hansi kissar ute

Jag finner mig ganska sällan. Jag blir inte arg när jag ska, jag inte de rätta orden att säga när det verkligen gäller, jag blir bara helt tom i skallen när jag egentligen borde bita ifrån. Ibland dock, ibland finner jag mig.

Jag har ju tidigare erkänt att jag är blyg när det kommer till att kissa ute (ja, mer kiss. Inte intressant, jag vet, men det bryr jag mig inte om.), särskilt om det är dag. Jag är ju numera en smula skeptisk till rastplatstoaletter av ganska förklarliga skäl. Jag menar, det är ju trist att inte riktigt veta om jag kommer att komma ut därifrån igen. Hur som helst, jag fick ett tips på färjan över till Travemünde senast: killen jag pratade med berättade att hans före detta fru hade krupit in under trailern för att kissa, och det hade funkat. Så, på vägen från Zwolle till Travemünde stannade jag på ett ställe där det inte fanns någon toalett, däremot en massa andra bilar. Det hade gått fyra timmar sen jag åkte, och jag var så kissnödig att jag var gråtfärdig. Efter en del trampande på stället tog jag ett litet steg in under trailern, och hasade ner brallor och trosor. Ett par sekunder efter det kom en man förbi, böjde sig fram och frågade om jag behövde hjälp med något (han trodde nog att jag bytte lampor eller nåt), Jag tittade upp, log och sa "nej tack, kissa har jag kunnat göra själv sen jag var liten". Jag vet inte riktigt vem som var mest generad, han eller jag.

Istället för att köra

ligger jag hemma i min egen säng och filosoferar. Så kan det vara ibland.

Jag är glad

Vad annat kan jag vara? Jag är på väg ner till Holland (men jaaaa, jag har rast nu, jag skriver inte i farten), jag har haft en kalasbra födelsedagsfest, och vädret är vackert. Jepp, lycka.

Dagens lyxproblem

Det blev för mycket chokladglasyr på tårtan, så det svämmade över alla bredder. Nu har jag choklad lite överallt.

Det händer att jag ler

men inte sjutton är det ofta.

Inatt ska jag köra en högerstyrd lastbil. Barn, håll er inne.

Nu är jag 29

och så mycket klokare än när jag var 28. :)

... och det är väl klart som fan att jag var rädd

Min sista kväll som 28-åring kunde ha varit bättre. Egentligen hade den kunnat vara hur fin som helst. Jag var på väg ner till Holland, och stannade till på en rastplats någonstans i Tyskland (de ser alla likadana ut, så jag har faktiskt inte den blekaste aning om var jag var) för att ta rast. 45 minuter kan vara sega ibland, men jag var mest glad över att ha hittat en plats så att jag slapp fickparkera, och att jag hittat en rastplats med toaletter. Jag kanske inte ha berättat det (varför skulle jag egentligen berätta det, annat än för att skryta över att jag kommit över en rädsla, d v s den över att kissa ute), men jag vågar faktiskt kissa ute nu. Det är kanske ingen biggie för de flesta, men för blyghans här så är det det. Nej, jag är inte som andra chaffisar och ställer mig var som helst, men om det är mörkt och ingen annan i närheten så vågar jag. Eller snarare, jag vågade i alla fall.

I vilket fall: jag kliver ur bilen, lullar bort till toaletterna. Toaletter på rastplatser lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller hygien och komfort, men de finns i alla fall. Toaletterna är dessutom som gjorde för att spela in skräckfilmer på, kalla, mörka och fuktiga som de är. Men, ingen fara på taket där. Jag går tillbaka till bilen, sätter mig och lyssnar på radio ett tag, och fortsätter att vara glad över att jag hittat en plats att stå på där jag inte ens står i vägen. När det har gått en halvtimme av min rast kommer jag på att det är smart att säkerhetskissa innan jag åker. Tänkt och gjort, jag hoppar ur bilen igen, och strosar bort mot toaletten. På väg in hör jag nån ropa, men jag antar att det inte är till mig, så jag fortsätter in. När jag sen ska gå ut går det inte. Det är inte så att dörren inte går att öppna, det är det att det står en man i vägen. Han står lutad i dörröppningen, med dörren halvöppen bakom sig.

-Jag ropade på dig när du gick in.

-Okej, jag hörde inte det. Är du snäll och flyttar på dig? 

-Jag vill prata lite med dig.

-Jag vill inte prata med dig, flytta på dig så att jag kan komma ut.

-Kom igen, jag vill bara prata. Ska vi gå till min bil?

-Nej, jag vill inte gå till din bil, jag vill komma ut härifrån så att jag kan åka.

-Vi kan gå till din lastbil i stället, där finns det mer plats.

-Nej, vi ska inte gå dit, du ska flytta på dig, och jag ska åka nu.

Under tiden har han ställt sig ännu mer i vägen, och står och hånler. Jag försöker komma förbi, utan att ta i mannen.

-Vad ska du göra, skrika?

-Va?

-Ja, tror du att nån kommer att höra dig om du skriker? Tror du att nån kommer att bry sig?

-Va?

-Du kan skrika hur mycket du vill, det är ingen som bryr sig säger jag. Gör det dig rädd?

-Va?

-Blir du rädd? Är du rädd nu?

-Nej, jag är inte rädd, jag är förbannad.

-Du är rädd, erkänn det. Du är rädd för att jag står här, och du inte kommer förbi, och för att ingen kommer att höra dig om du skriker.

Jag spänner ögonen i honom, knuffar honom ur vägen, och går förbi. Jag får anstränga mig för att inte springa, för att inte titta över axeln, för att inte få panik. Han följer efter till bilen, under tiden som han skrattar hånfullt. Väl i bilen låser jag dörrarna, startar bilen (jävla alkolås, starta nån gång. Starta!) under tiden som han står utanför med armarna i kors och bara hånler. Till slut går bilen igång, och jag kan åka.

Och ja, det är väl klart som fan att jag var rädd. Han hade ju helt rätt i att ingen skulle höra mig, och att om någon skulle höra mig troligtvis inte skulle bry sig så jävla mycket.

När jag var på intervju för det här jobbet fick jag frågan hur jag ställde mig till att sova i bilen på rastplatser och sånt. Jag ha fortfarande samma inställning till det som då: jag har absolut inget emot att sova på rastplatser. Nu kommer jag däremot att vara lite mer försiktig när jag kliver ur bilen.

Nu ska jag sova

... men jag skriver nog imorgon. Jag ska bara sortera tankarna en smula.

Det börjar fint

I hamnen i Trelleborg får jag skäll för att Scania sätter in så krångliga färdskrivare i sina bilar. Jag är ju som Jesus, så jag tar på mig det. Nu ska jag sova.

Strax dags att åka

Jag är tillbaka på onsdag, men då som 29-åring.

