söndag, maj 01, 2011

Det händer

att jag helt stänger av världen runt omkring mig. Jag jobbar, och när jag kommer hem träffar jag inte en själ, jag bloggar inte, jag lever knappt. Jag har inte en sån period nu, i stället passar jag på att vila upp mig när jag jobbar.

Varje dag jag är hemma har jag minst en sak att göra, och en person att träffa. Det är en lisa för själen att upptäcka att vännerna finns kvar, och att jag dessutom verka ha kvar förmågan att träffa nya. Så, livet är rätt fint.

Dessutom ser jag nu, efter att ha gjort en ögonlaserbehandling. Besvikelsen över att inte ha blivit som Cyclops i X-men: total.

torsdag, april 28, 2011

Idag har jag twittrat

På vägen hem från Vordingborg lyssnade jag på radio, P1 för en gångs skull. Det var en intervju med Patrik Sjöberg, om de övergrepp han, och troligtvis flera med honom, utsatts för som pojke. Saken har - med all rätt! - fått mycket publicitet. Jag är glad att han tagit steget att berätta, och jag hoppas och tror att hans mod får fler att våga ta tag i det här.

Med "det här" menar jag de övergrepp vuxna utsätter barn för, barn som litar och i många fall är beroende av förövaren. Allt behöver inte vara ... vad ska jag säga, "regelrätta"? övergrepp. I många fall är det svårt att sätta ord på det som just hänt, som känns så fel.

När jag gick i lågstadiet hade vi en lärarkandidat som brukade lägga handen på flickornas lår. Den placerades alltid högt upp, nästan i ljumsken, och ganska mycket på insidan av låret. Lillfingret flippade han sen till med lite nu och då. Vi flickor satt där med gråten i halsen och försökte räkna matte, medan vi helst av allt ville springa därifrån. Till slut var vi ett par tre st som faktiskt pratade med vår lärare om det här, och att det var obehagligt. Hennes reaktion var att slå bort det med "men varför skulle en vuxen man vara intresserad av småflickor?". Nu var det kanske inte vår sak att försöka bena i just det problemet, vi visste bara att han var det, och att det var obehagligt. Men nej, det var bara vår vilda fantasi.

Skolan igenom utsattes vi, många av oss, för samma slags övergrepp. Det var lärare som tafsade, som tryckte sitt kön mot en, som kom med obekväma kommentarer om ens bröst, som kom in i omklädningsrummet med frasen "jag har sett nakna tjejer förr". Varje gång vi försökte säga nåt om det fick vi samma svar : "men varför skulle en vuxen man vara intresserad av småflickor?". Jag antar att jag inte behöver berätta att mitt förtroende för lärare och rektor var på topp?

Att inte bli trodd var nästan det jobbigaste. Att det finns svin som går igång på att tafsa på folk, det är ju sen gammalt. Att det finns de (kvinnliga) lärare och rektorer som försvarar det, antingen med att vi hittade på, eller att det var missuppfattningar, det kändes jobbigare. Steget att faktiskt prata med någon om det är ganska stort, och blir en inte trodd är steget än längre nästa gång. Till slut ger en bara upp, och försöker acceptera att det är så här världen ser ut.

Det finns så mycket att säga om de här sakerna, men jag orkar bara inte tänka mer på det just nu. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om de kommentarer och blickar jag har fått, som inte går att peka ut och säga att de är fel (för visst är det väl ändå så att jag njuter av det, åtminstone i smyg?). Jag skulle kunna skriva om alla de gånger lärare skämtade bort det pojkarna gjorde, för "det är ju så pojkar är", eller om de gånger jag fått höra att jag kanske borde tänka lite mer på hur jag klär mig.

Hur som helst, jag tänkte på de här sakerna på vägen hem, och när jag kom innanför dörren satte jag mig vid datorn och började twittra. Det dröjde inte lång stund innan jag fick respons, mestadels från kvinnor som kände igen sig. Med ilsketårar i ögonen skrev jag av mig, och fler och fler hörde av sig, och fler och fler berättade om vad de varit med om. Det kändes underbart skönt att få det stöd jag fick, och så oerhört beklämmande att så många kände igen sig. Av de som skrev så var det två (TVÅ!) som inte hade utsatts för någonting sånt i skolan. Att det ska vara ett undantag att inte ha blivit tafsad på, det är inte mindre än skamligt. Att Twitter kan vara mer än ett forum för att slänga lite käft blev så uppenbart. Det kan också vara ett ställe att dela med sig på, och få stöd, respons och en jävla massa kärlek.

