Fan fan fan

Hela dagen igår tänkte jag "jag måste komma ihåg att försöka få tag på ett telefonnummer så jag kan gratta lillasyster", men när jag äntligen kom hem igår (efter att ha varit i Bromma, tankat bilar, svurit en smula över alltings jävlighet ...) var det som bortblåst. Så ja, jag är Sveriges (norra Europas?) sämsta storasyster som glömmer att gratta lillasyster på artonårsdagen.

Igår var det fredag

och jag hann inte ens oja mig över att tiden går så fort, som den tant jag är. :)

Jag är trött på fredagar, men jag antar att det bara är att vänta. Det trista är bara att jag oftast är för trött för att hitta på något, utan somnar i soffan vid 23.

Jag tror inte att jag skrev något om min helvetesstart på onsdagen? Jag var alldeles för arg för det helt enkelt, men nu har jag lite distans till det (men bara ytterst lite, det måste erkännas). På tisdagarna får jag ta över tombur som två andra chaufförer tagit in under dagen (eftersom de inte åker till Västerås på tonsdagen, och måste bli av med sina burar). Dessutom får jag ta över deras returer som de fått in, inget konstigt med det. Problemet har flera gånger varit att en av chaufförerna ofta har glömt att spänna fast burarna han har dragit på. Visst,d et är jag som chaufför som är ansvarig för att lasten är säkrad, men kom igen! Om jag lastar åt någon annan är jag dubbelt så noggrann som när jag gör det åt mig själv, och jag har liksom räknat med att andra också tänker så. Men inte då. I alla fall, i onsdags när jag bcakade ut hörde jag att det rörde sig mer än lovligt mycket på bilen. Jag stannade, öppnade bakgavellyften och kollade in. Där och då kändes det som att jag skulle spräcka femton blodkärl i hjärnan, eftersom det var två burar med sammanlagt femton lådor morötter som hade vält på bilen. Det blir mycket morötter att plocka kvart över fem på morgonen. Det märkliga var att det syntes att de inte hade vält just då, inte minst med tanke på att jag lugnt och försiktigt backat ut, det var det enda. Saker välter inte av det, det är jag säker på. Nä, någon annan hade använt bilen (det såg jag eftersom någon annan hade kört på mitt färdskrivarblad (vilket i sig är en sak att bli förbannad över) som jag glömt i skrivaren dagen innan. Det brukar oftast inte göra något eftersom jag brukar vara ensam om att använda bilen, annars plockar den som ska ha den ut det när den sätter i sitt eget.

Tillbaka till morötterna. Det var alltså tydligt att någon hade kört omkring med tomburar flygande, och returer vältande över hela bilen, och denna någon hade inte brytt sig om att kolla vad det var. I går (eller om det var i förrgår) visade det sig vem det var. När han fick frågan om det inte hade brakat ordentligt på bilen när han körde runt, så svarade han bara att han trodde att det var tomburar som inte var ordentligt fastspända, så han brydde sig inte om att kolla. (Tilläggas bör kanske att han använde bilen som rent transportmedel, han lastade inget förutom sig själv.) Nu har jag mosade morötter lite här och där på bilen (men jag har fått bort det allra mesta), och är fortfarande förbannad, både på den som körde runt fastän det lät förjävligt (jag menar, jag hörde det ju när jag bara backade ut för sjutton gubbar!), och på den som lastade femton lådor morötter på bilen jag skulle ha, och inte spände fast dem (jag vill skria "ordentligt", men sanningen att säga var de inte fastspända alls). Gaah!

Oh well, det var i veckan, nu är det helg och jag ska äta frukost. Jag har lyckats sova länge idag, trots att min kropp vid 05 sa "haaaaaaansiiiii, dags att kliva upp! Du är sen, du är sen, du är sen!".

En bild på min vagina

Till den 8 mars skulle jag ju knåpa ihop en vagina, och jag skrev att jag skulle lägga upp en bild. Här är den.

Nu är det slut på mobilbloggandet för ett tag. Jag måste - än en gång - lämna in mitt lilla sorgebarn. Den envisas med att stänga av sig själv lite när som helst, och det håller liksom inte. Jag har inte hittat något mönster i avstängningarna, om nu mönstret inte är att den stänger av sig när den gör något. Ja, eller när den inte gör något, det är vilket som. Den stänger av sig när det ringer, när den ligger i fickan, när jag lyssnar på musik, när den ligger på byrån, när ... ja, lite när som helst alltså. Trist är vad det är, särskilt som jag återigen kommer att få låna en undermålig lånetelefon (om de ens har någon inne).

Det blir förresten tredje gången jag lämnar in den för samma fel.

Tänk att en dag som börjar så pissigt kan bli så bra ändå. Jag är speedad på kaffe just nu, men det är det värt.

... och nu är dimman väck, bara sådär!

Dimma

Så dramatiskt det kan se ut på morgonen.

I lördags köpte jag skivor, mestadels på rea. Det blev några stycken.

Men det var väl själva den?

För nästan en månad sen fyllde min storasyster år. Jag hade inte köpt en present då, utan tänkte göra det lite senare och skicka den med den andra systern som var på besök. Eftersom jag ångrade mig angående vad jag skulle köpa fick hon åka hem tomhänt, och nån dag senare köpte jag en annan present. Sen dess har den legat på nattduksbordet eftersom jag dumt nog packade upp i sovrummet. Så, vad har jag lärt mig av det här? Det är värdelöst att packa ur grejer ur väskan (i alla fall om grejerna ska synas och kommas ihåg) eftersom enda gångerna jag ser dem är när jag ska sova (och då är det för sent att skicka dem).

Som sagt, presenten ligger där den har legat länge nu, men imorgon ska den skickas. Om inte får nån påminna mig, okej?

Var snäll och håll en tumme eller nåt

När jag blir stor ska jag ha jobbat bort reflexen att grabba tag i en bur som håller på att falla av bakgavellyften. Ärligt talat så är det ju bättre att varor går sönder, än att jag gör det. Idag hade jag inte lyckats få bort den reflexen, så jag tog tag i buren som höll på att falla av. Givetvis föll buren ändå, men först efter att det hade ryckt till av bara sjutton i min axel.

Nu ska jag inte göra om felen jag gjorde förra gången jag gjorde illa mig, så jag håller axeln varm, jag rör på den, och jag smärtstillar.

Så, snälla, håll en tumme att jag bara har sträckt axeln lite grann, och inte gjort illa mig på riktigt.

