Linköping

Tillbaka från Tyskland, nästa vecka Holland. Jävlar vilket bra jobb jag har. Nu sitter jag på Barista i Linköping och är glad över att det mesta av öronvärken börjar släppa. Det gäller att vara glad för det lilla. ;)

Öron- och hörselgångsinflammation.

Jag återkommer nog tidigast på söndag, om jag inte hittar fler saker att mobilblogga om. Tjingeling!

Koksmjölk minsann?

Östersund är det nya Pite.

Jag har förresten ny mobil. Jag hade en sån här tidigare, men den stängde av sig själv hela tiden. Efter att ha lämnat in den tre gånger fick jag en ny. Efter ungefär en månad började den nya bete sig likadant, så jag lämnade in den. Igår gick jag in och kollade var sjutton min telefon tagit vägen, eftersom det nästan var en månad sen jag lämnade in den. Det visade sig att de bytt ut den, eftersom den gamla gått ur sortimentet. Den de hade att erbjuda var säkert bra pch fin på alla sätt (den hade gps t ex, vilket kanske kan vara bra för en flicka som jag som saknar lokalsinne, men ärligt talat: hur ofta skulle jag använda mig av den?), men den var inte liten och platt. Så, jag slängde in några hundringar till, och fick en sån här i stället, i brunt. Den är fin.

Undrens tid är inte förbi

Tänk vad en Alvedon och en god natts sömn kan göra. Idag mår jag faktiskt ganska bra. Visst, jag skulle kanske inte kunna ställa upp i Tjejmilen (å andra sidan, skulle jag någonsin göra det? Tveksamt.), men jag mår definitivt bättre än jag hade väntat mig. Jag får bara komma ihåg näsdukar och nässprej, sen är jag fit for fight.

Med en kropp som helst bara vill inta ryggläge eftersom den är full av förkylning och mens känner jag mig just nu inte så peppad inför måndag. Helvete.

Jag hade fel

Jag ser ingen prestige i att ha rätt alla gånger. Jag vet att ibland har jag fått saker om bakfoten, och då är jag oftast prestigelös nog att erkänna det också.

Så, här kommer en sak jag tog för sann:

Mina arbetskamrater skiljer sig från övriga chaffisar jag har träffat.

...medan sanningenegentligen är:

Mina arbetskamrater skiljer sig inte särskilt mycket alls från övriga chaufförer jag har träffat.

Tyvärr.

Jamen jäklar

Livet leker.

Oh crap, nattfjäril. Dags att släcka alla lampor och stänga dörren till sovrummet jävligt fort.

Det här med att googla

Jag gillar att googla, jag gör det ofta. Är det nåt jag vill ta reda på snabbt och lätt göra jag som så många andra, googlar. Jag använder inga andra stora sökmotorer så ofta, men gör jag det så säger jag att jag "söker".

Det som fick mig att fundera över det här just nu var att jag påmindes om vad jag hörde härom dagen: "jag googlade det på Eniro". Det tog mig säkert trettio sekunder att förstå vad han menade. "Att googla" har alltså blivit ett så stort begrepp att det hos vissa helt har slagit ut "att söka". Jag tycker att det är jättelustigt.

Men ja, jag är ju rätt lättroad också.

Jag har förlagt min plånbok. Det är sjukt frustrerande.

En liten sista sak för idag bara:

det där med lådorna vid övergångsställena, att handen inte pekar mot knappen utan visar vägen till Jesus? Det är ju gammalt. Jag säger som Gotte: "old news, ge mig en dubbel espresso - nu!". Jag har vetat det i flera år, jag minns inte ens var jag läste det först. Jag blev förvånad härom dagen när det slogs upp som en nyhet. Oh well, alla vet att den sanna vägen är genom mig.

... men nej, det är inte sant.

Who's laughing now?

... eller "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Jag skulle så gärna vilja berätta vad jag menar, men det går liksom inte. Vi kan säga så här: en misogyn snubbe har fått det han förtjänar.

Jobb igen

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt fick jobbet. Det är hittills helt strålande, och jag tror att det bara kommer att bli bättre. Arbetskamraterna är nog de bästa tänkbara (och ja, jag känner mig alldeles enormt positiv. Var har den gamla vanliga cyniska sura hansi tagit vägen?), och hittills har allt flutit på fint. Det enda smolket i bägaren är restiden. Jag har sammanlagt fyra timmars restid per dag, vilket ger väldigt få vakna timmar hemma. Jag antar att jag vänjer mig, men just nu är det ganska motigt att åka hemifrån vid kvart över fem, och komma hem vid sju. Det är klart lättare om jag jobbar, men att bara åka? Trist.

Men, det bra uppväger helt klart det dåliga. Det ska till jävligt mycket dåligt innan det ska ens komma i närheten av att väga upp.

Det är klart

att det kanske är för tidigt att säga något, men om den här första dagen på jobbet ger något slags hum om hur det kommer att bli, så kan jag skatta mig lycklig. Jag tror ärligt talat att det här blir exakt hur bra som helst.

Jag gillar sms

Jag skriver hellre sms än ringer. Visst, det tar grymt mycket längre tid att bestämma något, men det är roligare. Dessutom går det att skicka sms utan att egentligen ha något ärende, och det är ett lätt sätt att höra av sig till någon en inte har hört av på länge.

Härom dagen satt jag på bussen och lyckades höra ett samtal som rörde sms och telefonräkningar. Samtalet var inte så spännande till den ena sa "jamen jag kollade på förra månadens räkning, och jag hade bara skickat 1700 sms då". 1700? Är inte det ganska mycket på en månad?

Hur som helst, jag gillar också att sms:a, och har därför lagt till en tjänst på mitt abonnemang. Nu kommer jag att kunna skicka 5000 sms/månad utan kostnad (utöver den avgift jag betalar för tjänsten givetvis). Så, bered dig på att få sms från mig.

Det bästa fyndet sen jag hittade toothpaste for dinner (som länge stått ohotad i min bok): fulheten.com. Jag är bara förvånad att ingen har tipsat mig förr, du som känner mig torde veta att jag skulle älska den bara jag fick möjlighet.

Min favorit är krogragga.

Vilse i Södertälje

Jag har ägnat hela natten åt att gå vilse i Södertälje, så nu är jag inte alls särskilt nervös över att inte hitta imorgon. Jag menar, det kan ju knappast bli värre än i drömmen, eller hur? Dessutom går det buss. :)

Min kropp

har verkligen gått in i semesterdvala.

"De e la gôtt att ha semester, vara vaken hela natten, sova till nio och bara glida runt." säger den. Min hjärna försöker kontra med "men vad säger du, jobbet börjar på måndag, och till dess ska du ha ställt om dig igen!". Kroppen tittar förvånat på hjärnan (ja, den kan göra så) och säger "e du helt go i hôvet eller? Nu har jag enteligen ställt in mig på att faktiskt sova längre än till halv sju som senast, och nu vill du ändra? Det går jag inte med på." Märkligt nog pratar min kropp den mest vulgära formen av hittepå-göteborgska, varför vet jag inte.

