Who's laughing now?

... eller "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Jag skulle så gärna vilja berätta vad jag menar, men det går liksom inte. Vi kan säga så här: en misogyn snubbe har fått det han förtjänar.

Jobb igen

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt fick jobbet. Det är hittills helt strålande, och jag tror att det bara kommer att bli bättre. Arbetskamraterna är nog de bästa tänkbara (och ja, jag känner mig alldeles enormt positiv. Var har den gamla vanliga cyniska sura hansi tagit vägen?), och hittills har allt flutit på fint. Det enda smolket i bägaren är restiden. Jag har sammanlagt fyra timmars restid per dag, vilket ger väldigt få vakna timmar hemma. Jag antar att jag vänjer mig, men just nu är det ganska motigt att åka hemifrån vid kvart över fem, och komma hem vid sju. Det är klart lättare om jag jobbar, men att bara åka? Trist.

Men, det bra uppväger helt klart det dåliga. Det ska till jävligt mycket dåligt innan det ska ens komma i närheten av att väga upp.

Det är klart

att det kanske är för tidigt att säga något, men om den här första dagen på jobbet ger något slags hum om hur det kommer att bli, så kan jag skatta mig lycklig. Jag tror ärligt talat att det här blir exakt hur bra som helst.

Jag gillar sms

Jag skriver hellre sms än ringer. Visst, det tar grymt mycket längre tid att bestämma något, men det är roligare. Dessutom går det att skicka sms utan att egentligen ha något ärende, och det är ett lätt sätt att höra av sig till någon en inte har hört av på länge.

Härom dagen satt jag på bussen och lyckades höra ett samtal som rörde sms och telefonräkningar. Samtalet var inte så spännande till den ena sa "jamen jag kollade på förra månadens räkning, och jag hade bara skickat 1700 sms då". 1700? Är inte det ganska mycket på en månad?

Hur som helst, jag gillar också att sms:a, och har därför lagt till en tjänst på mitt abonnemang. Nu kommer jag att kunna skicka 5000 sms/månad utan kostnad (utöver den avgift jag betalar för tjänsten givetvis). Så, bered dig på att få sms från mig.

Det bästa fyndet sen jag hittade toothpaste for dinner (som länge stått ohotad i min bok): fulheten.com. Jag är bara förvånad att ingen har tipsat mig förr, du som känner mig torde veta att jag skulle älska den bara jag fick möjlighet.

Min favorit är krogragga.

Vilse i Södertälje

Jag har ägnat hela natten åt att gå vilse i Södertälje, så nu är jag inte alls särskilt nervös över att inte hitta imorgon. Jag menar, det kan ju knappast bli värre än i drömmen, eller hur? Dessutom går det buss. :)

Min kropp

har verkligen gått in i semesterdvala.

"De e la gôtt att ha semester, vara vaken hela natten, sova till nio och bara glida runt." säger den. Min hjärna försöker kontra med "men vad säger du, jobbet börjar på måndag, och till dess ska du ha ställt om dig igen!". Kroppen tittar förvånat på hjärnan (ja, den kan göra så) och säger "e du helt go i hôvet eller? Nu har jag enteligen ställt in mig på att faktiskt sova längre än till halv sju som senast, och nu vill du ändra? Det går jag inte med på." Märkligt nog pratar min kropp den mest vulgära formen av hittepå-göteborgska, varför vet jag inte.

Så, från att ha en kropp som varje morgon säger "gomorron, gomorron! Klockan är fem, upp och hoppa!" till att ha en kropp som säger "naeeej, ligg kvar, klockan är bara halv nio!". Jag vet inte riktigt vad jag gillar det, på nåt sätt är det praktiskt att kunna kliva upp tidigt. Samtidigt är det skönt att faktiskt sova hyfsat länge på morgonen, särskilt om jag varit uppe till sent (eller tidigt på morgonen ;)).

I helgen ska jag övertala min kropp att ställa om sig till jobbläge igen. Jag ska övertala den med kaffe och sushi.

