknade (vid halv sju någonting), vandrade runt lite, och somnade på soffan. Klev upp, gick runt lite till, och somnade på sängen. Klev upp igen, läste lite tidning, somnade på kökssoffan. Vaknade av att nacken värkte (vilket den skulle gjort på vem som helst just då), klev upp, somnade på sängen.

Jag borde städa, jag borde diska, jag borde tvätta. I stället går jag runt lite planlöst, och somnar. Från ständigt vaken till ständigt sovande, på mindre än en vecka.

Idag på bussen var det en kille som för sin kompis berättade om när han hade hållits fast och blivit slagen av inte mindre än fyra poliser. Han brorsa hade kommit och hoppsparkat en av poliserna i ryggen, och nitat resten. Jag lyssnade inte så mycket mer, men något säger mig att killen möjligtvis överdrev en liten smula. Om fyra poliser blir nedslagna känns det som att det skulle ge åtminstone en liten notis i någon tidning. Historian var i alla fall underhållande att höra, han gjorde ljudeffekter och allt.

Alfonso Bonzo

När jag var liten läste jag grymt mycket. Från bibblan kom jag ofta släpande på minst tio böcker, bara så jag skulle klara mig ett tag. En gång satt jag utanför bibblan och väntade på en kompis, och passade då på att börja läsa en bok. Eftersom hon dröjde hann jag läsa ut boken, och hann gå in och lämna tillbaka den. Bibliotekariern undrade om jag inte hade gillat boken eftersom jag kom tillbaka med den så snabbt, och hon vägrade först att gå med på att jag faktiskt läst ut hela boken.

I vilket fall, boken ifråga hette "Alfonso Bonzo" (här hade jag tänkt att lägga in en länk till Bokus eftersom den finns där, men just nu har de något fel på sidan. Du får föreställa dig helt enkelt), och är skriven av Andrew Davies. Som vanligt minns jag inte riktigt vad boken handlade om (men nu kan ja faktiskt skylla på att det säkert var minst 16-17 år sen), mest att de byter saker med varann. Det jag minns är att Alfonso inte alls är en särskilt trevlig karaktär, vilket kom som lite av en överraskning. På något sätt är en van vid att karaktärerna antingen är riktigt elaka, eller riktigt snälla. Alfonso var mest en ganska obehaglig typ, men inte rätt av otäck. Jag gillar egentligen såna böcker bäst, för folk är inte antingen goda eller onda i verkligenheten, de flesta av oss ligger någonstans där emellan. Tänk Willy Wonka, han är varken ond eller god, han är bara (här skulle jag vilja skriva "mänsklig", men jag är inte hundra på att det är det han är) märklig.

Vad jag egentligen vill komma fram till, är att jag funderar på om jag ska låna boken på bibblan eller om jag ska köpa den på en gång. Om jag ska låna den måste jag leta upp mitt kort (som jag inte har sett till på flera år) eller skaffa ett nytt, så det kanske helt enkelt är lättare att köpa den.

Risken finns ju, om med alla böcker en läser om efter tio femton år, att den blir en stor besvikelse. Å andra sian, jag har tänkt i flera år att jag ska läsa om den, om inte annat så bara för att få titeln ur huvudet.

Jag har (ganska) nya glasögon

och så är jag nyklippt, så jag kan lika gärna lägga in en bild på (här skulle jag kunna skriva "eländet", men det vore ju fel) härligheten.

Och ja, klickar du på bilden blir den större. Härligt va?

Jag har köpt en kalender med en döskalle på

och en knallrosa penna. Nu är det alltså fritt fram att boka in dejter med mig. :)

Granne med Joe Eigo

På planet från Amsterdam till Stockholm satt jag bredvid en kalastrevlig snubbe från Kanada, vid namn Joe Eigo. Det visade sig att han inte bara var en ovanligt social och vänlig lirare, utan cool som fan också. Kolla själv.

Mesapan hansi

Jag vet inte om jag är annorlunda på något sätt (jo, det vet jag att jag är, men kanske inte just på det här sättet), men när jag köper en tjänst, låt säga typ ögonbrynsplockning, då förväntar jag mig ett i alla fall hyfsat bemötande. Then again, jag är kanske lite speciell.