UNT är roliga på morgonen. "[...] ringa narkotikabrott för eget bruk."? Är det min språkkänsla som krånglar, eller är det en väldigt lustig mening?

Okänsliga as

Tisdag till fredag varje vecka kör jag först till Västerås och lastar på morgonen, och kör sen ut grejerna i Uppsala under dagen. Oftast lämnar jag Uppsala någon gång runt 05.15 på morgonen, och eftersom det är trist och tråkigt att köra utan sällskap har jag radion på. Jag lyssnar oftast på P3 (okej, jag lyssnar alltid på P3), men vid den tiden på dygnet är det fortfarande samsändning mellan P3 och P4. Programmet heter Vaken i P3 & P4, och kan vara det sämsta som någonsin producerats. Programledarna är oengagerande, de har fula dialekter och obehagliga röster. De avbryter folk i intervjuer och säger puckade saker. Kort sagt, jag borde verkligen (om inte så för mitt blodtrycks skull) lyssna på något annat fram till Morgonpasset börjar. Verkligen.

I fredags önskade jag verkligen att jag hade gjort det. Hela veckan har de haft temat beroenden. I fredags tog de upp något som kanske inte kan klassas just som ett beroende (inte minst för att det inte ger någon kick utan bara syftar till att dämpa ångest), nämligen städmani. De gjorde en kort intervju med Bengt E Westling som är psykolog och docent i klinisk psykologi vid Uppsala universitet, och under den intervjun tryckte han noga på att det här kan vara riktigt allvarligt. De som lider av detta gör det för att dämpa sin djupa ångest, inte för att det är så roligt att städa. För dem är det ett tvång, och han berättade om patienter som t o m sträckt sig så långt som till att hota med att ta sitt liv om de inte fick städa. Alltså, det är allvarliga saker, inte att ta lätt på.

Så, vad gör då nattens programledare Robert Frisk efter att intervjun är avklarad, och han ska gå vidare till att sammanfatta nattens program och påa nästa låt? Jo, givetvis vräker han ur sig något i stil med "Jag skulle också vilja ha en släng av städmani. Det skulle behövas också." Maken till okänslighet är tamejfan svår att hitta om en så letar i många år. Jag antar att han även skulle säga "Jag skulle också vilja ha en släng av sexberoende. Det verkat najs att alltid tvångsmässigt vilja knulla.", eller kanske "Jag skulle också vilja ha en släng av tablettmissbruk. Jag har så mycket piller liggande som jag aldrig gör av med.". Varför inte "En släng av anorexi vore praktiskt, jag skulle behöva gå ner ett par kilo." Vem vet, han kanske bara tänkte "Jag vet! Jag spottar människor med djup jävla ångest rätt i ansiktet. Det är en bra start på dagen!"

Så, Vaken i P3 och P4 har ännu en gång bevisat att de inte har något som helst existensberättigande i etern. Ut med skiten och ersätt den med ... fan, jag vet inte, jag skulle nog t o m hellre lyssna på en monolog av Björn Ranelid.

(Varför jag inte lyssnar på någon annan kanal fram till Morgonpasset börjar? Jo, för att mellan Uppsala och Västerås byter reklamradiokanalerna station hela tiden, så det är omöjligt att lyssna på utan att få spatt. P2 skulle jag somna av, vilket är helt dåligt när en är ute i trafiken. Jag tror att jag måste hitta en lösning snart i alla fall, annars kommer jag att ... jag vet inte, bli ännu argare på att mina licenspengar går till ren skit.)

Big D

Nyklippt och snygg.

Jag vaknade med ett ryck för en halvtimme sen ungefär. Tyvärr var ryceat alltför hårt för att jag skulle kunna somna om på stört när jag kom på att det var lördag. Så, nu sitter jag här, klarvaken och hungrig.

Jag har tänkt på en sak

Det finns så många företagsbilar som har "[insert företagsnamn] ligger före/steget före/i täten" i bak på sina bilar. Är inte det jävligt töntigt och andefattigt? Hade jag en egen företagsbil skulle jag i fronten trycka (spegelvänt så klart) "du har [företagsnamn] efter dig". Vore inte det ack så mycket mer spännande ("och lite läskigt" som Katla skulle ha sagt)?

Barn, igen

Tänk dig ett barn, kanske två och ett halvt - tre år gammal. Han står vid staketet när lastbilen backar in vid hans förskola. Han blir glad, så glad att han börjar peka och tjoa "lastbil!". Efter en stund, när ingen riktigt lägger märke till honom, pekar han ännu mer, och tjoar ännu högre. Efter en stund börjar han hoppa på stället upp och ner, inte helt olikt en studsboll, och skriker "lassbilassbilassbilassbilassbilassbi!" så högt det bara går. Tänk dig sen att samma barn, efter att ha hoppat sig svettig, tvärt sätter sig på rumpan, och sen faller bakåt med utsträckta armar och suckar "lastbiiiiil". Då vet du hur jag hade det igår. Barn är skumma, det är bara att erkänna.

Datatjuvar minsann?

"Du tar längderna så tar jag bredderna. Nu jävlar ska vi sno all deras data!"

... och på tal om t-shirten

så läste jag att det ska komma en uppföljare till Donnie Darko. Jag är inte helt hundra på att jag kommer att våga se den faktiskt. Tänk om den är kass?

Tillbaka!

Äntligen har jag fått tillbaka min telefon, och hur kan det bättre firas än genom en bild på min fina t-shirt?

Det är klart att jag skulle kunna skriva något om t ex Burma, men det är det så många fler som gör, och klart bättre än jag. Så, jag fortsätter skriva om mina tuttar så blir allt bra.

Ja, jag har tuttar

Hur svårt kan det egentligen vara att säga "ursäkta, du har en prislapp på din tröja"? Allvarligt alltså, hur svårt? Är det svårare än att backa i högersväng med släp, svårare än att göra en bechamelsås som skulle göra Gordon Ramsay svimfärdig av lycka? Jag vet inte. Svårt verkar det onekligen vara, annars skulle väl någon ha sagt just så idag?

Efter jobbet gick jag in på Cervera och kikade lite på Höganäsgrejerna på rea, och efter in på OnOff. Visst, jag tyckte att några tittade konstigt (och lite roat) på mig, men jag funderade inte vidare på det. Efter OnOff åkte jag till Överskottsbolaget, och sen till Ica Magneten. På alla ställen var det folk som tittade lite konstigt, men nej, det är inte så ovanligt för miffon att glo, så fortfarande lade jag inte så stor vikt vid det.