Nu är jag trött. Jag är trött, dels för att jag har jobbat, men också för att det tog på krafterna att minnas så mycket skit, och bitvis återuppleva den känslan av svek som infann sig när jag gång efter annan inte blev trodd. Ärligt talat, vem tror på en gapig alkoholistunge från Gottsunda? Idag kändes det på något sätt som att den gapiga ungen fick lite upprättelse. Förvisso var det inte från ansvarigt håll, men ändå: det jag sa blev lyssnat på, och jag fick som ett kvitto på att jag inte var ensam (ledsamt nog).

Jag tror att jag mest vill säga är att jag är glad att jag skrev om det, och att jag är så glad över den fantastiska respons jag fick. Jag hoppas som sagt att Patrik Sjöbergs historia kan få fler att våga prata om det, men jag hoppas också att nåt litet av det som kom fram i min feed också kan hjälpa någon någonstans. Jag misstänker att jag kommer att återkomma till ämnet.

fredag, april 15, 2011

Det här att jag är så frånvarande här

Jag önskar att jag kunde säga att det händer så rasande mycket i mitt liv att jag inte har tid att blogga, men det är kanske inte helt med sanningen överensstämmande. Jag känner bara att jag borde skriva det där arga först, innan jag kan gå vidare, och det arga tar emot för att jag blir så arg och uppgiven och ledsen och arg igen. Egentligen är det ju inget att bli förvånad över: rasistiska kollegor, kom igen när det är en nyhet liksom. Men nä, jag kan inte släppa det.

Kortversionen som jag kan ta, utan att bli alltför upprörd: Vi satt i köket i Vordingborg ett gäng, och pratade om allt möjligt. Inom tio minuter kom orden och fraserna "jävla kroknäsor", "svartingar", "blatte som blatte", "turkjävlar" och liknande tätt. Jag försökte ifrågasätta, men efter ett tag lackade jag ur, reste mig och kallade mina kollegor för jävla as. Ja, jag vet: det är inte speciellt klatschigt eller slagfärdigt, men jag orkade verkligen inte mer. Jag gick därifrån, med kollegor i köket som såg ut som fågelholkar. Vad hade de gjort för fel? Är det inte ett fritt land plötsligt?

Det här gnager i mig. Det skaver att jag har kollegor som så oförblommerat vräker ur sig den ena idiotiska kommentaren efter den andra, och det skaver att det finns så många som inte reagerar.

Så där, det var väl inte så svårt? Nu: till resten av mitt liv!

torsdag, april 07, 2011

Inte en enda

Jag tänker inte stänga en enda jävla dörr. Inte en enda.

onsdag, april 06, 2011

Det där fina

med att vakna mitt i natten, och se att en har fått sms. Det fina, det gillar jag. Skarpt.

tisdag, april 05, 2011

"Ge mig nåt flatigt",


det var vad jag sa hos frisören idag. Ja, jag ser exakt ut som vanligt, men det är ju det som är det härliga. Jag har en quiff-to-be, och när den är klar kommer jag att bli så jävla snygg. Under tiden nöjer jag mig med att vara snygg, utan "jävla". Det är inte så illa.

Så, ge mig nåt flatigt!



måndag, mars 28, 2011

Det blev

den finaste helgen på länge.

F ö knarkar jag twitter, och är så oerhört glad över att det finns så mycket vettiga människor som tipsar om saker jag annars skulle ha missat, och som tar sig tid att fråga om saker som är viktiga. Mer sånt!

lördag, mars 26, 2011

Jag älskar den fortfarande

För rätt många år sen laddade jag ner en väckningssignal från Morgonpasset i P3, och jag har fortfarande inte tröttnat på den. Inget får mig att vakna så snabbt som Mads Mikkelsen.

Nej, jag har inte ställt klockan för att vakna nu, jag bara kom att tänka på den eftersom jag redan är vaken. Den här kroppen gör kaos med mig, eftersom den tydligen tycker att det är a-ok att vara vaken mer än ett dygn och sen inte sova mer än sex timmar. Tids nog tröttar den väl ut sig, och då ska jag sova. Jag är trots allt ledig hela helgen.

Ibland är det de små sakerna som gör det

Vissa dagar är bara skräp, och borde snabbt som sjutton spolas förbi. Andra är hur fina som helst, och borde vara längre. Den här dagen har varit av den senare sorten.