Jag har tappat all min språkkänsla. Jag vet inte vart den tagit vägen, men jag har den inte kvar någonstans, och tror mig, jag har letat. Numera måste jag ibland fundera över hur ord stavas, eller vilka ord som går att kombinera i begripliga meningar. Till råga på allt elände så har jag blivit rädd för att ens försöka uttrycka vissa saker. Det finns ämnen som gör mig glad, förbannad, ledsen, överlycklig ... oavsett vilken känsla de ger mig vågar jag inte skriva om dem. Varför? Jo, för att jag inte längre kan uttrycka vad jag menar, vad jag känner och vad jag tycker att andra behöver tänka på. I stället skriver jag bara om småsaker, sånt som inte kräver någon egentlig eftertanke och som inte väcker några känslor.

Jag vet inte när jag tappade min språkkänsla. Jag vet att jag hade den för fem, sex år sen i alla fall. Sen dess tror jag att den gradvis smitit ut bakvägen, utan att göra något större väsen av sig. Så, från en ganska verserad och intelligent kvinna, till en halvapa utan större möjlighet att uttrycka sina önskningar och förväntningar, annat än i korta meningar av typen "Kaffe. Gott. Mer."

När jag läser mina gamla uppsatser från när jag pluggade tänker jag "men jäklar, jag var ju smart!". Är det bättre att ha varit smart och förlorat det, eller att aldrig ha varit annat än dum? Stämmer det att ignorance is bliss? (Ser du, jag kan inte ens komma på hur jag ska uttrycka mig på svenska! Så väldigt Anita Ekbergskt av mig.)

Äh, jag vet inte.

På måndag börjar jag

och jag funderar på om det kan vara smartast att ta bilen till Märsta, ta pendeln till Södertälje och buss till jobbet. Det skulle spara en massa tid (jag kan inte tänka mig att jag kommer Uppsala-Södertälje på en och en halv timme med bil vid den tiden på dygnet) och ansträngning tror jag. Det vore skönt att kunna göra så i alla fall de två första veckorna när jag ska vara där varje dag. Vi får se.

Är det inte lite lustigt

att jag, som "ändå inte ska ringa nåt i jobbet" och alltså inte fick nån jobbtelefon på jobbet jag lämnar om några dagar, ändå verkar ha ett jobbnummer? Jag har ännu inte testat att ringa och kolla om jag svarar ... ;)

Min semester

blev inte riktigt som jag tänkt. Jag hade planerat att göra en massa saker, åka till ställen och hälsa på folk. I stället har jag varit hemma mest hela tiden, men hur jag än känner efter kan jag inte känna mig besviken. Jag har haft en kanonsemester.

... men, nu är det banne mig dags att börja jobba.

Hemma igen

Glasgow är en trevlig stad, men det är skönt att vara hemma också.

Skumt

Jag har aldrig haft fin hy (vilket inte är så konstigt eftersom jag inte tar hand om den alls), men idag upptäckte jag att jag på ett par timmar fått några skumma utslag över hela kinderna. Det ser ut som finnar, men det verkar märkligt att utveckla så många så snabbt. Jag hoppas att de går bort snarast, jag tänkte ju glida runt och vara nyklippt och snygg för bövelen!

Jag vill att semestern ska vara slut nu, jag vill börja jobba.

(Jag måste erkänna en sak förresten: jag har grav lastbilsabstinens. Under Prideparaden kollade alla på folket som dansade, mimade och var allmänt glada i paraden. Jag tittade på lastbilarna, och var avundsjuk på dem som fick köra. För ett tag sen satt jag på balkongen, och när sopbilen kom tänkte jag bara "gudars, tänk om jag bara fick backa lite. Bara lite, jag har ju inte fått röra en lastbil på kanonlänge!". Som sagt, lastbilsabstinens. Jeez.)

Nyklippt

... och jävlar så sliten jag ser ut. Det frestar på att ha semester.