Så, från att ha en kropp som varje morgon säger "gomorron, gomorron! Klockan är fem, upp och hoppa!" till att ha en kropp som säger "naeeej, ligg kvar, klockan är bara halv nio!". Jag vet inte riktigt vad jag gillar det, på nåt sätt är det praktiskt att kunna kliva upp tidigt. Samtidigt är det skönt att faktiskt sova hyfsat länge på morgonen, särskilt om jag varit uppe till sent (eller tidigt på morgonen ;)).

I helgen ska jag övertala min kropp att ställa om sig till jobbläge igen. Jag ska övertala den med kaffe och sushi.

Jag har tappat all min språkkänsla. Jag vet inte vart den tagit vägen, men jag har den inte kvar någonstans, och tror mig, jag har letat. Numera måste jag ibland fundera över hur ord stavas, eller vilka ord som går att kombinera i begripliga meningar. Till råga på allt elände så har jag blivit rädd för att ens försöka uttrycka vissa saker. Det finns ämnen som gör mig glad, förbannad, ledsen, överlycklig ... oavsett vilken känsla de ger mig vågar jag inte skriva om dem. Varför? Jo, för att jag inte längre kan uttrycka vad jag menar, vad jag känner och vad jag tycker att andra behöver tänka på. I stället skriver jag bara om småsaker, sånt som inte kräver någon egentlig eftertanke och som inte väcker några känslor.

Jag vet inte när jag tappade min språkkänsla. Jag vet att jag hade den för fem, sex år sen i alla fall. Sen dess tror jag att den gradvis smitit ut bakvägen, utan att göra något större väsen av sig. Så, från en ganska verserad och intelligent kvinna, till en halvapa utan större möjlighet att uttrycka sina önskningar och förväntningar, annat än i korta meningar av typen "Kaffe. Gott. Mer."

När jag läser mina gamla uppsatser från när jag pluggade tänker jag "men jäklar, jag var ju smart!". Är det bättre att ha varit smart och förlorat det, eller att aldrig ha varit annat än dum? Stämmer det att ignorance is bliss? (Ser du, jag kan inte ens komma på hur jag ska uttrycka mig på svenska! Så väldigt Anita Ekbergskt av mig.)

Äh, jag vet inte.

På måndag börjar jag

och jag funderar på om det kan vara smartast att ta bilen till Märsta, ta pendeln till Södertälje och buss till jobbet. Det skulle spara en massa tid (jag kan inte tänka mig att jag kommer Uppsala-Södertälje på en och en halv timme med bil vid den tiden på dygnet) och ansträngning tror jag. Det vore skönt att kunna göra så i alla fall de två första veckorna när jag ska vara där varje dag. Vi får se.

Är det inte lite lustigt

att jag, som "ändå inte ska ringa nåt i jobbet" och alltså inte fick nån jobbtelefon på jobbet jag lämnar om några dagar, ändå verkar ha ett jobbnummer? Jag har ännu inte testat att ringa och kolla om jag svarar ... ;)

Min semester

blev inte riktigt som jag tänkt. Jag hade planerat att göra en massa saker, åka till ställen och hälsa på folk. I stället har jag varit hemma mest hela tiden, men hur jag än känner efter kan jag inte känna mig besviken. Jag har haft en kanonsemester.

... men, nu är det banne mig dags att börja jobba.

Hemma igen

Glasgow är en trevlig stad, men det är skönt att vara hemma också.

Skumt

Jag har aldrig haft fin hy (vilket inte är så konstigt eftersom jag inte tar hand om den alls), men idag upptäckte jag att jag på ett par timmar fått några skumma utslag över hela kinderna. Det ser ut som finnar, men det verkar märkligt att utveckla så många så snabbt. Jag hoppas att de går bort snarast, jag tänkte ju glida runt och vara nyklippt och snygg för bövelen!

Jag vill att semestern ska vara slut nu, jag vill börja jobba.

(Jag måste erkänna en sak förresten: jag har grav lastbilsabstinens. Under Prideparaden kollade alla på folket som dansade, mimade och var allmänt glada i paraden. Jag tittade på lastbilarna, och var avundsjuk på dem som fick köra. För ett tag sen satt jag på balkongen, och när sopbilen kom tänkte jag bara "gudars, tänk om jag bara fick backa lite. Bara lite, jag har ju inte fått röra en lastbil på kanonlänge!". Som sagt, lastbilsabstinens. Jeez.)

Nyklippt

... och jävlar så sliten jag ser ut. Det frestar på att ha semester.

På tal om älsklingar

Jag har upptäckt att vissa tycker att det är en smula märkligt att kalla sina prylar (mobiltelefon och dator) för "älsklingar". Oh well, de är älsklingar för mig i alla fall.

På tal om det där med mobiler och datorer: jag vet att jag kanske är en smula knepig även på det sättet, men jag kan tänka mig få störigare saker än att folk pillar med ens dator eller telefon utan att fråga om lov först.

Det har hänt ofta att folk kommer på besök, och helt plötsligt hittar jag dem slösurfande på min dator. Det värsta är folk som loggar ut mig från helgon/qruiser/gmail/blogger/whatnot för att de ska kolla sina grejer. Om de sen stänger hela fönstret i stället för bara fliken funderar jag ofta på varför jag ens umgås med dem. Folk som, när de är närmare min mobil än jag, säger "du har fått sms från NN, hen vill ses på stan" ska vi inte ens tala om. Det har hänt nån gång att jag, när folk är på toa, svarat i deras mobiler när det har ringt. Precis i samma ögonblick har jag funderat över vad fanken jag gör. Visst, lämnar jag telefonen så brukar jag säga "svara om det ringer är du snäll", så jag skulle inte ta illa upp. I annat fall lämnar jag inte telefonen, om jag inte är hemma så klart. Hur som helst, att pilla på andras mobiler är inte okej.

Jag känner att jag bara svamlar här, jag ska försöka samla mig lite: jag ogillar när folk använder mina grejer utan att de bett mig om lov först helt enkelt. Givetvis får folk använda både min dator eller telefon, det är inte det. Det problematiska är när det ses som så självklart att personerna som gör det inte ens känner att de måste be om lov. Nu är jag inte en kvinna med många hemligheter. Troligtvis har jag inget i datorn (eller mail/communitymail/whatnot) som jag skulle skämmas över om det kom ut (okej, en del egofoton, men vem har inte en massa såna?), men det har inte med saken att göra. Jag ska kunna surfa på vilka sidor jag vill, skriva till vem jag vill och ha hur många fulbilder på mig själv jag vill utan att nån ska kunna se det om jag inte vill. Men, återigen, det är inte det som är grejen, heller. Det som är grejen är att jag inte kan svara för vad andra skriver till mig. Jag vill att mina vänner ska kunna veta att de kan skriva vad som helst till mig utan att nån annan får reda på det. Bara för att jag inte tycker att det är känsligt behöver det inte betyda att den som skrivit det inte tycker det. Alltså, att ge fan i min dator är ett sätt att respektera inte bara mig, utan även mina vänner och bekanta.