Jag som trodde att jag var sist

I våras hörde jag en låt på radion några gånger, men bara i mitt hatprogram Vaken med P3 och P4. De är f ö de enda som får för sig att spela Tommy Körberg eller Peter Le Marc en gång om dagen i en vecka. I alla fall, jag tyckte att låten var bra, och ett tag senare köpte jag skivan den är med på (inlägget är från den 20 maj i år). NU börjar jag höra låten överallt, både på SR och i reklamradio. Tänka sig, Vaken var före sin tid, och det var jag med. ;)

Jag har aldrig märkt av pms förr

Okej, det är kanske inte helt med sanningen överensstämmande, men så här då: jag har aldrig någonsin märkt av pms så här mycket. Det är inte så att jag bli aggressiv, tvärtom faktiskt. Just nu är jag så jävla gråtmild att jag knappt vågar visa mig ute. Ett exempel är nu imorse när jag läste om att bebisar tyr sig till folk som är hjälpsamma, och det var testat med klossar som hjälpte eller knuffades (jag läste inte så noga). I alla fall, jag började tänka på experiment som gjorts på apor, för att kolla hur de reagerar om de inte får någon kroppskontakt. Jag minns inte alls hur de gjorde, det jag minns är bara att en viss grupp apbebisar inte fick några kramar eftersom mamman ersatts med nåt hårt och okramigt (men nej, det är inte bara mammor som kan kramas, det vet jag). Där sitter jag vid frukostbordet, med tårarna strömmande bara för att jag tänker på stackars små apbebisar som tynar bort för att de inte får några kramar. Jeez.

Tänk att ett bilinköp kan göra en så jävla ledsen.

När jag ligger i hytten på färjan

kommer det så mycket tankar, så mycket jag vill skriva om. Jag tänker "det där ska jag skriva ner när jag vaknar, just nu måste jag sova". Problemet är bara att alla vettiga tankar är som bortblåsta när jag vaknar, i stället är det bara "matätamat" som snurrar i huvudet. F ö är jag sjukt bra på att sova lite som på kommando. Jag kan känna mig hur pigg som helst, men kommer jag in i en färjehytt, få duscha och borsta tänderna, då kan jag sova, även om klockan är tio på förmiddagen.

Igår kom jag hem från Holland, och imorgon åker jag igen. Den här resan var min första på egen hand, och jag kan väl egentligen inte säga att det var en hejdundrande succé. Jag var sen till färjan i Malmö eftersom jag var sen från Södertälje, och från tankningen i Torsvik. Jag lyckades på något sätt sjabbla bort en vila (jag tryckte på färdskrivaren som jag blev instruerad, men den registrerade inte min färjetid som vila) vilket ledde till att jag hade exakt 21 minuter att hitta någonstans att stå för 45 min rast. Jag drog över min körtid för att jag inte hittade ett enda ställe att stå på för rast på kvällen (alltså min andra rast, den efter rasten precis efter färjan), trots att jag började leta redan 40 min innan min körtid gick ut (det finns mååååånga långtradare i Tyskland och Holland. Jättejättemånga, och alla chaffisar behöver vila.).

När jag skulle byta trailer var det fortfarande inte klart vilken jag skulle ha med mig, så jag fick åka och göra annat i stället. När jag äntligen bytt till mig en trailer (jag fick ta min kollegas, eftersom den var klar, och han skulle komma först några timmar senare när min skulle vara klar) hittade jag den inte eftersom den inte stod där den skulle. Dessutom var den för låg, så bilen gick inte in under, så jag fick hämta en snubbe som fick höja den. Det tog mig en evighet att koppla eftersom de ställt den vid ett farthinder som jag var tvungen att backa över, och som gjorde att jag kom snett hela tiden (och ärligt talat, jag kungar ju inte på trailerkoppling ens under bra omständigheter, inte än.). Jag ska inte ens nämna att jag först blev anvisad en plats för trailern jag skulle ställa, en plats där jag dels behövde högerbacka in, och som dels såg för smal ut eftersom trailrarna på båda sidor stod en bit över linjerna. När jag kämpat i en och en halv evighet gick jag ut och stegade upp platsen, och kunde konstatera att ja, jag hade rätt, det var för smalt. Jag fick en annan plats.

Ärligt talat, när jag ställer upp det så här ser det rätt jävligt ut (och då har jag inte ens tänkt på att jag blev idiotförklarad på macken där jag skulle tanka adblue ("har du stoppat in kortet åt rätt håll? Har du tryckt koden? Rätt kod? Har du verkligen valt rätt pump? Alltså, det är inget fel på den, vi har nyss fått den påfylld vet du. Är du säker på att du har tryckt koden, satt in kortet rätt, valt rätt pump? Helt säker?" När jag äntligen fick med honom ut stod han lutad över min axel: "så, sätt in kortet. Tryck mätarställning. Tryck koden. Tryck bilnummer. Tryck pumpnummer. Ja, så är det bara att tanka.". Jag ville vända mig om och berätta för honom att jag faktiskt kan läsa. I stället bet jag ihop, tänkte fula tankar och gjorde som han sa/som det stod. När det inte kom en droppe adblue tittade han på mig, tittade på pumpen och utbrast "men den här funkar ju inte, det är nåt fel på den!"), och fick åka till en helt annan mack och köpa det på dunk), men allt som allt var det skitbra. Jag hade jätteroligt på resan, och jag tror att nästa blir ännu bättre. Jag är långsam av bara fan, det vet jag. Jag är långsam, och inte världens bästa, men jag lär mig, och jag blir snabbare. Jag hoppas bara att det märks, och att mina goda sidor överväger när min provanställning går ut.

För övrigt (tjatmoster hansi, igen) så har jag ju ett jobb som är så bra att jag ibland måste nypa mig i armen (nä, det är inte sant. Vem fan går runt och nyper sig i armen så där? Det gör ju bara ont, och i värsta fall får en blåmärken.). Jag har nu insett att det tillfredsställer i stort sett alla mina behov (i stort sett alltså, riktigt alla är ju taskigt att kräva). Ikväll kan jag t ex sova gott, eftersom jag fått mitt behov av karusellåkning tillfredsställt. Familjedag med Scania på Gröna Lund, behöver jag säga mer? En karusellknarkare som jag kan faktiskt inte önska mer.

... frågan är bara: är det värt det?

Mer än en gång har jag önskat att jag fått en släng av det där osvikliga självförtroendet många män utrustats med. Jag går runt och känner mig ful, men de vet att de är snyggare än alla andra. Jag oroar mig för att misslyckas, för att göra någon besviken, för att inte klara av uppgifter (och ja, det inbegriper saker jag aldrig förr har gjort, men det spelar liksom ingen roll: jag SKA klara det på första försöket). De tänker "det där klarar jag, och gör jag inte det på första försöket kan jag säkert mörka det". Jag menar, innerst inne vet jag att jag är snyggare än någonsin (fetare också, men snyggare), att jag klarar av mycket mer än jag tror, och att det faktiskt är okej att inte lyckas perfekt på första försöket. Jag vet det, men jag kan inte känna det.

Snart fyller jag år (yay!), och jag önskar mig två saker: en gps, och ett osvikligt självförtroende. Det första vet jag att jag kommer att få.

Men kom igen!

Varför vill folk ha tag i det här?

