hansi igen

Jag var iväg till jobbet en sväng igår, och det var så skönt att vara där, att se välbekanta ansikten och bara vara Hanna ett tag. På kvällen fick jag hänga med en fin vän som kom från Stockholm för att leverera en kram. Jag är glad att den inte levererades av samma bud som kom med blommor från jobbet för ett tag sen, utan personligen.

För övrigt ser jag ut som Fantomen på Operan med mitt munsår. Var kan jag få tag på en tjusig mask och en sjuhelvetes sångröst?

Tillbaka till verkligheten

Jag vet inte.

Idag ska jag till jobbet för uppföljning på konferensen jag så gärna ville vara med på, men som jag verkligen verkligen inte pallade. Jag är alldeles uppspelt inför att träffa alla igen (jag kommer dessutom få träffa de som tillkommit på senare tid), samtidigt som jag är alldeles skräckslagen. Det var länge sen jag var där (även om jag slank in en stund senast jag var hos terapeuten), tänk om inget är som förr? Det känns som att jag har varit borta ett år och tappat allt sammanhang, samtidigt som ... äh, jag vet inte. Jag är lite glad, jävligt rädd och fortfarande helt väck. Att jag har ett avgrundsdjupt hål i hjärtat behöver jag troligtvis inte berätta.

Dessutom har jag världens äckligaste munsår.

Så var det gjort

Jag vill inbilla mig att vi valde den musik Carina hade velat ha; hur som helst så var det ett bra sista soundtrack (Jenseits von Eden med Nino de Angelo, Someone Somewhere in Summertime med Simple Minds, Hallelujah med Jeff Buckley, The Power of Love med Frankie Goes to Hollywood, Wonderful Life med Black och Utan dina andetag med Kent).

Jag är så oerhört tacksam, för flera saker till på köpet. Jag är tacksam för att flera av mina vänner, som också var Carinas, dök upp. Begravningar är jobbiga, och det är ju faktiskt inget tvång att komma på dem. Ändå dök de upp. Jag är också tacksam över att vår mamma inte dök upp. Alldeles oavsett om hon insåg att det var den rätta saken att göra, eller helt enkelt var för full för att ta sig utanför dörren, så var det en bra sak.

Framför allt är jag otroligt tacksam att jag faktiskt har fått ha en så fin syster i 29 år. Det är få förunnat. Jag har dessutom tre systrar till, alldeles fantastiskt fina de också. Jag ska kanske lära mig att se vad jag har, och inte vad jag saknar.

Just nu orkar jag inte

Hjälp mig, snälla.

Jag har finare vänner än jag förtjänar

och idag har jag fått besök av två av dem. Tack.

Jag vill bara att det här ska vara över

Det går att spela Yatzy om disken

Jag vann.

En upplysning till allt och alla

Jag vill vara så tydlig det bara går: om jag dör medan min mor fortfarande är i livet vill jag inte att hon kommer på begravningen. Jag tror inte att hon egentligen skulle vilja komma, annat än möjligtvis för att det ser bra ut, men OM hon skulle få för sig att vilja komma: stoppa henne.

Kommer hon ändå, slå sönder kistan, spotta på mig och släng mig i Fyrisån. Det är en värdigare begravning än att hon ska vara med och göra allt fult och smutsigt. Så, nu vet du det.

Låt oss inte kalla det hot, kalla det hellre en vädjan

I tisdags försökte jag och min äldsta syster att resonera med den som rent biologiskt är vår mor. Vi försökte få henne att inse att hon faktiskt inte är välkommen på Carinas begravning. Visst, det är hennes biologiska dotter som begravs, men hon är mer vår syster än hennes dotter. Det är för sent att låtsas bry sig när Carina redan är död.

Jag hoppas att hon inser att det rätta är att hålla sig hemma i stället för att, sin vana trogen, försöka göra det till The Tuija Silvennoinen Show. Att komma och låtsas vara den sörjande modern till vår syster som var den som blev sviken flest gånger av den som gång efter annan svikit sin uppgift att ta hand om, och skydda sina barn, det är bara skamligt.

Tuija Silvennoinen Sundbom, mommy dearest, det här är till dig: om du brydde dig det allra minsta om Carina, håll dig borta. Det är det Carina skulle ha velat. Om du inte brydde dig, håll dig borta. Det är vad Carina hade velat. Jag tänker inte göra mig skyldig till olaga hot genom att hota dig med fysiskt våld om du kommer, det är under min värdighet. Jag tänker dessutom på intet sätt implicera att jag kan göra ditt liv till ett helvete på andra sätt, för hur skulle jag kunna göra det? Nej, jag vädjar till det sista lilla stråk av mänsklighet du kan ha kvar i kroppen: kom inte på begravningen.

Allt jag måste förklara

Genom jobbets krishanteringsgrupp har jag fått besöka en psykoterapeut. Det är inget jag klagar över, tvärtom. Jag har så mycket som skaver i mig, och så mycket jag behöver lufta inför någon annan. Hur ska jag annars kunna acceptera att min syster är död, och att jag aldrig mer kommer att få prata med henne? (Jag tänker fortfarande "shit, nu var det länge sen, jag måste prata med Carina!", och det är som att falla varje gång jag kommer på att det faktiskt inte går, hur mycket jag än vill det.)

Hos terapeuten infinner sig dock snabbt ett problem. Han vet ju ingenting om mig, och vad jag kommer ifrån. Hur ska jag kunna prata om Carina utan att prata om hur vi växte upp? Hur ska jag kunna förklara hur det kommer sig att hon, och inte någon av mina föräldrar, har varit min fasta punkt, den jag kunnat vända mig till i allt? Kan jag förklara hur jag tror att Carina blev som hon blev, gjorde som hon gjorde, utan att förklara hur livet såg ut för oss; förklara hur det är att växa upp som oönskade döttrar till någon som verkligen inte borde ha fått barn?

Hur ska jag kunna förklara min barndoms lättnad över att vara så jävla ful, med annat än att det i alla fall skulle hindra mig från att bli som mamma (gå ut på Baldis, bli skitfull, dra hem nån främmande karl till en lägenhet där det sover tre barn, och inte sällan däcka)? Hur ska jag kunna förklara att jag faktiskt fortfarande inte riktigt känner min äldsta storasyster med annat än att hon vid fjorton faktiskt fick nog av att vara hackkyckling och slagpåse, och flyttade hem till pappa i stället? 

Kan jag få någon att förstå vad många av mina rädslor och mina svårigheter att lita på folk, och faktiskt förstå att de tycker om mig trots att jag inte är värd ett smack kommer sig av, annat än att jag är uppvuxen i ett synnerligen dysfunktionellt hem med en kvinna som inte förtjänar att kallas "mamma" (för att vara krass: i stort sett alla kan knulla till en unge, men för att vara en mamma (ja, pappa också för den delen) ska du fan i mig ha visat något slags intresse av att skydda och älska det barn du faktiskt har tvingat in i världen); en kvinna som har satt sig och sitt supande och knullande i första rummet, och sina döttrar i hallen, om vi ens har fått komma in?

Jag tror inte att det går att förklara min avgrundsdjupa sorg över att min älskade älskade syster är död, utan att berätta om att hon, trots att vi inte har bott ihop sen hon var fjorton, alltid har tagit hand om mig, alltid har varit min förebild, och alltid berättat hur stolt hon är över mig. Ingen annan i hela världen har gjort det för mig. Ingen kan någonsin ersätta den som trots att hon flyttat ändå aldrig övergivit mig, alltid sett till att jag haft det bra, alltid alltid alltid berättat för mig att jag är fin och bra och fantastisk. Jag kan alltså inte förklara min syster utan att för terapeuten försöka uttrycka min förundran över hur något så fint kan komma av en så ful uppväxt.

Jag tänker inte ens försöka mörka.

Jag diskar

och tycker att det är ganska trevligt. Det är uppenbarligen något fel på mig.

Jahapp

Så var den här dagen nästan slut. God jul på dig.

hansi drömmer

I natt drömde jag att jag hyrde en bebis på Statoil. Runt omkring mig hyrde folk lätta lastbilar, tankade, och köpte godis. Jag hyrde en vinterklädd bebis. Fråga mig inte vad jag skulle med den till, men det kändes inte konstigt alls.

Flera nätter har jag vaknat av att jag har drömt konstiga saker, och varje gång har jag känt en lättnad att det bara har varit en dröm. "Jag drömde att lägenheten brann upp, skönt att det bara var en dröm", "jag drömde att jag ramlade och bröt foten, tur att det inte var på riktigt", "jag drömde att Carina var död, bra att det bara var en otäck dröm". Det där sista har jag tänkt så många gånger, och varje gång är det som att någon sparkar mig hårt i magen när jag kommer på att det är sant, det är på riktigt. Min syster är död, och det är verkligt.

Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag slutar tänka "jag ringar Carina, hon vet säkert" när det är något. Jag undrar när jag kommer att sluta säga "Carina tycker ju om [...]", och i stället byter tempus. För mig är hon verklig fortfarande, samtidigt kan jag ibland känna det som att jag bara har drömt henne också. Det känns hemskt att säga så eftersom jag vet hur mycket hon betyder för oss, men samtidigt: om jag inte har drömt ihop henne, då borde hon väl finnas här så att vi kan prata med henne?

Fan vad jag saknar henne.

Idag har vi i alla fall fått saker gjorda: datum för begravningen är satt, officient är bokad, blommor bestämda, och ett första utkast till annons är klart. Nu återstår problemet med symbol i annonsen, men jag hoppas att det löser sig. Tydligen är just den version vi vill ha mönsterskyddat, men vi hoppas att få tillåtelse att använda den, och att vi får den tillåtelsen i tid. Det må verka futtigt, men det skulle kännas skönt att få använda den enda symbol jag vet hade något slags betydelse för henne. Kunde jag inte göra något annat för henne ska jag väl kunna göra det här åtminstone.

Allt är helt jävla overkligt

och jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.