Väl hemma passerar jag en spegel, och ser att jag har en röd prislapp (69 kr) på tröjan, strax under vänster bröst. Så här är det: jag har tuttar, och ja, de sticker ut från kroppen. Hamnar något på tröjan strax under dem ser jag det inte. Så, om det t ex sitter en prislapp (69 kr) på tröjan under vänster bröst ser jag den inte, och det är helt okej (t o m välkommet) att påpeka det. Ärligt talat, tror folk att jag vill att den ska sitta där? Kanske.

Själv är jag en sån där påflugen jävel som säger till: "ursäkta, du har en prislapp kvar i tröjan/klisterlapp på ryggen/vad som helst". Hittills har jag mest mötts av "oj, tack för att du sa till", förutom en gång när jag försiktigt påpekade för en kvinna att hon hade prislappen kvar på skon. Hon såg sur ut och sa "ja, men den sitter ju under, så det spelar ingen roll". Att det sen var en knallorange realapp där det framgick att skorna kostade 50 spänn verkade inte bekomma henne. Själv skulle jag inte betalat så mycket för de fula pjucken, men så är jag ju som jag är också.

Vad jag vill säga? Säg till för bövelen, det är inte roligt att upptäcka efter ett långt tag att en gått runt med prislappar och annat på kläderna. Jag tror att det är ganska säkert att utgå ifrån att den inte ska vara där, och att bäraren inte kommer att snäsa utan snarare bli ganska glad. Och ja, det gäller även kvinnor med prislappar strax under tuttarna. ;)

Jag tror att jag ska låta trycka upp idolbilder på mig framför lastbilen och dela ut på förskolor. Ibland känner jag mig som vore jag Beatles, med en massa skrikande fans vid staketen.

För övrigt

är det nästan lite otäckt, men det är banne mig fredag igen.

Brist på självbevarelsedrift

Igår, strax efter 06, hade jag en bil från Larsson Entreprenad bakom mig på 55:an. Han (nu förutsätter jag helt vilt att det var en man som körde) lade sig rysligt nära bakom, strax innan påfarten till E18. Jag lade en fot på bromsen för att tända mina bromsljus, för fastän jag troligtvis inte skulle känna av det vore det ändå ganska tråkigt att få in en bil inkilad under underkörningsskyddet. Han släppte av ett par meter.

Väl på påfarten till E18 fick snubben spel, och lade sig upp i röven på mig igen (ja, det var så det kändes). Jag lade en fot på bromsen, men snubben låg kvar. Jag bromsade till lite, bara så lätt att det skulle märkas att farten saktades in. Om jag gjorde honom förbannad? Jepp.

Väl på E18 blåser han om, svänger in precis framför mig, och tvärnitar. Jag misstänker att han ville lära mig en läxa, att det minsann är fel att markera att jag inte vill ha bilar en halvmeter bakom mig ifall jag behöver bromsa. Problemet med såna manövrar som han gav sig på, är ju att folk som gör dem kan inte ha den minsta aning om hur pass bra förare jag är, hur mina reaktioner ser ut, eller för den delen hur mina bromsar tar. Att slänga sig in precis framför en lastbil som går i 90 är faktiskt ganska puckat. Å andra sidan, att ligga nästan under en lastbil fast bakom är pckså ganska puckat, så vad hade jag förväntat mig?

Självbevarelsedriften är blott alltför låg hos den vanliga bilföraren.

Idag har jag äntligen haft shorts på jobbet (och ja, jag har haft benskydden också, hur töntigt det än ser ut). Mina jobbshorts är lite för stora egentligen, så de hänger alldeles rysligt om jag inte drar åt skärpet. Det innebär att jag stora delar av dagen har gått runt och flashat troskanten. Det är inte så farligt kan jag tycka.

I slutet av arbetsdagen upptäckte jag att jag har trosorna på mig ut-och-in. Det kan ha sina baksidor att klä på sig vid fyra på morgonen.

Jag är på sista skivan av sista säsongen av Angel. Snart är det slut, och vad ska jag då titta på?

Mobilbloggeriet får vänta

Den bra telefonen är inne på reparation (vilket kanske visar att det inte är en bra telefon eftersom den är inne för andra gången för samma fel), och lånetelefonen är dålig. Med dålig menar jag ... ja, riktigt riktigt dålig. Så, inga bilder på min omgivning förrän jag får tillbaka den (kanske inte så jävla bra, men klart bättre än den jag har lånat) vanliga.

Lördag morgon

Vakna tidigt på bäddsoffan hos en ny kompis, spana åt vännens håll. Jo, hon är vaken. Kliva upp, tyst tyst för att inte väcka. Det är timmerstockar som ska dras, och de är TUNGA. Bäst att smyga, bäst att inte väcka.

Komma ut i solskenet, börja promenera och bara njuta av att det är lördag morgon och strax efter sju på lördag morgon. Taxi, härifrån? Varför? Ingen vet. Fortsätta promenera, gå igenom kvällen innan. Komma fram till att den var i sin helhet bra, men med ett par små moln av fel och blä.

Luthagsesplanaden, solsken och ingen trafik. Sitta ner på busshållplatsen, vänta på bussen som ska ta vännen åt ett annat håll, hemåt. Krama vännen hejdå, gå över esplanaden och in på Götgatan. Tyst och stilla, knappt några ljud alls. Motstå den vanliga impulsen att gräva i väskan och ta fram mp3-spelaren med Sennheiserlurarna (men vilket ljud!), och i stället faktiskt lyssna. Känna sig hur töntig som helst, men strunta i det, höra när staden vaknar. Gå över bron, inte den vid Linnéskolan utan den efter (men vad är det den heter? Jag visste det förr när jag bodde i Luthagen, men namnet är som bortblåst), svänga upp mellan Linnécaféerna.

Gå över en i stort sett tom gågata. En man är ute och blåser skräp och grus framför sig (ser det inte ganska roligt ut, lite som en högtryckstvätt liksom? Men nej, han ser inte speciellt road ut, mest trött.). Inte titta i skyltfönster, titta rakt fram, se hur gågatan ser ut utan folk, utan emostånd, utan liv (vacker och lite skräpig). Komma fram till stora torget (ska jag ta sjuan, hoppa av vid Gottsunda centrum och handla roligt bröd till frukost? Men nej, orkar inte.), gå rakt över. Mer folk där, men fortfarande inte så många att jag behöver fler än ena handens tumme och pekfinger att räkna dem. Komma fram till stationen. Skylten med busstider är släckt, men det går ju lika bra att kolla på klockan (visst fan, ingen klocka, och en mobiltelefon som stängt av sig själv eftersom batteriet var urladdat) och busslistan. Tjugo minuter kvar. Frukost?