Jag tror att jag kan anses vara lite känslig när det kommer till det här, men då får det faktiskt vara så.

Även min nya lilla älskling har svikit mig

Den, precis som den förra, har börjat lägga av i de mest opraktiska situationer, så igår lämnade jag in den. Den här gången fick jag dock ett i stort sett fullvärdigt substitut i lån.

Jag kom ut under Uppsala Pride

men inte för alla som på något sätt varit inblandade. På nåt sätt skäms jag tror jag, det känns som att jag sviker. Samtidigt är jag 28 år (snart 29! :D), och gammal nog att ta - och stå för - egna beslut.

Innan jul tog jag en funderare över mina stora livsbeslut, och vissa saker blev kvar, andra fick stryka på foten. Sakerna jag valde bort var alla såna som jag en gång trott på, men inte kände att jag riktigt kunde stå för längre. Folk förändras, jag också. Jag ångrar ingenting.

Så, även om jag egentligen inte tror att någon bryr sig så ska jag väl komma ut på riktigt, en gång för alla: jag är inte nykterist längre.

Big D

Nyklippt, och stilig som vanligt.

I know that you belong to

a man that doesn't deserve you.

Vilken tur att hon tillhör nån, det vore ju så trist om hon var en självständig människa. Tack EMD.

Finaste Håkan

och så jag, på Pride. :)

Som sagt

Det var det där med att vända dygnet ...

Ballare

än så här blir jag inte. :)

"Ett vänt dygn är också ett dygn, men inte lika länge", som det så vackert heter. ("Gör det?" undrar vän av ordning, och till dig kan jag bara säga att ... eh ... Är du så jävla bra själv då?)

Nattens tips

Läs "Ten Tips For Writing Horror".

"If there’s a slow, boring part in the story… fill it with zombies and set it on fire." Det kan vara bland det roligaste jag läst på länge.

Det kanske är fult av mig

men jag kan inte låta bli. Jag måste få veta!

Jag har nu tittat på den här lilla filmen om och om igen, och jag kan banne mig inte bestämma mig om jag tror att den är allvarligt menad eller inte. Vad tror du?

Det är över midnatt

och det är fortfarande över 20 grader varmt enligt termometern. Sen i eftermiddags har jag suttit på balkongen, och än är det inte ett måste att gå in. En balkong med kvällssol, kaffe och trådlös uppkoppling, blir livet finare än så?

Nyinköp

Vem kan motstå en Burtonkylväska med inbyggda högtalare? Inte jag. Vem kan motstå ett par kalasröda skor? Inte jag.

Det var årets varmaste dag

och även i övrigt väldigt bra. Bara en sån sak att jag hittade "No Coke" med Dr Alban på maxisingel för tio spänn på Emmaus gör ju dagen värd att minnas. ;)

Jag blir så trött!

Jag stör mig på en grej. Okej, jag stör mig på många grejer faktiskt. (-Hanna, finns det något du inte stör dig på?
-...
-Kom igen, nåt måste det ju finnas?
-Tja ... lastbilar kanske. Om de inte är fula, eller beter sig illa, eller
*avbryter* -Okej, inget alltså.)

Det jag specifikt tänker på nu är folk som inte kan ta ett nej. Jag har diskuterat det här ett tag fram och tillbaka med flera av mina vänner, och vi har alla varit med om det: nån snubbe kommer fram och pratar, och när en kallpratat en stund och det visar sig att snubben vill ses igen, fika, gå på bio, knulla, ta en promenad ... jamen vad som helst, och jag/valfri tjejkompis inte vill det duger inte det som skäl. Nej, berätta nu varför du inte vill, är det nåt fel på mig kanske?. Ärligt talat är jag nog mer rakt på sak än många andra. Jag brukar säga "nej tack, jag är inte intresserad", medan många jag känner hamnar i det där hopplösa läget där de inte vill säga "nej tack" eftersom det kan tas som en diss, och elaka vill de ju inte vara. Nej, då står de där och försöker desperat komma på något att säga som får snubben att förstå att de inte är intresserade, men utan att såra hans känslor.

Jag är som sagt oftast ganska rakt på sak, men inte ens det hjälper. Snarare verkar det ses lite som uppmuntran, att det blir lite sport liksom. "Oh, en brud som inte vill? Om jag tjatar ger hon nog med sig". Tröttsamt av bara fan är det, och det verkar inte som att något förutom väldigt extrem tydlighet hjälper i de fallen (om ens det ärligt talat). Ofta när jag pratar med tjejkompisar om det här visar det sig att många, oavsett civilstånd, spelar pojkvänskortet. Det är lättare att säga "nej, jag har pojkvän" än att säga "nej, jag vill inte ha dig". ånga använder det helt oreflekterat, och tänker inte alls på vilka vibbar det kan sända ut om deras eget självbestämmande. Jag vägrar göra det, även om det vore ack så smidigt ibland. För mig känns det som att jag skulle säga "ja, egentligen skulle jag inget hellre än att knulla med dig, men tyvärr har jag pojkvän. En annan gång kanske?". Mitt nej ska vara tydligt nog utan att dra in eventuella partners, och det ska betyda nej när jag säger det. Skulle jag spela pojkvänskortet känns det som att jag automatiskt ger upp mitt självbestämmande och lämnar över beslutet på någon annan. Jag gillar inte det.

Så, vad är då lösningen på problemet? Ja, visste jag det vore jag guru för så många att hälften skulle fylla Globen. Jag vet faktiskt inte. Jag tror stenhårt på att inte ta den lätta vägen (även om jag som sagt helt och fullt förstår pojkvänskortets utspelande), utan att faktiskt vara tydlig. Tydlighet är nog faktiskt det enda som hjälper i det långa loppet.

(Och ja, här är jag enormt heteronormativ och könssterotyp, det är jag medveten om. Grejen ärd en att jag int ehar hört från killkompisar att de har varit med om samma sak, och skulle en tjej spela "flickvänskortet" skulle hon med största säkerhet inte bli av med snubben. För ja, det är ofta samma snubbar som inte kan ta ett "jag är inte intresserad" som även tror att alla brudar skulle äääälska att ha honom med, antingen som åskådare eller deltagare i sexlivet. Faktiskt. Alltså, att spela "flickvänskortet" kan bli sjukt mycket svårare. Och ja, som vanligt så drabbar såna här saker ickestraighta en smula hårdare, eller i alla fall på ett helt annat sätt. Gaaah!)