Det mesta är galet och fel

men jag tror att vi kommer att ta oss levande ur det här. Kanske kommer vi t o m att ha lärt oss något om oss själva och varandra.

Just nu önskar jag bara att jag kunde be Carina om råd.

Till alla som har hört av sig:

tack! Snälla, fortsätt med det. Jag har inte svarat på allt, och jag vet inte när jag kommer att ha ork att göra det heller, men att ni hör av er betyder så himla mycket just nu.

Ni är mitt skyddsnät, och jag är så fantastiskt glad över att känna att jag har er. Jag kommer att behöva er allihopa. Kanske inte nu, kanske inte om en vecka, men jag kommer att behöva er, så snälla, fortsätt finnas där.

Kanske begär jag för mycket, men jag hoppas och tror att om jag får luta mig mot er allihopa kommer bördan att bli en smula lättare för var och en av er.

Om du orkar, tack för det. Om du inte känner att du orkar, så tack för det stöd jag hittills har fått.

"tack" är ordet, tillsammans med frasen "jag vet inte vad jag ska göra" som jag har använt mest sen jag fick reda på att Carina är död. Det betyder att jag mitt i det helvete som omsluter mig och mina närmaste, finns det saker att vara tacksam över. Det gör det lite lättare.

Det är ett hål i världen, och går jag för nära kommer jag att falla.

I Malmö

Jag är i Malmö, och gör det jag kan. Det är så mycket vi inte vet, men vi fixar det, på något sätt.

Om jag slutar skriva måste jag tänka. Måste jag tänka så dör jag.

Det här kommer att gå åt helvete

men sen vänder det förhoppningsvis.

Jag skulle så gärna vilja vara en stor människa, och sätta mig själv i nåt slags periferiposition, men det går inte. Jag är en oerhört självisk person, som just nu bara tänker "hur kan hon göra så här mot mig? Hon lovade ju.". Det fina, stora och osjälviska hade väl varit att ... jag vet inte, jag vet inte hur såna funkar.

Idag flyger jag och Sophie ner till Anneli. Anniela blir kvar här tror jag, jag vet faktiskt ingenting. Jag vet inte vad vi ska göra där, men jag måste vara med dem just nu. Vad jag framför allt måste lära mig är att berätta både för dem, och för andra att jag älskar dem. Jag säger det alldeles för sällan, fastän jag tänker det ofta. Det känns bara så främmande och sockersött, men det kanske får vara det helt enkelt. Det får vara hur det vill med den saken, jag älskar dem ändå, och jag måste bli bättre på att säga det.

Jag är så jävla rädd

Jag är så jävla rädd för allt just nu. Jag är rädd för att bli den där folk går omvägar runt "för hon är ju så ledsen", jag är rädd för att bli den folk undviker "för hon pratar ju bara om sin syster hela tiden". Jag är rädd för att bli den där som vägrar prata om något som har med Carina att göra, för att det är bättre att stänga in sina känslor. Jag är rädd för att bli den där som beter sig helt normalt till det bara slår slint, och jag börjar gråta och gör folk obekväma. Jag är rädd för att bli den där som bara ältar, som bara skriver och pratar om samma sak, som på nåt sätt vältrar sig i skuldkänslor för att slippa ta tag i något.

Det som gör mig mest förbannad med mina rädslor? Att jag faktiskt (jag vet jag vet jag vet) på fullaste jävla allvar mitt i allt tänker "shit, nu kommer jag ju aldrig att få en fast anställning, vem vill anställa mig som först är sjukskriven för en jävla snedtrampad fot, och sen för det här?". Återigen så är det hanna i centrum. Det är alltid jag, och hela jävla världen snurrar runt mig.

Jag blir så trött på mig själv. Just nu känner jag att jag vill snabbspola ett par år eller hur lång tid det nu tar att ta udden av smärtan. Fast, mest av allt, just nu, vill jag kräkas.

Ärligt talat

så har jag inte den blekaste aning om vad jag ska ta mig till just nu. Mest känner jag mig blogghorig som skriker ut nånting som jag inte har fattat själv, men det kanske helt enkelt är så, att det här hjälper mig att fatta?

Just nu pendlar jag mellan "hon har planerat det länge, det spelar ingen roll vad jag eller någon annan hade gjort eller sagt" och "det var mitt fel, om jag bara hade varit där, ringt lite bland, faktiskt tagit med henne till Holland som hon ville, då hade hon levat idag". Jag funderar på om det är ett mellanting helt enkelt: om jag hade varit där och låtit bli att bli så jävla uppslukad av mig själv och mitt hade jag kanske fattat, och då hade vi fått ha kvar henne ett litet tag till. Samtidigt känns det som att jag tillskriver mig själv för stor betydelse.

Jag vet ingenting, alls.

Allt är bara ord. Ord ord ord som inte betyder nånting. Jag kan tänka på att den jag alltid har vänt mig till när jag inte har vetat vad jag ska göra, är död. Jag kan tänka på att ... jag kan tänka på tamejfan allt, men så fort jag ser henne framför mig så slår det så jävla hårt. Så länge jag håller det i ord kan jag leva med det, men kommer det till bilder på näthinnan av henne känns det som att jag inte kan andas. (Men skärpt dig hansi, kom med något nytt! Kom med nåt vi inte har sett tusen gånger på två, på film, läst i böcker! Jag vet inte hur mycket av det jag känner är sånt jag har plockat upp utifrån, hur mycket som faktiskt är mina egna känslor och hur mycket som bara är inlärt. Hur som helst spelar det ingen roll, förutom att jag mitt i allt-jävla-hopa så är jag rädd för att tappa ansiktet, för att bli en klyscha. Jag borde ha en smäll på käften.)

Min älskade storasyster är död

Jag har många par glasögon

Jag hittade just igen mitt stash med glasögon (vad kan det vara, sju par nånting) som jag inte använder längre. Nu är frågan, var sjutton gör jag av dem? Det är ingen större idé att byta glas i dem (jag har inte råd med det, och ingen större lust heller), men det känns fånigt att bara slänga dem också. Tips?

Jag förstår inte

Det finns väldigt mycket jag inte förstår mig på, det erkänner jag villigt på en gång. Jag förstår mig inte på matte, jag förstår mig definitivt inte på datorer. Det har givetvis ibland förorsakat mig en del problem, men inte tillnärmelsevis så mycket problem som när det kommer till det stora: jag förstår mig inte på folk.

Jag vet, det är inte alls ovanligt att inte förstå sig på folk, men inte desto mindre frustrerande. Jag tror att det jag minst av allt förstår är folk som hävdar att "det inte är nån idé". "Vad spelar det för roll om jag sopsorterar/väljer miljöel/låter bli att köpa ut/skänker pengar till välgörande ändamål/försöker uppmuntra mina barn att tänka själv/låter bli att skratta åt sexistiska, rasistiska eller homofoba skämt; ingen annan gör det ju?" Visst, det är ju självklart att det inte händer något om bara en enda person gör något, men någon måste ju börja! Alla tycker att det är bra att ha rösträtt, men att reflektera över att det är en rättighet som inte är av gud given utan snarare kämpad för, det är för jobbigt. 

På samma sätt har jag svårt att förstå hur någon kan håna andras engagemang. Inte sällan är det samma personer som inte vill göra något själv som dessutom säger "tror du verkligen att det spelar nån roll det där? Du slösar bara bort din tid.". I samma grupp vill jag även trycka in folk som säger "du är i vägen för mig, ditt engagemang stör mig", alltså de som suckar över demonstrationer av olika slag. Det jag har främst i tankarna är demonstrationerna i Thailand. Jag erkänner på en gång att jag faktiskt inte har den blekaste aning om vad det handlade om, jag vet inte vilken sida som hade "rätt". Det jag vet är att det var massiva demonstrationer, bl a på en stor flygplats, och att det ledde till att en massa människor inte kunde ta sig dit de ville när de ville det. Ja, troligtvis skulle jag ha varit stressad jag också, men att göra som den jag hörde på radio skulle jag aldrig. Jag hörde en man gå fram till en av de demonstrerande och ställa frågan "har du nån aning om hur mångas semesterplaner ni ställer på ända när ni gör så här?". Ärligt talat, är inte det en skitsak? Jag hoppas att jag, om jag nu skulle ställas i en situation där jag blir hindrad i mina planer av en demonstration, skulle ha en smula bättre omdöme än så. Men det är klart, är det en demonstration med ND t ex, då skulle jag inte ha något tålamod. Nej, jag har inte hävdat att jag är demokratisk heller.

Hur som helst, att säga "det spelar ingen roll vad jag gör" är så uppgivet. Jag må verka vara hur självgod och uppblåst som helst när jag säger det här, men jag tror på fullaste allvar att det jag gör spelar roll. Det är självklart att det inte gäller i alla situationer, men banne mig inte helt sällan. Jag tror att jag påverkar folk hela tiden (i vad riktning låter jag vara osagt), precis som du också gör. Den dagen jag säger "det spelar ingen roll vad jag gör" och verkligen menar det har jag gett upp, och då vete fan om jag vill vara med längre.

Ett liv utan trappor tack

På fredag ska jag till min husläkare, för tydligen ska det vara möjligt att gå i en trappa utan att grina. 

När jag blir stor ska jag bli Robocop.

Jamen vafan, lite mer gnäll (det är ju ändå tisdag)

Min mobil är paj - igen. Jag har en lånetelefon som är bland det fulaste en kan tänka sig ("blir'e mycket ligga när du har den där då?"), och som dessutom fungerar lite så där (med "lite sådär" menar jag att den stänger av sig själv när den känner för det, samt att ljudet är skrapigt och skrälligt). Idag var jag in och ville byta eftersom jag tröttnar mig blodig på att inte ha en telefon som fungerar, men de hade ingen annan inne. "Du kan ju låna en telefon av en kompis så länge.". Jeez jävla Louise så puckat sagt. Hade jag haft andra telefoner att tillgå, skulle jag verkligen laja runt med en telefon som skrämmer barn till tystnad och gamla till döds med sin blotta uppenbarelse?