Jag har sån tur att jag har fina människor i mitt liv, och att ytterligare fina trängs på trappan för att komma in.


onsdag, mars 23, 2011

tisdag, mars 22, 2011

Bra dag

Träning, kaffe med Karin och middag med Ullis: bra dag.

Jag har en tom "utkast"-låda

För första gången sen december 2009 har jag en tom "utkast"-låda. Det mailet som låg där då var egentligen inte så jobbigt att skicka, det kändes bara inte relevant efter ett visst datum. Samtidigt kändes det som att jag hade fått ner vad jag tyckte och tänkte just då, och ville behålla det, kanske mest som tidsdokument.

Det andra mailet har legat sen 16 augusti 2010. Det är ett mail som kändes lite för skarpt, lite för anklagande och lite för rakt på sak för att jag skulle våga göra det. "Väck inte den björn som sover" sägs det ju, och det var väl lite så.

Nu har jag i alla fall skickat båda, med några dagars mellanrum. Det första som påminnelse om hur det var i december 2009, och det andra som ett svar på hur jag kände angående en sak som varit stor och jobbig för mig, och där jag inte vet om jag kan uttrycka mig bättre än jag gjorde i somras. Jag tror inte att det här ändrar ett smack, men det känns skönt att ha det skickat, inte minst det andra.

måndag, mars 21, 2011

Rosa tanten bär lila idag

Mittemot mig bor Rosa tanten. I stort sett varje gång jag har sett henne (vilket är många, hon bor som sagt mittemot mig på en smal gata), har hon burit en ljusrosa tröja. Jag vet inte om det är samma eller om hon har många likadana, men rosa är ledordet. Rosa tanten är lite av en fast punkt i tillvaron, så när hon ändrar på sig känns det olycksbådande.

Idag har Rosa tanten en mörklila tröja på sig, och jag kan inte låta bli att känna att det är ett tecken på att världen inte kommer att bli sig lik. Ingenting kommer att bli som förr, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. (Jag behöver verkligen komma iväg och jobba snart, uppenbarligen är för lång hemmavistelse skadligt.)

Idag har varit en bra dag i alla fall. Jag är vinglig och vimsig, men har ätit ordentlig lunch och fått frisk luft. Dessutom är det alltid lika spännande när en ser sig i spegeln efter några dagars sjukdom, och ändå tänker "Hmm... snygg!". Det är oväntat, men fint.

Jag tror förresten att Rosa tanten bär mörklila som en protest, antingen för att hon ser för mycket, eller för lite naket, från min lägenhet. Det är svårt att veta.

söndag, mars 20, 2011

Somliga straffar gud med detsamma

För en stund sen tänkte jag "Woohoo, jag känner mig ju rätt bra! Jag skulle ju faktiskt kunna jobba, typ nu om det behövdes." Tio minuter senare vek sig knäna och jag fick sätta mig ner för att inte vingla omkull. Så mycket för "Woohoo".

Det är fint väder, och allt jag orkar är att titta ut genom fönstret och beklaga mig. Jag är värre än ett barn med vattkoppor. Jag har spring i benen, men ingen energi eller ork. Jag har en lägenhet som skulle behöva en storstädning, men jag orkar inte. Jag har böcker som skulle vilja bli lästa, men orden bara geggar ihop. Jag har filmer som är osedda, men som är antingen för tunga eller för tråkiga. Så, jag sitter här, och ojar mig.

Jag är en sån jävla mes.

(Fast, i övrigt är jag ganska bra faktiskt.)

Det här med att vara sjuk,

det funkar dåligt för mig. Jag blir så galet rastlös, men är för trött för att göra något alls. Det innebär alltså att jag ligger på soffan eller sängen. med myror i hela kroppen, men inte ork att ta tag i något. Det är väldigt frustrerande. Dessutom är det tråkigt.

Igår kände jag mig bättre, så jag bestämde mig helt sonika för att se det som en bra sak att jag var hemma, och passa på att se Emil Jensen igen. Jag sov bort det mesta av dagen, pumpade mig full med allt vad febernedsättande och smärtstillande jag hade hemma, och träffade min vän Kerstin några minuter innan konserten började.