Min kropp har äntligen förstått

att det är semester. Idag sov jag till nio. NIO! (Visst, jag vaknade vid fem och var övertygad om att jag hade försovit mig; jag vaknade strax före sju i panik över att jag skulle komma för sent till jobbet; jag vaknade vid åtta och funderade på att kliva upp. Men, ändå! :)).

Jag kan förstås inte riktigt komma ifrån känslan av att något fattas just nu. Jag har inte suttit i en lastbil sen i fredags eftermiddag, och det känns inte helt bra. Går det att bli beroende av lastbilskörning? ;)

Det är måndag

så givetvis sitter jag på Barista, även om det är i fel stad.

Jag har visst semester

Det här är första gången i mitt liv jag har betald semester, i alla fall heltid. Det känns helt skumt. Kom igen, jag får betalt för att inte jobba? Koolt!

Som vanligt när det händer saker i mitt liv låter jag bli att skriva. När det är absolut stiltje däremot, då attans skriver jag så att tangentbordet hakar upp sig. För att sammanfatta den senaste tiden: jag har sett Iron Maiden live (och ja, de är t o m bättre än väntat. Tyvärr var jag tröttare än en påse mjöl, så jag kunde inte riktigt engagera mig så mycket som jag ville.), jag har gått på semester (som sagt, skuuuumt), jag har sovit alldeles för lite (i onsdags: i säng efter tolv, upp 04.45 dagen efter; torsdags: i säng strax innan tio, upp 03.26 dagen efter; fredags: i säng vid 02, upp 05.45; lördags i säng vid 05, upp vid 11 ... Och ja, jag är ju bruden som sover åtta timmar per natt annars.), och jag är just nu i Linköping och hälsar på Simone. Vi var ut igår, det var därför det blev sent (ja, eller tidigt) i säng. För övrigt hann vi även med att äta sushi två gånger samma dag (samma restaurang, samma servitris), spela biljard och kolla på film. Jag har dessutom för andra gången i mitt liv varit ut på Harrys i Linköping, och det var ... ja, en upplevelse, precis som förra gången. Bara en sån sak att de på ett dansgolv spelade den här två gånger under loppet av ett par tre timmar torde säga en del, inte sant? ;) Som tur är finns det dansgolv där det spelas annat än Boney M, Mikael Rickfors och Tomas Ledin.

Nästa vecka börjar Europride.

Imorgon

är det sista dagen på det här jobbet.

Det finns roligare saker

än att upptäcka att den som lastat inte spänt fast grejerna. Men visst, det är mitt ansvar att kolla innan jag åker, så jag får skylla mig själv.

Har jag sagt

att det bara är fyra arbetsdagar kvar? Har jag det? ;)

Om inte: jag har bara fyra arbetsdagar kvar. Nån dag kommer jag att bli nostalgisk och bara minnas de bra sakerna, men just nu känner jag bara en enorm lättnad. Jag hoppas och tror att nästa ställe kommer att ha bättre koll på saker. Men, jag ska inte vara orättvis. Väldigt många saker på mitt jobb är alldeles strålande bra, och jag har svårt att tänka mig en bättre start. Men, nu är det dags för hansi att pallra sig vidare.

(Man ja, jag vet: jag har sagt det förr, att det bara är fyra arbetsdagar kvar alltså.)

Jag borde kanske tillägga

att jag fortfarande vaknar med ett leende varje morgon, trots att dte är så mycket som inte funkar. Av nån anledning så överväger lyckan i att köra det jobbiga som är runt omkring. Dessutom, jag är på åkeriet kanske 20 min om dagen. resten av tiden är jag ute.

När en relation håller på att ta slut kan en tillåta sig att se alla de småsaker som egentligen är åt skogen, men som en tidigare haft överseende med. Resten är ju så fint och bra, och då kan en ta att det finns vissa saker som skaver, som inte är hundra. Jag tror att det här är vanligt förekommande i alla relationer, oavsett om det gäller kärleks-, kompis- eller jobbrelationer. I mitt fall gäller det nu jobbet.

Jag har fyra arbetsdagar kvar, och jag börjar mer och mer se alla de saker jag låtit bli att se, bara för att jag inte velat. Nu räknar jag ner (det är svårt att räkna timmarna eftersom det inte riktigt går att veta hur det kommer att gå nästa vecka), och ju närmare slutet jag kommer, desto mer irriterad blir jag. "Nej, du behöver ingen jobbtelefon, för du behöver inte ringa i jobbet" sa de, men ändå förväntas jag ha min privata telefon med mig hela tiden, och dessutom ringa när det är nåt. Släp med ABS-bromsar som inte fungerar (och som inte kollas upp fastän släpet lämnas in på lagning för annat), ingen utbildning på digitala färdskrivare fastän det är brutala böter på slarv med såna ("det ska finna snån lapp där det står hur de funkar. Dessutom, det står ju i rutan vad man ska trycka på, eller hur?") ... De senaste veckorna har jag alltså kört runt, utan att ha den blekaste aning om om jag gör rätt med färdskrivaren. Det känns inte bra. Jag ska väl inte nämna att jag fick mitt andra anställningskontrakt (det första, som gällde sommarvikariatet fick jag på studs. Det är förlängningen jag pratar om nu.) först i ... maj tror jag. Ja, anställningskontraktet från den första september 2007. Jag vet, jag är dum i huvudet. Jag borde ju ha vägrat att jobba, men nej. Dum i huvudet.

Det är tur att jag ska byta.

Bälg nr 2 åt helvete

Bra tills nu

Dagen hade kunnat gå strålande, om jag bara hade sluppit kalla på bärgare. Jag står vid Marabou med en trasig luftbälg, och kan inte lasta, och inte åka. En och en halv timme kan spenderas på roligare sätt.

Min nya kärlek

Ny tischa

Äntligen har de kommit

Jag är dålig på att vänta.

Jag har förresten

en paus just nu, från de allra flesta nätrelaterade saker. Jag kollar mail, och jag skriver här. Jag kollar t o m UNT:s hemsida för att se om det har hänt nåt intressant, men jag hänger inte på Qruiser, Helgon eller Facebook, inte just nu. Jag tar en paus och ser hur det går.

Det är ju inte som att det inte går att nå mig ändå tänker jag, jag har ju fortfarande telefon. Dessutom kollar jag ju som sagt mail ett par gånger om dagen, så jag missar troligtvis inget viktigt.

Det är fredag igen

och jag är förvånansvärt pigg, trots lite för lite sömn (jag hoppas förresten att jag slipper kommentarer liknande de jag fick igår: "åh, lite trött säger du? Killen höll dig vaken hela natten? Jag lovar, att om jag var din kille skulle du inte sova mycket. Höhö." "Nej, det är sant, och det är för att jag skulle ligga sömnlös och fundera på vad i helvete som gått fel i livet."). Efter den här arbetsdagen (och vi kan hoppas att den blir lika kort som förra fredagen, jag vet inte om jag orkar en 14-timmars idag också) är det helg, och jag är ledig fram till tisdag morgon kl 05. Det är lyxigt som sjutton.