Så, jag och telefonen (vi kallar den "sexmagneten") fick gå därifrån.

... men nej, jag ska inte klaga. Jag har ju Spotify att roa mig med!

Bitter och elak

... det är vad jag är. Det är tur att jag har varit på stan och fått ögonbrynen plockade, annars skulle jag har varit ful också.

Ja, du har rätt. Jag är gnällig och grinig, lite som ett kinkigt barn. Jag pallar inte att vara hemma sysslolös ("sysslolös?" säger du, "sysslolös? Du har ju tamejfan hur mycket som helst som behöver göras!"), och det känns som att jag redan har varit hemma i flera månader. Det har jag inte.

Jag hämtar, du bär

Om du vill hjälpa till med flytt, hör av dig så snart som möjligt om du vill ha hämtning. Släng iväg ett mail till den vanliga adressen (mitt förnamn @ mitt efternamn . se), så att jag vet.

Okej, jag vet: ingen vid sina fulla fem ger sig in i nåt sånt här, men det är värt att testa, eller hur?

Håkan ska bli syrra!

Jag får behålla Håkan i Uppsala (inte för att han tänkte flytta vad jag vet, men att plugga i Stockholm eller Gävle tar ju ändå lite tid). Grattis Håkan, och grattis hansi!

Jag går snart sönder

Jag vet, det borde vara kalaspraktiskt för mig att vara sjukskriven så här strax innan flytt. Jag borde kunna packa och pula hur mycket som helst, vilket jag skulle göra om jag bara hade ro att göra det. I stället hattar (och haltar) jag runt på ett sätt som skulle få vilken sockerspeedad treåring som helst en smula generad. Jag går runt och gnäller (ingen överraskning där) och tjatar, och är uttråkad långt bortom vett och sans. Dessutom börjar jag känna mig helt värdelös, för ärligt talat: vad är jag utan ett jobb? En gnällig tjockis utan humor som larvar runt utan mening eller mål, det är jag. Gaaah!

Nej, nu är det dags för fotjäveln att bli hel, annars kommer jag att vara tvungen att byta ut den mot en som fungerar.

Julklappar

Jag är inte så förtjust i att handla julklappar. Oftast blir det något folk inte alls behöver, dessutom gör hetsen mig lite stressad. Så, årets juklappar (i den mån jag ska köpa några alls) kommer att inhandlas i Unicefs gåvoshop. På så sätt går pengarna till något som används, och behövs.

För den som känner att den har ett par armar över den 13 december:

kom kl 10 (om du har lust, senare går ju också. Någon lär ju vara där hela tiden.) och bär lite lådor, säg "shiiiit vad mycket grejer!" och gläds åt flytten till Gropgränd. Adressen är den vanliga, och du är varmt välkommen att hjälpa till.

Hilfe!

Hur patetisk är inte jag som sitter och lyssnar på Hit-Radio Antenne på nätet för att jag saknar att jobba? Just nu sitter jag och funderar på om någon av mina kolleger befinner sig i nån av de massiva köer de rapporterar om. Jag måste jobba snart, annars kommer jag att bli crazy cat-lady inom kort (minus katterna, kisslukten, det långa grå håret, den fula kappan, det konstiga skrikandet, den lilla stugan, ryktet som endast föregås av kisslukten ... Okej, jag kommer inte att bli crazy cat-lady, jag kommer bara att bli knäpp av att inte ha nåt vettigt att göra. Bra så?).

Nu ska jag linda zombiefoten och linka ut till bussen för att titta lite på folk (jag ska ner på stan alltså, jag tänker inte sitta på bussen och glo på folk hela dagen). Jag ska ta det försiktigt i snön och halkan, jag lovar.

Zombiefot

Jag har en zombiefot och en vanlig. Gissa vilken som är vilken?

Hår på roliga ställen?

Kom igen, "hår på roliga ställen" torde ju vara typ ... under fötterna, det vore "roligt". Men i armhålorna?

Men visst, jag får skylla mig själv som ens surfar in på expressen.se. Kan jag skylla på insomnia månne?

Packa packa packa

Idag ska jag komma igång med packningen på riktigt. Jag har en hel garderob som behöver sorteras upp (det känns smartast att göra det innan jag packar), och ett linneskåp att packa. Nej, jag har inte ens ägnat köket en tanke än.

Igår kändes min fot som att den var på väg tillbaka från de döda (eller de blå, svullna och värkande fötternas rike), men idag är den nog inte fullt lika säker. Jag kan gå utan kryckor, men det gör så ont ibland att jag bara vill gråta. Det var nog smart att inte jobba idag. 

Min fot den har tre kanter ...

Okej, det var lögn. Snarare borde jag sjunga "min fot den är en badboll, en badboll är min fot, och är den ej en badboll, så är den ej min fot" eller nåt. 

Jag börjar ärligt talat tröttna på att vara hemma utan att göra någonting. Visst, jag skulle ha varit hemma idag i alla fall, även om jag inte vore sjukskriven, men blotta tanken på en sjukskrivning gör tillvaron ack så mycket tristare. Dessutom, jag kan ändå inte göra nåt i alla fall. Att ta sig ner på stan med kryckor håller inte. Dels så är det meckigt som fan att ha dem med sig, dels ser jag ut som ett miffo med dem. Det vore lättare om jag hade kunnat ta bilen, men det går inte. Jag käkar Citodon (okej, jag tar nån då och då. Att ta två i taget som läkaren tyckte att jag skulle, kommer inte på fråga. Jag har gjort det två gånger: en gång innan jag skulle sova, då funkade det prima perfekt. Andra gången var på förmiddagen nån gång, och det är inte något jag vill vara med om igen. Innehållet i huvudet geggas ihop och blir som trögflytande rabarberkräm, med klumpar och allt. Inga tankar kan fullföljas, ingen konversation kan upphållas, ingenting funkar. Nej, jag låter bli det.), dessutom kan jag inte köra bil med en högerfot som inte går att röra obehindrat. Okej, jag kan köra (det går att stega upp med farthållaren om det är så), men bromsa? Jag har hört att det kan vara bra att kunna det också.

Hem från Malmö tog jag mig på adrenalin och hemlängtan, inget annat, men tro mig när jag säger att jag hade ställt sakerna på plats och ställe om jag för en sekund tvivlat på att jag kunde framföra dem trafiksäkert. Jag må vara en smula för macho för mitt eget bästa ibland, men jag är inte dum. Jag skulle aldrig medvetet utsätta andra för fara (vilket är skälet till att jag nu inte vågar röra bilen eftersom jag stelnat till sen det hände).

Hur som helst, jag är fortfarande övertygad om att jag inte kommer att behöva vara hemma i två veckor, däremot har jag varit tvungen att inse att jag inte kommer att kunna komma iväg på onsdag. Det känns smartare att stanna hemma ett par dagar extra och vara säker på att det känns bra än att åka iväg, råka vrida till foten lite grann så att det pajar igen, och vara tvungen att ringa och säga "hej, jag står i Holland och kan inte köra vidare. Det gör väl inget?". ;) Så, alla tips och tricks på saker som gör livet lite gladare när en är hemma och inte kan knalla runt obehindrat mottages tacksamt.

Så här brukar inte

min fot se ut. Den brukar vara en smula smäckrare, och enfärgad. Nu är den trind och blå.

Det lär inte bli några två veckor

Ha! Redan nu börjar svullnaden gå ner (tror jag), och jag kan stödja mig på foten (lite grann). Inte en challe att jag stannar hemma i två veckor för en stukning. Jag ska ta det lugnt och fint, äta mina smärtstillande som jag ska, men mer än en vecka kommer det inte att ta (för att vara ärlig så siktar jag på att jobba på onsdag morgon, men det är kanske att ta i, jag vet inte). 

(Okej, det är min förhoppning åtminstone.)

Den som trampar snett stukar lätt foten

Barn, här kommer ett råd från mig till er: spring inte i lösknutna skor. Det leder bara till jävelstukad fot, brustet ligament samt två veckors sjukskrivning (som förvisso kan bli kortare om jag läker fint och bra). Att foten dessutom blir blåsvart och stor som en handboll lägger snarare sten på börda än lättar upp (jag vet, visst låter det märkligt?).

Jag tror förresten att jag inte kommer att våga ha med mig någon i bilen  förrän vintern är över.

Malmöhäng

Idag har jag hängt på en verkstad i Malmö i rätt många timmar, tillräckligt många för att missa min färja med några få minuter. Det är tur att jag har en vacker syster som rycker ut och ser till att lillasyster får mat i sig. Hon kom ner till hamnen i Malmö med falafel, hur mycket bättre kan det bli (svaret är "det kan inte bli bättre" i fall du undrar)? Nu är jag mätt och glad, och väntar på att få köra på färjan. Det lär förvisso dröja en stund eftersom den avgår först kl 22, så det är tur att jag har dator med uppkoppling, filmer, böcker samt minimorötter (klart att jag hellre hade haft choklad än det sistnämnda, men det är klart bättre än inget).

Musikförvirring

Med iTunes på random i vardagsrummet kan det uppstå musikförvirring i köket. T ex går det strålande att tänka "ah, Stone Roses", men upptäcka att det är Charta 77 i spellistan. De låter faktiskt lite lika på håll och ganska låg volym, så det så.

Insändare i DN

I dagens DN finns en insändare från en Robert Nilsson i Täby. Om vi bortser från rubriken som han troligtvis inte satt själv, så börjar den ganska bra: "Kvinnors löner är alldeles för låga" men fortsätter lite (okej, en hel del) snett: "de borde få dubbelt så mycket mot den summa vi män får i lönekuvertet." Han förklarar det med att kvinnor är de som föder barn, och att män inte skulle palla den smärta en förlossning innebär. Han fortsätter: "Oftast är det kvinnor som stannar hemma med barnen vilket innebär att de halkar efter lönemässigt." vilket han har rätt i. Okej, snubben har alltså en god poäng, kvinnor tjänar mindre än de borde. Vad är då hans lösning? Jo: "Så kvinnor, varför inte sexvägra tills ni får rätt lön?"