Nyklippt

Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med

I fredags på väg hem från bussen (den gick inte ända hem eftersom det var as som roade sig med att kasta sten på utryckande ambulanser och bussar i linjetrafik) snubblade vi över en tonåring ("jag fyllde sexton för ett halvår sen") däckad i gräset. Givetvis så plockade vi upp honom, följde honom hem och försökte få tag på hans morsa eftersom vi inte kunde lämna en sextonåring (förlåt, sexton och ett halvt-åring) sovande på sitt badrumsgolv utan tillsyn.

Efter ungefär en timme fick vi tag på hans mamma som var nånstans där det spelades ruskigt hög musik, så det var inte konstigt att hon inte hörde mobilen. I vilket fall, hon kom hem, och pendlade mellan att fnissa nervöst och nästan gråta. Hon tackade och tackade, och påpekade att det var så oväntat att någon inte bara stannar till, utan faktiskt hjälper killen hem, och stannar till det finns någon som kan ta hand om honom. Nu vet jag inte om jag är otäckt naiv, men jag vill verkligen tro att det vi gjorde var det naturliga, det vem som helst skulle göra. Jag vägrar att tro att folk faktiskt skulle gå förbi, eller därifrån när de sett att han i alla fall andas. Om det är så det ska se ut vill jag inte vara med.

Ibland tänker jag: "fan vad skönt det vore att inte ha familj eller vänner, eller någon att bry sig om. Då behövde jag inte vara så jävla orolig." Samtidigt är det ganska bra också.

Idag var jag förresten snygg. Jag vet inte om nån annan än jag märkte det, men så var det i alla fall.

Nu var det ett tag sen

Andra resan till Zwolle avklarad, och jag verkar ha klarat det ganska hyfsat. Från att vara helt grön på trailerkörning känner jag att jag faktiskt kan hantera den riktigt bra. Jag vet hur den svänger, jag kan ta mig fram i trånga utrymmen, jag kan backa in på parkeringsplatser, och jag är skitsnygg när jag kör (vilket givetvis är det viktigaste).

Jag har även lärt mig att hamnpersonal (särskilt de som vinkar fram en och pekar upp eller ned, beroende på var de vill att en ska stå) trippar som fan på att skicka upp en när en uttryckligen har sagt att det kan bli jävligt svårt med det här ekipaget. Om en tjafsar tillräckligt mycket skickas en dessutom upp på övre däck. Jag har lärt mig att tyska väghak inte alls bara serverar korv, utan även schnitzel (hur fan det nu kan hjälpa mig), och att det ibland kan vara jävligt tajt att ta sig in med bil och trailer, trots att de har lastbilspumpar på mackar.

Det viktigaste jag har lärt mig, och det jag har att sträva mot så att säga, är att en rutinerad chaufför har träskor, stor mage och keps. Kliver du in så på en färja, mack eller vilket väghak som helst, då syns det att du är rutinerad. För mig fattas bara träskorna, sen är jag i land. Fast, jag tror att jag behöver byta ut min keps också, till nåt mer truckerkepsaktigt. Det var förresten kollegan jag åkte med som upplyste mig om vad som gäller, och han i sin tur här lärt sig det av sin pappa, och då måste det ju vara sant.

Just nu funderar jag mest över att en alltid har publik när en misslyckas, men inte när en gör nåt alldeles kanonbra. Jag har ju inte kört trailer förut, och vet alltså inte riktigt hur det är att backa med en sån. Första gången jag skulle backa in och parkera ekipaget vid åkeriet tog det mig en evighet av backande och upprätande innan jag fick dit den. I Zwolle gick det bättre, men det tog fortfarande en liten stund. Igår när jag hade lastat fanns det inte en själ som såg när jag kom tillbaka och skulle parkera ekipaget. Jag ställde upp för backning lite halvdant (jag skulle ju ändå få ta om det så många gånger, så varför anstränga sig i onödan?), och började backa. Efter en liten stund upptäckte jag att det gick precis exakt så som jag ville, och det enda omtaget jag tog var att köra fram ett par meter för att få ekipaget spikrakt. Men nej, inte en jäkel såg det, så jag hade lika gärna kunnat hålla på en och en halv evighet. Men, huvudsaken är att jag vet. :)

Två turer till Holland är avklarade, men på tisdag kommer eldprovet: ensam i bilen. Hittills har vi varit två i bilarna, och det har varit kanon att ha någon med sig att fråga när det är nåt som är svårt, nån att garva åt tysk radio med, eller bara nån att sitta tyst tillsammans med. Nu på tisdag gäller det att vara skärpt och på alerten, för nu gäller det att klocka in stoppen så att de rasterna sammanfaller med bra ställen att stanna på. Det gäller även att inte glömma att betala vägavgift (men varför i hela friden skulle jag glömma det?), att få med mig alla papper, och att ... jag vet inte, göra mitt jobb helt enkelt. Jag är faktiskt ganska övertygad om att det kommer att gå bra. På riktigt alltså.

För övrigt kom jag idag på att jag glömde att flytta kaffemuggen (med kaffe kvar) från bilen. Problemet var att jag tänkte städa det allra sista när jag hade använt bilen klart, men så skulle den upp på verkstaden för att fixas lite, och jag glömde bort att jag hade ett par småsaker kvar att göra. Det är sånt som händer såklart, men det känns ändå ganska pinsamt.

Min tå är blå, men jag fick inte tre tomrack i huvudet. Det gäller att vara glad för det lilla.

Fika med lillasyster

Det är vad ledighet ska ägnas åt.

Har jag sagt

att jag älskar mitt jobb? Jag har kommit fram från en sväng till Holland, och sover i bilen till imorgon. Jag har nog faktiskt (och här hittar jag inte på) mitt drömjobb. Jag vet att jag tjatar, men det är faktiskt så. Helt otroligt. :)

Tjingeling och hej på ett par dagar!

Jag fick halsflussdos

av penicillin senast, så i stället för att ta bort öroninflammationen har det bara "retat upp den" enligt min husläkare. Det känns kul att veta. Så, ny kur, nytt preparat och ytterligare en vecka att komma ihåg att ta medicin.

Frågan "... och du är säker på att han var läkare?" kan vara dagens roligaste. Samtidigt gör det mig lite trött eftersom jag inte riktigt känner för att äta en kur till bara för att nån har fuckat upp. That's the story of my life (rekordet är tre i rad för en urinvägsinfektion. Då var jag tamejfan gråtfärdig, samt beredd att skänka bort mitt urinrör till lägstbjudande.).

Guillermo del Toro ska tydligen göra film på Kurt Vonneguts Slakthus 5. Tre minuter efter att jag hört det på radio längtar jag redan. Jisses, det kommer att bli långa år.

Om en timme

ska jag till min husläkare. Efter mer än en vecka på Kåvepenin gör dte fortfarande ont, och nånting säger mig att det inte ska vara så. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig skyldig att jag kanske tar upp tid för nån annan som är sjukare än jag. Fast, det lät inte som att att det var tokfullt hos dem idag, så jag kanske bara ska tagga ner och vara glad att jag ska få bli petad i öronen igen.

Sökord igen

... och som vanligt undrar jag dels vad sjutton jag skriver om, och om de stackare som söker på "riktigt jättestor kuk" verkligen känner att de fått ut något av min blogg. Någonting litet säger mig att jag kan ha gjort någon besviken.