Komma in på stationen (hur i all världen kommer folk på tanken att knalla runt mitt bland andra människor i gråmelerade mysbyxor, snäppet för korta så att de liksom stramar?), in på Pressbyrån. En latte (socker i, mer socker!) och en croissant, till kassan och betala. Killen med dreads som aldrig någonsin har lett mot mig tidigare ler och skämtar, verkar vara på oerhört bra humör fastän klockan är kvart i åtta en vacker lördag i maj. Sitta inne och äta? I helvete, bänk ute vid busshållplatsen blir bra. Titta upp när en lirare kommer förbi, sjavig och dan. "Har du nåt kvar i muggen, kan jag ta det sista?". Räcka fram en femtiolapp från fickan (här, ta den här och köp dig en latte och en croissant, frukost för gudar och härskare, för drakar och prinsessor. Det är frukost för hanna som är allt det där och lite till, eller kanske inte ett dugg av det.) "här, knalla in och köp en egen mugg så slipper du mitt alldeles för söta slabb." Nicka och le när liraren tittar på mig som vore jag galen (kaffe för femtio spänn?), vinka när han går. Hämta Metro som ligger i lådan borta vid papperskorgen, upptäcka efter en stund att det är gårdagens. Vilja ha en riktig tidning, motstå impulsen att gå in och köpa DN, gå in och köpa SvD (DN ligger hemma på dörrmattan och väntar på mig, SvD läser jag inte av princip, även om kulturdelen egentligen ofta är väldigt bra.) men att sitta i solskenet vinner över att gå in igen.

Se bussen komma in, samtidigt se favoritchauffören komma gående (handskar, solglasögon, alltid ett leende och ett "välkommen") och byta av chauffören som kört in vid kanten. Bestämma mig. Sitta på bussen (halvtom, halvfull? Ingetdera. Vi är fyra passagerare, och fler blir vi inte.), och nästan nästan framme vid hållplatsen gå fram och säga det jag tänkt så länge men aldrig fått chans att säga. "Du verkar alltid så glad och och trevlig, jag blir på så gott humör varje gång jag åker med dig." Se henne bli lite klädsamt röd om kinderna, höra henne lite lite generat säga att det var precis det hon behövde höra just nu, och att hon blev glad. Kliva av genom framdörrarna, önska henne en fortsatt trevlig dag, och se henne le vackert till svar.

Hemma.

Det finns få saker som slår att dundra fram i vårkvällen med bil och släp. Jag tror att jag är gjord för långkörningar.

Kombinationen rosa knästrumpor och röda benskydd är rätt het.

Klar med mina ordinarie stopp

Nu väntar bara allt extrajobb.

Jag har nya jobbskor

och de är finare än din mamma.

Jag gillar inte tombur

... kanske för att jag lastat hela ekipaget, plus ett släp till.

... och det jag skulle testa var om jag hade fått till inställningarna för mobilbloggandet igen, och det verkar onekligen som att jag fått det. Gott så.

Jag måste ju testa

Den här texten får mig faktiskt att vilja läsa "The Shadow God".

... men idag är jag strålande glad

För ett par veckor sen hände det igen. Det var söndag, och jag var på strålande humör, på stan tidigt för att inte vara sen hem till en kompis. Jag får ett sms att hon tyvärr inet kan ses idag, och kan vi ta det en annan dag? En sån grej brukar inte bekymra mig annars. Jag går helt enkelt och sätter mig på Barista och dricker en kopp kaffe, strosar på stan och åker sen hem. Och visst, jag gjorde exakt det. Jag gick och drack kaffe på Barista, jag gick på stan och handlade lite småsaker, men allt kände så tomt. Av någon anledning kände jag mig så väldigt väldigt ensam. Som sagt, det hade inget att göra med att min kompis inte hade möjlighet att ses just då (jag förstod att det andra var viktigare, och just det gjorde mig inget), det var bara det att plötsligt var jag alldeles ensam.

Det är svårt att förklara riktigt hur det kändes, och varför det kändes så. Kanske hade det att göra med att jag helgen innan hade haft det så strålande bra, att jag bara kvällen innan hade varit så fantastiskt glad? Är besvikelsen kanske större när en har varit på topp ett tag? Jag vet faktiskt inte.

I alla fall, den söndagen var jag ensammast i världen. Ingen tyckte om mig, ingen märkte att jag fanns (och ja, jag är medveten om att jag låter som den genomsnittliga melodramatiska helgonanvändaren, men det var just så det kändes. Jag var redan då medveten om hur patetisk jag var, men det fanns inget som kunde stoppa mig från att vara sån just då.). Jag vet inte om jag hade kunnat få sällskap av någon annan den dagen, men något stoppade mig från att ens försöka. Kanske var jag rädd att jag hade rätt, kanske var jag ännu räddare för att ha fel. Jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att jag den dagen mådde sämre än på mycket länge. Jag har redan förut skrivit om att jag är dålig på att ta besvikelser, men det här tog nästan priset. (Jag vill än en gång understryka att det inte handlade om just den här inställda fikastunden, det var bara droppen som knäckte kamelens rygg.) För några år sen kunde jag ha trettio såna dagar i sträck, men nu blir jag knäckt bara jag har en halv.

Jag misstänker att det här har att göra med att jag har förändrats. Jag har blivit mycket gladare, men samtidigt har jag tappat väldigt mycket av mitt umgänge. Jag vet inte om de sakerna är relaterade eller inte, jag har bara märkt att båda sakerna har hänt. Jag har ganska få som bor kvar i stan och som inte redan brukar ha andra planer. Ingen kan vara spontan längre (minst av allt jag själv med mina arbetstider), vilket gör att faller en plan finns ingen backup. Jag tror att det även har en smula med att göra att jag har funderat en hel del. Jag har kompisar, och jag har vänner, men ibland känner jag ... äh, jag vet inte. Jag känner nog kanske att jag inte betyder fullt lika mycket för dem som de gör för mig. Å andra sidan, hur visar jag att jag bryr mig om dem? Genom att inte ringa, genom att aldrig höra av mig? Det är ju alls inte konstigt att folk tröttnar på att hänga med mig när jag aldrig tar kontakt, när det alltid är de som måste ta första steget och bestämma något. Om jag var nån annan hade jag strukit mig från kompislistan för länge sen.