Om vi nu bortser från att det finns många kvinnor som inte har sex med män (för troligtvis är det väl det heterosex han menar), så infinner sig några frågor i mitt huvud: är det verkligen så ofta männen en knullar med som sätter ens lön? Vi som inte vill ha några barn, ska vi antingen sluta ha sex, eller ska vi helt enkelt inte ha lön? Är det kanske t o m så att lönen ska bli högre ju fler barn/värre förlossning en har (haft)? Sist men på intet sätt minst: är det verkligen rätt att det kön som genomsnittligen tjänar minst dessutom ska bestraffas en gång till, denna gång med att inte ens få knulla? Snacka om dubbelbestraffning!

Jag misstänker att Robert Nilsson menar väl (eller att han är ett troll som bara vill provocera med knäppa påståenden att män inte klarar smärta, intet har med barnavlande att göra samt ska ha hälften av vad kvinnor tjänar), men OJ så han skjuter sig i foten. Han får det att låta som att kvinnor ställer upp på sex (kanske t o m bara i barnalstrande syfte?), och att vi kvinnor lever i avsaknad av egen sexlust. Jag misstänker att jag inte är helt ute och åker moppe om jag hävdar att han har fel (eller så umgås jag med folk som inte är riktigt riktiga, den möjligheten finns ju också).

Hur som helst, jag kan uppoffra en del för den goda saken, det kan jag absolut. Men kom igen, sexstrejk? Till vilken nytta?

Jag gillar inte snö

Bara så att du vet.

En sak till

Jag är inte van vid att jag kör fortare än någon annan när jag jobbar. Vi ligger i 80, och blir alltid omkörd av alla. I Tyskland blir vi omkörda av polska chaffisar, av holländare, av tyskar, av finnar, av andra svenskar ... Nu var det jag som körde om, och jag behövde sällan köra fortare än 82. Ja, det var plogat, nej, det var inte halt. De enda som körde om mig var finnar och andra svenskar. Jag antar att det är för att vi kanske är en smula mer vana vid vinterväglag, och vågar mer (eller är dumma i huvudet). Det kändes konstigt hur som helst.

hansi lär sig viktiga läxor

Jag är som vanligt grymt dagvill. Jag misstänker att det är måndag, vilket torde betyda att jag kom hem igår morse. Jag åkte i torsdags .... så det stämmer nog.

I torsdags när jag skulle ta bilen för avfärd mot Holland upptäckte jag att den saknade kartbok. "Äsch, inte behöver väl jag en sån? Jag hittar ju, dessutom har jag ju gps i bilen om det skulle vara något." Jag åkte iväg, och det gick hur fint som helst att ta sig till Malmö, och vidare mot Travemünde (även om folk som vanligt hade ställt sig hiskeligt konstigt vid färjeincheckningen så att jag var tvungen att backa en lång bit för att kunna komma iväg). Vid Hamburg var det nästan ingen kö, och det var här jag började ana oråd en smula. Ingen morgonrusning? Strax efter kom svaret: snö.

Så, med tanke på att de flesta verkar köra med sommardäck var 30 på Autobahn inte så konstigt, även om det var en smula frusterande. Hur som helst tog jag mig till Zwolle utan större bekymmer än lite trötthet på trafiken. Allt gick bra med att byta trailer, och jag kom iväg ganska på en gång. Sen började det.

Det var fredag eftermiddag, och alla skulle åt samma håll som jag. Jag sneglade på körtiden, och jag hade tre timmar nånting kvar, ingen fara med andra ord. Kön segade sig fram, ibland i 30, ibland i 60, men vi kom framåt. Allt gick egentligen bra (om än en smula långsamt), fram till jag kom till den stora rondellen där det brukar vara kö. Nu var kön mer än 1,5 km lång (enligt gps:en), och det syntes blåljus på långt håll. Väl framme i rondellen visade det sig att min utfart var anstängd. Vad annars fanns att göra, än att bara fortsätta, och ta nästa utfart? Jag menar, jag hade ju gps, vad kan gå fel då? 

"Sväng höger."

Jag svängde höger.

"Sväng höger."

Jag svängde höger.

"I rondellen, ta andra avfarten."

Jag tog andra avfarten i den lilla lilla rondellen.

"Nu är du i ett holländskt villområde med en massa parkerade bilar överallt. Det finns ingenstans att vända, och det går inte att backa. Roligt va? Jo, förresten, sväng vänster här. Ja, snubben på cykel säger att den kommer att sluta i en cykelväg, men vad fan, lev lite farligt vetja!"

Det är tur att jag har kolleger med is i magen och en kartbok till hands som kan vägleda en när en är mitt ute i ingentstans, i snö och mörker. Mitt ute i ingenstans förresten, en stund var jag mitt inne i Emmen och snurrade lite. Det slutade i alla fall med att jag körde förbi en rastplats där det hade varit ganska kalas att stanna, och körde vidare. Jag vågade inte riskera att ta rast, kliva upp mitt i natten och vara helt vilse. Nu var klockan i alla fall så pass lite att jag med gott samvete kunde ringa folk utan att riskera att väcka dem. Så, jag körde vidare, och hamnade till slut på vägen som går över Cloppenburg, körde över min körtid med inte jättemycket (men ändå) eftersom det var knökfullt på alla andra rastplatser.

När jag vaknade var det mörkt (men det var det när jag somnade också), dessutom snöade det väldigt mycket. När jag skriver väldigt mycket, så menar jag verkligen väldigt mycket. Det var svårt att se nånting alls, förutom vitt, vitt, och lite mer vitt. Äh, jag kom fram till Travemünde till slut i alla fall, hann med båten och slapp sjukt mycket halka på vägen hem. Det är bra.

I Torsvik var jag förresten med om en, egentligen ganska betydelselös, grej. Vi tankar på Shellmacken där, och inte alltför sällan är det något som krånglar, och jag blir irriterad. På vägen ner fungerade inte autoavstängningen på dieselpumpen, trots att jag sagt till fyra gånger och de varje gång lovat att fixa det. Jag snäste åt snubben som jobbade just då, men bad om ursäkt när jag sen kom in på macken (och tillade "ni måste tro att jag är världens suraste eftersom jag alltid gnäller"). Den här gången, alltså natten mellan lördag och söndag) klev jag innanför dörren, och i kassan stod killen som också jobbade senast. Han sa "Får jag se ett leende nu då?", och när jag log (jag log redan när jag gick in) så sa han "Sådärja!". Nu undrar jag: hade han sagt så till en man? Jag tog inte illa upp, jag gillar den snubben och så, men jag kan inte låta bli att fundera. Å andra sidan kan det mycket väl vara som Håkan sa: "Men Hanna, hur många män tror du det är som faktiskt ber om ursäkt om de har varit otrevliga mot personalen på en mack?". Fan vet.

Hur som helst, jag lärde mig några saker under resan: 1) se till att hitta en kartbok till bilen (beg, steal och borrow) innan avfärd; 2) gps:er är sadistiska ting som vill leda dig i fördärvet; 3) var rädd om dina fina kolleger, de är värda sin vikt i saffran.

(Alltså, det ska finnas en kartbok i varje bil, men av någon anledning hade den från bilen jag körde hamnat i en annan bil, som alltså hade två. Illa.)

Holland, men på egen hand

Jag är på väg till Holland igen, och det känns som att det var länge sen jag kom hem därifrån. Det var det inte ("igår" brukar sällan räknas som "länge sen"). Just nu känns det lite ensamt, jag vande mig snabbt vid att ha sällskap (och vilket sällskap sen!). Det är tur att jag har dator, filmer, och telefon. :)

Jag börjar tröttna

Jag vet att jag, sen jag började, har babblat på hur mycket jag gillar mitt jobb. Det är fortfarande sant, mer än någonsin faktiskt. Det finns dock en jobbrelaterad sak jag börjar tröttna ganska ordentligt på, och det är att gång efter annan få höra att jag är anställd för mina fysiska defekters skull (vad skulle en annars kalla det?). Jag vet att jag saknar penis ("saknar" är väl inte rätt ord egentligen, jag saknar det definitivt inte. Snarare är det väl så att jag helt enkelt inte har en.), men ärligt talat har jag hittills inte sett något tecken på att kuk verkligen behövs i jobbet.

Jag är så in i döden trött på att få höra "[NN] säger att du bara har fått jobbet för att du är kvinna", "[NN] säger att du inte kan köra", [NN] säger att du kommer att sluta snart för att du inte pallar med jobbet". Jag tror att om jag får höra det en enda gång till kommer jag att skrika rakt ut. När ska han förstå att jag varken visade tuttarna eller knullade mig till mitt körkort? Om jag nu är så kass, och jag nu inte klarar mitt jobb, ja, då antar jag att jag inte kommer att få en fast anställning när provanställningen löper ut. Dock vägrar jag i sten att tro att jag blev anställd bara för att jag är kvinna (även om jag, som jag tidigare redan skrivit, är fullt medveten om att jag hade en stor fördel av det). Det är inga dumma människor som anställde mig, och jag antar att vi alla är där för att vi kan bidra med olika saker (även om jag just nu mest undrar om den som snackar så jävligt är sänd som ett test av mitt tålamod).

Det finns inte en chans i helvetet att jag tänker ge mig och lägga mig platt för en person som är så vansinnigt osäker i sin manlighet att han tror att jag ska stjäla hans penis bara för att jag är anställd på samma villkor som honom. Jag tänker inte säga upp mig, utan slutar jag på det här jobbet är det för att jag blivit ombedd, eller inte fått förlängt efter provanställningen. Då, men först DÅ tänker jag acceptera att jag inte har i en lastbil att göra. Tills dess tänker jag fortsätta älska mitt jobb, och göra det så bra jag bara kan.