Kvinnan som igår - mot betalning - plockade mina ögonbryn upplyste mig inte bara om att ärret efter min ögonbrynspiercing var fult, samt att jag kommer att ångra mina andra piercingar. Nej, hon informerade även om att jag har fula snedväxta ögonbryn som dessutom är glesa, och att jag verkligen borde göra något åt min hy eftersom jag är torr på kinderna med fet på näsan. Att hon dessutom behagade upplysa mig om att skälet till att de inte blev jämnt plockade var att det var omöjligt eftersom de satt olika högt och växer fel tog jag bara som en bonus.

Om jag bad henne dra åt skogen och lät bli att betala? Tyvärr inte. Som den mesapa jag är satt jag bara där, tackade när hon var klar, samt betalade som den duktiga flicka jag är. Jag såg ju i alla fall bättre ut än innan jag kom dit.

Nytt på nackfronten

Sjukskriven två veckor till, sjukgymnast på tisdag. Bajs.

Igår kom jag att tänka på en sak: jag går runt och slentriantycker illa om folk. Ofta är det inte ens så att jag verkligen tycker illa om personerna, utan mest ... inte gillar dem. Det kan baseras på saker som hänt för tio år sen, och sen dess har jag inte omvärderat dem. Det är egentligen märkligt, för jag har ändrats på tio år, och jag tror inte att jag är ensam om det.

Så, jag ska försöka ändra på det. Jag får helt enkelt försöka att omvärdera folk jag inte gillar, eller snarare glömma gamla oförätter (som ofta inte ens var menade som sådana). Jag säger inte att jag ska bli en god människa, eller att jag ens tänker försöka. Däremot säger jag att jag ska försöka att inte döma folk efter saker de gjort för länge sen.

Vi får se hur det går med det.

Boston hittills: fantastiskt
Planer för imorgon: shopping
Tori Amos dagsform: amazing

Nu kan jag dö lycklig. Jag har sett Antony och Tori live (nej, inte samtidigt, men en kan inte få allt), och bättre kan det inte bli. Faktiskt.

Idag är jag hyfsat pigg, även om jag ett par gånger har svajat en smula. Resan gick hur fint som helst, jag hade t o m turen att hitta sällskap på Heathrow, så jag hade någon att prata med hela vägen. Lycka.

Well, booo-fuckin'-hoo

Men oj, är fyra år ganska lång tid? Stackars liten då, du kanske ska tänka på det nästa gång du våldtar någon?

När jag läser det här kommer jag att tänka på Säkert!:s "Allt som är ditt".

Jag är dålig på att hantera besvikelser

Det finns en hel del jag är dålig på (men också massor jag är bra på, så det här är inget hansibashinginlägg på något sätt), coh en av dem är att hantera besvikelser. Visst, det finns kanske ingen som är riktigt bra på att hantera dem, men jag är nog bland de sämre du har träffat på. Det behöver inte vara stora besvikelser, utan kan vara mycket små sådana. Ärligt talat är jag nog sämre på att hantera de små än de stora, kanske för att de mindre oftast känns närmare. En sån sak kan vara att någon med kort varsel ställer in en fika, eller samma dag vi ska träffas säger att "jag hade glömt bort att vi skulle på bio, så jag är upptagen", eller något annat ganska litet. Jag vet ju att folk inte gör det medvetet, och att det inte är riktat mot mig. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig tanken på att det är mig det är fel på, att jag är för på, eller kanske för högljudd, eller tråkig, eller ful, eller alltihop på en gång. But then again, om det nu vore så, så skulle det kanske inte bokas in något till att börja med?

Och ja, det stämmer: jag är lite besviken idag. Samtidigt ska jag inte klaga, jag hade två vackra damer här som höll mig sällskap, den ena en smula hårigare än den andra. Jag är på strålande humör, och har egentligen inte ett förbannat dugg att klaga över. Så det så.

(Dessutom är jag snygg som fan idag, och vem kan vara sur eller ledsen då?)

Jag har sagt det förr

och förhoppningsvis kommer jag att ha skäl att säga det igen: mitt liv är ganska fantastiskt. Töntigt, men sant.

Men lägg ner!