(Ibland kan jag känna att jag lurar folk att tycka om mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men det verkar faktiskt som att folk ibland tror att jag har något att ge, att jag kan ha något att tillföra deras liv. Jag vet inte vad jag gör för att få dem att tro det, men jag känner mig alltid livrädd att bli avslöjad på en gång.)

Hur som helst: idag är jag, hur otroligt det än må verka efter att ha läst texten ovan, kalasglad. Jag vet att det kan tolkas som ett "se mig, älska mig!"-inlägg, och det må så vara. Det är alls inte meningen, jag ville bara få ur mig det jag funderat på ända sen min ensamma söndag. Alltså, det går ingen som helst nöd på mig, tvärtom! Jag är inte ensammast i världen, och nu ska jag klä på mig för att cykla ner på stan och träffa Kerstin.

"Let me wrap my thighs all around your face"

Varje gång jag hör Mariah Careys "Touch My Body" hör jag "let me wrap my thighs all around your face". Nu sjunger hon ju inte det, men visst låter det klart roligare än "[...] waist"?

Grattis Annelaj!

Idag fyller min minsta (men äldsta) syster år. Grattis!

Jag har så mycket jag vill säga,

så mycket jag vill sätta ord på. Just nu hittar jag dem inte, så jag återkommer.

Nu är det helg igen

Det känns som att det nyss var helg, och nu är det helg igen. Nej, jag klagar inte, jag tycker bara att tiden går så rasande fort.

Förra veckan var jag i Linköping och hade den trevligaste helg jag haft på mycket länge. Jag åkte från Uppsala vid 07 lördag morgon och var framme 10, och hem åkte jag dagen efter på eftermiddagen. Det var helt perfekt, vi hann shoppa, fika, äta mat, kolla på film, gå ut, och bara umgås. Så, finns det nån mer som bor på sisådär max tre-fyra timmars resväg härifrån som vill ha sällskap en lördag-söndag, hojta bara till! (På riktigt alltså, det är trevligt att se annat än Uppsala jämt.)

På tal om sällskap, i sommar ska jag ju ha semester (vilket är en helt sjuk tanke, jag får betalt fastän jag inte jobbar), och än så länge har jag inga planer. Finns det nån som bor mer än tre timmar bort som vill ha påhälsning är det också bara att hojta till, jag tänkte spendera mina skatteåterbäringspengar (nästan 10k, ka-ching!) på att ha en trevlig semester, och det kan definitivt innebära att röra sig en smula i landet.

Huvudvärk

är en dålig start på dagen.

Ibland känner jag att jag skulle vilja skriva något smart och tänkvärt.

Ansiktsminne de luxe

I lördags var jag på Barista, och i toalettkön kände jag igen en person. Jga frågade henne om det kanske kunde vara så att hon jobbat på Treklangens förskola, och jo, det hade hon. Hon spände ögonen i mig och sa:
- Säg inget, säg inget! Dn mamma är finska och du heter ... säg det inte! Silven... Silvennoinen? Hanna Silvennoinen?

Sånt är läskigt. Visst, det finns folk med bra ansiktsminne, men det där är ju nästan otäckt. Det är ju ändå en bit över 20 år sen, och jag ser faktiskt inte riktigt likadan ut.

När hon kom ut från toaletten tillade hon:
- ... och så är du född '79, eller hur?

Något har hänt

Jag vet faktiskt inte vad som har drabbat mig, men min musiksmak har börjat ändras ganska ordentligt. Jag har alltid haft svårt för Håkan "jag sjunger väl som jag vill" Hellström, men på senare tid ... well, det finns ju en viss charm i det svajiga liksom.

Jag tror att det blir ännu tydligare när jag nu berättar att mina två favoritlåtar på radio just nu är Markus Krunegårds "Jag är en vampyr"



och Hästpojkens "Caligula"



(som det förresten finns minst två sjukt bra liveversioner av, med olika sättning. Dels finns det en från Studio Virtanen, och dels en från Nyhetsmorgon, och båda är grymt bra.).

Det är tydligt att något har hänt. Jga vet inte vad, men jag lider inte av det. Ja, inte än i alla fall. ;)

Här ligger vi i lä

När jag var liten sjöng jag texter som de lät. Visst, de blev inte alltid rätt, men huvudsaken är väl att det görs med känsla? Det har den här kvinna förstått:



Jag och ett par av mina systrar sjunger fortfarande som det låter, men här ligger vi i lä, big time.

Sällan har 150 spänn varit bättre spenderade

Mina benskydd kan var det bästa jag köpt på mycket länge (och betänk då att jag hyfsat nyligen köpte ny dator). Idag har jag dragit burar på smalbenen mest hela dagen, och det har inte gjort ont en enda gång. Nackdelen är ju att det blir varmt och svettigt, men hellre det än blåmärken, fördjupningar och sår.

Imorgon ska jag tillbaka till stället där det inte går att lossa på ett vettigt sätt från bilen jag kör (det är ett tak som sticker ut, och bilen är 3,92 m hög). Tydligen ska jag ställa mig mitt över vägen som går bredvid, och göra en sidolossning. Håll nu tummarna för att det är lätta burar, annars kommer jag att få ett helvete (eftersom jag kommer att ha bakgavellyften mer än en decimeter ifrån kajen). Sånt är roligt nästan jämt. Oh well, funkar det inte kan jag ju alltid visa upp mina fina röda benskydd.

Mer första april

Av de aprilskämt jag snubblat över idag är mina favoriter Stopp för sms från bankomat (och då särskilt kommentaren som heter Pinkoden. "l3t.th3r3-B-m0ney" var så kul att jag skrattade högt i min ensamhet), Gmail Custom Time och USB Pregnancy Test.

Men nej, jag gillar fortfarande inte aprilskämt.

Första april

Allt som sägs och skrivs idag kommer att tas som försök till aprilskämt. Det kommer att bli en lång dag.

(Jag antar att grejen om Näckens polska är UNT:s aprilskämt? Den inglasade Hammarbybacken är så uppenbar att DN borde skämmas.)

Igår köpte jag benskydd

Nej, jag ska inte börja spela fotboll. Jag ska ha dem på jobbet. Jag är trött på sönderslagna smalben, jag är trött på att mina ben, som faktiskt brukar vara snygga, jämt är fulla med sår, blåmärken och svullnader. Nä, nu ska de röda glansiga benskydden på.

Synd bara att jag inte kommer att kunna jobba i shorts i sommar.

Igår

Igår var det ett barn som ropade mig till sig, och sa att hon ville säga en sak. När jag kom närmare sa hon åt mig att hon ville viska. Sen viskade hon att jag var så bra (eller tuff, jag minns faktiskt inte) och pussade mig på kinden. Det var lite oväntat.