Den 13 december smäller det

Så, är det nån som känner för att göra en insats den 13 december med att bära lådor och möbler (eller kanske bara vara allmänt underhållande, vad vet jag?) så är den personen väldigt välkommen att hjälpa till att flytta. Snällt va? ;)

Imorgon ska jag jobba igen, efter att ha varit ledig i flera dagar. Jag tror att den här turen kan bli en bästa hittills, jag ska nämligen ha Håkan med mig. Det finns få jag är säker på att jag inte skulle bli irriterad på, och en av dem är Håkan. 

Absolut frustration

Det finns få absoluter i livet, det är jag väl medveten om. Det mesta går att diskutera och hitta andra ingångar på, det går att komma fram till olika saker och det är okej. Allt bra så långt. Det jag har svårt för är när folk säger "jo, men jag tycker att det här uttrycket betyder det här". Nyckelordet här är alltså "tycker". För ett par år sen tror jag, så var det någon på Qruiser som tyckte att ordet rasist skulle användas för "någon som tycker om alla raser" (bara saken att prata om "raser" när det kommer till människor är ju en smula fishy), och hen tänkte minsann använda det så. Visst, det finns ju ord som har bytt innebörd under årens lopp, men kom igen: att säga "men jag använder det så", och ändå bli irriterad över att bli missuppfattad?

Det jag har i tankarna just nu är när jag pratade med en ny bekantskap, och vi kom in på ämnet alkohol. Jag berättade att jag varit nykterist fram till för mindre än ett år sen, och han säger "nykterist? Det är jag också. Eller ja, halvnykterist." När jag blir konfunderad och frågar hur en över huvud taget kan vara en sån sak säger han "ja, men jag dricker ju bara ibland, dessutom blir jag väldigt sällan full.". I mina ögon är han alltså som vilken medelsvensson som helst, det har alltså inget med nykterism att göra. Även om jag själv inte är det själv längre gör det mig lite irriterad att ordet på något sätt ska urlakas, att själva meningen i det ska försvinna. I mina, och troligtvis många andras, är en nykterist någon som inte dricker alkohol. Antingen så gör du det, eller så gör du det inte, det finns faktiskt inget mellanting. Bara för att du dricker alkohol betyder det inte att du gör det hela tiden, dygnet runt, alla dagar. Jag försökte förklara för den här personen att rimligtvis borde det inte gå att vara "halvnykterist", men jodå, det gick visst. Jag nådde inte fram, vilket gjorde mig frustrerad.

Vi gick vidare till att prata om annat, och kom in på ämnet laglighet. Han pratade om att när han var liten så umgicks han med andra småkids som snattade. Han hade aldrig gjort det, "jag har faktiskt aldrig gjort något olagligt". Jag blev lite konfunderad, vem har inte gjort något olagligt? Så, jag frågade "men vadå, har du aldrig kört för fort?" och fick svaret "jo, men det tycker inte jag är olagligt". Jag frågade, och nej, han menade inte "det tycker jag inte borde vara olagligt", utan just det han sa, att han inte tycker att det är olagligt. Visst, mycket är upp till varje persons tycke och smak, men gränsen går faktiskt innan det där. Det är klart att lagar ofta kan vara luddiga och öppna för tolkning, och jag har inte läst vad som gäller för fortkörning. Jag kan dock inte tänka mig att någon någonsin kan komma undan med "jag tycker inte att det är olagligt" och hen blir stoppad när hen kör för fort. Men nej, jag nådde inte fram där heller. han tycker inte att det är olagligt, och så är det med det.

Jag ska helt enkelt låta bli att prata om vissa saker med vissa personer. Jag måste lära mig det.

hansi tar igen

Jag borde skaffa en diktafon. Jag funderar så mycket när jag kör, och tänker på saker jag känner att jag vill skriva om, men när jag väl stannar för rast eller vila (eller är ledig för den delen) är det som bortblåst. Jag har inte bara blivit helt dum i huvudet av att köra lastbil, samt tappat min språkkänsla: jag har tappat mitt korttidsminne också. Crap.

I alla fall, en sak jag har tänkt en del på är att fler gånger har det hänt mig att folk säger "men det är skönt att du i alla fall är feminin, fastän du kör lastbil. Många andra tjejer blir så manhaftiga liksom.". Här känns det lite som att jag fastnar i en fälla på något sätt. När folk generellt tänker på "kvinna som kör lastbil" tänker de på en kortklippt truckflata (jag gör det jag också, så fördomsfri är jag). Jag har på intet sätt något emot kortklippta truckflator, snarare tycker jag att det är synnerligen attraktivt. Så, som kvinna som kör tunga fordon förväntas du alltså att inte vara "kvinnlig", utan snarare åt det "manliga" hållet. Okej, då finns ju alltid problemet att jag är som en treåring som en inte tar där en sätter. Glöm inte att jag envisades med att äta kött i ett par tre år, bara för att folk inte skulle ha rätt när de sa "Hanna, du som är vegetarian" ("men du ser ju UT som en vegetarian!"). Som sagt, jag beter mig som ett trotsigt barn. Det är inget jag är stolt över, och jag jobbar på det.

Till saken: folk förväntar sig att jag ska vara på ett visst sätt, och då måste jag på något sätt alltid understryka att jag minsann inte är som de tror, det finns fler bottnar i den här bruttan. Det fåniga är att jag då på något sätt alltid måste spela brudkortet. Jag säger "haHAAAA, men jag klär mig i kjol ibland, och jag har klackar och våldsamt urringade toppar! Vad säger du nu, va va va?". Men ärligt jävla talat hansi lilla, är det verkligen det som är det viktiga? Jag blir irriterad på mig själv när jag måste hävda min "kvinnlighet", för varför måste jag göra det? Om jag nu faktiskt vill klä mig "manligt" så ska jag kunna göra det utan att tänka "oh truck, nu faller jag in i stereotypen för kvinnor som kör lastbil. Bäst jag piffar till det med lite mascara." Samtidigt, jag är ju enormt stereotypt "kvinnlig" i mitt samlande (som egentligen inte är menat att vara ett samlande, utan mer att jag bara ... vill ha fler). Jag vet ju att jag har fler par skor än jag använder (okej, många par skor jag aldrig använder), och att ha sextio läppglans är kanske inte det vanligaste (även om jag har gett bort en massa som jag aldrig använt, och dessutom slängt en del. Nu har jag säkert bara 20-25). Ärligt talat, jag vet inte vart jag är på väg med det här, annat än att jag är frustrerad att jag hela tiden har normer och stereotyper att förhålla mig till. Lite relaterat till det, fast ändå inte: jag har chockat folk genom att säga "tack!" alldeles glatt och ärligt när folk har sagt "alltså, jag tycker att du ser ut som en flata". Tydligen ska det inte vara en komplimang, men kom igen! Jag blir kalasglad, för ffs, jag tycker ju att sterotypflatan är hur het som helst. 

På tal om att vara en brutta med flera bottnar (som jag skrev lite högre upp): jag är ju inte det längre. Nu när det är flyttdags har jag gått igenom en massa uppsatser och tentor, och slängt alldeles ohyggligt mycket. Tjejen som skrev de uppsatserna var smart, och visste vad hon pratade om (i alla fall ibland). Tjejen som läser uppsatserna nu säger "huh?" och känner sig dum. Min vokabulär har krympt till svordomar och chaffisuttryck, i övrigt finns intet att hämta hos mig. Men, tillbaka tillbaka ... nu ska vi se, var var jag? Jo, även när det kommer till mitt jobb, vad jag gör och varför, så känner jag fortfarande något slags oro att jag inte ska tas på allvar. Jag har just nu mitt absoluta drömjobb. Visst, det är inte alltid kul precis hela hela tiden, men banne mig 98%. Jag gör det jag vill, och det måste väl ändå vara huvudsaken? Men nej, jag känner ibland ett behov av att visa att jag faktiskt inte har kört jämt. Behovet kommer sig dels av att jag inför andra chaufförer faktiskt måste understryka det, för hade jag kört jämt skulle jag även kunna det här bättre än jag faktiskt gör. Jag säger inte att jag är en dålig chaufför, bara att jag inte kör lika bra som om jag hade haft kortet i tio år. 

Inför andra än chaufförer måste jag understryka att jag faktiskt har valt det här yrket, av egen fri vilja. Det var inte det att min pappa/morfar/farbror har åkeri, och jag alltid har kört, utan jag valde det här, trots min brist på lastbilsbakgrund. På något sätt tror jag att jag känner att jag måste visa att jag minsann har en massa poäng, men jag valde att göra något helt annat eftersom det var min dröm. Är det inte lite tragiskt egentligen? Jag går runt i flera år och känner mig som en akademisk bluff, och är jätterädd att folk ska komma på mig med att vara en simpel arbetarunge som inte riktigt har koll på alltalltallt. När jag äntligen gör det jag vill göra är jag i stället så vansinnigt mån om att ... äh, jag vet inte. Tragiskt är vad det är, och jag måste jobba lite på det. Ärligt talat, jag är ju så mallig att jag kan spricka över mitt jobb. Jag har inget emot att gå i arbetskläder, snarare tvärtom. Jag är så stolt över att jag faktiskt gjorde tvärtemot vad jag borde, och blev det jag ville. Så, varför kan jag inte bara vara nöjd med att folk ser mig som lastbilschaffis, det är ju det jag är (och vill vara)?

trött hungrig kissnödig

i Malmö.

Glad ändå.

Jobb igen

Efter en sjukt hektisk helg med packning och städning känns det grymt skönt att vara tillbaka på jobbet, även om det i natt innebar körning i tokdimma, och jag ska köra en tur ingen annan kört innan mig (lite Star Trek över det, inte sant? ;). Okej, det finns säkert tonvis med folk som gjort det, men ingen från oss, så det finns ingen att fråga. Som vanligt så känner jag "shiiit, jag kommer att åka alldeles vilse och bort, och kommer att göra allt bakvänt", men vafan, varför skulle det vara så? Jag är bara dum och brudig.