Så, håll tummarna att folk inte har parkerat galet i Täby centrum (och sen kommer ut när jag har stått och stampat i trekvart och säger "höhö, det går kanske lite lättare om jag flyttar på bilen, eller vad säger du?" och på frågan om varför han ens stod där från början svarar "jag måste ju också göra mitt jobb, eller hur?" och pekar mot den lilla väska han bär på. Att det finns en stoooor parkering utanför spelar ingen roll, klart snubben ska ståbredvid trappan så han slipper anstränga sina stackars ben. Silly me. På tal om galen parkering var jag i Sigtuna igår, och det är ju alltid spännande. Precis innan jag skulle köra in ställde det sig en bil vid förbud att stanna-skylten. När jag vänligt frågar om han skulle kunna vara snäll att flytta bilen eftersom jag inte kommer fram säger han "men jag bor ju här!". Jag påpekar att det fortfarande inte är en parkeringsplats, och då muttrar han nåt om att nån snott hans parkering. Det är ju faktiskt fortfarande inte mitt problem, vilket han nog förstår, och så flyttar han bilen tillräckligt för att jag ska kunna komma in. Sen ställer han sig där igen. Under den korta tid det tar för mig att lossa fem bur till butiken hinner det komma en bil och ställa sig framför hans bil (ja, fortfarande förbud att stanna), och strax därefter en personbil till. Det här blev f ö en galet lång parentes.) och att jag slipper hamna bakom färskvarubilen i Bålsta. Jo, en sak till, håll tummarna för att det inte står brödbilar vid båda portarna där det är bäst att komma in med släp i Häggvik, sen är jag ganska nöjd.

Så här parkerar en idiot

Att leverera till Ica Metro är sällan kul eftersom det är trångt som sjutton. Det blir inte bättre av idioter som parkerar sina personbilar just där jag måste svänga upp. Nu har jag stått en halvtimme, och jag är en smula less.

Trött

och med flurigt hår. Så här vacker är jag om morgonen. ;)

Jag önskar

att jag kunde skriva "nu är jag pigg och glad, redo att möta en ny dag med ett leende", men nej, så är det inte. Jag är inte vidare pigg just nu, dels för att jag gick i säng en smula för sent, och dels för att grannbarnen härjade runt sent som sjutton. Jag vet ärligt talat inte vad det är för fel på dem (eller deras föräldrar), men jag tycker att det är ett otyg att ha ungar i åtta-tioårsåldern springande och slående i dörrar efter midnatt.

Glad är jag dock, och jag möter definitivt den nya dagen med ett leende. :)

En karusellknarkares bekännelser

I lördags var jag på Gröna Lund med ett par vänner (och ett par jag hoppas ska bli såna). Jag bestämde mig mindre än en timme innan tåget skulle gå om jag skulle följa med eller inte (jag var på "lämna mig ifred, jag är trött och grinig"-humör), men jag är så väldigt glad över att jag gjorde det. Karuseller ger mig lyckokänslor i hela kroppen, och det finns inget i hela världen tror jag, som slår karusellåkning. Nu längtar jag bara efter mer.

Jag kan sluta när jag vill.

Är det väldigt dyra cyklar i vanliga fall?

Det är en sjujävla rabatt i alla fall,

Hur kommer det sig att det är lättare att skriva när en är arg, eller ledsen eller bara allmänt upprörd? Den senaste tiden har varit ganska kalasbra, och jag har gjort bra saker, jag har träffat fina människor och fått nya kontakter. Skriver jag om det? Nä. I stället skriver jag bara när saker inte är som de ska, så att de stackare som kan tänkas läsa här får en bild av mig som allmänt grinig och sur (vilket förstås stämmer, vilket de som känner mig vet. Det är bara så puckat att ge den bilden av sig själv när jag faktiskt kans tyra över den ganska fritt här. ;)).

Jag har de senaste dagarna bara gått runt och varit ... jag vet inte, jag har nog väntat på att nåt jävligt ska hända, för så här bra kan det väl ändå inte vara (men det kan det Hanna, det kan det!)? Jag har tre veckor kvar till semestern (12 arbetsdagar eftersom jag bara jobbar fyra dagar i veckan), och sen ska jag börja ett helt nytt jobb. Jag skulle ljuga (och det är fult, det vet t o m jag) om jag sa att jag inte var nervös, för det är jag. Flera gånger den senaste tiden har jag funderat på vad sjutton jag gett mig in på. Lilla jag, med ett sånt jobb? Men, jag vet ju att jag är bra. Jag vet att jag kan köra, jag vet att jag klarar massor mycket mer än jag riktigt vågar erkänna för mig själv (för det är ju lite fult att tycka att en själv är bra). Jag såg förresten på listan över nyanställda chaufförer (bara en sån sak, att de skickar ut information i tid om vad som ska ske, och när, är ju helt fantastiskt) att vi är två kvinnor av tolv chaufförer. Det känns så coolt, att jag äntligen kommer att få en kvinna till kollega! Kalla mig gärna fånig, eller särartig, men det känns faktiskt ganska ensamt ibland. Jag säger inte att jag automatiskt kommer att ha mer gemensamt med en kvinna än en man, men det kan vara trevligt att kunna ha någon att utbyta erfarenheter och ibland kanske frustrationer med. Jag tror helt ärligt att det här kommer att bli exakt hur fint som helst.

Humor, eller är jag bara trött?

Den som har klottrat på lappen är min idol idag.

Saker

skulle nästan inte kunna vara bättre just nu.

Jag ropade hej

alldeles för tidigt. Ja, angående jobbet alltså.

No worries, they popped the question today. :)

Jag har alltså glatt mig åt "om ditt registerutdrag är rent är jobbet ditt", men jag har faktiskt inte fått frågan på riktigt förrän idag. Tror jag. Strunt samma, nu är jag ledig fram till på tisdag morgon, och under den tiden ska jag glädjas lite till. Så det så.

När jag blir stor

och kan bestämma allt i hela världen, då kommer jag att förbjuda urinvägsinfektion. Så det så. På samma gång kommer jag att göra världen en tjänst, och passa på att förbjuda tranbärsjuice, i alla fall i större mängder än ... en skvätt. Finns det något jag avskyr så mycket som att vara tvungen att vara hemma från jobbet? Dessutom, på grund av en så oerhört irriterande sak? Kom igen, ge mig lunginflammation, ge mig 40 graders feber och hosta; då kan jag gå med på att jag inte kan jobba. Men det här? Från och med nu ska jag dricka tranbärsjuice varje dag, hur äckligt det än må vara. Jag har inte haft uvi på så länge, så det fanns inte någon hemma när jag behövde den. Nu efter många liter av sån, och vatten med massor av citron känns det bättre.