Tydligen är det så

att jag har fått mitt jobb bara och endast för att jag är kvinna. Nu vet jag ju förstås inte om jag tror att mina enda kvalifikationer är BE CE, samt slidinnehav, men det är vad jag har hört i alla fall.

Dubbelsidig öroninflammation

är trist att ha. Nyplockade ögonbryn piggar upp. Hepp.

Linköping

Tillbaka från Tyskland, nästa vecka Holland. Jävlar vilket bra jobb jag har. Nu sitter jag på Barista i Linköping och är glad över att det mesta av öronvärken börjar släppa. Det gäller att vara glad för det lilla. ;)

Öron- och hörselgångsinflammation.

Jag återkommer nog tidigast på söndag, om jag inte hittar fler saker att mobilblogga om. Tjingeling!

Koksmjölk minsann?

Östersund är det nya Pite.

Jag har förresten ny mobil. Jag hade en sån här tidigare, men den stängde av sig själv hela tiden. Efter att ha lämnat in den tre gånger fick jag en ny. Efter ungefär en månad började den nya bete sig likadant, så jag lämnade in den. Igår gick jag in och kollade var sjutton min telefon tagit vägen, eftersom det nästan var en månad sen jag lämnade in den. Det visade sig att de bytt ut den, eftersom den gamla gått ur sortimentet. Den de hade att erbjuda var säkert bra pch fin på alla sätt (den hade gps t ex, vilket kanske kan vara bra för en flicka som jag som saknar lokalsinne, men ärligt talat: hur ofta skulle jag använda mig av den?), men den var inte liten och platt. Så, jag slängde in några hundringar till, och fick en sån här i stället, i brunt. Den är fin.

Undrens tid är inte förbi

Tänk vad en Alvedon och en god natts sömn kan göra. Idag mår jag faktiskt ganska bra. Visst, jag skulle kanske inte kunna ställa upp i Tjejmilen (å andra sidan, skulle jag någonsin göra det? Tveksamt.), men jag mår definitivt bättre än jag hade väntat mig. Jag får bara komma ihåg näsdukar och nässprej, sen är jag fit for fight.

Med en kropp som helst bara vill inta ryggläge eftersom den är full av förkylning och mens känner jag mig just nu inte så peppad inför måndag. Helvete.

Jag hade fel

Jag ser ingen prestige i att ha rätt alla gånger. Jag vet att ibland har jag fått saker om bakfoten, och då är jag oftast prestigelös nog att erkänna det också.

Så, här kommer en sak jag tog för sann:

Mina arbetskamrater skiljer sig från övriga chaffisar jag har träffat.

...medan sanningenegentligen är:

Mina arbetskamrater skiljer sig inte särskilt mycket alls från övriga chaufförer jag har träffat.

Tyvärr.

Jamen jäklar

Livet leker.

Oh crap, nattfjäril. Dags att släcka alla lampor och stänga dörren till sovrummet jävligt fort.

Det här med att googla

Jag gillar att googla, jag gör det ofta. Är det nåt jag vill ta reda på snabbt och lätt göra jag som så många andra, googlar. Jag använder inga andra stora sökmotorer så ofta, men gör jag det så säger jag att jag "söker".

Det som fick mig att fundera över det här just nu var att jag påmindes om vad jag hörde härom dagen: "jag googlade det på Eniro". Det tog mig säkert trettio sekunder att förstå vad han menade. "Att googla" har alltså blivit ett så stort begrepp att det hos vissa helt har slagit ut "att söka". Jag tycker att det är jättelustigt.

Men ja, jag är ju rätt lättroad också.

Jag har förlagt min plånbok. Det är sjukt frustrerande.

En liten sista sak för idag bara:

det där med lådorna vid övergångsställena, att handen inte pekar mot knappen utan visar vägen till Jesus? Det är ju gammalt. Jag säger som Gotte: "old news, ge mig en dubbel espresso - nu!". Jag har vetat det i flera år, jag minns inte ens var jag läste det först. Jag blev förvånad härom dagen när det slogs upp som en nyhet. Oh well, alla vet att den sanna vägen är genom mig.

... men nej, det är inte sant.

Who's laughing now?

... eller "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Jag skulle så gärna vilja berätta vad jag menar, men det går liksom inte. Vi kan säga så här: en misogyn snubbe har fått det han förtjänar.

Jobb igen

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt fick jobbet. Det är hittills helt strålande, och jag tror att det bara kommer att bli bättre. Arbetskamraterna är nog de bästa tänkbara (och ja, jag känner mig alldeles enormt positiv. Var har den gamla vanliga cyniska sura hansi tagit vägen?), och hittills har allt flutit på fint. Det enda smolket i bägaren är restiden. Jag har sammanlagt fyra timmars restid per dag, vilket ger väldigt få vakna timmar hemma. Jag antar att jag vänjer mig, men just nu är det ganska motigt att åka hemifrån vid kvart över fem, och komma hem vid sju. Det är klart lättare om jag jobbar, men att bara åka? Trist.

Men, det bra uppväger helt klart det dåliga. Det ska till jävligt mycket dåligt innan det ska ens komma i närheten av att väga upp.

Det är klart

att det kanske är för tidigt att säga något, men om den här första dagen på jobbet ger något slags hum om hur det kommer att bli, så kan jag skatta mig lycklig. Jag tror ärligt talat att det här blir exakt hur bra som helst.

Jag gillar sms

Jag skriver hellre sms än ringer. Visst, det tar grymt mycket längre tid att bestämma något, men det är roligare. Dessutom går det att skicka sms utan att egentligen ha något ärende, och det är ett lätt sätt att höra av sig till någon en inte har hört av på länge.

Härom dagen satt jag på bussen och lyckades höra ett samtal som rörde sms och telefonräkningar. Samtalet var inte så spännande till den ena sa "jamen jag kollade på förra månadens räkning, och jag hade bara skickat 1700 sms då". 1700? Är inte det ganska mycket på en månad?

Hur som helst, jag gillar också att sms:a, och har därför lagt till en tjänst på mitt abonnemang. Nu kommer jag att kunna skicka 5000 sms/månad utan kostnad (utöver den avgift jag betalar för tjänsten givetvis). Så, bered dig på att få sms från mig.

Det bästa fyndet sen jag hittade toothpaste for dinner (som länge stått ohotad i min bok): fulheten.com. Jag är bara förvånad att ingen har tipsat mig förr, du som känner mig torde veta att jag skulle älska den bara jag fick möjlighet.

Min favorit är krogragga.

Vilse i Södertälje

Jag har ägnat hela natten åt att gå vilse i Södertälje, så nu är jag inte alls särskilt nervös över att inte hitta imorgon. Jag menar, det kan ju knappast bli värre än i drömmen, eller hur? Dessutom går det buss. :)

Min kropp

har verkligen gått in i semesterdvala.

"De e la gôtt att ha semester, vara vaken hela natten, sova till nio och bara glida runt." säger den. Min hjärna försöker kontra med "men vad säger du, jobbet börjar på måndag, och till dess ska du ha ställt om dig igen!". Kroppen tittar förvånat på hjärnan (ja, den kan göra så) och säger "e du helt go i hôvet eller? Nu har jag enteligen ställt in mig på att faktiskt sova längre än till halv sju som senast, och nu vill du ändra? Det går jag inte med på." Märkligt nog pratar min kropp den mest vulgära formen av hittepå-göteborgska, varför vet jag inte.

