Den lägenhet jag bor i är egentligen så himla fin. Det är ljusa trägolv i kök, sovrum och hall, och hyfsat högt i tak. Det är inbyggda garderober, och ett gammalt kök med kallskafferi. Sen, läget. Vi ska inte tala om läget! Strax bakom universitetshuset, med nedförsbacke till stan. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att jag inte riktigt trivs. Äntligen har jag kommit på vad det är.
När vi flyttade in här var jag inte med vid flytten. Det var dagen efter att jag hade fått reda på att Carina var död, och jag satt på ett plan ner till Malmö när möbler och lådor flyttades hit. När jag sen kom hem någon vecka senare var alla möbler utställda, skåpen välfyllda och mattorna låg på golvet. Det var egentligen bara att hoppa in i ett färdigt hem. Jag var så oerhört tacksam över att David och hans mamma hade pallat att göra allt det för att jag skulle tänka på såna saker när jag kom hem, och det är jag fortfarande. Hade jag ställts inför att packa upp lådor då hade jag inte stått ut.
Men ja, jag flyttade ju in i något som var redan färdigt. När David sen flyttade ut, i september förra året, tog han med sig en del saker, och jag blev kvar med en halvmöblerad lägenhet. Det slutade med att jag i stort sett bara puttade ut möblerna så att de täckte upp rummen, och det är allt. Under hela tiden sen dess har det inte sett ut som att någon bor här, utan mer som att någon förvarar möbler och en jävla massa saker (utströdda) här. Jag har inte längtat hem egentligen, även om jag har har velat göra det. Något har fattats, och jag har liksom inte idats göra något åt att fundera på vad det är.
Den här veckan som har gått har jag börjat fundera, och kommit fram till att mycket handlar om att jag faktiskt inte har valt särskilt mycket hur lägenheten ska se ut. Jag började med att måla lite skåpluckor, och upptäckte att köket genast blev lite finare. Jag målade kökslådorna röda, och ja, finare det med. Under en fika med Ullis kom jag fram till att det som måste till, för att jag ska vilja göra en insats att faktiskt jättetrivas här, är att låta slipa om golven och tapetsera om sovrummet.
Så, idag var det en kille här och kollade på golven, och vi kom överens om lämpliga datum att göra det (när jag jobbar kändes vettigt). Då kändes det fantastiskt, men så snart han gått kände jag hur skräcken grep tag i mig: shit, jag har ju så mycket grejer! Alla möbler från kök, sovrum och hall ska på något magiskt sätt få plats i vardagsrummet. Det innebär dessutom att jag har två garderober att tömma och flytta, och då kan jag lika gärna passa på att få sovrummet omtapetserat ganska snart inpå, och måste alltså plocka ner hyllor från väggarna. Men du, vet du? Det känns i stort sett oöverstigligt nu, men om jag bara koncentrerar mig på hur fint det kommer att bli efter kommer det nog att gå helt strålande. Ja, det vill säga om jag lyckas övertala några starka friska att komma och hjälpa mig att flytta möbler så klart.
När golven är slipade och oljade (det var oerhört svårt att välja mellan lack och olja, men jag kom fram till att jag faktiskt vill ha träkänslan i stället för det lite plastiga som lack ger), och nya tapeter är uppe i sovrummet, då kan jag faktiskt börja möblera från början, och göra lite som jag vill. Då kommer jag nog att börja trivas.
Nu är jag mest lite sugen på att måla lite till i köket ...