Det känns så töntigt att längta tillbaka till jobbet. Det är inte bara för att jag inte har nåt vettigt att göra hemma (inga tv-serier att grotta ner mig i, och jag är lite för ofokuserad för att börja på en ny bok), utan för att jag verkligen gillar att jobba. Som jag har sagt tidigare: jag gillar egentligen inte riktigt att köra småskuttar (fem minuters körning, av med tre bur, fem minuters körning, av med en pall, fem minuters körning ...), men jag får köra lastbil, och det är det viktigaste. På tal om det så fick jag mitt registerutdrag igår, och jag var så här I------I nära att öppna kuvertet innan jag kom på vad det var. I stället lade jag ner det i det frankerade kuvertet jag fick med mig på intervjun, och postade det igår (okej, det var Håkan som postade det, men det blev postat i alla fall). Av någon konstig anledning kan jag inte låta bli att oroa mig en smula för vad som kan tänkas stå. Jag VET att jag inte har gjort något, men det är ju bara det som står mellan mig och mitt drömjobb. Äsch, jag behöver jobba nu så jag slipper oroa mig över hittepåsaker.

Skrappingo

Ful t-shirt

men rolig text. :)

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig

så jag får väl helt enkelt skriva det så enkelt som möjligt: jobbet är mitt, förutsatt att mitt registerutdrag är rent. Så här glad har jag inte varit på ... nej, jag vet faktiskt inte om jag varit så här glad förr. :)

- Hej, det här är [förnamn efternamn].
- Eh, jaha?
- Jag hörde att du letar nytt jobb?
- Eh, jaha?
- Jag behöver en chaufför så snart som möjligt för körningar i hela Sverige, och troligtvis även Norge [massa prat om vad det är för ekipage, lön, hur den nuvarande chauffören har gjort]. Så, vad säger du? Jobbet är ditt om du vill ha det, men du måste bestämma dig snart. Helst vill jag att du börjar på måndag.

Jag lovade att tänka över helgen.

Sånt här

gör mig så trött. Nej, jag blir inte arg, bara så väldigt väldigt trött.

Oh well

Nu är det bortom min makt, så nu är det bara att hålla tummarna att jag inte svamlade alltför mycket. Innan jag åkte dit tänkte jag "jaja, jag fick komma på intervju, och får jag inte det här får jag säkert nåt annat lika bra någon annanstans". Problemet är bara det att det inte finns något annat lika bra jobb. Det är helt sant, det här jobbet innehåller allt. Tänk att få köra, tänka på saker och sen formulera dem. Ett körjobb där jag får använda hjärnan!

Men men, får jag inte jobbet så har jag i alla fall fått gå på en väldigt trevlig intervju. De var enormt bra på att få en att känna sig avslappnad i en annars ganska jobbig situation.

Snälla, håll tummarna en smula till, för min skull?

"Gå in och var dig själv bara". Ja, vad kan jag annars vara? Någon annan?

Jag är nervös. Jag kan faktiskt inte uttrycka mig alls just nu. Jag har under ungefär en timme från och till försökt skriva ner vad jag känner inför intervjun imorgon, men det kommer inget vettigt alls. Antingen blir det "men inte kan väl lilla jag", eller drygt och skrävlande. Inget av dem är riktigt jag.

Om det inte går bra kan jag trösta mig med att jag i alla fall blivit kallad på intervju, men får jag inte jobbet kommer jag att bli besviken, något annat vore ren och skär lögn. ("Skulle jag inte få jobbet skulle jag bli besviken" låter kanske bättre, inte lika osäkert?) Och ja, jag skriver om.

Det här kan potentiellt vara drömmen från jag var fem år som går i uppfyllelse.

Jag tror

att de två grabbarna i 18-årsåldern inte fattade att det faktiskt står STFU med flit på min tröja. De försökte fota den utan att jag märkte, men utan större framgång är jag rädd. Den ungdomen. ;)

Sliten

men glad. Ja, så måste jag ju testa mobilbloggandet igen. :)

Förra helgen var jag i Göteborg,

det har jag ju helt glömt bort att skriva om. Å andra sidan, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det var hur bra som helst, i stort sett allt. HBT-festivalen hade ett kanonbra program (där jag missade i stort sett allt), festerna var kanon (även om kön på lördagen var väl mastig), och sällskapet prima. Det är väl det jag kan säga så här på rak arm.

Nu fattar jag varför den här veckan har känt alldeles jättekort: jag hade semester i måndags, och det är ju bara torsdag idag. Jag gillar mitt jobb jättemycket, men just nu behöver jag helg.

Jag har överlevt ännu en dag

I morse var jag tidig som vanligt ("well la-di-dah, som vanligt minsann? Oooooooh!"), mest för att jag avskyr att behöva stressa på morgonen. Jag önskar att jag hade haft min nya telefon (den gamla var tydligen bara att slänga på tippen, men jag hann inte riktigt slänga över allt i den nya innan jag skulle åka), för då hade jag kunnat visa på bild det kaos som rådde på terminalen i morse. Jag ska lasta sju på torsdagar, och när jag kom var killen innan inte ens halvfärdig. Varför? Jo, han väntade på frysvarorna, och sina papper. När jag fick mina papper kl 09 var jag sist, men bara tio minuter tidigare hade den sista som lastar kl 06 fått sina papper, och kunde backa in. Jag fick alltså börja lasta mer än två timmar sent, men vet du? Det gick det med.

Bilen jag brukar köra har ett frysaggregat som är, tja, trasigt är nog rätt ord. Det funkar inte, och i stället får jag köra en annan. Jag är van vid min fina (okej, den är repig och ful, och inte massor funkar på den) 21-pallars Scania med styrbar boggi. I stället har jag en Mercedes som känns alldeles för lång och bänglig, som knappt styr alls och, och som har en låda som gör mig vansinnig. Dessutom är den så låg att det gäller att passa trottoarkanter. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna en bil så som jag saknar den jag brukar köra. Jag är bortskämd helt enkelt.

För övrigt

... har jag lärt mig att det gör ont att råka trampa ner mellan bakgavellyft och bil, i alla fall om en gör det med hela tyngden, samt vrider. Ja, jag lärde mig det den hårda vägen. ;)

En sån där dag

Tänk att folk inte kan förstå när de får en enkel väg ut ur något ganska snårigt. Idag när jag skulle lasta t ex, så var det en man (som har hjälpt mig dra fram burar några gånger, trevlig snubbe i övrigt liksom) som kom fram när jag kollade igenom vad jag hade att lasta. Jag suckade lite över mina extrastopp (särskilt som jag inte fick backa till porten förrän över en timme efter min lasttid), och han sa nåt om att det var svårt att plocka bort nåt. "Ja, förutom det där då. Det kan du ju hoppa över." sa han och pekade på lappen jag hade i handen. I mitt stilla sinne tänkte jag "okej, asylboendet. Nu kommer han att säga nåt dumt, det är bäst att ge honom en lätt utväg", och log och sa nåt i stil med att "nä då, de gör av med grejerna, det är jag säker på". Jag tyckte att det var tydligt att jag valde att missuppfatta honom, men nä.