Jag har fått ögonen på århundradets skönaste hockeyfrilla, men tyvärr hann bäraren försvinna innan jag hann få upp mobilen och fota. Uppe på huvudet är det som en tajt hjälm, och i nacken växer det lockigt och vilt. Du kan alltid lita på tyska chaffisar, så är det bara.

Nu är jag sugen på att få köra på färjan, äta, duscha och sen sova. Jag behöver sova.

Det finns gånger

då det känns som att det inte går att göra rätt. Då är det kanske bäst att lita på magkänslan.

jag. har. inte. tid. att. bli. sjuk.

Okej?

Malmö igen

... och det är t o m lite sol. Så här pigg och härlig ser jag ut efter att ha kört en hel natt. Du då?

Sådärja

Första drösen med lådor borta från lägenheten, nu är det bara ... skitmycket kvar. Det är tur att jag har vänner som Håkan. Han kom vid 13 idag, och jag skjutsade hem honom för inte länge sen. Inte många skulle ställa upp och hjälpa till att packa, och köpa lådor, och baxa runt lådorna, och fika med stiliga veterinärstudenter, och ... okej, det sista känner jag nog fler som skulle ställa upp på förstås. Men, han har som alltid varit en ängel. Ärligt talat vet jag inte om jag hade pallat den oöverjävlastigliga uppgiften att sortera och packa papper och sånt utan honom. Så kan det vara.

På tal om flytt: den 15 december hoppas jag på starka armar som hjälper till att flytta lådor och möbler från Gottsunda till Övre Slotts. Snälla, säg att jag har rätt? (Och ja, givetvis kommer det att bli inflyttningsfest, kanske att det slås ihop med nåt glöggtjofräs kanske?)

Förresten

så ska det flyttas i december.

Färjor, färjeköer och skumma män

Jag funderar ofta på om det är något fel på mig, att jag inte kan läsa situationer rätt, och därmed kan agera på korrekt sätt. Ta t ex det jag skrev om för ett tag sen, om snubben som gav mina bröst två tummar upp. Var det egentligen meningen att jag skulle bli alldeles till mig och börja fläkta mitt ansikte med mina händer på bästa miss universum-manér, och kanske fälla en lyckotår över att ha blivit bedömd och godkänd? Jag kom att fundera över det igår på färjan, när jag återigen råkade ut, inte riktigt samma sak, men nåt i samma liga. 

Jag var på väg från restaurangen till min hytt, och gick och läste en bok, när jag hörde en vissling. Det var ingen wolf whistle. Såna rör inte mig, så jag kollar aldrig upp. Det var snarare en "oi, se upp för fan, du är i vägen!"-vissling, så jag tittade upp från min bok. På en stol snett framför mig satt en man i min ålder. "Satt" är väl egentligen inte riktigt rätt ord, snarare "halvlåg" eftersom han på bästa högstadiesätt satt nerhasad på stolen, med armarna hängande bakom ryggstödet. Det jag reagerade på först var att han var ganska snygg för att vara på färjan (för det är bara att erkänna, jag tillhör inte den yrkeskår med störst andel hetingar direkt). När jag tittade upp log han, gjorde något som kan betyda "jag är en guldfisk" med munnen (det kan kanske med välvilja tolkas som något slags pussrörelse med tillhörande ljud, men jag vet inte), gjorde "kom hit" med pekfingret, och klappade sig sen på ena låret. Vad var då reaktionen jag borde ha visat? Borde jag ha släppt vad jag hade för händer, skuttat dit med glada hoppsasteg och satt mig i hans knä? Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att min reaktion (djup suck och ett återupptagande av läsningen) kanske inte var den rätta. Jag vet heller inte varför jag utsätts (eller ska jag i stället skriva "belönas med"?) såna här grejer. Kanske är det för att jag, i en heterosexuell (med en släng av homofobi drabbad) mans ögon faktiskt är ganska snygg, för att vara på en färja?

En helt annan sak, men som ändå har med saken att göra lite grann (och nu kommer ett hopp som kan te sig en smula ologiskt, men håll ut, det kommer en koppling snart): onani är ju i grunden ett rätt bra och sunt tidsfördriv. Det är trevligt, det är skönt (annars bör en kanske göra nåt annat) och ett ganska underhållande sätt att få tiden att gå om en inte har nåt bättre för sig (därmed inte sagt att det är ett sistahandsval, men du förstår kanske vad jag menar). Dock måste jag faktiskt säga - och nu må jag låta hur pryd och tillstängd som helst - att jag helst ser att både jag och andra tillämpar onani i enskildhet eller tillsammans med folk som har valt att delta eller titta på. Som sagt, jag må vara en pryd person, men så känner jag. Kan det vara för att jag aldrig riktigt har överväldigats av något slags kåthet som måste ut ur kroppen ögonaböj, annars går det illa? Jag vet inte, men hittills har jag aldrig känt något behov av masturbation i säg ... en färjekö. Igår morse när jag satt i kön till färjan i Travemünde började jag fundera på om det var jag som helt enkelt var för tillknäppt och sipp. 

Jag pratade med en av mina storaystrar i telefon för att få tiden att gå (se där, en brud som inte vet hur hon ska fördriva tiden på roligast sätt! utbrister du nu). Medan jag gjorde det tittade jag mig omkring, så där som en gör när det är kö, och det är ett par timmar kvar innan den kommer att röra på sig. "Jaha, där sitter han och läser en bok, jag undrar vilken det är? Och han, han läser en tidning, och i bilen bakom sitter en och sover. Där till höger strövar en man runt och röker, och i den bilen där sitter en gubbe och runk... Vafan? Ja jävlar, han sitter och runkar." Medan jag satt och tänkte så, och tittade till en gång för att se om jag sett rätt upptäckte jag att han inte bara helt ogenerat satt och runkade i sin bil, han log dessutom lite förföriskt mot mig. Och visst, grattis till honom som har en så öppen och härlig kontakt med sin sexualitet, men alltså: kom igen! Visst, jag kan låta bli att titta dit (vilket var vad jag ägnade resterande timme åt), men jag kan verkligen inte fatta varför en person väljer att, för öppen ridå så att säga (för ja, han liksom alla andra har gardiner att dra för), sitta och onanera i en färjekö. Jag kanske missar något alldeles extra, men jag tror att jag även i fortsättningen håller mig till att göra det i sällskap av mig själv eller särskilt inbjudna.

Dags att samla ihop allt

Avresa från Södertälje imorgon kl 04, så det är hög tid att packa och laga mat. I sista minutens elfte minut, det är då jag är ute.

En sån där dag

Jag vet, jag skulle säkert kunna ringa nån och kolla om de har lust för en fika, men jag lever i nån märklig förhoppning om att folk ska känna på sig när jag hemma, och att de ska vilja hänga med mig.

Just nu känner jag mig bara så himla ensam. Inte bara "oh, vad kul det vore med sällskap", utan "snällasnällasnällakomochsällskapainnanjagtapparbortmigsjälvochförsvinner". Jag är helt enkelt inte så bra på att vara oförhappandes ledig, och väldigt dålig på att ta initiativ och kolla om nån vill hänga. Då blir det så här.

Väntan i Malmö

Kanske är det sista soldagen i höst, kanske inte.

På tal om sluskiga chaffisar på färjan

(okej, jag vet att jag inte har skrivit om det, men jag har tänkt på det, och det är tanken som räknas)

så vill jag att du gör mig en tjänst: håll båda händerna framför dig, med handflatorna nedåt, och tummarna närmast bröstet, strax nedanför nyckelbenen. Beskriv nu en ganska stor halvcirkel nedåt, så att dina handflator i slutet pekar uppåt (och om du har bröst, har dem i handen), och tummarna utåt. Avsluta med ett brett, sliskigt leende och två tummar upp. Nu har du gjort samma sak som den slibbiga chaffis jag träffade på senast jag åkte färja gjorde.

En tjänst till, en liten en bara: ett brett leende, en liten blinkning med vänster öga och två långfingrar i luften. Vad det var? Mitt svar.

Sanningar

Östersund är det nya Pite (som tidigare konstaterat).

Glitterlim är roten till allt ont, och källan till all glädje.

Mjukisbrallor är som ketchup: det funkar till allt, men tyder väldigt ofta på dålig smak.

hansi kissar ute

Jag finner mig ganska sällan. Jag blir inte arg när jag ska, jag inte de rätta orden att säga när det verkligen gäller, jag blir bara helt tom i skallen när jag egentligen borde bita ifrån. Ibland dock, ibland finner jag mig.

Jag har ju tidigare erkänt att jag är blyg när det kommer till att kissa ute (ja, mer kiss. Inte intressant, jag vet, men det bryr jag mig inte om.), särskilt om det är dag. Jag är ju numera en smula skeptisk till rastplatstoaletter av ganska förklarliga skäl. Jag menar, det är ju trist att inte riktigt veta om jag kommer att komma ut därifrån igen. Hur som helst, jag fick ett tips på färjan över till Travemünde senast: killen jag pratade med berättade att hans före detta fru hade krupit in under trailern för att kissa, och det hade funkat. Så, på vägen från Zwolle till Travemünde stannade jag på ett ställe där det inte fanns någon toalett, däremot en massa andra bilar. Det hade gått fyra timmar sen jag åkte, och jag var så kissnödig att jag var gråtfärdig. Efter en del trampande på stället tog jag ett litet steg in under trailern, och hasade ner brallor och trosor. Ett par sekunder efter det kom en man förbi, böjde sig fram och frågade om jag behövde hjälp med något (han trodde nog att jag bytte lampor eller nåt), Jag tittade upp, log och sa "nej tack, kissa har jag kunnat göra själv sen jag var liten". Jag vet inte riktigt vem som var mest generad, han eller jag.

Istället för att köra

ligger jag hemma i min egen säng och filosoferar. Så kan det vara ibland.