Det må låta patetiskt, men jag kände att under de två timmarna så behövde jag inte tänka på något jobbigt. Ja, jag såg samma som jag såg i torsdags, och det hade kunnat kännas jobbigt att minnas, men det gjorde det inte. Det kändes bara fint, om än en smula melankoliskt. Jag är glad att jag gick iväg (vilket på intet sätt betyder att jag är glad över att vara hemma och sjuk. Jag tar hellre ledigt i fall jag vill vara hemma, det är mer go i mig då), även om jag var trött som ett litet lite djur när jag kom hem, och däckade i stort sett momentant.

Nu sitter jag mest och hoppas på livstecken, och kanske ett svar på ett mail jag skickade för ett dygn sen. Jag tror att jag får ställa in mig på att vänta, eller kanske ännu troligare: bereda mig på att inte få svar, så att jag kan glädjas om det faktiskt kommer.

Om jag bara kunde applicera min annars så livskraftiga ge upp-attityd på det här hade allt varit så mycket enklare. Enklare, men tråkigare.

lördag, mars 19, 2011

Det finns gånger

då det känns som att jag bara skriver och skriver och aldrig kommer fram till något vettigt. De gångerna är alla.

fredag, mars 18, 2011

Sammanfattning av dagen

Sovit, kollat på Bones, frusit, svettats, hällt i mig Alvedon, twittrat, sovit, drömt konstigt, twittrat, fått världens sämsta samvete över att ringa in och sjuka mig (trots att jag innerst inne visste att det var smartast, men det är inte kul att sätta någon på pottkanten), sovit, skallat dörrkarmen, frusit, sparkat tån i tröskeln så blodvite uppstod, frusit, hällt i mig Alvedon, sovit, drömt konstigt, twittrat, längtat till jobbet, sovit, frusit ... und so weiter liksom.

Jag blir så sällan sjuk, så när jag blir det tjongar det till med besked. I morse kändes det ganska okej, men efter några timmar när jag bara frusit mer och mer (och vinglat som hade jag dragit i mig en sjuttis på stående fot), var det liksom bara att acceptera. En dag har gått, och jag är redan så utled på skiten.

Hade allt varit som det skulle hade jag sovit nu, och sen pallrat mig till jobbet vid 22-tiden. Där hade jag kört ner till Malmö och lyssnat på podcaster (jag har ju tankat sånt av bara sjutton så jag skulle ha sällis i natt!), och ut på en förarbunden tur. I stället sitter jag hemma och är sur, arg och allmänt sunkig (i helvete att jag tänker duscha. Att ta av kläderna skulle innebära att jag blev kall, att duscha varmt skulle göra ont, och att duscha kallt är bara uteslutet.) Så, jag sitter här, sunkig och dan, med håret på ända och stirrar surt framför mig.

En sak som är fint med att vara sjuk är att det går att ligga på soffan och kolla på tv-serier (även om jag hittills inte har varit vaken genom ett helt avsnitt av något idag), och att det finns vänner som erbjuder sig att åka och handla och sånt. Det värmer hjärtat, när hjärnan känns som att den ska rinna ur öronen vilken sekund som helst.

Det här att bli sjuk var ju kanske inte helt oväntat heller, med tanke på att i stort sett alla jag känner har varit sjuka för inte länge sen, och inte minst med tanke på att jag slarvar med mat och sömn. Sånt brukar inte göra susen för motståndskraften har jag hört. Dessutom har jag ju fått det härliga munsåret som brukar förebåda helvetet, så helt förvånad är jag kanske inte. Däremot frustrerad.

När jag får feber

vinglar jag, och kräks. Hej och välkommen, influensajävel som jag verkar vara sist med att få.

Jag har känt mig hängig några dagar, och har haft huvudvärk och ont i halsen, men jag tänkte att det skulle gå över. För ett par timmar sen började det göra riktigt ont i huden, och när jag skulle ta mig till badrummet vinglade jag in i dörrkarmen. Nu ligger jag i sängen, inlindad i täcket som en liten kåldolme, iklädd mysbrallor, duntofflor, linne, t-shirt och två långärmade tjocktröjor, och fryser som ett djur.

Jag behöver inte det här. Jag behöver jobba och tjäna pengar, och göra något kul (alltså jobba). Fan. Fan. Fanfanfan.

Emil Jensen är fantastisk

Ja, så mycket mer finns nog inte att säga. Ja, jag förväntade mig mycket igår, när jag satte mig på första balkong på Södra teatern. Jag har aldrig sett honom live förut, däremot lyssnat på musiken och sett honom i småklipp här och var (det är ju svårt att inte älska hans brev till försäkringsbolaget).