I övrigt kände jag mig som en påskkärring igår. På flera ställen sa de "här, ta en banan", eller "vi har bakat bullar, vill du ha en?" När jag slutade på eftermiddagen hade jag fått bullar, kakor och frukt. Och en puss på kinden. :)

Mycket har jag blivit kallad

men "solstråle" är banne mig inte en av dem. Ja, fram till förra veckan alltså. Tydligen så är det vad vissa på terminalen i Västerås kallar mig. Jag tror att det är en komplimang, men jag vet inte hur den kommer sig.

Tydligen är det dessutom så att jag betraktas som en väldigt trevlig chaufför. Jag vet, du som känner mig bara garvar nu, men det är sant. Jag tror att det kan ha att göra med att jag alltid småpratar med den som tar emot varorna, att jag alltid är mån om att påpeka om jag har lagt något fryskolli på en kolonialbur, och att jag alltid hejar när jag kommer och går. Alla de sakerna kan säkert betraktas som trevliga. Men, grejen är ju att jag gör det av högst egoistiska skäl. Jag gillar att prata, och min arbetsdag blir långt mycket bättre om jag kan byta ett par ord på varje ställe. Så, det är en riktigt win-win situation det här: jag får prata, och ses dessutom som trevlig. Yay!

Jag gillar Singstar skarpt, trots att jag är omusikalisk. Nästa gång ska jag bara undvika att spela det med någon som är dopad (läs: gått i musikklass, sjungit kör sen typ alltid). Jag ska inte klaga, jag hade jätteroligt ändå, trots att jag tokförlorade.

När jag var liten*

... ville jag ha en storebror. Storebröder var coola och starka, och vissa hade moppar. Jag fick höra att jag kanske skulle kunna få en lillebror, men det var inte alls det jag ville. Jag menar, bror som bror? Om jag nu kan få en lillebror, varför kan jag inte få en storebror i stället? "Det funkar inte så" var ett dåligt svar (och det tycker jag fortfarande). Jag förstod sen att det är inte bara storebröder som kan skrämma brallorna av taskmörtar, storasyrror klarar jobbet minst lika bra. Dessutom är mina systrar långt mycket finare än några bröder skulle kunna vara.

... visste jag att jag aldrig någonsin skulle kunna ta körkort. Varje gång en kvinna satte sig i en bil satt det en otäcking med kniv i baksätet, i alla fall om hon parkerat i ett garage. Dessutom var det svårt att köra bil, det visste jag.

... ville jag bli tennisproffs. Varför? För att de fick gratis läsk, det såg jag på tv.

... ville jag bli polis. Inte nån mesig Kling och Klang-polis, utan the real deal. Helst ville jag jobba i uvesa, för där fick en hålla på med mord och sånt.

... ville jag hellre pussa flickorna än pojkarna när vi lekte pusstagare. Tydligen är det inte så den leken går till.

... ville jag också gå på ridskola, för det är sånt flickor ska göra. Visst, jag tyckte att hästar var stora, läskiga som fan och luktade illa, men som sagt: det är sånt flickor ska göra.

... tyckte jag att Alf Svensson och Björn Skifs var snygga. Helst av allt ville jag förstås pussa Anki Bagger.

... ville jag hoppa stavhopp. Det verkade vara som att flyga. Fast, det där med höjder va ...

... gillade jag att skriva och läsa. När jag blev stor skulle jag skriva böcker. Sen kom jag på att det ville nog alla andra också, och dessutom var det jag skrev inte så bra.

... hittade jag på att jag gillade saker som andra också gillade, det var praktiskt så.

... trodde jag att jag var en bortbyting. Jag var inte alls lika fin som mina systrar.

... var jag övertygad om att jag inte kunde säga "r". Jag gick hos talfröken för att få bort min läspning, och samtidigt som jag gick det en kille som inte kunde säga "r". Jag visste att de lät mig gå med honom för att jag också skulle lära mig att säga "r", och att skälet till att de inte brättar för mig att jag inte heller kunde säga det var för att de tyckte synd om mig som hade multipla språkhandikapp.

... tyckte jag ibland att jag var bättre än de i min klass som inte kunde stava, fastän de var äldre än jag. Sen kom jag på att de i alla fall var mycket sötare, så tji fick jag liksom.

... tyckte jag att det var svårt att skilja på 1600-tal och '60-tal. Sex som sex liksom.

... lärde jag mig aldrig multiplikationstabellen.

... funderade jag mycket på om någon skulle sakna mig om jag var död, eller kanske bara försvunnen. Efter att ha varit borta en hel dag (jag råkade cykla ner på stan och hittade inte hem) märkte jag att den enda som saknade mig var min storasyster.

... var jag jätterädd för höjder, men klättrade på tak ändå för att vara ball.

... var jag stolt en hel vecka efter att ha sprungit ifrån Chrille när vi lekte burken. Chrille var snabbast på skolan, och det var definitivt inte jag.

... var jag livrädd för att bli som min mamma. Fast, hon var ju snygg, och det skulle jag aldrig bli, så det var ingen fara.

... var jag ganska stark och vågade göra en massa grejer.

... ville jag bli lastbilschaffis. Men, så var det ju det där med att flickor inte kör lastbil ... Bäst att strunta i det.




*med "liten" menar jag allt från pytteliten fram till jag var 12-13 någonting. Sen blev jag klok, vuxen och en liten smula cynisk. Som om jag inte redan var det.

(Och ja, sen insåg jag en del saker. Jag var inte fulast av alla i hela världen, min mamma var inte snygg utan bara läskig, det går att parkera på andra ställen än parkeringsgarage, och flickor kan visst köra lastbil. Så det så.)

Sen sist?

Sen sist? Utgång, trevligt sällskap, Angel, migrän. Mer Angel, mer trevligt sällskap, Angel igen. Däremellan jobb. Jobb och kaffe.

Att knåpa ihop en vagina är inte helt lätt

... men jag tycker att jag har gjort ett ganska bra jobb faktiskt. Bild kommer någon dag när jag har hittat sladden till telefonen.

(Jag ska på fest med tema vagina på lördag, och då ska det medtagas något som passar temat.)

För att få mig på fall

krävs mycket lite. Vad sägs om ”Hanna, kan vi inte gå och äta sushi?”, eller varför inte ”nu är det dags för kaffe tycker jag. Ska vi gå till Barista?”?