-Ja, det gör de säkert. Det är bara det att det är våra skattepengar det går på!
-Ja, och det är väl rimligt?
-Äh, hålla på så där och beställa en massa grejer för skattepengar, det är fan inte klokt.
-Så du menar att du helst skulle vägra att köra ut sånt då?
-Ja, just det.
-Okej. Då kör du inga skolor, förskolor och äldreboenden då? Bara restauranger och såna som betalar ur egen ficka?
-Nääää, alltså ...
-Jamen dåså, då var vi klara med samtalsämnet, eller hur?

Efter tio minuter kom han tillbaka. -Du? Jag menade alltså inget dumt eller elakt, bara...
-Bara ...?
-Inget, jag menade ingenting. Jag fösrökte vara rolig.

Jag vet att jag har frågat det förr, men ser jag ut som nån som skulle uppskatta rasism (eller sexism, homofobi eller annat spännande för den delen)? Ibland undrar jag vad jag utstrålar, och vad jag i så fall kan göra åt det.

I övrigt hade jag faktiskt en väldigt fin dag, även om den blev alldeles för lång. Jag hade många extrastopp, och som sagt så fick jag inte börja lasta förrän efter åtta, och då hade jag väntat sen tio i sju (eftersom jag var lite tidig). Jag var alltså sen till att börja med, och det blev inte bättre under dagen. Men, som sagt, jag hade en fin dag i alla afll. Jag gillar verkligen mitt jobb. jag vet att jag tjatar om det hela hela tiden, men jag gör verkligen det. Visst, jag vill ju egentligen köra helt andra saker, men så länge jag får köra lastbil kan jag stå ut, och faktiskt vara lycklig. (Nej, jag knarkar inte, jag är bara glad.)

Idag har jag haft en helt strålande dag, trots att den blev lång och ganska slitsam. Jag vågar fortfarande inte hoppas på nåt på riktigt, men ... fortsätt hålla en tumme eller två är du snäll. Håll den extra hårt på tisdag kl 14. Det verkar som att jag kanske någon gång i framtiden kanske kanske kanske kan få mina drömmar uppfyllda. Ja, om du håller tummarna så klart.

Det får bära eller brista

men nu har jag gjort mitt bästa åtminstone. Ansökan är inskickad, och vill de inte ha mig så är det tråkigt, men det kommer kanske andra som vill.

Om jag hade haft min mobiltelefon

så hade jag kunnat mobilblogga hela helgen. "Titta, Liseberg.", "Avenyn, mycket folk.", "Macktoa, på väg till eller från Göteborg.", men nejdå. I stället får jag väl skriva när jag kommer hem helt enkelt. Ja, hem från Göteborg alltså. Har jag inte sagt att jag ska dit i helgen? Det ska jag i alla fall, och gå på HBTfestivalen. Det blir nog alla tiders och kalas.

Jag nås förstås fortfarande på telefon, men jag har inte min lilla smidiga älskling (av lillasyster kallad "servetten"), utan det gamla klumpiga härket. Men vafan, den slår inte av sig själv i alla fall.

Håll tummarna nu

Snälla?

Är det förresten töntigt att sakna sin mobiltelefon?

Nu vill jag höra

"Oh så duktig du är hansi!", okej? Jag har just bokat tid hos sjukgymnasten för min axel. Den tidigaste tiden som fanns var förvisso den 9 juni, men det är bättre än inget, eller hur?

Idag har jag fått köra en bil jag inte kört på länge, och som jag då bara körde fram och tillbaka till Västerås med. Det visade sig att den inte på något sätt svänger lika fint som den vanliga bilen jag kör, så jag var väldigt nära ett par skyltar innan jag fick grepp om hur mycket plats den tog. Den här dagen blev långt mycket bättre än förväntat.

Fan fan fan

Hela dagen igår tänkte jag "jag måste komma ihåg att försöka få tag på ett telefonnummer så jag kan gratta lillasyster", men när jag äntligen kom hem igår (efter att ha varit i Bromma, tankat bilar, svurit en smula över alltings jävlighet ...) var det som bortblåst. Så ja, jag är Sveriges (norra Europas?) sämsta storasyster som glömmer att gratta lillasyster på artonårsdagen.

Igår var det fredag

och jag hann inte ens oja mig över att tiden går så fort, som den tant jag är. :)

Jag är trött på fredagar, men jag antar att det bara är att vänta. Det trista är bara att jag oftast är för trött för att hitta på något, utan somnar i soffan vid 23.

Jag tror inte att jag skrev något om min helvetesstart på onsdagen? Jag var alldeles för arg för det helt enkelt, men nu har jag lite distans till det (men bara ytterst lite, det måste erkännas). På tisdagarna får jag ta över tombur som två andra chaufförer tagit in under dagen (eftersom de inte åker till Västerås på tonsdagen, och måste bli av med sina burar). Dessutom får jag ta över deras returer som de fått in, inget konstigt med det. Problemet har flera gånger varit att en av chaufförerna ofta har glömt att spänna fast burarna han har dragit på. Visst,d et är jag som chaufför som är ansvarig för att lasten är säkrad, men kom igen! Om jag lastar åt någon annan är jag dubbelt så noggrann som när jag gör det åt mig själv, och jag har liksom räknat med att andra också tänker så. Men inte då. I alla fall, i onsdags när jag bcakade ut hörde jag att det rörde sig mer än lovligt mycket på bilen. Jag stannade, öppnade bakgavellyften och kollade in. Där och då kändes det som att jag skulle spräcka femton blodkärl i hjärnan, eftersom det var två burar med sammanlagt femton lådor morötter som hade vält på bilen. Det blir mycket morötter att plocka kvart över fem på morgonen. Det märkliga var att det syntes att de inte hade vält just då, inte minst med tanke på att jag lugnt och försiktigt backat ut, det var det enda. Saker välter inte av det, det är jag säker på. Nä, någon annan hade använt bilen (det såg jag eftersom någon annan hade kört på mitt färdskrivarblad (vilket i sig är en sak att bli förbannad över) som jag glömt i skrivaren dagen innan. Det brukar oftast inte göra något eftersom jag brukar vara ensam om att använda bilen, annars plockar den som ska ha den ut det när den sätter i sitt eget.

Tillbaka till morötterna. Det var alltså tydligt att någon hade kört omkring med tomburar flygande, och returer vältande över hela bilen, och denna någon hade inte brytt sig om att kolla vad det var. I går (eller om det var i förrgår) visade det sig vem det var. När han fick frågan om det inte hade brakat ordentligt på bilen när han körde runt, så svarade han bara att han trodde att det var tomburar som inte var ordentligt fastspända, så han brydde sig inte om att kolla. (Tilläggas bör kanske att han använde bilen som rent transportmedel, han lastade inget förutom sig själv.) Nu har jag mosade morötter lite här och där på bilen (men jag har fått bort det allra mesta), och är fortfarande förbannad, både på den som körde runt fastän det lät förjävligt (jag menar, jag hörde det ju när jag bara backade ut för sjutton gubbar!), och på den som lastade femton lådor morötter på bilen jag skulle ha, och inte spände fast dem (jag vill skria "ordentligt", men sanningen att säga var de inte fastspända alls). Gaah!