Jag är glad

Vad annat kan jag vara? Jag är på väg ner till Holland (men jaaaa, jag har rast nu, jag skriver inte i farten), jag har haft en kalasbra födelsedagsfest, och vädret är vackert. Jepp, lycka.

Dagens lyxproblem

Det blev för mycket chokladglasyr på tårtan, så det svämmade över alla bredder. Nu har jag choklad lite överallt.

Det händer att jag ler

men inte sjutton är det ofta.

Inatt ska jag köra en högerstyrd lastbil. Barn, håll er inne.

Nu är jag 29

och så mycket klokare än när jag var 28. :)

... och det är väl klart som fan att jag var rädd

Min sista kväll som 28-åring kunde ha varit bättre. Egentligen hade den kunnat vara hur fin som helst. Jag var på väg ner till Holland, och stannade till på en rastplats någonstans i Tyskland (de ser alla likadana ut, så jag har faktiskt inte den blekaste aning om var jag var) för att ta rast. 45 minuter kan vara sega ibland, men jag var mest glad över att ha hittat en plats så att jag slapp fickparkera, och att jag hittat en rastplats med toaletter. Jag kanske inte ha berättat det (varför skulle jag egentligen berätta det, annat än för att skryta över att jag kommit över en rädsla, d v s den över att kissa ute), men jag vågar faktiskt kissa ute nu. Det är kanske ingen biggie för de flesta, men för blyghans här så är det det. Nej, jag är inte som andra chaffisar och ställer mig var som helst, men om det är mörkt och ingen annan i närheten så vågar jag. Eller snarare, jag vågade i alla fall.

I vilket fall: jag kliver ur bilen, lullar bort till toaletterna. Toaletter på rastplatser lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller hygien och komfort, men de finns i alla fall. Toaletterna är dessutom som gjorde för att spela in skräckfilmer på, kalla, mörka och fuktiga som de är. Men, ingen fara på taket där. Jag går tillbaka till bilen, sätter mig och lyssnar på radio ett tag, och fortsätter att vara glad över att jag hittat en plats att stå på där jag inte ens står i vägen. När det har gått en halvtimme av min rast kommer jag på att det är smart att säkerhetskissa innan jag åker. Tänkt och gjort, jag hoppar ur bilen igen, och strosar bort mot toaletten. På väg in hör jag nån ropa, men jag antar att det inte är till mig, så jag fortsätter in. När jag sen ska gå ut går det inte. Det är inte så att dörren inte går att öppna, det är det att det står en man i vägen. Han står lutad i dörröppningen, med dörren halvöppen bakom sig.

-Jag ropade på dig när du gick in.

-Okej, jag hörde inte det. Är du snäll och flyttar på dig? 

-Jag vill prata lite med dig.

-Jag vill inte prata med dig, flytta på dig så att jag kan komma ut.

-Kom igen, jag vill bara prata. Ska vi gå till min bil?

-Nej, jag vill inte gå till din bil, jag vill komma ut härifrån så att jag kan åka.

-Vi kan gå till din lastbil i stället, där finns det mer plats.

-Nej, vi ska inte gå dit, du ska flytta på dig, och jag ska åka nu.

Under tiden har han ställt sig ännu mer i vägen, och står och hånler. Jag försöker komma förbi, utan att ta i mannen.

-Vad ska du göra, skrika?

-Va?

-Ja, tror du att nån kommer att höra dig om du skriker? Tror du att nån kommer att bry sig?

-Va?

-Du kan skrika hur mycket du vill, det är ingen som bryr sig säger jag. Gör det dig rädd?

-Va?

-Blir du rädd? Är du rädd nu?

-Nej, jag är inte rädd, jag är förbannad.

-Du är rädd, erkänn det. Du är rädd för att jag står här, och du inte kommer förbi, och för att ingen kommer att höra dig om du skriker.

Jag spänner ögonen i honom, knuffar honom ur vägen, och går förbi. Jag får anstränga mig för att inte springa, för att inte titta över axeln, för att inte få panik. Han följer efter till bilen, under tiden som han skrattar hånfullt. Väl i bilen låser jag dörrarna, startar bilen (jävla alkolås, starta nån gång. Starta!) under tiden som han står utanför med armarna i kors och bara hånler. Till slut går bilen igång, och jag kan åka.

Och ja, det är väl klart som fan att jag var rädd. Han hade ju helt rätt i att ingen skulle höra mig, och att om någon skulle höra mig troligtvis inte skulle bry sig så jävla mycket.

När jag var på intervju för det här jobbet fick jag frågan hur jag ställde mig till att sova i bilen på rastplatser och sånt. Jag ha fortfarande samma inställning till det som då: jag har absolut inget emot att sova på rastplatser. Nu kommer jag däremot att vara lite mer försiktig när jag kliver ur bilen.

Nu ska jag sova

... men jag skriver nog imorgon. Jag ska bara sortera tankarna en smula.

Det börjar fint

I hamnen i Trelleborg får jag skäll för att Scania sätter in så krångliga färdskrivare i sina bilar. Jag är ju som Jesus, så jag tar på mig det. Nu ska jag sova.

Strax dags att åka

Jag är tillbaka på onsdag, men då som 29-åring.

Jag som trodde att jag var sist

I våras hörde jag en låt på radion några gånger, men bara i mitt hatprogram Vaken med P3 och P4. De är f ö de enda som får för sig att spela Tommy Körberg eller Peter Le Marc en gång om dagen i en vecka. I alla fall, jag tyckte att låten var bra, och ett tag senare köpte jag skivan den är med på (inlägget är från den 20 maj i år). NU börjar jag höra låten överallt, både på SR och i reklamradio. Tänka sig, Vaken var före sin tid, och det var jag med. ;)

Jag har aldrig märkt av pms förr

Okej, det är kanske inte helt med sanningen överensstämmande, men så här då: jag har aldrig någonsin märkt av pms så här mycket. Det är inte så att jag bli aggressiv, tvärtom faktiskt. Just nu är jag så jävla gråtmild att jag knappt vågar visa mig ute. Ett exempel är nu imorse när jag läste om att bebisar tyr sig till folk som är hjälpsamma, och det var testat med klossar som hjälpte eller knuffades (jag läste inte så noga). I alla fall, jag började tänka på experiment som gjorts på apor, för att kolla hur de reagerar om de inte får någon kroppskontakt. Jag minns inte alls hur de gjorde, det jag minns är bara att en viss grupp apbebisar inte fick några kramar eftersom mamman ersatts med nåt hårt och okramigt (men nej, det är inte bara mammor som kan kramas, det vet jag). Där sitter jag vid frukostbordet, med tårarna strömmande bara för att jag tänker på stackars små apbebisar som tynar bort för att de inte får några kramar. Jeez.

Tänk att ett bilinköp kan göra en så jävla ledsen.

När jag ligger i hytten på färjan

kommer det så mycket tankar, så mycket jag vill skriva om. Jag tänker "det där ska jag skriva ner när jag vaknar, just nu måste jag sova". Problemet är bara att alla vettiga tankar är som bortblåsta när jag vaknar, i stället är det bara "matätamat" som snurrar i huvudet. F ö är jag sjukt bra på att sova lite som på kommando. Jag kan känna mig hur pigg som helst, men kommer jag in i en färjehytt, få duscha och borsta tänderna, då kan jag sova, även om klockan är tio på förmiddagen.

Igår kom jag hem från Holland, och imorgon åker jag igen. Den här resan var min första på egen hand, och jag kan väl egentligen inte säga att det var en hejdundrande succé. Jag var sen till färjan i Malmö eftersom jag var sen från Södertälje, och från tankningen i Torsvik. Jag lyckades på något sätt sjabbla bort en vila (jag tryckte på färdskrivaren som jag blev instruerad, men den registrerade inte min färjetid som vila) vilket ledde till att jag hade exakt 21 minuter att hitta någonstans att stå för 45 min rast. Jag drog över min körtid för att jag inte hittade ett enda ställe att stå på för rast på kvällen (alltså min andra rast, den efter rasten precis efter färjan), trots att jag började leta redan 40 min innan min körtid gick ut (det finns mååååånga långtradare i Tyskland och Holland. Jättejättemånga, och alla chaffisar behöver vila.).

När jag skulle byta trailer var det fortfarande inte klart vilken jag skulle ha med mig, så jag fick åka och göra annat i stället. När jag äntligen bytt till mig en trailer (jag fick ta min kollegas, eftersom den var klar, och han skulle komma först några timmar senare när min skulle vara klar) hittade jag den inte eftersom den inte stod där den skulle. Dessutom var den för låg, så bilen gick inte in under, så jag fick hämta en snubbe som fick höja den. Det tog mig en evighet att koppla eftersom de ställt den vid ett farthinder som jag var tvungen att backa över, och som gjorde att jag kom snett hela tiden (och ärligt talat, jag kungar ju inte på trailerkoppling ens under bra omständigheter, inte än.). Jag ska inte ens nämna att jag först blev anvisad en plats för trailern jag skulle ställa, en plats där jag dels behövde högerbacka in, och som dels såg för smal ut eftersom trailrarna på båda sidor stod en bit över linjerna. När jag kämpat i en och en halv evighet gick jag ut och stegade upp platsen, och kunde konstatera att ja, jag hade rätt, det var för smalt. Jag fick en annan plats.

Ärligt talat, när jag ställer upp det så här ser det rätt jävligt ut (och då har jag inte ens tänkt på att jag blev idiotförklarad på macken där jag skulle tanka adblue ("har du stoppat in kortet åt rätt håll? Har du tryckt koden? Rätt kod? Har du verkligen valt rätt pump? Alltså, det är inget fel på den, vi har nyss fått den påfylld vet du. Är du säker på att du har tryckt koden, satt in kortet rätt, valt rätt pump? Helt säker?" När jag äntligen fick med honom ut stod han lutad över min axel: "så, sätt in kortet. Tryck mätarställning. Tryck koden. Tryck bilnummer. Tryck pumpnummer. Ja, så är det bara att tanka.". Jag ville vända mig om och berätta för honom att jag faktiskt kan läsa. I stället bet jag ihop, tänkte fula tankar och gjorde som han sa/som det stod. När det inte kom en droppe adblue tittade han på mig, tittade på pumpen och utbrast "men den här funkar ju inte, det är nåt fel på den!"), och fick åka till en helt annan mack och köpa det på dunk), men allt som allt var det skitbra. Jag hade jätteroligt på resan, och jag tror att nästa blir ännu bättre. Jag är långsam av bara fan, det vet jag. Jag är långsam, och inte världens bästa, men jag lär mig, och jag blir snabbare. Jag hoppas bara att det märks, och att mina goda sidor överväger när min provanställning går ut.