Så, från att ha en kropp som varje morgon säger "gomorron, gomorron! Klockan är fem, upp och hoppa!" till att ha en kropp som säger "naeeej, ligg kvar, klockan är bara halv nio!". Jag vet inte riktigt vad jag gillar det, på nåt sätt är det praktiskt att kunna kliva upp tidigt. Samtidigt är det skönt att faktiskt sova hyfsat länge på morgonen, särskilt om jag varit uppe till sent (eller tidigt på morgonen ;)).

I helgen ska jag övertala min kropp att ställa om sig till jobbläge igen. Jag ska övertala den med kaffe och sushi.

Jag har tappat all min språkkänsla. Jag vet inte vart den tagit vägen, men jag har den inte kvar någonstans, och tror mig, jag har letat. Numera måste jag ibland fundera över hur ord stavas, eller vilka ord som går att kombinera i begripliga meningar. Till råga på allt elände så har jag blivit rädd för att ens försöka uttrycka vissa saker. Det finns ämnen som gör mig glad, förbannad, ledsen, överlycklig ... oavsett vilken känsla de ger mig vågar jag inte skriva om dem. Varför? Jo, för att jag inte längre kan uttrycka vad jag menar, vad jag känner och vad jag tycker att andra behöver tänka på. I stället skriver jag bara om småsaker, sånt som inte kräver någon egentlig eftertanke och som inte väcker några känslor.

Jag vet inte när jag tappade min språkkänsla. Jag vet att jag hade den för fem, sex år sen i alla fall. Sen dess tror jag att den gradvis smitit ut bakvägen, utan att göra något större väsen av sig. Så, från en ganska verserad och intelligent kvinna, till en halvapa utan större möjlighet att uttrycka sina önskningar och förväntningar, annat än i korta meningar av typen "Kaffe. Gott. Mer."

När jag läser mina gamla uppsatser från när jag pluggade tänker jag "men jäklar, jag var ju smart!". Är det bättre att ha varit smart och förlorat det, eller att aldrig ha varit annat än dum? Stämmer det att ignorance is bliss? (Ser du, jag kan inte ens komma på hur jag ska uttrycka mig på svenska! Så väldigt Anita Ekbergskt av mig.)

Äh, jag vet inte.

På måndag börjar jag

och jag funderar på om det kan vara smartast att ta bilen till Märsta, ta pendeln till Södertälje och buss till jobbet. Det skulle spara en massa tid (jag kan inte tänka mig att jag kommer Uppsala-Södertälje på en och en halv timme med bil vid den tiden på dygnet) och ansträngning tror jag. Det vore skönt att kunna göra så i alla fall de två första veckorna när jag ska vara där varje dag. Vi får se.

Är det inte lite lustigt

att jag, som "ändå inte ska ringa nåt i jobbet" och alltså inte fick nån jobbtelefon på jobbet jag lämnar om några dagar, ändå verkar ha ett jobbnummer? Jag har ännu inte testat att ringa och kolla om jag svarar ... ;)

Min semester

blev inte riktigt som jag tänkt. Jag hade planerat att göra en massa saker, åka till ställen och hälsa på folk. I stället har jag varit hemma mest hela tiden, men hur jag än känner efter kan jag inte känna mig besviken. Jag har haft en kanonsemester.

... men, nu är det banne mig dags att börja jobba.

Hemma igen

Glasgow är en trevlig stad, men det är skönt att vara hemma också.

Skumt

Jag har aldrig haft fin hy (vilket inte är så konstigt eftersom jag inte tar hand om den alls), men idag upptäckte jag att jag på ett par timmar fått några skumma utslag över hela kinderna. Det ser ut som finnar, men det verkar märkligt att utveckla så många så snabbt. Jag hoppas att de går bort snarast, jag tänkte ju glida runt och vara nyklippt och snygg för bövelen!

Jag vill att semestern ska vara slut nu, jag vill börja jobba.

(Jag måste erkänna en sak förresten: jag har grav lastbilsabstinens. Under Prideparaden kollade alla på folket som dansade, mimade och var allmänt glada i paraden. Jag tittade på lastbilarna, och var avundsjuk på dem som fick köra. För ett tag sen satt jag på balkongen, och när sopbilen kom tänkte jag bara "gudars, tänk om jag bara fick backa lite. Bara lite, jag har ju inte fått röra en lastbil på kanonlänge!". Som sagt, lastbilsabstinens. Jeez.)

Nyklippt

... och jävlar så sliten jag ser ut. Det frestar på att ha semester.

På tal om älsklingar

Jag har upptäckt att vissa tycker att det är en smula märkligt att kalla sina prylar (mobiltelefon och dator) för "älsklingar". Oh well, de är älsklingar för mig i alla fall.

På tal om det där med mobiler och datorer: jag vet att jag kanske är en smula knepig även på det sättet, men jag kan tänka mig få störigare saker än att folk pillar med ens dator eller telefon utan att fråga om lov först.

Det har hänt ofta att folk kommer på besök, och helt plötsligt hittar jag dem slösurfande på min dator. Det värsta är folk som loggar ut mig från helgon/qruiser/gmail/blogger/whatnot för att de ska kolla sina grejer. Om de sen stänger hela fönstret i stället för bara fliken funderar jag ofta på varför jag ens umgås med dem. Folk som, när de är närmare min mobil än jag, säger "du har fått sms från NN, hen vill ses på stan" ska vi inte ens tala om. Det har hänt nån gång att jag, när folk är på toa, svarat i deras mobiler när det har ringt. Precis i samma ögonblick har jag funderat över vad fanken jag gör. Visst, lämnar jag telefonen så brukar jag säga "svara om det ringer är du snäll", så jag skulle inte ta illa upp. I annat fall lämnar jag inte telefonen, om jag inte är hemma så klart. Hur som helst, att pilla på andras mobiler är inte okej.

Jag känner att jag bara svamlar här, jag ska försöka samla mig lite: jag ogillar när folk använder mina grejer utan att de bett mig om lov först helt enkelt. Givetvis får folk använda både min dator eller telefon, det är inte det. Det problematiska är när det ses som så självklart att personerna som gör det inte ens känner att de måste be om lov. Nu är jag inte en kvinna med många hemligheter. Troligtvis har jag inget i datorn (eller mail/communitymail/whatnot) som jag skulle skämmas över om det kom ut (okej, en del egofoton, men vem har inte en massa såna?), men det har inte med saken att göra. Jag ska kunna surfa på vilka sidor jag vill, skriva till vem jag vill och ha hur många fulbilder på mig själv jag vill utan att nån ska kunna se det om jag inte vill. Men, återigen, det är inte det som är grejen, heller. Det som är grejen är att jag inte kan svara för vad andra skriver till mig. Jag vill att mina vänner ska kunna veta att de kan skriva vad som helst till mig utan att nån annan får reda på det. Bara för att jag inte tycker att det är känsligt behöver det inte betyda att den som skrivit det inte tycker det. Alltså, att ge fan i min dator är ett sätt att respektera inte bara mig, utan även mina vänner och bekanta.