Tro mig, jag har försökt. Jag har nu i flera dagar försökt tränga undan den otäcka smaken i munnen jag får varje gång jag tänker "skottdagen". Varför? Jo, för att det var ett sånt evinnerligt tjat om att "idaaaag kan tjejer också fria, passa på! (men se upp så att du inte råkar fria till någon som redan kan ha planerat ett frieri, det vore ju synd)".

Jag skrev om något relaterat för ett tag sen och jag kan fortfarande bli så enormt trött när jag 2008 läser om att kvinnor minsann kan fria (men bara på skottdagen), som att det vore en stor sak. För det första tycker jag att det känns alldeles fantastiskt förlegat att fria, jag ser ju hellre att folk kommer överens om att gifta sig. För det andra är det så otroligt töntigt att det fortfarande ska vara mannen som friar, och att det faktiskt finns vuxna kvinnor som går runt och väntar på att bli friade till. Goddammit, vill du gifta dig, se då till att få arslet ur vagnen och fria själv om det nu ska vara så fantastiskt jävla viktigt! Gaah!

Det är mitt i natten

och strax dags att åka till jobbet. Håll tummarna för att motorvärmaren har varit igång, snälla?

Åtta dagar

Jag tror att det här kan vara bland det roligaste som någonsin gjorts. Jag vet faktiskt inte varför jag tycker det, men varje gång jag ser den skrattar jag så jag gråter.

Torsdag, igen

Det kan gå åt vilket håll som helst, även om det oftast lutar åt katastrof. Vi får se helt enkelt.

Tre veckor

innan jag kommer att kunna mobilblogga igen. Så kan det gå när en måste lämna in telefonen på reparation. På tal om det: har jag otur, eller är det så här för alla?

Nu ska jag mecka i ordning mackor, för om tio minuter ska jag hämta storasyster. Varför jag ska hämta henne halv fyra på morgonen? Tja, av någon anledning tycker hon att det skulle vara roligt att följa med mig en dag, och jag klagar inte. Det är trevligt med sällskap.

Det här med musik

När jag går på stan på egen hand lyssnar jag i stort sett alltid på musik (vad för slags musik? Bra såklart!). Problem kan dock uppstå, inte bara för att det blandas ganska vilt bland låtar i min spelare, utan även för att det finns andra som går på stan samtidigt. Alla kan ju inte bete sig som Richard Ashcroft, hur gärna jag än skulle vilja (jag för förresten nästan tvångstankar om att jag måste gå likadant som honom när jag hör Bittersweet Symphony, så om den dyker upp i lurarna brukar jag vara tvungen att hoppa till nästa). Folk går ofta så löjligt långsamt, och i klump, och jag tappar takten om jag måste sakta ner, eller ta steg åt sidan.

Å andra sidan, om det är mitt största problem ska jag nog skatta mig lycklig.

Ny regplåt

Synd bara att den sticker ut så jävligt.

"... han kör ju lastbil"

- Hejdå lastbilen! Hejdå flickan!
- Nej, det är en pojke!
- Nä, det är en flicka.
- Nej, det är en pojke. Han kör ju lastbil.

Att köra till förskolor har både för- och nackdelar. En fördel är den oförställda glädje en kan se hos barnen när det rullar inte ett STORT fordon framför förskolan. En nackdel är inskränkt personal. Du trodde väl inte att det var ett barn som antog att jag var pojke för att jag kör lastbil?

Nya arbetsbrallor

Det är bra. :)

jag tycker om

när folk* tar på mig. En hand på armen, en lätt strykning över ryggen. Då är jag lycklig.








*med "folk" menar jag personer jag känner, eller håller på att lära känna. Jag uppskattar inte kroppskontakt med vilt främmande personer på krogen t ex. (Men ja, jag är ju en tönt också.)

"Hejsan raring!"

Jag gillar ordet raring. Det ger en varm känsla i magen när folk jag gillar hälsar mig med "hejsan raring". Idag upptäckte jag att den känslan är i allra högsta grad villkorad. Säger min vän Karin det blir jag glad,men säger t ex sura truckgubben (som höhöhöande pratade om sin penis för nån månad sen) det, så blir jag mest ... jag vet inte, inte glad.

När mina vänner och bekanta säger det är det en smeksam hälsning, när andra säger det blir det mer som en klapp på huvudet och ett "lilla stumpan". Kanske är jag överkänslig.

Bäst just nu

Hercules and Love Affair med "Blind".

Oj

För några timmar sen satt jag vid Täby galopp och var glad över att det var så varmt och skönt i solen (jag satt i lä). När jag tittar ut nu är det svårt att förstå, i alla fall med tanke på att jag sällan sitter ute frivilligt i snöfall. Just nu snöar det så ymnigt att det är svårt att se ut.

Så kan det gå.

Det som började så dåligt

blev så bra till slut. Att sitta på bakgavellyften till släpet, läsa en bok och längta lite efter choklad, bättre skulle det faktiskt inte kunna vara just nu.

idag

ska jag inte jinxa det. Igår skrev jag att det var en bra dag. Var det det? Nä, inte om en räknar krossade ägg, missad bur och två turer till Knivsta som bra. Det gör inte jag. Idag ska jag köra fryst, och om jag säger "det kommer att gå bra" så kommer alla brödbilar i hela norra Sthlm att mobilisera för att stå i vägen för mig hela dagen. Så, vi säger så här: jag kommer att göra mitt bästa idag också.

Sol!

En bra dag.

"Jag jobbar som läkare"

På tåget till Sthlm förra veckan satt jag mittemot en mycket trevlig och pratglad man. Min vana trogen dröjde det bara ungefär tre minuter innan jag fick ur mig "jag är lastbilschaufför" (ja, jag är fortfarande så otroligt glad och nöjd att jag kan säga det). Han verkade uppenbart förvånad - och glad - över att någon kunde vara så nöjd med sitt yrkesval, och det trots att jag inte riktigt kör det jag vill köra.

Efter ett tag frågade jag vad han jobbar med, och han svarade "jag jobbar som läkare". Jag tänkte på det då, men vi var mitt innen i en väldigt intressant konversation jag inte vill avbryta, så jag frågade aldrig. Men, visst ligger det väl en betydelseskillnad i "jag är [...]" och "jag jobbar som [...]"? När jag hör "jag jobbar som [...]" förväntar jag mig en fortsättning i stil med "men egentligen är jag skådespelare", alltså att det bara är ett sätt att försörja sig på innan det riktiga jobbet kommer. Å andra sidan, jag kanske är ensam om att så enormt mycket identifiera mig med mitt yrke. Jag menar, förut var jag lärarstudent, fritidspolitiker och lite allt möjligt. Nu är jag lastbilschaufför, och det räcker för mig. Jag försöker bara komma på om det är ledsamt eller inte.

