Sista maj var senast jag skrev här, och jag skulle kunna börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterar så flitigt, men det tänker jag inte. Så jävla många är det nog inte som läser, och de som gör det känner mig och vet att jag är periodare när det kommer till bloggande. Så det så.
Hur som helst: skälet till att jag inte har skrivit är inte att det inte har hänt nåt i mitt liv. Skälet är heller inte att det har hänt för mycket, jag tycker nog att det har hänt alldeles lagom mycket rafflande saker för att hålla mig igång. Nä, skälet är helt enkelt lättja, och den krypande känslan av att jag borde, men inte riktigt vet hur, och då ... jamen då blir det ju inget.
Jag misstänker att jag inte kommer att få ihop en snygg sammanfattning av mitt liv sen den sista maj, så jag får väl återkomma när jag har lite mer tid. Nu ska jag strax iväg och möta kärleken på stan. Jo, det kan jag väl säga: den där karantänen gick ju åt helvete på en gång, och lika bra var väl det. Lyckligare än så här har jag nog aldrig varit. För första gången på ett par år känner jag mig helt trygg igen.
Annars kan det här kanske vara kul läsning, om du nu skulle tycka att det är intressant att veta vad jag har för mig. Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? Det gör jag. Jag älskar Karin också.