Oh well, det var i veckan, nu är det helg och jag ska äta frukost. Jag har lyckats sova länge idag, trots att min kropp vid 05 sa "haaaaaaansiiiii, dags att kliva upp! Du är sen, du är sen, du är sen!".

En bild på min vagina

Till den 8 mars skulle jag ju knåpa ihop en vagina, och jag skrev att jag skulle lägga upp en bild. Här är den.

Nu är det slut på mobilbloggandet för ett tag. Jag måste - än en gång - lämna in mitt lilla sorgebarn. Den envisas med att stänga av sig själv lite när som helst, och det håller liksom inte. Jag har inte hittat något mönster i avstängningarna, om nu mönstret inte är att den stänger av sig när den gör något. Ja, eller när den inte gör något, det är vilket som. Den stänger av sig när det ringer, när den ligger i fickan, när jag lyssnar på musik, när den ligger på byrån, när ... ja, lite när som helst alltså. Trist är vad det är, särskilt som jag återigen kommer att få låna en undermålig lånetelefon (om de ens har någon inne).

Det blir förresten tredje gången jag lämnar in den för samma fel.

Tänk att en dag som börjar så pissigt kan bli så bra ändå. Jag är speedad på kaffe just nu, men det är det värt.

... och nu är dimman väck, bara sådär!

Dimma

Så dramatiskt det kan se ut på morgonen.

I lördags köpte jag skivor, mestadels på rea. Det blev några stycken.

Men det var väl själva den?

För nästan en månad sen fyllde min storasyster år. Jag hade inte köpt en present då, utan tänkte göra det lite senare och skicka den med den andra systern som var på besök. Eftersom jag ångrade mig angående vad jag skulle köpa fick hon åka hem tomhänt, och nån dag senare köpte jag en annan present. Sen dess har den legat på nattduksbordet eftersom jag dumt nog packade upp i sovrummet. Så, vad har jag lärt mig av det här? Det är värdelöst att packa ur grejer ur väskan (i alla fall om grejerna ska synas och kommas ihåg) eftersom enda gångerna jag ser dem är när jag ska sova (och då är det för sent att skicka dem).

Som sagt, presenten ligger där den har legat länge nu, men imorgon ska den skickas. Om inte får nån påminna mig, okej?

Var snäll och håll en tumme eller nåt

När jag blir stor ska jag ha jobbat bort reflexen att grabba tag i en bur som håller på att falla av bakgavellyften. Ärligt talat så är det ju bättre att varor går sönder, än att jag gör det. Idag hade jag inte lyckats få bort den reflexen, så jag tog tag i buren som höll på att falla av. Givetvis föll buren ändå, men först efter att det hade ryckt till av bara sjutton i min axel.

Nu ska jag inte göra om felen jag gjorde förra gången jag gjorde illa mig, så jag håller axeln varm, jag rör på den, och jag smärtstillar.

Så, snälla, håll en tumme att jag bara har sträckt axeln lite grann, och inte gjort illa mig på riktigt.

UNT är roliga på morgonen. "[...] ringa narkotikabrott för eget bruk."? Är det min språkkänsla som krånglar, eller är det en väldigt lustig mening?

Okänsliga as

Tisdag till fredag varje vecka kör jag först till Västerås och lastar på morgonen, och kör sen ut grejerna i Uppsala under dagen. Oftast lämnar jag Uppsala någon gång runt 05.15 på morgonen, och eftersom det är trist och tråkigt att köra utan sällskap har jag radion på. Jag lyssnar oftast på P3 (okej, jag lyssnar alltid på P3), men vid den tiden på dygnet är det fortfarande samsändning mellan P3 och P4. Programmet heter Vaken i P3 & P4, och kan vara det sämsta som någonsin producerats. Programledarna är oengagerande, de har fula dialekter och obehagliga röster. De avbryter folk i intervjuer och säger puckade saker. Kort sagt, jag borde verkligen (om inte så för mitt blodtrycks skull) lyssna på något annat fram till Morgonpasset börjar. Verkligen.

I fredags önskade jag verkligen att jag hade gjort det. Hela veckan har de haft temat beroenden. I fredags tog de upp något som kanske inte kan klassas just som ett beroende (inte minst för att det inte ger någon kick utan bara syftar till att dämpa ångest), nämligen städmani. De gjorde en kort intervju med Bengt E Westling som är psykolog och docent i klinisk psykologi vid Uppsala universitet, och under den intervjun tryckte han noga på att det här kan vara riktigt allvarligt. De som lider av detta gör det för att dämpa sin djupa ångest, inte för att det är så roligt att städa. För dem är det ett tvång, och han berättade om patienter som t o m sträckt sig så långt som till att hota med att ta sitt liv om de inte fick städa. Alltså, det är allvarliga saker, inte att ta lätt på.

Så, vad gör då nattens programledare Robert Frisk efter att intervjun är avklarad, och han ska gå vidare till att sammanfatta nattens program och påa nästa låt? Jo, givetvis vräker han ur sig något i stil med "Jag skulle också vilja ha en släng av städmani. Det skulle behövas också." Maken till okänslighet är tamejfan svår att hitta om en så letar i många år. Jag antar att han även skulle säga "Jag skulle också vilja ha en släng av sexberoende. Det verkat najs att alltid tvångsmässigt vilja knulla.", eller kanske "Jag skulle också vilja ha en släng av tablettmissbruk. Jag har så mycket piller liggande som jag aldrig gör av med.". Varför inte "En släng av anorexi vore praktiskt, jag skulle behöva gå ner ett par kilo." Vem vet, han kanske bara tänkte "Jag vet! Jag spottar människor med djup jävla ångest rätt i ansiktet. Det är en bra start på dagen!"

Så, Vaken i P3 och P4 har ännu en gång bevisat att de inte har något som helst existensberättigande i etern. Ut med skiten och ersätt den med ... fan, jag vet inte, jag skulle nog t o m hellre lyssna på en monolog av Björn Ranelid.

(Varför jag inte lyssnar på någon annan kanal fram till Morgonpasset börjar? Jo, för att mellan Uppsala och Västerås byter reklamradiokanalerna station hela tiden, så det är omöjligt att lyssna på utan att få spatt. P2 skulle jag somna av, vilket är helt dåligt när en är ute i trafiken. Jag tror att jag måste hitta en lösning snart i alla fall, annars kommer jag att ... jag vet inte, bli ännu argare på att mina licenspengar går till ren skit.)