En annan sak jag har tänkt på: när en ska träffa folk en bara pratat med på nätet ... ? Hur mycket ska en säga innan? Visst, det är enkelt att säga "vi träffas utanför Åhléns, jag har svarta kläder och mörkblå Marimekkoväska med ett kvinnokampstecken på", men det jag ofta frågar mig är om jag även ska lägga till "btw, jag en tjockis, bara så att du vet"? Jag menar, även om jag ska träffa folk jag bara är (och ska vara) kompis med, så känns det ... schystast? att "förvarna": "Hey, jag är ett fetto, så ifall du är allergisk kanske vi ska låta bli att ses?"
Är det bara jag som har såna konstiga funderingar? Jag menar, folk brukar ju inte ha något emot att umgås med folk som t ex är fula (inte för att det händer mig, alla mina kompisar är snygga, and that's a fact), men feta? Jag vet fan inte.
Så, är det rätt att förvarna folk, om inte annat för att de ska hitta igen en lättare?
Jag läste ett gammalt nummer av Ottar, och där var det en kvinna i rullstol som hade testat internetdejting (Ulla, en bit ner i texten). Jag påstår inte att det är samma sak (inte minst för att jag inte dejtar), men samtidigt är det en ganska intressant sak att fundera på: hur mycket behöver en berätta? Vad är det som är viktigast att framhålla i nya bekantskaper? Jag menar, bara för att jag är tjock betyder det ju inte att jag inte är trevlig (även om folk envisas med att tro att alla tjockisar är glada och snälla jämt), och det betyder ju inte att jag är dum. För mig är det viktigaste med nya bekantskaper att de är intelligenta och roliga att umgås med. Det uteslutar m a o rätt många, å andra sidan så avslöjas det ganska snabbt även på nätet (även om gudarna ska veta att jag har låtit mig luras att tro att folk är schysta, och det visar sig attd e är as IRL). Vad jag vill säga? Jag vet inte. Kanske vill jag bara förvarna folk som inte känner mig, och som skulle råka läsa den här bloggen att jag är en tjockis, men rätt trevlig (och vi ska inte glömma snygg! ;)) ändå.
Så det så.
[Tillägg: Encyclopedia Dramatica verkar ju ha genomskådat mig redan. Någon mer än jag som tycker att kommentarerna är väl otäcka?]
Är det bara jag som har såna konstiga funderingar? Jag menar, folk brukar ju inte ha något emot att umgås med folk som t ex är fula (inte för att det händer mig, alla mina kompisar är snygga, and that's a fact), men feta? Jag vet fan inte.
Så, är det rätt att förvarna folk, om inte annat för att de ska hitta igen en lättare?
Jag läste ett gammalt nummer av Ottar, och där var det en kvinna i rullstol som hade testat internetdejting (Ulla, en bit ner i texten). Jag påstår inte att det är samma sak (inte minst för att jag inte dejtar), men samtidigt är det en ganska intressant sak att fundera på: hur mycket behöver en berätta? Vad är det som är viktigast att framhålla i nya bekantskaper? Jag menar, bara för att jag är tjock betyder det ju inte att jag inte är trevlig (även om folk envisas med att tro att alla tjockisar är glada och snälla jämt), och det betyder ju inte att jag är dum. För mig är det viktigaste med nya bekantskaper att de är intelligenta och roliga att umgås med. Det uteslutar m a o rätt många, å andra sidan så avslöjas det ganska snabbt även på nätet (även om gudarna ska veta att jag har låtit mig luras att tro att folk är schysta, och det visar sig attd e är as IRL). Vad jag vill säga? Jag vet inte. Kanske vill jag bara förvarna folk som inte känner mig, och som skulle råka läsa den här bloggen att jag är en tjockis, men rätt trevlig (och vi ska inte glömma snygg! ;)) ändå.
Så det så.
[Tillägg: Encyclopedia Dramatica verkar ju ha genomskådat mig redan. Någon mer än jag som tycker att kommentarerna är väl otäcka?]