På tal om älsklingar

Jag har upptäckt att vissa tycker att det är en smula märkligt att kalla sina prylar (mobiltelefon och dator) för "älsklingar". Oh well, de är älsklingar för mig i alla fall.

På tal om det där med mobiler och datorer: jag vet att jag kanske är en smula knepig även på det sättet, men jag kan tänka mig få störigare saker än att folk pillar med ens dator eller telefon utan att fråga om lov först.

Det har hänt ofta att folk kommer på besök, och helt plötsligt hittar jag dem slösurfande på min dator. Det värsta är folk som loggar ut mig från helgon/qruiser/gmail/blogger/whatnot för att de ska kolla sina grejer. Om de sen stänger hela fönstret i stället för bara fliken funderar jag ofta på varför jag ens umgås med dem. Folk som, när de är närmare min mobil än jag, säger "du har fått sms från NN, hen vill ses på stan" ska vi inte ens tala om. Det har hänt nån gång att jag, när folk är på toa, svarat i deras mobiler när det har ringt. Precis i samma ögonblick har jag funderat över vad fanken jag gör. Visst, lämnar jag telefonen så brukar jag säga "svara om det ringer är du snäll", så jag skulle inte ta illa upp. I annat fall lämnar jag inte telefonen, om jag inte är hemma så klart. Hur som helst, att pilla på andras mobiler är inte okej.

Jag känner att jag bara svamlar här, jag ska försöka samla mig lite: jag ogillar när folk använder mina grejer utan att de bett mig om lov först helt enkelt. Givetvis får folk använda både min dator eller telefon, det är inte det. Det problematiska är när det ses som så självklart att personerna som gör det inte ens känner att de måste be om lov. Nu är jag inte en kvinna med många hemligheter. Troligtvis har jag inget i datorn (eller mail/communitymail/whatnot) som jag skulle skämmas över om det kom ut (okej, en del egofoton, men vem har inte en massa såna?), men det har inte med saken att göra. Jag ska kunna surfa på vilka sidor jag vill, skriva till vem jag vill och ha hur många fulbilder på mig själv jag vill utan att nån ska kunna se det om jag inte vill. Men, återigen, det är inte det som är grejen, heller. Det som är grejen är att jag inte kan svara för vad andra skriver till mig. Jag vill att mina vänner ska kunna veta att de kan skriva vad som helst till mig utan att nån annan får reda på det. Bara för att jag inte tycker att det är känsligt behöver det inte betyda att den som skrivit det inte tycker det. Alltså, att ge fan i min dator är ett sätt att respektera inte bara mig, utan även mina vänner och bekanta.

Jag tror att jag kan anses vara lite känslig när det kommer till det här, men då får det faktiskt vara så.

Även min nya lilla älskling har svikit mig

Den, precis som den förra, har börjat lägga av i de mest opraktiska situationer, så igår lämnade jag in den. Den här gången fick jag dock ett i stort sett fullvärdigt substitut i lån.

Jag kom ut under Uppsala Pride

men inte för alla som på något sätt varit inblandade. På nåt sätt skäms jag tror jag, det känns som att jag sviker. Samtidigt är jag 28 år (snart 29! :D), och gammal nog att ta - och stå för - egna beslut.

Innan jul tog jag en funderare över mina stora livsbeslut, och vissa saker blev kvar, andra fick stryka på foten. Sakerna jag valde bort var alla såna som jag en gång trott på, men inte kände att jag riktigt kunde stå för längre. Folk förändras, jag också. Jag ångrar ingenting.

Så, även om jag egentligen inte tror att någon bryr sig så ska jag väl komma ut på riktigt, en gång för alla: jag är inte nykterist längre.

Big D

Nyklippt, och stilig som vanligt.

I know that you belong to

a man that doesn't deserve you.

Vilken tur att hon tillhör nån, det vore ju så trist om hon var en självständig människa. Tack EMD.