Det blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Nu spelade sällskapet stor roll, men även utan det tror jag att jag hade tyckt att det var lika fantastiskt. Han är smart, rolig, politisk, skarp och alldeles underbar. Om du har chansen att se honom på den turné han är ute på: gör det!


... och som vanligt kändes den som gjord för mig.

En balansakt

Jag är dåligt utrustad för det här livet. Jag har taskig motorik, dålig balans och en benägenhet att frukta det värsta. Samtidigt har jag en barnslig övertro på mig själv och mina förmågor. Jag tror att jag kan, när jag egentligen borde veta bättre. Jag tror att om jag vågar, då vågar väl alla. Om jag tror, då borde väl vem som helst kunna tro? En blandning mellan taskig självkänsla och ett uppblåst ego, det är jobbiga grejer att leva med.

Just nu känns hela mitt liv som en balansakt, en försiktig promenad med förbundna ögon på slak lina. Jag trevar mig fram, med hopp på min ena sida, och förtvivlan på min andra. Ja, givetvis vore det smartare att helt enkelt slita av sig ögonbindeln och kliva av, och förhoppningsvis landa i hoppet. Men, det vore väl inte helt likt mig, vore det?

Av hävd är jag en ge uppare av rang. Om saker går mig emot, säger jag "fuck it", och går därifrån. Mer än en gång har jag testat saker, som jag sen helt har lagt på hyllan för att jag inte klarade av dem på första försöket. Jag är kortsiktig, har inget tålamod och vill att allt ska funka på studs, helst nyss (det är därför jag älskar Appleprodukter antar jag). Jag vill inte hålla på att krångla. Kort sagt: är jag inte bra på en grej på en gång ger jag fan i att ens försöka en andra gång. Det är inte värt min ansträngning helt enkelt.

Det enda jag fram till för inte så länge sen inte gett upp på, var lastbilskörningen. Jag var så jävla dålig när jag började. Jag var lättstressad, hade ingen koll på växlarna, och fick så mycket skäll att jag nästan blev helt paralyserad. Talang var - och är! - inget jag har, så det jag till slut lärde mig, gjorde jag på ren vilja. Jag var inte säker på att jag någonsin skulle klara av det, men jag visste att det här var någonting jag verkligen ville skulle fungera, och då var det äntligen värt att lägga den där extra ansträngningen på det. Vet du? Det lyckades. Jag ska inte säga att jag är en gudabenånad lastbilschaffis, men jag jag är bra. Jag är långt mycket bättre än någon trodde att jag skulle kunna bli, men allt har hängt på att jag faktiskt har gett mig fan på att lyckas, och för att jag trodde att jag en dag skulle få koll på det om jag faktiskt ville det riktigt mycket.

Nu har jag kommit till den andra saken någonsin i mitt liv som jag inte har gett upp vid första tecknet på krångel. Jag har inte gett upp på första, eller andra eller ens tredje tecknet, eftersom jag fullt och fast är övertygad om att det kan bli bra. Jag är inget större fan av livscoacher och "allt handlar om inställning, se dig själv som vinnare så blir du en!", snarare tycker jag att mycket är BS, och att det skapar en onödig stress för folk som inte lyckas med allt de företar sig (för det handlar ju bara om deras inställning, är de fattiga och sjuka är det bara att rycka upp sig och TA TAG i sitt liv). Samtidigt så har ju jag, i detta nu, just den inställningen. Jag tror att det här går att fixa, men att det kräver tid och ansträngning. Jag är beredd att lägga ner hårt arbete för något jag tror på, och gudarna ska veta att det känns märkligt att inte bara backa och säga "jamen då struntar vi i allt". Jag är en ge uppare av rang, och när jag inte lägger ner arbetet på studs vid en motgång torde det betyda något. Antagligen betyder det att jag är dum i hela huvudet, det skulle inte förvåna mig.

Att ha taskig självkänsla och en ge upp-attityd går utmärkt, det är snarast så det funkar. Att då blanda in en känsla av kämparglöd och jävlaranamma i det, det ställer saker på huvudet och på ända på samma gång. (Men nej, jag menar inte att jag tänker "ja nu jävlar, nu ska jag ge upp så det skallar mellan husen!", snarare tvärtom.)

Samtidigt tycker jag ju att jag är ett kap. Hur fan går det ihop?