För övrigt är det tillbaka: jag vaknade för 20 minuter sen och tänkte "woohoo, jag ska jobba!". Det var borta en vecka när jag fick ny körning, men nu är det tillbaka med besked. Visst, det är fortfarande en aptrist körning, men jag får köra lastbil. Det är värt nästan hur mycket som helst (även om jag förhoppningsvis aldrig nöjer mig med paketkörning i city).

Nu frukost, och glädjen i magen över att jag vet att jag kommer ut till en varm bil. Hurra för motor- och kupévärmare!

Kallt, mörkt och tidigt

God morgon.

I wanna be adored

I wanna
I wanna
I wanna be adored

I wanna
I wanna
I gotta be adored

I wanna be adored

Ingen säger det så bra som Stone Roses.

Jag hatar att vänta

Det är tur att det finns kaffe.

Det finns saker

som är äckliga att göra på bussen (jag kan t o m sträcka mig till "offentligt"). En av de sakerna är att klippa naglarna så att det yr flisor. Skämmes tamejfan, gubbjävel! Jag tar på mig lurarna, och höjer volymen till strax över "jävligt högt", och låtsas som att jag inte ser, medan jag kämpar med kräkreflexen. Det är spännande att åka buss.

Jag är ledig på måndag

Jag undrar vad jag ska hitta på då? Jag misstänker att det går att sätta ett par spänn på att jag kommer att sitta på Barista med min nya älskling framför mig, och en balja kaffe vid sidan. Vi kanske ses där?

Jag ska klaga mer

Att vara i god tid när lasset är försenat är trist.

Dags att sova

Det är faktiskt inte så farligt att kliva upp strax innan fyra på morgonen. Det kan ha att göra med att jag går till sängs vid åtta på kvällen.

Ibland

är saker inte så roliga. Det är t ex inte kul att vara sen, och så startar inte bilen. Det är faktiskt långt ifrån roligt.

... och får inga pojkar

- Duuuu?
- Mmmm?
- Det brukar vara en annan flicka som kör en lastbil här.
- Ja, Malin.
- Mmm, just det. Jag sa till min mamma att det var en flicka som körde lastbil.
- Jaha?
- Ja, och att det verkar kul.
- Det är det.
- Då sa hon att flickor som kör lastbil har keps och får inga pojkar.

Snö

Och halka.

... men jag tror faktiskt att jag måste

Jag älskar åkeriet jag jobbar för. Tyvärr har jag börjat med en ny tur som jag verkligen inte alls vill köra, och det verkar vara det enda som finns just nu. Så, jag tror att jag måste byta jobb. Nej, jag vill inte, men jag tror faktiskt att jag måste.

Jag är nyklippt, och snart kommer jag kanske att känna igen mig i spegeln på morgonen.

Sökord

Jag tycker att det är roligt (vilket troligtvis inte har undgått någon som kan tänkas ha satt sin fot här förr) som sjutton att kolla på vad folk har googlat på, och hamnat här. "knula i ladugård" och "slang i fittan å så gas" (omgwtf?) har varit mina favoriter hittills. Idag vet jag inte lika säkert. Jag läste just att någon hade googlat på "tja bruden ska vi sexas", och det var jätteroligt. Ja, tycker jag i alla fall. Allvarligt talat, "ska vi sexas"? Jisses. Vad har hänt med knullandet?

Du sopbilskörande vackra kvinna med dreads och glasögon: tack! Du gjorde min dag uthärdlig igår, och jag blev väldigt glad över att du tycker att jag är en inspirationskälla. Jag borde ha sagt det då, i stället för att säga "jaha" och vända mig om och plocka pepparkakor från lastbilsgolvet. Jag kan bara skylla på att jag blir så ruskigt blyg omkring så fantastiskt snygga personer. Tungan låser sig, och jag vågar knappt titta upp. I stället gör jag puckade saker.

Igår var för övrigt dagen då många verkade känna igen mig (alltså inte bara den vackra). Det kändes helt bisarrt.

Den fulaste bussen

Jag sitter på just den. Den är blå med stjärnor, och väldigt sunkig. Idag körde jag tom till Västerås, och tom tillbaka. Så kan det gå när folk inte tar anteckningar.

Oj

Jordbro idag, och jag har ingen aning om när jag är hemma. Imorgon börjar jag 04.45, så en hållen tumme att köerna hem är små skulle uppskattas.

Svacka igen

men bara i skrivandet, i livet är det fint.

Strax: jobb. :)

LikeJesusButChaffis :)

Sådärja, då var Astrids artikel i tidningen. Jag måste erkänna att det dröjde fram till typ nu innan jag ens vågade kolla, men jag blev alls inte så hemsk på bilderna som jag var rädd för. Galenskaperna jag säger är ju de vanliga. ;)

Någon dag

ska jag skriva ett blogginlägg av typen "En feminist bekännelser" (för ja, jag har mycket att bekänna). Men, det får bli en annan dag. Nu ska jag sova.

Jag ska skaffa en jättestor penis

Tänk, innan jag började få alla mail om penisförstoringar var jag uppgiven. Hur skulle jag någonsin kunna få den där jättepenisen en måste ha för att vara lyckad. Det är tur att gud hör bön. Snart, alldeles snart ska jag också kunna gå runt och svänga på snabeln. Eller?

Glöm nu för all del inte bort att slå på radion kl 16.08 idag

Mammas nya kille.

Idag (okej, igår, men eftersom jag inte har sovit än är det idag för mig) har jag nästan krockat (två gånger), och ätit sushi. Det sistnämnda var klart att föredra framför det första.

Jag är sen

och det är dimma.

Tidsfördriv

I väntan på att få åka till jobbet kan en göra en massa olika saker. Jag har just ägnat drygt fyra och en halv minut någonting åt att, lite illa till mods eftersom folk går runt mig (och nära dessutom), lyssna på en virtual barbershop. Glöm inte lurarna!

Jag skulle kunna skylla på en massa

Jag skulle kunna skriva "jag jobbar så mycket att jag inte hinner skriva", eller "jag är så upptagen att jag knappt hinner röra datorn". I själva verket rör det sig som vanligt om lathet.

Samtidigt som jag antagligen är lyckligare än någonsin känner jag mig märkligt tom. Jag vete fanken vad det är som fattas, men när jag kommer på det ska jag berätta.