Jag tror att jag kan anses vara lite känslig när det kommer till det här, men då får det faktiskt vara så.

Även min nya lilla älskling har svikit mig

Den, precis som den förra, har börjat lägga av i de mest opraktiska situationer, så igår lämnade jag in den. Den här gången fick jag dock ett i stort sett fullvärdigt substitut i lån.

Jag kom ut under Uppsala Pride

men inte för alla som på något sätt varit inblandade. På nåt sätt skäms jag tror jag, det känns som att jag sviker. Samtidigt är jag 28 år (snart 29! :D), och gammal nog att ta - och stå för - egna beslut.

Innan jul tog jag en funderare över mina stora livsbeslut, och vissa saker blev kvar, andra fick stryka på foten. Sakerna jag valde bort var alla såna som jag en gång trott på, men inte kände att jag riktigt kunde stå för längre. Folk förändras, jag också. Jag ångrar ingenting.

Så, även om jag egentligen inte tror att någon bryr sig så ska jag väl komma ut på riktigt, en gång för alla: jag är inte nykterist längre.

Big D

Nyklippt, och stilig som vanligt.

I know that you belong to

a man that doesn't deserve you.

Vilken tur att hon tillhör nån, det vore ju så trist om hon var en självständig människa. Tack EMD.

Finaste Håkan

och så jag, på Pride. :)

Som sagt

Det var det där med att vända dygnet ...

Ballare

än så här blir jag inte. :)

"Ett vänt dygn är också ett dygn, men inte lika länge", som det så vackert heter. ("Gör det?" undrar vän av ordning, och till dig kan jag bara säga att ... eh ... Är du så jävla bra själv då?)

Nattens tips

Läs "Ten Tips For Writing Horror".

"If there’s a slow, boring part in the story… fill it with zombies and set it on fire." Det kan vara bland det roligaste jag läst på länge.

Det kanske är fult av mig

men jag kan inte låta bli. Jag måste få veta!

Jag har nu tittat på den här lilla filmen om och om igen, och jag kan banne mig inte bestämma mig om jag tror att den är allvarligt menad eller inte. Vad tror du?

Det är över midnatt

och det är fortfarande över 20 grader varmt enligt termometern. Sen i eftermiddags har jag suttit på balkongen, och än är det inte ett måste att gå in. En balkong med kvällssol, kaffe och trådlös uppkoppling, blir livet finare än så?

Nyinköp

Vem kan motstå en Burtonkylväska med inbyggda högtalare? Inte jag. Vem kan motstå ett par kalasröda skor? Inte jag.

Det var årets varmaste dag

och även i övrigt väldigt bra. Bara en sån sak att jag hittade "No Coke" med Dr Alban på maxisingel för tio spänn på Emmaus gör ju dagen värd att minnas. ;)

Jag blir så trött!

Jag stör mig på en grej. Okej, jag stör mig på många grejer faktiskt. (-Hanna, finns det något du inte stör dig på?
-...
-Kom igen, nåt måste det ju finnas?
-Tja ... lastbilar kanske. Om de inte är fula, eller beter sig illa, eller
*avbryter* -Okej, inget alltså.)

Det jag specifikt tänker på nu är folk som inte kan ta ett nej. Jag har diskuterat det här ett tag fram och tillbaka med flera av mina vänner, och vi har alla varit med om det: nån snubbe kommer fram och pratar, och när en kallpratat en stund och det visar sig att snubben vill ses igen, fika, gå på bio, knulla, ta en promenad ... jamen vad som helst, och jag/valfri tjejkompis inte vill det duger inte det som skäl. Nej, berätta nu varför du inte vill, är det nåt fel på mig kanske?. Ärligt talat är jag nog mer rakt på sak än många andra. Jag brukar säga "nej tack, jag är inte intresserad", medan många jag känner hamnar i det där hopplösa läget där de inte vill säga "nej tack" eftersom det kan tas som en diss, och elaka vill de ju inte vara. Nej, då står de där och försöker desperat komma på något att säga som får snubben att förstå att de inte är intresserade, men utan att såra hans känslor.

Jag är som sagt oftast ganska rakt på sak, men inte ens det hjälper. Snarare verkar det ses lite som uppmuntran, att det blir lite sport liksom. "Oh, en brud som inte vill? Om jag tjatar ger hon nog med sig". Tröttsamt av bara fan är det, och det verkar inte som att något förutom väldigt extrem tydlighet hjälper i de fallen (om ens det ärligt talat). Ofta när jag pratar med tjejkompisar om det här visar det sig att många, oavsett civilstånd, spelar pojkvänskortet. Det är lättare att säga "nej, jag har pojkvän" än att säga "nej, jag vill inte ha dig". ånga använder det helt oreflekterat, och tänker inte alls på vilka vibbar det kan sända ut om deras eget självbestämmande. Jag vägrar göra det, även om det vore ack så smidigt ibland. För mig känns det som att jag skulle säga "ja, egentligen skulle jag inget hellre än att knulla med dig, men tyvärr har jag pojkvän. En annan gång kanske?". Mitt nej ska vara tydligt nog utan att dra in eventuella partners, och det ska betyda nej när jag säger det. Skulle jag spela pojkvänskortet känns det som att jag automatiskt ger upp mitt självbestämmande och lämnar över beslutet på någon annan. Jag gillar inte det.

Så, vad är då lösningen på problemet? Ja, visste jag det vore jag guru för så många att hälften skulle fylla Globen. Jag vet faktiskt inte. Jag tror stenhårt på att inte ta den lätta vägen (även om jag som sagt helt och fullt förstår pojkvänskortets utspelande), utan att faktiskt vara tydlig. Tydlighet är nog faktiskt det enda som hjälper i det långa loppet.

(Och ja, här är jag enormt heteronormativ och könssterotyp, det är jag medveten om. Grejen ärd en att jag int ehar hört från killkompisar att de har varit med om samma sak, och skulle en tjej spela "flickvänskortet" skulle hon med största säkerhet inte bli av med snubben. För ja, det är ofta samma snubbar som inte kan ta ett "jag är inte intresserad" som även tror att alla brudar skulle äääälska att ha honom med, antingen som åskådare eller deltagare i sexlivet. Faktiskt. Alltså, att spela "flickvänskortet" kan bli sjukt mycket svårare. Och ja, som vanligt så drabbar såna här saker ickestraighta en smula hårdare, eller i alla fall på ett helt annat sätt. Gaaah!)

Min kropp har äntligen förstått

att det är semester. Idag sov jag till nio. NIO! (Visst, jag vaknade vid fem och var övertygad om att jag hade försovit mig; jag vaknade strax före sju i panik över att jag skulle komma för sent till jobbet; jag vaknade vid åtta och funderade på att kliva upp. Men, ändå! :)).

Jag kan förstås inte riktigt komma ifrån känslan av att något fattas just nu. Jag har inte suttit i en lastbil sen i fredags eftermiddag, och det känns inte helt bra. Går det att bli beroende av lastbilskörning? ;)

Det är måndag

så givetvis sitter jag på Barista, även om det är i fel stad.