För övrigt (tjatmoster hansi, igen) så har jag ju ett jobb som är så bra att jag ibland måste nypa mig i armen (nä, det är inte sant. Vem fan går runt och nyper sig i armen så där? Det gör ju bara ont, och i värsta fall får en blåmärken.). Jag har nu insett att det tillfredsställer i stort sett alla mina behov (i stort sett alltså, riktigt alla är ju taskigt att kräva). Ikväll kan jag t ex sova gott, eftersom jag fått mitt behov av karusellåkning tillfredsställt. Familjedag med Scania på Gröna Lund, behöver jag säga mer? En karusellknarkare som jag kan faktiskt inte önska mer.

... frågan är bara: är det värt det?

Mer än en gång har jag önskat att jag fått en släng av det där osvikliga självförtroendet många män utrustats med. Jag går runt och känner mig ful, men de vet att de är snyggare än alla andra. Jag oroar mig för att misslyckas, för att göra någon besviken, för att inte klara av uppgifter (och ja, det inbegriper saker jag aldrig förr har gjort, men det spelar liksom ingen roll: jag SKA klara det på första försöket). De tänker "det där klarar jag, och gör jag inte det på första försöket kan jag säkert mörka det". Jag menar, innerst inne vet jag att jag är snyggare än någonsin (fetare också, men snyggare), att jag klarar av mycket mer än jag tror, och att det faktiskt är okej att inte lyckas perfekt på första försöket. Jag vet det, men jag kan inte känna det.

Snart fyller jag år (yay!), och jag önskar mig två saker: en gps, och ett osvikligt självförtroende. Det första vet jag att jag kommer att få.

Men kom igen!

Varför vill folk ha tag i det här?

Nyklippt

Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med

I fredags på väg hem från bussen (den gick inte ända hem eftersom det var as som roade sig med att kasta sten på utryckande ambulanser och bussar i linjetrafik) snubblade vi över en tonåring ("jag fyllde sexton för ett halvår sen") däckad i gräset. Givetvis så plockade vi upp honom, följde honom hem och försökte få tag på hans morsa eftersom vi inte kunde lämna en sextonåring (förlåt, sexton och ett halvt-åring) sovande på sitt badrumsgolv utan tillsyn.

Efter ungefär en timme fick vi tag på hans mamma som var nånstans där det spelades ruskigt hög musik, så det var inte konstigt att hon inte hörde mobilen. I vilket fall, hon kom hem, och pendlade mellan att fnissa nervöst och nästan gråta. Hon tackade och tackade, och påpekade att det var så oväntat att någon inte bara stannar till, utan faktiskt hjälper killen hem, och stannar till det finns någon som kan ta hand om honom. Nu vet jag inte om jag är otäckt naiv, men jag vill verkligen tro att det vi gjorde var det naturliga, det vem som helst skulle göra. Jag vägrar att tro att folk faktiskt skulle gå förbi, eller därifrån när de sett att han i alla fall andas. Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med.

Ibland tänker jag: "fan vad skönt det vore att inte ha familj eller vänner, eller någon att bry sig om. Då behövde jag inte vara så jävla orolig." Samtidigt är det ganska bra också.

Idag var jag förresten snygg. Jag vet inte om nån annan än jag märkte det, men så var det i alla fall.

Nu var det ett tag sen

Andra resan till Zwolle avklarad, och jag verkar ha klarat det ganska hyfsat. Från att vara helt grön på trailerkörning känner jag att jag faktiskt kan hantera den riktigt bra. Jag vet hur den svänger, jag kan ta mig fram i trånga utrymmen, jag kan backa in på parkeringsplatser, och jag är skitsnygg när jag kör (vilket givetvis är det viktigaste).

Jag har även lärt mig att hamnpersonal (särskilt de som vinkar fram en och pekar upp eller ned, beroende på var de vill att en ska stå) trippar som fan på att skicka upp en när en uttryckligen har sagt att det kan bli jävligt svårt med det här ekipaget. Om en tjafsar tillräckligt mycket skickas en dessutom upp på övre däck. Jag har lärt mig att tyska väghak inte alls bara serverar korv, utan även schnitzel (hur fan det nu kan hjälpa mig), och att det ibland kan vara jävligt tajt att ta sig in med bil och trailer, trots att de har lastbilspumpar på mackar.

Det viktigaste jag har lärt mig, och det jag har att sträva mot så att säga, är att en rutinerad chaufför har träskor, stor mage och keps. Kliver du in så på en färja, mack eller vilket väghak som helst, då syns det att du är rutinerad. För mig fattas bara träskorna, sen är jag i land. Fast, jag tror att jag behöver byta ut min keps också, till nåt mer truckerkepsaktigt. Det var förresten kollegan jag åkte med som upplyste mig om vad som gäller, och han i sin tur här lärt sig det av sin pappa, och då måste det ju vara sant.

Just nu funderar jag mest över att en alltid har publik när en misslyckas, men inte när en gör nåt alldeles kanonbra. Jag har ju inte kört trailer förut, och vet alltså inte riktigt hur det är att backa med en sån. Första gången jag skulle backa in och parkera ekipaget vid åkeriet tog det mig en evighet av backande och upprätande innan jag fick dit den. I Zwolle gick det bättre, men det tog fortfarande en liten stund. Igår när jag hade lastat fanns det inte en själ som såg när jag kom tillbaka och skulle parkera ekipaget. Jag ställde upp för backning lite halvdant (jag skulle ju ändå få ta om det så många gånger, så varför anstränga sig i onödan?), och började backa. Efter en liten stund upptäckte jag att det gick precis exakt så som jag ville, och det enda omtaget jag tog var att köra fram ett par meter för att få ekipaget spikrakt. Men nej, inte en jäkel såg det, så jag hade lika gärna kunnat hålla på en och en halv evighet. Men, huvudsaken är att jag vet. :)

Två turer till Holland är avklarade, men på tisdag kommer eldprovet: ensam i bilen. Hittills har vi varit två i bilarna, och det har varit kanon att ha någon med sig att fråga när det är nåt som är svårt, nån att garva åt tysk radio med, eller bara nån att sitta tyst tillsammans med. Nu på tisdag gäller det att vara skärpt och på alerten, för nu gäller det att klocka in stoppen så att de rasterna sammanfaller med bra ställen att stanna på. Det gäller även att inte glömma att betala vägavgift (men varför i hela friden skulle jag glömma det?), att få med mig alla papper, och att ... jag vet inte, göra mitt jobb helt enkelt. Jag är faktiskt ganska övertygad om att det kommer att gå bra. På riktigt alltså.

För övrigt kom jag idag på att jag glömde att flytta kaffemuggen (med kaffe kvar) från bilen. Problemet var att jag tänkte städa det allra sista när jag hade använt bilen klart, men så skulle den upp på verkstaden för att fixas lite, och jag glömde bort att jag hade ett par småsaker kvar att göra. Det är sånt som händer såklart, men det känns ändå ganska pinsamt.

Min tå är blå, men jag fick inte tre tomrack i huvudet. Det gäller att vara glad för det lilla.

Fika med lillasyster

Det är vad ledighet ska ägnas åt.

Har jag sagt

att jag älskar mitt jobb? Jag har kommit fram från en sväng till Holland, och sover i bilen till imorgon. Jag har nog faktiskt (och här hittar jag inte på) mitt drömjobb. Jag vet att jag tjatar, men det är faktiskt så. Helt otroligt. :)

Tjingeling och hej på ett par dagar!

Jag fick halsflussdos

av penicillin senast, så i stället för att ta bort öroninflammationen har det bara "retat upp den" enligt min husläkare. Det känns kul att veta. Så, ny kur, nytt preparat och ytterligare en vecka att komma ihåg att ta medicin.

Frågan "... och du är säker på att han var läkare?" kan vara dagens roligaste. Samtidigt gör det mig lite trött eftersom jag inte riktigt känner för att äta en kur till bara för att nån har fuckat upp. That's the story of my life (rekordet är tre i rad för en urinvägsinfektion. Då var jag tamejfan gråtfärdig, samt beredd att skänka bort mitt urinrör till lägstbjudande.).

Guillermo del Toro ska tydligen göra film på Kurt Vonneguts Slakthus 5. Tre minuter efter att jag hört det på radio längtar jag redan. Jisses, det kommer att bli långa år.

Om en timme

ska jag till min husläkare. Efter mer än en vecka på Kåvepenin gör dte fortfarande ont, och nånting säger mig att det inte ska vara så. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig skyldig att jag kanske tar upp tid för nån annan som är sjukare än jag. Fast, det lät inte som att att det var tokfullt hos dem idag, så jag kanske bara ska tagga ner och vara glad att jag ska få bli petad i öronen igen.

Sökord igen

... och som vanligt undrar jag dels vad sjutton jag skriver om, och om de stackare som söker på "riktigt jättestor kuk" verkligen känner att de fått ut något av min blogg. Någonting litet säger mig att jag kan ha gjort någon besviken.

Tydligen är det så

att jag har fått mitt jobb bara och endast för att jag är kvinna. Nu vet jag ju förstås inte om jag tror att mina enda kvalifikationer är BE CE, samt slidinnehav, men det är vad jag har hört i alla fall.

Dubbelsidig öroninflammation

är trist att ha. Nyplockade ögonbryn piggar upp. Hepp.