Det borde tamejfan vara skottpengar på vissa personer. Än en gång (för vilken gång i ordningen vet jag inte) så har en diskussion om ordet "negerboll" skapats på Qruiser. Varje gång, och det slår aldrig fel, så är det nån jävel som tar upp "men, möhöhöhö, man får ju säga VITLÖÖÖÖÖÖK?" (går att byta ut mot finska pinnar också. Den här gången fanns även "Svennes kaviar med".) När ska (fysiskt) vuxna personer förstå, att bara för att "det var så förr" behöver det vara okej nu? (Face it, det finns mycket som har varit okej nu, som inte riktigt skulle falla i god jord nu.) När ska folk fatta att orden vitlök och negerboll inte går att jämföra, ens samma vecka? Kom igen när någon klagar på ordet svartpeppar, DÅ kan du ta upp vitlök, men fan inte förr.

Nej, det borde tamejfan var skottpengar på idioter.

(Och nej, jag lägger mig inte i den diskussionstråden heller, jag klarar helt enkelt inte av det. Jag är inte gjord för att diskutera med idioter som inte har ett uns av förståelse i kroppen. Mitt blod börjar koka, och jag är glad att andra har en högre bullshittröskel och faktiskt orkar ta sig igenom ytterligare en diskussion på below zero-nivå.)

Dags för hansi att skaffa en kalender

Jag har inte haft en kalender på flera år, jag har inte behövt det. Det jag har planerat in har varit så nära i tid, och så få saker, att jag kunnat hålla dem alla i huvudet. Men nu, det verkar som att jag verkligen behöver en kalender, för nu har jag inte mindre än åtta saker inbokade den närmaste månaden. Okej, jag är medveten om att åtta saker inte är mycket för en vanlig person, men för mig, som sa upp allt socialt umgänge i princip? För mig är det massor. Som alla vet så är "massor" för mycket att hålla i huvudet, så jag behöver en kalender. Och ja, jag vet att jag kan använda mobilen, men det är inte samma sak. Jag gillar att ha en kalender att bläddra i. Jag behöver känna mig viktig igen, okej?

Covers

Det är så trist när det görs covers som faktiskt inte tillför ett smack. Gör nåt nytt, eller strunta i det! Jag gillar originalet (och ja, det är bitvis för att jag tycker att hon är så jävla het), och visst, covern är inte så pjåkig. Den är bara så tråkig.

Original:


Cover:

Mattafix - Living Darfur

Jag har ju glömt det bästa!

Den 17 åker jag till Boston, och väl där kommer jag att få den bästa födelsedagspresent jag kan tänka mig: jag ska få se Tori Amos!

"Would you like to see my jumbo?" Lägg gärna märke till Stephen Frys min innan han svarar "Nigel, I should like to see your jumbo very much indeed". Den är obetalbar.

Dessutom, är inte Nigel (Hugh Laurie) ruskigt lik Bingo Rimér?

Ibland undrar jag

om jag är dum i huvudet på riktigt. Hade någon jag känner (återigen, här kommer ett "hade någon gjort det här och det här, då hade jag tyckt att den var idiot som inte gjorde så här och så här) haft så ont i nacken att den knappt kunnat röra den, och ändå gått till jobbet (om än bara för sex timmar, där det mesta är körning) hade jag sagt "du är dum i huvudet, gör du om det får du stryk", eller nåt annat lika ödmjukt och vänligt. Det är tur att mina vänner inte är som jag.

Jag jobbade igår (min nacke var ganska glad på förmiddagen), men när arbetsdagen var över var min nacke väldigt väldigt ledsen. Nu, morgonen efter, kan jag inte röra den alls. Minsta försök till rörelse i sidled tvingar fram tårar i ögonen, så jag tänker inte ens försöka just nu. Så, jag tror att jag blir hemma idag, med dåligt samvete och värmeflaska i nacken.

En låt, fel refräng

Jag har haft en låt på hjärnan ett tag, eller egentligen två, men samtidigt. Låten är "Torn On the Platform", och skälet till att jag skriver att det egentligen är två är att jag, när jag sjunger med i refrängen i stället sjunger refrängen till "Vi kommer att dö samtidigt". Jag vet inte om det är så att jag hör något ingen annan hör (d v s inbillar mig), men jag tycker att det passar strålande att sjunga så.