Jag har visst semester

Det här är första gången i mitt liv jag har betald semester, i alla fall heltid. Det känns helt skumt. Kom igen, jag får betalt för att inte jobba? Koolt!

Som vanligt när det händer saker i mitt liv låter jag bli att skriva. När det är absolut stiltje däremot, då attans skriver jag så att tangentbordet hakar upp sig. För att sammanfatta den senaste tiden: jag har sett Iron Maiden live (och ja, de är t o m bättre än väntat. Tyvärr var jag tröttare än en påse mjöl, så jag kunde inte riktigt engagera mig så mycket som jag ville.), jag har gått på semester (som sagt, skuuuumt), jag har sovit alldeles för lite (i onsdags: i säng efter tolv, upp 04.45 dagen efter; torsdags: i säng strax innan tio, upp 03.26 dagen efter; fredags: i säng vid 02, upp 05.45; lördags i säng vid 05, upp vid 11 ... Och ja, jag är ju bruden som sover åtta timmar per natt annars.), och jag är just nu i Linköping och hälsar på Simone. Vi var ut igår, det var därför det blev sent (ja, eller tidigt) i säng. För övrigt hann vi även med att äta sushi två gånger samma dag (samma restaurang, samma servitris), spela biljard och kolla på film. Jag har dessutom för andra gången i mitt liv varit ut på Harrys i Linköping, och det var ... ja, en upplevelse, precis som förra gången. Bara en sån sak att de på ett dansgolv spelade den här två gånger under loppet av ett par tre timmar torde säga en del, inte sant? ;) Som tur är finns det dansgolv där det spelas annat än Boney M, Mikael Rickfors och Tomas Ledin.

Nästa vecka börjar Europride.

Imorgon

är det sista dagen på det här jobbet.

Det finns roligare saker

än att upptäcka att den som lastat inte spänt fast grejerna. Men visst, det är mitt ansvar att kolla innan jag åker, så jag får skylla mig själv.

Har jag sagt

att det bara är fyra arbetsdagar kvar? Har jag det? ;)

Om inte: jag har bara fyra arbetsdagar kvar. Nån dag kommer jag att bli nostalgisk och bara minnas de bra sakerna, men just nu känner jag bara en enorm lättnad. Jag hoppas och tror att nästa ställe kommer att ha bättre koll på saker. Men, jag ska inte vara orättvis. Väldigt många saker på mitt jobb är alldeles strålande bra, och jag har svårt att tänka mig en bättre start. Men, nu är det dags för hansi att pallra sig vidare.

(Man ja, jag vet: jag har sagt det förr, att det bara är fyra arbetsdagar kvar alltså.)

Jag borde kanske tillägga

att jag fortfarande vaknar med ett leende varje morgon, trots att dte är så mycket som inte funkar. Av nån anledning så överväger lyckan i att köra det jobbiga som är runt omkring. Dessutom, jag är på åkeriet kanske 20 min om dagen. resten av tiden är jag ute.

När en relation håller på att ta slut kan en tillåta sig att se alla de småsaker som egentligen är åt skogen, men som en tidigare haft överseende med. Resten är ju så fint och bra, och då kan en ta att det finns vissa saker som skaver, som inte är hundra. Jag tror att det här är vanligt förekommande i alla relationer, oavsett om det gäller kärleks-, kompis- eller jobbrelationer. I mitt fall gäller det nu jobbet.

Jag har fyra arbetsdagar kvar, och jag börjar mer och mer se alla de saker jag låtit bli att se, bara för att jag inte velat. Nu räknar jag ner (det är svårt att räkna timmarna eftersom det inte riktigt går att veta hur det kommer att gå nästa vecka), och ju närmare slutet jag kommer, desto mer irriterad blir jag. "Nej, du behöver ingen jobbtelefon, för du behöver inte ringa i jobbet" sa de, men ändå förväntas jag ha min privata telefon med mig hela tiden, och dessutom ringa när det är nåt. Släp med ABS-bromsar som inte fungerar (och som inte kollas upp fastän släpet lämnas in på lagning för annat), ingen utbildning på digitala färdskrivare fastän det är brutala böter på slarv med såna ("det ska finna snån lapp där det står hur de funkar. Dessutom, det står ju i rutan vad man ska trycka på, eller hur?") ... De senaste veckorna har jag alltså kört runt, utan att ha den blekaste aning om om jag gör rätt med färdskrivaren. Det känns inte bra. Jag ska väl inte nämna att jag fick mitt andra anställningskontrakt (det första, som gällde sommarvikariatet fick jag på studs. Det är förlängningen jag pratar om nu.) först i ... maj tror jag. Ja, anställningskontraktet från den första september 2007. Jag vet, jag är dum i huvudet. Jag borde ju ha vägrat att jobba, men nej. Dum i huvudet.

Det är tur att jag ska byta.

Bälg nr 2 åt helvete

Bra tills nu

Dagen hade kunnat gå strålande, om jag bara hade sluppit kalla på bärgare. Jag står vid Marabou med en trasig luftbälg, och kan inte lasta, och inte åka. En och en halv timme kan spenderas på roligare sätt.

Min nya kärlek

Ny tischa

Äntligen har de kommit

Jag är dålig på att vänta.

Jag har förresten

en paus just nu, från de allra flesta nätrelaterade saker. Jag kollar mail, och jag skriver här. Jag kollar t o m UNT:s hemsida för att se om det har hänt nåt intressant, men jag hänger inte på Qruiser, Helgon eller Facebook, inte just nu. Jag tar en paus och ser hur det går.

Det är ju inte som att det inte går att nå mig ändå tänker jag, jag har ju fortfarande telefon. Dessutom kollar jag ju som sagt mail ett par gånger om dagen, så jag missar troligtvis inget viktigt.

Det är fredag igen

och jag är förvånansvärt pigg, trots lite för lite sömn (jag hoppas förresten att jag slipper kommentarer liknande de jag fick igår: "åh, lite trött säger du? Killen höll dig vaken hela natten? Jag lovar, att om jag var din kille skulle du inte sova mycket. Höhö." "Nej, det är sant, och det är för att jag skulle ligga sömnlös och fundera på vad i helvete som gått fel i livet."). Efter den här arbetsdagen (och vi kan hoppas att den blir lika kort som förra fredagen, jag vet inte om jag orkar en 14-timmars idag också) är det helg, och jag är ledig fram till tisdag morgon kl 05. Det är lyxigt som sjutton.

Så, håll tummarna att folk inte har parkerat galet i Täby centrum (och sen kommer ut när jag har stått och stampat i trekvart och säger "höhö, det går kanske lite lättare om jag flyttar på bilen, eller vad säger du?" och på frågan om varför han ens stod där från början svarar "jag måste ju också göra mitt jobb, eller hur?" och pekar mot den lilla väska han bär på. Att det finns en stoooor parkering utanför spelar ingen roll, klart snubben ska ståbredvid trappan så han slipper anstränga sina stackars ben. Silly me. På tal om galen parkering var jag i Sigtuna igår, och det är ju alltid spännande. Precis innan jag skulle köra in ställde det sig en bil vid förbud att stanna-skylten. När jag vänligt frågar om han skulle kunna vara snäll att flytta bilen eftersom jag inte kommer fram säger han "men jag bor ju här!". Jag påpekar att det fortfarande inte är en parkeringsplats, och då muttrar han nåt om att nån snott hans parkering. Det är ju faktiskt fortfarande inte mitt problem, vilket han nog förstår, och så flyttar han bilen tillräckligt för att jag ska kunna komma in. Sen ställer han sig där igen. Under den korta tid det tar för mig att lossa fem bur till butiken hinner det komma en bil och ställa sig framför hans bil (ja, fortfarande förbud att stanna), och strax därefter en personbil till. Det här blev f ö en galet lång parentes.) och att jag slipper hamna bakom färskvarubilen i Bålsta. Jo, en sak till, håll tummarna för att det inte står brödbilar vid båda portarna där det är bäst att komma in med släp i Häggvik, sen är jag ganska nöjd.

Så här parkerar en idiot

Att leverera till Ica Metro är sällan kul eftersom det är trångt som sjutton. Det blir inte bättre av idioter som parkerar sina personbilar just där jag måste svänga upp. Nu har jag stått en halvtimme, och jag är en smula less.

Trött

och med flurigt hår. Så här vacker är jag om morgonen. ;)

Jag önskar

att jag kunde skriva "nu är jag pigg och glad, redo att möta en ny dag med ett leende", men nej, så är det inte. Jag är inte vidare pigg just nu, dels för att jag gick i säng en smula för sent, och dels för att grannbarnen härjade runt sent som sjutton. Jag vet ärligt talat inte vad det är för fel på dem (eller deras föräldrar), men jag tycker att det är ett otyg att ha ungar i åtta-tioårsåldern springande och slående i dörrar efter midnatt.

Glad är jag dock, och jag möter definitivt den nya dagen med ett leende. :)

En karusellknarkares bekännelser

I lördags var jag på Gröna Lund med ett par vänner (och ett par jag hoppas ska bli såna). Jag bestämde mig mindre än en timme innan tåget skulle gå om jag skulle följa med eller inte (jag var på "lämna mig ifred, jag är trött och grinig"-humör), men jag är så väldigt glad över att jag gjorde det. Karuseller ger mig lyckokänslor i hela kroppen, och det finns inget i hela världen tror jag, som slår karusellåkning. Nu längtar jag bara efter mer.

Jag kan sluta när jag vill.

Är det väldigt dyra cyklar i vanliga fall?

Det är en sjujävla rabatt i alla fall,

Hur kommer det sig att det är lättare att skriva när en är arg, eller ledsen eller bara allmänt upprörd? Den senaste tiden har varit ganska kalasbra, och jag har gjort bra saker, jag har träffat fina människor och fått nya kontakter. Skriver jag om det? Nä. I stället skriver jag bara när saker inte är som de ska, så att de stackare som kan tänkas läsa här får en bild av mig som allmänt grinig och sur (vilket förstås stämmer, vilket de som känner mig vet. Det är bara så puckat att ge den bilden av sig själv när jag faktiskt kans tyra över den ganska fritt här. ;)).

Jag har de senaste dagarna bara gått runt och varit ... jag vet inte, jag har nog väntat på att nåt jävligt ska hända, för så här bra kan det väl ändå inte vara (men det kan det Hanna, det kan det!)? Jag har tre veckor kvar till semestern (12 arbetsdagar eftersom jag bara jobbar fyra dagar i veckan), och sen ska jag börja ett helt nytt jobb. Jag skulle ljuga (och det är fult, det vet t o m jag) om jag sa att jag inte var nervös, för det är jag. Flera gånger den senaste tiden har jag funderat på vad sjutton jag gett mig in på. Lilla jag, med ett sånt jobb? Men, jag vet ju att jag är bra. Jag vet att jag kan köra, jag vet att jag klarar massor mycket mer än jag riktigt vågar erkänna för mig själv (för det är ju lite fult att tycka att en själv är bra). Jag såg förresten på listan över nyanställda chaufförer (bara en sån sak, att de skickar ut information i tid om vad som ska ske, och när, är ju helt fantastiskt) att vi är två kvinnor av tolv chaufförer. Det känns så coolt, att jag äntligen kommer att få en kvinna till kollega! Kalla mig gärna fånig, eller särartig, men det känns faktiskt ganska ensamt ibland. Jag säger inte att jag automatiskt kommer att ha mer gemensamt med en kvinna än en man, men det kan vara trevligt att kunna ha någon att utbyta erfarenheter och ibland kanske frustrationer med. Jag tror helt ärligt att det här kommer att bli exakt hur fint som helst.

Humor, eller är jag bara trött?

Den som har klottrat på lappen är min idol idag.

Saker

skulle nästan inte kunna vara bättre just nu.

Jag ropade hej

alldeles för tidigt. Ja, angående jobbet alltså.

No worries, they popped the question today. :)

Jag har alltså glatt mig åt "om ditt registerutdrag är rent är jobbet ditt", men jag har faktiskt inte fått frågan på riktigt förrän idag. Tror jag. Strunt samma, nu är jag ledig fram till på tisdag morgon, och under den tiden ska jag glädjas lite till. Så det så.

När jag blir stor

och kan bestämma allt i hela världen, då kommer jag att förbjuda urinvägsinfektion. Så det så. På samma gång kommer jag att göra världen en tjänst, och passa på att förbjuda tranbärsjuice, i alla fall i större mängder än ... en skvätt. Finns det något jag avskyr så mycket som att vara tvungen att vara hemma från jobbet? Dessutom, på grund av en så oerhört irriterande sak? Kom igen, ge mig lunginflammation, ge mig 40 graders feber och hosta; då kan jag gå med på att jag inte kan jobba. Men det här? Från och med nu ska jag dricka tranbärsjuice varje dag, hur äckligt det än må vara. Jag har inte haft uvi på så länge, så det fanns inte någon hemma när jag behövde den. Nu efter många liter av sån, och vatten med massor av citron känns det bättre.

Det känns så töntigt att längta tillbaka till jobbet. Det är inte bara för att jag inte har nåt vettigt att göra hemma (inga tv-serier att grotta ner mig i, och jag är lite för ofokuserad för att börja på en ny bok), utan för att jag verkligen gillar att jobba. Som jag har sagt tidigare: jag gillar egentligen inte riktigt att köra småskuttar (fem minuters körning, av med tre bur, fem minuters körning, av med en pall, fem minuters körning ...), men jag får köra lastbil, och det är det viktigaste. På tal om det så fick jag mitt registerutdrag igår, och jag var så här I------I nära att öppna kuvertet innan jag kom på vad det var. I stället lade jag ner det i det frankerade kuvertet jag fick med mig på intervjun, och postade det igår (okej, det var Håkan som postade det, men det blev postat i alla fall). Av någon konstig anledning kan jag inte låta bli att oroa mig en smula för vad som kan tänkas stå. Jag VET att jag inte har gjort något, men det är ju bara det som står mellan mig och mitt drömjobb. Äsch, jag behöver jobba nu så jag slipper oroa mig över hittepåsaker.