Men vad klagar jag över?

Här har jag gått runt och ojat mig över att folk alltid går hem så tidigt, men trenden verkar ha brutits. Två veckor i rad nu har jag haft sällskap fram till DN har legat på dörrmattan. Mer sånt!

Häng på!

Den 17 november tänkte jag se Klungan igen, och nu är frågan: får jag sällskap, eller ska jag gå själv? Biljetterna kostar 90 pix för studenter, och 180 för vanliga dödliga, och i mina ögon är det helt klart värt alla pengar. Så, har du lust att hänga på, släng iväg ett mail till mig så jag vet om jag behöver ta med en extra jacka att hänga över stolsryggen bredvid så det inte ser så ledsamt och tragiskt ut.

"Han bröt nacken, pappas lilla he-man. Upp och klättra!"

Att hänga på akuten

är faktiskt inte fullt så spännande som det skulle kunna vara.

Igår fick jag några lådor kött i huvudet (jag hade f ö kört Coca Cola och folköl till Shell på dagen, så jag antar att det var mitt straff för att jag befattar mig med pure evil ;)) när jag skulle lossa en bur i en butik. Det gjorde ont som fan, och jag blev flimrig framför ögonen och lite yr. Efter en stund (när jag hade stannat till vid en mack) upptäckte jag att jag var stel som fan i nacken, och mådde illa. Efter lite om och med ringde jag en annan chaufför som kunde ta mitt sista stopp så jag kunde åka hem i stället.

Hur kommer det sig att en har så olika måttstockar för sig själv och andra? Hade någon ringt mig och sagt "jag har fått typ 50 kg kött rakt i huvudet, jag ser lite dåligt, jag kan int eröra nacken och jag har kräkts" skulle jag säga åt den personen att omdebums ta sig till akuten. Vad säger jag till mig själv? Tja ... "Jag kan ringa sjukvårdsupplysningen när jag kommer hem, eller så vänar jag till imorgon bitti och ser om det hat blivit bättre." Ibland, t om ganska ofta, är det bra att ha systrar som säger åt en.

I alla fall, att hänga på akuten är dötrist, i alla fall om en ligger med en nackkrage på en brits, och alltså inte kan röra huvudet (som om jag skulle kunna gjort det ändå?) och glö på folk som gå förbi. Efter några timmar (efter att många petat på mig, och kollat om jag mådde bra, och kollat blodtryck, och kollat reflexer, och kollat ... ja, allt) blev jag flyttad in i ett väntrum där jag kunde kolla på tv. Gray's Anatomy. Jepp, här ska borras med en helt vanlig jävla borrmaskin, rätt in i skallen. Så upplyftande. :)

Oh well, efter röntgen (coolt som fan, det var som att vara i en SF-film) blev jag hittad av Lena, och efter det blev allt ganska glatt och trevligt. Tydligen fick vi onda ögat av sköterskan för att vi hade mage att skratta i väntrummet, men jag kan nog leva med det. Mot den vidriga huvudvärken fick jag inte bara en utan TVÅ Panodil (woohooo!), och jag fick minsann inte slippa tejpen när droppet skulle tas ur (och som vanligt så hade tejpen löst upp det översta lagret på min hud, och fått den röd och kliig. Tack som fan.). Sen fick jag åka hem (efter att ha konstaterad att den söte lille ortopeden var läskigt lik dr. Nick i Simpsons, även om han verkade snäppet mer kompetent).

Idag har jag bara en fruktansvärd huvudvärk, och är stel som fanken i nacken.

Jag vet att jag har sagt det förr

och jag kommer nog att säga det igen: fan vad trevligt det är att träffa nya, spännande personer. Det är alltid en ren chansning att träffa folk en bara pratat med på nätet (och knappt det), och ännu mer så att bjuda in dem på kalas, men även i år var det en succé. Jag hade den trevligaste kväll jag haft sen ... jag vet faktiskt inte när. Vi kan säga såhär: så trevligt har jag inte haft på mycket länge, och då har jag ändå haft en hel hoper såna ett tag nu.

Den enda nackdelen jag kan tänka mig med det här är att mitt behov av att träffa folk på intet sätt mattats av, snarare tvärtom. Så, jag kommer strax att få hängabstinens.